Jultomten i exil på Mars

I novellen "The Exiles" (1949) i The Illustrated Man av Ray Bradbury så har man på jorden förbjudit sagor, spökhistorier och all annan litteratur med fantastiskt innehåll. Figurerna i och författarna av dessa berättelser bor i exil på Mars. Häxorna från Macbeth, Edgar Allan Poe och många andra. Så länge någon läser deras berättelser så finns de.

Till och med jultomten själv har drabbats av detta öde:
"A door banged wide in a little hut by the shore. A thin short man, with flesh hanging from him in folds, stepped out and, paying no attention to the others, sat down and stared into his clenched fists.
«There's the one I'm sorry for,» whispered Blackwood. «Look at him, dying away. He was once more real than we, who were men. They took him, a skeleton thought, and clothed him in centuries of pink flesh and snow beard and red velvet suit and black boot; made him reindeers, tinsel, holly. And after centuries of manufacturing him they drowned him in a vat of Lysol, you might say.»"

Ray Bradbury filmatiserad

Det har så klart gjorts filmer och tv-avsnitt av flera av Ray Bradburys böcker. Bradbury skrev själv originalmanus till ett par filmer. Bland annat den (långsamma) science fiction-filmen It came from outer space.

Jag har tidigare i det här Ray Bradbury-temat tagit upp François Truffauts Fahrenheit 451 som även om den har sina brister nog är den bästa Bradbury-filmatiseringen. I Dagbok med Fahrenheit 451 skriver Francois Truffaut att Bradbury skickat ett manus han gjort på sin egen Invasion på Mars. Men tyvärr kom Truffaut aldrig filmatisera denna.
Det finns emellertid filmatiseringar av Invasion på Mars. En amerikansk tv-serie och en sovjetisk långfilm. De har jag inte sett.
Jag har dock sett en tecknad sovjetisk kortfilm byggd på en av novellerna i den "There will come soft rains". Den var bra.

Då så stor del av Bradburys verk består av noveller så är det inte så konstigt att det finns flera filmatiseringar av hans noveller. Som den helt igenom usla tidresefilmen Sound of thunder som bygger på utmärkta tidresenovellen med samma namn.
En av de bättre Bradbury-filmerna är antologi-filmen The illustrated man som bygger på novellsamlingen med samma namn. Men så klart med berydligt färre berättelser. Detta är en film som tjänat på att åldras. Att det är framtiden sedd ur 60-talet ger filmen en speciell charm.

En av novellerna som är med i filmen är "Savannen". Som tidigare sagts gjordes det en rätt bra svensk tv-pjäs på den.

Det gjordes en hel TV-serie The Ray Bradbury Theatre som byggde uteslutande på Bradburys noveller. Ett par säsonger av denna gick på svensk TV. Avsnitten var av varierande kvalité. Jag minns det som byggde på novellen "Folksamlingen" (i Oktoberlandet) och "The town where no one got off" med Jeff Goldblum. De var bra. Och ett med William Shatner om en hemsökt sandlåda. Den var inte bra.
Senare har jag via internet sett "Pojkar! Odla jättechampinjoner i era källare" i en av de säsonger aom inte gick på svensk tv. Lite intressant så har den liksom TV-pjäsversionen av "Savannen" tagit mer av barnens perspektiv än novellen. Den var dock inte alls lika bra som Savannen. Bettet i originalnovellen försvann.
65 avsnitt av Ray Bradbury Theatre spelades in.

Också filmen Something wicked this way comes är snällare sin förlaga. Den har gjorts om till en skräckfilm för barn. Som barn eller ungdomsfilm fungerar den emellertid bra.

Flera av Bradburys berättelser har varit på väg att bli filmer på senare år. Men saker har kommit emellan. Det gjordes för inte så länge sen en tv-serie på Bradburys "Timmen noll": The Whispers. Jag såg första avsnittet. Det var inte bra. Och den las ner efter en säsong.
Så man ska kanske inte alltför mycket sörja frånvaron av en ny filmatisering av Invasion på Mars.

(Detta inlägg avslutar vår Ray Bradbury-vecka som blev förlängd till åtta dagar.)

Den kalla vinden och den varma av Ray Bradbury

"'Jag fick en idé. Jag spelade in min röst tusen gånger på ett band. När jag sänder det i stan, så låter det som tusen människor. Ett tröstande ljud, ljudet av en folksamling. Jag ordnade det så att dörrar slår i stan, barn sjunger, jukeboxar spelar, allt går med urverk. Om jag inte tittar ut genom fönstret, om jag bara lyssnat, så är allt som det ska. Men om jag tittar förstör jag illusionen. Jag antar att jag börjar känna mig ensam."
ur "Nattliga samtal", övers. Gunnar Barklund

Ray Bradbury har skrivit en stor mängd noveller. Och gett ut flera novellsamlingar. De flesta av dessa finns på svenska (åtminstone om inte räknar diversr best of-samlingar) då Bradbury varit populär i Sverige. Efter Oktoberfolket blir samlingarna sämre. Och man hittar kanske bara några riktigt bra noveller i varje samling
Så finns en av mina absoluta favorit-bradbyar "Pojkar! Odla jättechampinjoner i din källare" gömd i den ojämna Glädjens mekanismer (samlingen innan Den kalla vinden och den varma).

Den kalla vinden och den varma kom ut 1969. Den engelska bättre titeln är I sing the body electric. Den ursprungliga titelnovellen handlar om en robotfarmor.
Min favoritnovell här är nog "Morgondagens barn" där ett par till sin förvåning blir föräldrar till en liten blå pyramid ("Den blå pyramiden rörde på sig. Den började gråta.") Eller kanske "Nattliga samtal" som jag citerar ovan. Ett slags svar på Samuel Becketts Krapps sista band. På Mars.
En tidsresenovell om Ernest Hemingway funkar inte lika bra.

Det är en rätt lättviktig samling utan egentlig röd tråd. Men en lättviktig Bradbury är bättre än mycket annat.

Oktoberfolket av Ray Bradbury

"'Biblioteket', sade Will. 'Jag är rädd till och med för det nu.' Alla böckerna, tänkte han, som hundratals år gamla satt uppspetade där och fjällade av sig skinn och lutade sig mot varandra som tio miljoner rovfåglar. När man gick där utefter de mörka travarna vände alla de gyllne titlarna sina lysande ögon mot en."
övers. Olov Jonason

I presentationen av Ray Bradbury i antologin Stora skräckboken från 1959 så skriver Torsten Jungstedt att Bradbury efter att han tagit sej från de billiga skräckmagasinen till de finare tidskrifterna 'började vämjas över vissa av sina ungdomliga noveller där han var grym mot barn, för nu hade han fått barn själv."

Då hade inte romanen Oktoberfolket (Something wicked this way comes (1962)) kommit ut men Jungstedt hade nog inte tyckt att den sa emot detta.

Boken utspelar sej i en liten amerikansk stad dit ett tivoli kommer. Ett tivoli som kan uppfylla folks önskningar. Pojkarna Jim och Will är bokens huvudpersoner.
Romanen, som helt uppenbart har inspirerat It av Stephen King, har sina mörkare sidor. Men det kommer inte som en överraskning när ondskan på slutet besegras. Hur ondskan besegras är en av de bästa bitarna i boken.

Blommande vin av Ray Bradbury

"fattar du att varenda sommar gör vi gång på gång sånt som vi gjorde hela den förbaskade sommarn förut?'
  'Som vad då, Doug?'
  'Som att brygga maskrosvin, som att köpa nya tennisskor och skjuta av den första smällaren för året, som att göra lemonad, som att få stickor i fötterna, som att plocka vilddruvor. Vartenda år samma saker, samma historia, inget ombyte, ingen skillnad. Det är ena halvan av sommarn, Tom.'
  'Den andra halvan då?'
  'Sånt som vi gör för allra första gången.'"
övers. Torsten Blomkvist

"Childhood is after all Bradbury's one subject" skriver Damon Knight i en essä om Ray Bradburys författarskap. Knight sågar Blommande vin (Dandelion wine, alltså maskrosvin i original) på ett sätt den inte förtjänar i samma essä. Men det ligger någonting i att barndomen är Ray Bradburys främsta ämne. I Blommande vin tar sej Bradbury an ämnet mer direkt än de flesta andra av sina böcker.

Blommande vin är liksom Invasion på Mars en fix up-roman bestående av mestadels tidigare publicerade noveller sammanfogade till en roman (novellerna publicerades mellan åren 1946-1957, boken kom ut 1957).
Den skildrar en sommar i en liten stad. Staden är nog är rätt lik den stad som Bradbury själv växte upp i. Flera av kapitlen skildras ur barnens perspektiv.
I Förenta staterna finns en stark tradition av småstadsskildringar. En författare till sådana som påverkat Bradbury är Sherwood Anderson.

Till skillnad från Bradburys tidigare böcker så är detta varken science fiction, fantasy eller skräck.
Men det finns många likheter med hans berättelser inom dessa genrer. Och det är också en seriemördare och en tidsmaskin och en arkad med i boken. Så det är ingen risk att läsaren inte kommer att känna igen Bradbury.

Oktoberlandet av Ray Bradbury

"How unimaginative the world is," his long-neglected other self said, using his tongue. "If somehow my leg were severed accidentally I wouldn't wear a wooden leg, no! I'd have a gold leg crusted with precious stones made, and part of the leg would be a golden cage in which a bluebird would sing as I walked or sat talking to friends."
ur "The Watchful Poker Chip of H.Matisse"

Oktoberlandet tillhör snarare skräckgenren än sf-litteraturen. Stommen i novellsamlingen är noveller ur Ray Bradburys allra första novellsamling The Dark Carnival. Ungefär hälften av dess noveller är med i Oktoberlandet, några omarbetade.

"The Skeleton" handlar om en man som blir rädd för sitt eget skelett. "Small assassin" om ett mordiskt spädbarn. I "The Crowd" får man reda på sanningen om de folksamlingar som samlas efter en bilolycka (Bradbury hatade bilar). The Man Upstairs är en av de bästa vampyrnovellerna. Medan "The Homecoming" handlar om en vanlig människopojke i en familj bestående av monster.

Man brukar ofta säja att den yngre Bradbury var mer cynisk. Men "The Homecoming" visar att han redan tidigt kunde skriva rätt så sentimentala och sorgsna berättelser.

Novellerna ovan är alla ur Dark Carnival. Men min favoritnovell i boken är en av de för Oktoberlandet nya. En utan övernaturliga inslag (eller nästan helt utan övernaturliga inslag): "The Watchful Poker Chip of H. Matisse". Om en tråkig vanlig man som blir populär bland en grupp konstnärer just för att han är så tråkig och vanlig.
Men efter ett tag börjar hans nya bohemiska vänner tröttna på honom då han råkar ut för en olycka och förlorar en del av sitt finger och ersätter detta med ett guldfinger. Och konstnärerna börjar tycka att han är intressant igen.
Det är en fascinerande novell i en mycket underhållande samling skräcknoveller.
(Jag har boken på svenska i samma pocketserie som min Invasion på Mars men mitt ex är utlånat så det är därför citatet överst är på engelska.)

Solens gyllene äpplen av Ray Bradbury

"Från och med nu fanns bara solen och solen och solen. Den var alla horisonter, den var alla väderstreck. Den brände sönder minuterna, sekunderna, timglasen, klockorna; den brände bort all tid och evighet."
ur "Solens gyllene äpplen", övers. Torsten Blomkvist

Ray Bradbury har gett ut en stor mängd novellsamlingar. Alla är inte bra. Solens gyllne äpplen tillhör hans jämnare. Men innehåller inte någon av hans starkaste noveller.

Titeln är taget ur dikten "The Song of Wandering Aengus"  av W. B. Yeats och dess slutrader citeras som motto till samlingen. Titelnovellen "Solens gyllene äpplen" ("The golden apples of the sun") handlar om en expedition för att fånga en bit av solen. Bradbury var lite mer poetisk än de flesta sf-författare på 50-talet.

Fahrenheit 451 av Ray Bradbury

"huset slog upp i glupska flammor som svedde kvällshimlen röd och gul och svart. Han klev omkring i en svärm av eldflugor. Helst av allt skulle han ha velat steka äpplen i brasan medan böckerna med ett flaxande som av duvvingar dog på husets veranda och gräsmatta. Medan böckerna fladdrade upp i sprakande virvlar och blåste bort på en vind som mörknat av branden."

Ray Bradburys roman Fahrenheit 451 handlar om ett framtida Förenta staterna där brandkåren bränner böcker istället för att släcka eld. Alla böcker är förbjudna.

Boken kom ut 1953. Då senator Joseph McCarthy höll sina förhör med misstänkta kommunister.
Detta har påverkat boken och finns där som en osynlig undertext.
Men i romanen framstår det mer som om bokbrännandet uppkommit genom en frivillig fördumning och vilja att censurera allt man inte håller med om.
Efter hand blev TV-apparaterna större och böckerna kortare.

Huvudpersonen är en brandman som i början av berättelsen trivs med sitt jobb ("Det var ett nöje att bränna" är bokens första mening) men som en dag tar med sej en bok hem.

Det är inte utan anledning som Fahrenheit 451 brukar räknas till de klassiska dystopierna. Det är också den av dessa som är mest underhållande att läsa. Med robothundar och kolonier av levande romaner och förföriska beskrivningar av brinnande högar av böcker.

Timeless stories for today and tomorrow, en antologi redigerad av Ray Bradbury

"Only occasionally, as years pass, do the sunsets, the awes, wonders, and beauties break through our shells. So, now and then, we must remind ourselves of the wondrous and delightful. Some of us sit down and write fantasies. Others, like yourself, read them."
ur förordet av Ray Bradbury

Ray Bradbury redigerade 1951Timeless stories for today and tomorrow. Det är en antologi med fantasy. På sätt och vis. Bradbury skriver i förordet till den här samlingen från 1951 att han har valt noveller av författare som sällan skriver fantasy. Shirley Jackson, John Steinbeck och Christopher Isherwood är några av namnen. Ett annat är Franz Kafka som är representerad med "I straffkolonin".
Det är en trevlig volym. Men det får mej att fundera på huruvida man kan kalla "I straffkolonin" för fantasy.

På ett plan är frågan rätt enkel. Kafka skrev i en annan tradition än fantasyns. Han må ha påverkat författare i genren men har själv inte påverkats av den. Och alltså är detta inte fantasy. 

Men just "I straffkolonin" står ut mindre i en fantasyantologi (eller en antologi med nästan-fantasy) än många andra Kafkanoveller.

Om man tar "Förvandlingen" som visserligen inte är realistisk går det där rätt lätt att peka ut hur den skiljer sej från genren. Att det inte finns någon förklaring till Samsas omvandling gör inte att det inte är fantasy. Men i fantasy när något liknande sker så är det för att i den värld som finns sådant brukar ske.

Men i "I straffkolonin" målas en värld, ett rike upp där sådant som användandet av den onödigt tillkrånglade avrättningsapparat i novellen händer. Visserligen ser vi bara en liten del av den världen.
Man skulle kunna invända att språket, den sakliga tonen skiljer sej från den som brukar användas i fantasyn. Men en del av till exempel Ursula K. LeGuins senare noveller har lite samma slags distanserade ton.

Å andra sidan kan man fråga sej huruvida detta spelar särskilt stor roll. Inlivandet av en kafkanovell i en genreantologi (jag har sett honom också i skräckantologier, jag tror samma novell) spelar väl mest samma syfte som när bibliotekarier ställer Brott och Straff bland deckarna och nöjt noterar att utlåningen av verket går upp. Och därmed lurar på intet ont anande läsare denna tråkiga bok som till skillnad från många andra tråkiga böcker inte är en deckare.

Men just Kafkas stora inflytande på genren gör ändå att jag tycker skillnaderna och likheterna de imellan är intressanta. Och också de övriga novellerna i antologin får en ofta att fundera över gränserna mellan genrelitteratur och mainstream. 

Bradbury gav ut en till sån här antologi med mer litterär fantasy: The Circus of Doctor Lao and other improbable storis. Titelberättelsen är en kortroman av Charles Finney som har vissa likheter med Bradburys roman Oktoberfolket (Something wicked this way comes) som vi kommer att ta upp senare denna Ray Bradbury-vecka.

(Annan version publicerad 15:e maj 2009. Då under titeln "Kafka som fantasy". Inledningen och avslutningen har ändrats.)

Den illustrerade mannen av Ray Bradbury

"George Hadley stood on the African grassland alone. The lions looked up from their feeding, watching him. The only flaw to the illusion was the open door through which he could see his wife, far down the dark hall, like a framed picture, eating her dinner abstractedly.
  'Go away,' he said to the lions.
  They did not go."
ur "The Veldt"

Invasion på Mars är en så kallad fix-up novel där tidigare publicerade noveller binds samman till en helhet av nyskrivna vinjetter.
Inom SF-genren är fixupböcker rätt så vanliga. Men de finns även i andra genrer. Alice Munro ska ha gjort en. Ray Bradburys Den illustrerade mannen som kom ut 1951 är också en samling noveller sammanbindna av en ramhistoria. Men sambandet mellan novellerna är här svagare.

Ramhandlingen består av att en man har tatueringar som kan visa framtiden. Dessa tatueringar är novellerna. Men framtiderna i samlingen utesluter varandra.

Det finns som med Invasion på Mars lite olika utgåvor av boken och alla har inte samma noveller. Men åtminstone i originalversionen så är det en stark samling.

Novellen "The Other Foot" kan ses som en tematisk uppföljare till Invasion på Mars "Upp genom luften". Här har afroamerikaner kolonialiserat Mars. En dag landar ett skepp med vita på planeten. Denna måste ha varit radikal för sin tid.

Boken sträcker sej från skräck till satir.  en behandlas solipsism, i en annan går världen lugnt och stilla och melankoliskt under, i en tredje visar sej den nya leken alla barn leker vara på dödligt allvar.

Den unge Bradbury hade ofta barnet i monstrets roll. Barn var främmande, grymma varelser. Som i samlingens bästa novell "Savannen" ("The Veldt") Medan den äldre hade en mer sentimental syn på barn och barndom. Bradbury gjorde senare en pjäsversion av "Savannen". Där händelserna ses mer ur barnens perspektiv. Det blir till en slags syntes mellan den tidige och den sene Bradburys barnskildringar.
Det finns en svensk tv-pjäs baserad på pjäsversionen från början av 80-talet. Börje Ahlstedt var med i den. Han var med i alla svenska program på den tiden. Jag såg tv-pjäsen senast när den var ny och jag var då nio år. Men den gjorde ett starkt intryck på mej då. Jag minns jag tyckte lejonen var läskiga.

Och nu när jag läser om novellen tycker jag fortfarande att lejonen är läskiga.

Invasion på Mars inleder vår Ray Bradbury-vecka

"Marsbon blev mycket allvarlig. 'Säg mig en gång till. Ser ni inte stan som jag beskriver den? De mycket vita pelarna och de mycket smäckra båtarna och festljusen ― å jag ser dem så klart! Och lyssna! Jag kan höra hur de sjunger. Det är inte alls långt bort.'"
ur "Augusti 2002: Möte i natten" i Invasion på Mars av Ray Bradbury, övers. Olle Moberg

Jag tror att den första Ray Bradbury jag läste var novellen "Möte i natten" i Kamratposten. En novell där en jordman på Mars möter ett spöke av en marsbo, eller möjligen en novell om en marsbo som möter ett spöke av en jordman.

"Möte i natten" finns i Invasion på Mars (The Martian Chronicles i original, den lyckade svenska titeln får man anta att översättaren Olle Moberg stod för) kom ut i början av 50-talet och är en samling berättelser där man först försöker och sedan lyckas kolonisera Mars. Och en berättelse om det nya Mars-samhällets undergång.

Invasion på Mars blev efter en recension av Christopher Isherwood (Bradbury hade stött ihop med Isherwood i en bokhandel och trugat på honom ett signerat ex av boken, åtminstone är det så legenden går) Bradburys stora genombrott och gav honom en läsekrets också utanför science fiction-publiken. Som en av få sf-författare så bjöds Bradbury att sitta med vid det litterära finbordet.
Den spanskspråkiga utgåvan av boken inleds till exempel med ett förord av självaste Jorge Luis Borges.
Och här hemma i Sverige framhöll Elisabeth Tykesson Invasion på Mars som den främsta av de sf-böcker som då, år 1954, fanns att få tag på i svenska bokhandlar i sin presentation av genren i BLM (jag har detta nummer). Och Artur Lundkvist tillhörde Bradburys fans.

Och samlingen eller romanen är rätt så speciell. Med noveller som sträcker sej från skräck till melankoli. Boken är lyrisk och vemodig men också rätt arg.

Det finns lite olika utgåvor av The Martian Chronicles med varierande innehåll. Den svenska utgåvan verkar följa den brittiska. En del amerikanska utgåvor har på senare år uteslutit "Upp genom luften" där alla svarta i en stad lämnar staden för att åka till Mars. En novell jag minns gjorde intryck på mej som liten.

Den har kommit ut flera gånger på svenska. Och bör gå rätt lätt att hitta på antikvariat. Jag har en pocketutgåva från mitten av 80-talet som jag köpte några år senare på en bokrea. Tio spänn kostade den minns jag. Väl spenderade pengar.

När Ray Bradbury dog 2012 så citerade jag här på bloggen slutet av den sista novellen i boken "Oktober 2026: Picknick på Mars". Det kändes passande.

(Det här inlägget inleder Butter tar ordets Ray Bradbury-vecka där jag varje dag kommer att ha en eller två texter om Bradbury.)

Jules Verne - Magasinet. En antologi ur 40-talets populäraste novellmagasin redigerad av Jan Myrdal

Jules Verne-Magasinet var en på 40-talet rätt spridd tidning. Den hade inte egentligen så mycket med Verne att göra, mer än att under magasinets första år så gick ett par av hans romaner där som följetong. I stället hämtade tidskriften sina noveller från två amerikanska sf-magasin.

Urvalet i volymen Jules Verne-Magasinet En antologi ur 40-talets populäraste novellmagasin redigerad av Jan Myrdal (1993), som är väldigt snygg och ett nöje att bläddra i, har enligt Jan Myrdal valts dels efter läsbarhet men också tidstypiskhet.
De längre följetongsberättelserna saknas. Dels av utrymmesbrist, dels för att Myrdal anser att dessa var den svagaste delen av tidningen - med rymdäventyr som ofta var dåliga kopior av äldre äventyrslitteratur.

Novellerna är ofta något klumpigt skrivna men trots detta underhållande. Och när de är direkt dåliga så är de ofta det på ett rätt så festligt sätt. Som när hjälten Hank i "Knipslugne Hank's skenande tidsmaskin" löser alla problem med sitt sunda förnuft i en historia där man reser genom olika alternativa U.S.A.n (eller vad nu den nationen heter i plural.

Förutom tidsresor och ukronier så förekommer de flesta av genrens favvoämnen som robotar, den fjärran framtiden och verkligheten som illusion. För den Harry Martinson-intresserade kan det vara av intresse att en av novellerna handlar om en civilisation i ett rymdskepp. Då tidningen sålde i många exemplar så skulle Martinson mycket väl ha kunnat läst denna ett decennium innan Aniara.

En del mer kända författare finns med i samlingen. Även om antologin har behållit de pseudonymer de haft i tidningen. Alfred Bester, Robert Bloch och Ray Bradbury. Bradburys novell är tyvärr dålig. Men det var den första Bradbury publicerad på svenska. Vilket väl gör att den kan vara intressant.

Trots den ibland lite klumpiga prosan finns här också ett par riktigt bra noveller. Som de skrivna av Bester och Bloch. Och en novell av den helt okände signaturen Erik S. Ambrose, vars "På andra sidan muren" är en av de noveller som får lite mer utrymme i förordet. Där science fiction beskrivs som "skrivandet med om och men".

För urvalet står då Myrdal, som också skrivit det läsvärda förordet om tidskriften och hans minnen av den. Myrdal har inte själv skrivit sf (det finns kortprosa i de första Skriftställning-volymerna som skulle kunna kallas för fantastik i ordets breda betydelse) men det finns kopplingar mellan antologin och ett par av hans övriga böcker.

Sammanställandet av den nämns i Inför nedräkningen, som kom ut samma år, och i debutromanen Hemkomst (1953) sitter i första kapitlet en polis och läser tidningen. Men framförallt hör den samman med böckerna i Barndom-serien. Där romanens Jan läser och funderar över både sf och Jules Verne.

Antologin har också författarpresentationer och ett index över alla berättelser i Jules Vernes-Magasinets samt ett efterord av Maths Claesson om dess historia där i slutet den tidskrift med samma namn som började komma ut i början av 70-talet nämns.
Den gavs till nyligen ut av Sam J. Lundwall och hade väl egentligen en rätt svag koppling till ursprungstidningen. Men 1990 gavs det ut ett jubileumsnummer, nr 443, som också återtryckte gamla noveller ur ur-Jules Verne-Magasinet, liksom Myrdals antologi med originalillustrationerna (men med nyöversatta noveller). Det är bara fyra noveller - men med en större tyngdpunkt på äventyrsberättelser kan den läsas som ett komplement till den senare antologin.

(Först publicerad 8 februari 2011 på Jules Vernes födelsedag. Ingick då i temat 365 böcker som jag hade under det året. Då jag skulle skriva om en bok varje dag. Det blev väl inte riktigt 365 inlägg. Men jag funderar på att återuppta idén nästa år.)

10 bra berättelser där världen går under

Redan de gamla babylonerna brukade roa varandra med att berätta historier om världens undergång. Själv har jag alltid gillat böcker och filmer där jorden går under. Som slutscenen i den andra Apornas Planet-filmen som jag såg flera gånger som liten (detta slut hindrade de inte att göra en tredje Apornas Planet-film - "I have a device" som det heter i Hamlet 2.)
Det finns många olika varianter på den här sortens slutet på världen-berättelser. Här följer tio:

J. G. Ballard - Kristallvärlden
Undergångsskildringar är populära i brittisk sf med föregångarna H.G. Wells och John Wyndham. Ballard skrev en handfull romaner där världen gick under på olika sätt strax innan han gav sej in på mera experimentella banor. Domedagsstämningen tog han med sej även till den senare delen av författarskapet. Här förvandlas djur och växter till kristall.

Ray Bradbury - Världens sista kväll
De sista dagarna och hur vi reagerar på dem är ett vanligt tema. Thomas Pynchon har gjort en sån här berättelse. I Bradburys novell (i Den illustrerade mannen så har alla människor på jorden haft samma dröm. De vet att världen ska gå under. Bradburys skildring är bitterljuvt melankolisk då han är Bradbury.

Marlen Haushofer - Väggen
En annan vanlig variant är att skildra den siste överlevande. Det är något av en pojkboksfantasi. Som det heter i "The Disaster Story" av Charles Platt (också på listan): "The dream will happen. I will meet the last woman on Earth. She will be young and physically attractive and she will love me and serve me unquestingly. She will be the last symbol that I need. I will still be the last person existing for I shall certainly not treat her like one."
I Haushofers märkliga roman är en kvinna den sista överlevande. Vilket redan från början ger ett annat perspektiv på tropen.

Tove Jansson - Kometen kommer
Den första romanen jag kan komma ihåg ha läst, eller fått läst för mej, om alltings snara undergång och fortfarande en av de bästa. Visserligen så (spoiler) går inte världen under trots allt (en möjlig läsning är att kometen egentligen kraschar på slutet och att det sista kapitlet och de följande böckerna i Muminserien bara är en dröm i Mumintrollets medvetande dess sista sekunder. Detta skulle förklara en del skillnader mellan denna och de följande böckerna i serien. I sitt huvud skapar Mumin en för honom mer passande värld där Snorkfröken inte skiftar färg och saknar syskon.)

James Morrow - This is the way the world ends
En passande titel i sammanhanget.

Charles Platt - The Disaster Story
Novell/essä där Platt tar upp genrens troper.

Nevil Shute - På stranden
En vemodig skildring av en australiensisk stad som väntar på slutet i form av ett radioaktivt moln.

Norman Spinrad - The Big Flash
Världen kan gå under i eld eller i is eller, som här, i rock'n'roll. Hur en rockorkester leder till slutet i denna novell.

Georg R. Stewart - Earth Abides
Som titeln antyder så handlar Stewarts roman om tiden efter katastrofen. När man försöker bygga upp samhället igen. Men innan dess har den den mest ingående skildring av en världsomfattande katastrf som fanns när boken kom 1949. Katastrofen leder till fler katastrofer.

Kurt Vonnegut - Vaggan
Apokalyptiska skildringar är ofta skämtsamma. Slutpoängen på mången novell är att någon råkat få världen att gå under. Vaggan är en av Vonneguts bästa sf-satirer.

(Repris från 16 november 2009. I kommentarerna vidareutvecklade jag muminläsningen: "Mumin Darko.
Teman om att vakna upp som enda mumintroll dyker upp i hans berättelser. Svårare att hålla kontrollen över sin fiktion reduceras han till åhörare i Muminpappans memoarer för att helt försvinna i Sent i november." 

Annars handlar kommentarerna mest om Väggen som jag också läste om sen. Jag skrev ett inlägg om den. Jag la till en länk till detta.) 

10 bra skräcknoveller

Vi firar Halloween traditionsenligt med en lista. Detta år med skräcknoveller. Skräck är en genre som passar bra i novellformatet.


The Midnight Meat Train
Första novellen i Clive Barkers The Books of Blood, grotesk och spännande.

It's a Good life av Jerome Bixby
Jag skriver om Bixbys novell och avsnittet av Twilight Zone som bygger på den HÄR

Pojkar! Odla jättesvampar i era källare  av Ray Bradbury
Skräckförfattaren Bradbury visste hur man skulle hålla sej alldeles vid gränsen där det skrämmande övergår till att bli löjligt.

På den matta jorden av Philip K. Dick 
Tidig novell av Dick. En man gör en besvärjelse så att hans älskade ska komma tillbaka till livet. Men något går fel. I En handfull mörker.

Lotteriet av Shirley Jackson
Jag tänkte först ta en annan Shirley Jackson. Men det är inte en slump att "Lotteriet" är en klassiker. En perfekt uppbyggd berättelse.

Röd som blod Tanith Lee
Om en ond Snövit. Här är häxan, Häxdrottningen, god. Medan hennes styvdotter Bianca är ond. Dvärgarna är förvridna elaka levande träd. I Jules Verne magasinet 386.

Färg bortom tid och rum av H. P. Lovecraft
Lovecraft kan ibland bli lite fånig. Och en del tycker att just den här tillhör hans fånigare. Men jag gillar denna berättelse om hur en sten från rymden får människorna och djurna på en gård att förändras. Finns bland annat i den klassiska skräckantologin Stora skräckboken.

Född av man och kvinna av Richard Matheson
Klassikern bland monstret i källaren-berättelserna. I Jules Vernes Magasinet 401.

The Ball Room av China Miéville och Emma Bircham och Max Schaefer
Bollhaven på McDonaldsrestaurangerna är hemsökta. I Jake and other stories av Miéville.

Lövskogsnunnans lösning av James Tiptree jr
En sjukdom gör att alla män i världen blir våldsamma kvinnohatare (skriven under pseudonymen Racoona Sheldon). I Nova SF 3/85. Tiptree skrev scienmce fiction. Men hon låg ofta nära skräckgenren.

Tidigare Halloween-listor här på Butter tar ordet:
10 bra skräckromaner
10 bra skräckfilmer
De tio bästa skräcksångerna

Stephen Kings fem bästa böcker

I fredags fyllde den amerikanske författaren Stephen King 65. Vilket vi lite försenat firar med denna lista.
(King har skrivit ungefär lika många böcker som han är år fyllda och jag har läst långtifrån alla. Så det är en lista med de fem bästa av de som jag har läst.)

Maratonmarschen
Kort framtidsroman skriven under pseudonym. En sf-variant på They shoot horses, don't they?. En grupp unga män ställer upp i ett lopp där den överlevande vinner.

Sommardåd och Vinterverk
Novellsamlingen Different seasons, utgiven i två böcker, innehåller fyra historier som de flesta nog skulle betrakta som romaner. Men King skriver gärna lite långt.
Förr var King åtminstone i Sverige en lite kontroversiell författare. Då brukade folk ibland påstå sej önska att han inte stoppade in monster i sina böcker. Nåväl, detta är King minus monster. De två bästa berättelserna är "The Body" och "Rita Hayworth and The Shawshank Redemption". En ungdomsskildring och en fängelseberättelse. De blev till två menlösa filmer. Men det är ju inte deras fel.

Christine
Om en ond bil. En slags vampyrhistoria. En typisk kingsk småstadsskildring.

Den förskräckliga apan
Novellsamling. Med novellånga noveller (och en lite längre). King är en hyfsad novellförfattare. Mina favoriter här är "Gudarnas ordbehandlare", "Mrs Todds genväg" och "Den typ som överlever". Den sistnämnda är en av Kings mest beryktade - om en man som äter upp sej själv. I slutet av novellsamlingen skriver King om hur novellerna kom till (vilket är trevligt). I stycket om självkannibalismhistorien så skriver King "min musa tömde ännu en gång sina tarmar över mitt huvud" (övers. Karl G. och Lillian Fredriksson).

Det
It är en på tok för lång roman. Men bortsett från det så är det en fascinerande variant på Orfeus-myten där King bygger vidare på arvet från Ray Bradbury och H. P. Lovecraft (hos King är motvikten mot den lovecraftska ondskan lika främmande den, vilket är ett intressant sätt att använda sej av Lovecrafts kosmologiska skräck).

Ray Bradbury 1920-2012

I novellen "The Exiles" (1949) av Ray Bradbury så har man på jorden förbjudit sagor, spökhistorier och all annan litteratur med fantastiskt innehåll. Figurerna i och författarna av dessa berättelser bor i exil på Mars. Häxorna från Macbeth, Edgar Allan Poe och många andra. Så länge någon läser deras berättelser så finns de.

En expedition kommer från jorden till planeten. Besättningen har mardrömmar, minns halvt bortglömda berättelser från sin barndom. Det visar sej att de på rymdskeppet har de sista av de förbjudna fantastiska böckerna. De bränner upp böckerna och långt i fjärran går en grönskimrande stad itu, störtar samman. Och för ett kort ögonblick minns besättningen Smaragdstaden i landet Oz.

Mars, bokbrännandet, Shakespeare-allusionerna. Det är kanske den typiska Bradbury-novellen. Det nostalgiska finns där men det är också tvetydigt - han som beordrar att bränna böckerna är berättelsens hjälte.

Den första Bradbury jag läste var Invasion på Mars (1950) (jag hade läst ett par av novellerna innan i Kamratposten). Som också var Bradburys genombrottsbok. 


Han hade innan dess skrivit noveller åt science fiction-magasin, romanen består av noveller sammanbundna med kortare för boken nyskrivna stycken. Han lär ha träffat Cristopher Isherwood i ett antikvariat och gett honom ett exemplar av boken. Isherwood skrev sen en recension. Och Bradbury lyftes upp ur populärlitteraturfacket. 

Inte minst blev han hyllad här i Sverige. Där hans böcker skrevs upp av bland andra Artur Lundkvist himself. På senare tid verkar han dock ha sparkats tillbaka till sf-sektionen av biblioteken.

Invasion på Mars är fortfarande en stark bok - lyrisk och vemodig och rätt så förbannad.

Andra bra Bradbury är Fahrenheit 451 och en annan bok sammansatt av noveller med ny ramhandling - Den illustrerade mannen (i vilken "The Exiles" finns). 
Och framförallt hans noveller - "Pojkar! Odla jättesvampar i era källare", "All Summer in a Day", "Savannen", "H. Matisses påpassliga pokermark" (denna hör man sällan nämnas men är nog min absoluta favorit) och många andra (jämnaste novellsamlingen är Oktoberlandet sen brukar det finnas ett par riktigt bra i varje).

Bradbury är en väldigt amerikansk författare. Och den amerikanska småstaden möter man hos Bradbury även på andra planeter (den är dock, som i "Den tredje expeditionen" i Invasion på Mars, inte alltid det den ger sej ut för att vara). 

Det händer att Bradbury avfärdas som sentimental. Men även om han skrivit noveller och romaner som inte klarat balansen och blivit banala så lyckas Bradbury snarare fånga en äkta längtan efter svunna dagar och svunna under. 

Och denna längan har ofta en tvetydighet - det är inte en slump att det är i skräcklitteraturen Bradbury haft störst inflytande (Stephen King är till exempel svår att tänka sej utan Bradbury. Hans främsta roman It är på flera sätt ett svar på Bradburys Something Wicked This Way Comes (Oktoberfolket).

Och om någon gång skönlitteraturen blir förbjuden så kommer jag ändå alltid att minnas hans Mars och att vara tio år gammal och läsa honom en regnig sommardag.

Tidigare om Bradbury:

Dagbok med Fahrenheit 451

Om Francois Truffauts anteckningar från inspelningen av filmen byggd på Bradburys roman.

Invasion på Mars

Kort inlägg om genombrottsboken.

Kafka som fantasy

Om antologin Timeless stories for today and tomorrow, sammanställd av Bradbury. 

Bradbury-filmatiseringar

Om fem filmer som bygger på Bradbury-berättelser.

John Sladeks parodier

"Bäst i avdelningen är en parodi på Ray Bradbury. I den så har efter att telefonerna har blivit populära postkontoren stängts och frimärken förbjudits."

Ur Invasion på Mars av Ray Bradbury (1920-2012)

"De kom fram till kanalen. Den var lång och rak och kall och våt och speglande i natten.
  'Jag har alltid velat se en marsbo', sade Michael. 'Var är de pappa? Du lovade ju.'
  'Där är de', sade pappa, flyttade över Michael till den andra axeln och pekade rätt ner.
  Marsborna var där. Timothy började darra.
  Marsborna var där - i kanalen - återspeglade av vattnet.
  Timothy och Michael och Robert och mamma och pappa.
  Marsborna stirrade tillbaka på dem en lång, lång tyst stund från det kluckande vattnet..."
ur Invasion på Mars av Ray Bradbury, övers. Olle Moberg

Francois Truffauts tio bästa filmer

Den franske filmregissören Francois Truffaut skulle ha fyllt 80 år idag.
Jag har inte sett riktigt alla Truffaut-filmer och en del av dem jag sett har jag sett för länge sen och de har i mitt minne flytit ihop till en (i och för sej väldigt bra) film. Men med de caveaten, Truffauts bästa filmer ordnade kronologiskt:

De 400 slagen
Långfilmsdebuten och genombrottsfilmen. Om pojken Antoine. Som Truffaut skulle återvända till i flera filmer. Filmhistoriens bästa slutscen (en scen som google alluderar till idag)

Skjut på pianisten!
Den här såg jag nyligen för första gången. En av flera Truffaut-filmer i en lättare ton. Mycket underhållande.

Jules och Jim


Fahrenheit 451
Truffauts filmatisering av Ray Bradburys roman var hans första amerikanska filmer. Den har en del brister, främst i rytmen. Men har också flera starka enskilda scener.
Att det dystopiska samhällets och bokbrännandets talesman, Cyril Cusacks brandkapten, ger ett mer sympatiskt intryck än Oscar Werners stele Montag ger också en intressant tvetydighet åt filmen.
Jag föredrar också Truffauts slut framför Bradburys.

Bruden bar svart
En filmatisering av en thrillerklassiker. Om en kvinna som hämnas på de som är ansvariga för hennes blivande makes död. Nya vågens filmare gjorde intressanta saker med kriminalgenren.

Sirenen från Mississippi
Innehåller en av mina absoluta favoritscener, där en av huvudrollsinnehavarna talar in ett meddelande på en grammofonskiva.

Vilden
Den första Truffaut-film jag minns mej ha sett. Om en tolvårig, förvildad pojke som hittas i skogen. En pedagog försöker uppfostra honom.

Dag som natt
Det har gjorts många filmer om att spela in film. Den här komedin är en av de allra bästa.

Berättelsen om Adèle H.
Kostymdrama med Isabelle Adjani i huvudrollen. Storslagen och vacker melodram om olycklig kärlek och galenskap.

Fickpengar

The Mad Wizards of Mars

"A door banged wide in a little hut by the shore. A thin short man, with flesh hanging from him in folds, stepped out and, paying no attention to the others, sat down and stared into his clenched fists.
«There's the one I'm sorry for,» whispered Blackwood. «Look at him, dying away. He was once more real than we, who were men. They took him, a skeleton thought, and clothed him in centuries of pink flesh and snow beard and red velvet suit and black boot; made him reindeers, tinsel, holly. And after centuries of manufacturing him they drowned him in a vat of Lysol, you might say.»"
ur "The Exiles" av Ray Bradbury, i Den illustrerade mannen,
en tidigare version av denna novell där alla litterära gestalter av övernaturligt slag lever i exil på Mars hette "The Mad Wizards of Mars".

Dagbok med Fahrenheit 451

Filmens ämne påverkar teamet. Under Jules och Jim började alla spela domino. Under Den lena huden bedrog alla sin fru (eller sin man) och alltsedan vi började med Fahrenheit 451 har alla börjat läsa böcker! Det finns ständigt ett hundratals böcker i ateljén, alla väljer var sin bok och för en stund hör man bara prasslet av boksidorna som vänds.

Francois Truffauts Dagbok med Fahrenheit 451 kom på svenska ut som en av de första böckerna i en serie originalpocketar om film som Bokförlaget Pan/Norstedt gav ut i samarbete med Svenska Filminstitutet. Denna bokserie från slutet av 60-talet innehöll många intressanta titlar (ytterligare några liknande böcker gavs ut av PAN utanför serien - som det Antonioni-manuskript vi skrev om igår)

Boken är en arbetsdagbok, gjord för publikation, som Truffaut skrev medan han filmade Fahrenheit 451, byggd på Ray Bradburys roman med samma namn. En film Truffaut beskriver som "science fiction precis som Paraplyerna i Cherbourg. I stället för en normal historia där man sjunger i stället för att tala, har vi en normal historia där det är förbjudet att läsa." (övers, Torsten Manns - "som Paraplyerna i Cherbourg är en musikal" vore kanske en begripligare mening, men sic! och allt det där).

Bradburys korta roman handlar om en framtida värld där bokläsning är förbjuden och brandsoldater i stället för att släcka bränder bränner böcker.

Själva bokbrännandet är det som framförallt satt Truffauts fantasi i rörelse och fått honom att vilja filmatisera historien. Han beskriver hur man bäst filmar fallande böcker. Att klippa innan de faller i golvet jämförs med att klippa av en skådespelares huvud. Vilka böcker som ska brännas är viktigt för den känsla det ger åskådaren. Tyvärr hittar han inget exemplar av Denis Diderots Nunnan att låta gå upp i rök.

Vad som oftast tas upp när den här volymen kommer på tals är hans antagoniska förhållande med Oskar Werner som har huvudrollen i filmen. I de första anteckningarna ser han fram emot att åter få arbete med Werner (som var med i Truffauts tidiga Jules och Jim, också en bra film). Men hans missnöje med Werner ökar för varje sida.

Men det som gör boken till en underhållande läsning är inte den sortens skvaller från förr utan Truffauts kärlek till film. Lördagen den 5 mars så kallar Truffaut Den gyllene karossen av Renoir som han just sett för "Filmernas film!". Den 6 mars skriver han "Citizen Kane på en Cinema Classics i stans utkanter. Filmernas film!".

Denna entusiasm finns även i beskrivningen av Truffauts eget arbete med Fahrenheit 451, trots problem med huvudrollsinnehavaren och annat. Beskrivningarna av de olika scenerna och idéer till scener och miljöer visar på Truffauts träffsäkra känsla för filmen som språk (även om inte själva den här filmen blev det bästa exemplet på detta) och får en att vilja se om filmen med dessa i färskt minne.

(Publicerad här första gången i maj 2010. De inledande orden om en (då) nyutkommen DVD-box med Truffaut-filmer har jag tagit bort.)