Citerat från veckans läsning

"'Things where great up till Glinda grew up taller than me and said she didn't like comic books anymore! Anybody who doesn't like comic books has got very serious emotional problems, I say.'"
ur The Adventures of Venus av Gilbert Hernandez (bilden ovan är från samma serie)

""'What is a foot?' Ras had said. 'I know how long my feet are now. But I am growing. What if I keep on growing, and the walls of the world, now six thousand feet, become only half as much? What if I grow, the world shrink, and I become as tall as the pillar in the middle of the lake?'
Yusufu would laugh at this picture, and he would be happy for a while."
ur Lord Tyger av Philip José Farmer

Citerat från veckans läsning

"'My mother is an ape. My father is God.'"
 inledningsraden i Lord Tyger av Philip José Farmer

 "Likväl varslar mina brutna leder//om väderomslag."
i "Blåst och träd" i En hare på Aldergrove av Paul Muldoon, övers. Lars-Håkan Svensson

Lista med böcker som passar att läsa när man är förkyld

Tio böcker som passar att läsa när man är riktigt förkyld:

Gummitummen av Hans Alfredson
En bok som är roligare ju mer förkyld du är. Skriven i dagboksform. Den börjar med en anteckning daterad måndagen den 11 september: "I dag är det torsdag."
Om du hade varit förkyld hade du tyckt det var väldigt roligt.

Mina vänner av Emmanuel Bove
En bok om en man som misslyckas med att skaffa vänner. Piggar upp en.

Om olägenheten i att vara född av E. M. Cioran
Korta, mörka, beska stycken om alltings fåfänglighet. Man måste ha ett hjärta av sten om man kan låta bli att le åt rader som "Sedan flera år tillbaka inget kaffe, ingen sprit, ingen tobak! Lyckligtvis har jag ångesten, som med fördel ersätter de starkaste droger".

Henrietta ska du också glömma av Stig Claesson (Slas)
När man är förkyld, och endast när man är förkyld, har man rätt att vara en smula sentimental. Denna är bra till sånt.

Den sista striden av C. S. Lewis
Eller om man då inte läste narnia-böckerna som liten något motsvarande. Poängen är att man ska ha läst den så många gånger att man i stort sett kan den utantill. Denna den sista boken i serien är en dråplig drift med den kristna tron.

The Authority av Mark Millar - tecknad av Frank Quitely med flera
Millars fortsättning på Warren Ellis-serien är mer av allt och ofta för mycket. Teckningarna är ojämna i de sista två tredjedelarna då Quitely tillhör de artister som uppskattar deadlines och det schwischande ljud de gör när de flyger förbi. Ena ersättningsartisten passar serien mycket illa. På slutet tar Art Adams över, men andra schema- och censurproblem försvagar serien. Men en av seriens hjälter säjer: "You realize you're talking to a man with a human head in his hands who has every intention of using it to beat these people to death?" En för serien typisk replik.

Sanning är ett udda tal av Flann O'Brien
Man brukar prata om bokens metanarrativa struktur. Som förkyld kan man se förbi sånt och läsa den som den roliga bok det är.

Livet. En bruksanvisning av Georges Perec
Om det är passager man inte skulle hänga med i kan man allti skylla på förkylningen. Eller bläddra fram till roligare bitar.

Stjärnsnäckan av Kilgore Trout
Skriven av författaren i Vonnegut-romanerna (fast egentligen av Philip José Farmer). En resa genom ett bisarrt universum i jakt efter en mening. En föregångare till Douglas Adams Liftarens guide till galaxen-svit.

Presstopp av Evelyn Waugh
Även om förkylning gör att man har lätt att tappa tråden så är Waughs - jag är säker på att Anna Faris karaktär i Lost in translation visst visste vem Evelyn Waugh var - i sin klassiska komiska historia visserligen något av en förvecklingsroman men roande även om man skulle vara lika förvirrad som hjälten.

(Då jag är förkyld får det bli en repris. Från november 2009. Den här har gått i repris en gång tidigare. Då det är ett klassiskt inlägg.)

Moby "Big Whale" Dick

Filmen Moby Dick (2010) har kommit på DVD i Sverige. Den utspelar sej i nutid, Ishmael spelas av Gabrielle från Xena - Krigarprinsessan och Moby Dick är ett förhistoriskt havsodjur som våra hjältar jagar med atombomber.
Förutom det så verkar den följa handlingen i Herman Melvilles klassiska roman.

Moby Dick är gjord av Asylum, ett C-filmbolag vars största hit är Mega Shark vs Giant Octopus.

Jag är ett stort Moby Dick-fan, ändå så tror jag inte att jag kommer att se den nya filmen.

Om man nu ska göra en sci-fi-version av boken så vore en filmatisering av Philip José Farmers fristående fortsättning The Wind Whales of Ishmael mer intressant. I den förs Ishmael efter slutet på Moby Dick framåt i tiden till Jordens skymning då en slags valliknande djur svävar i skyn.

Citerat från veckans läsning

"Men, nu ska vi börja berätta! Och då det står oss fritt att välja vilken utgångspunkt som helst och det är av vikt att redan från början inskärpa att detta är en moralisk och andligt högtflygande berättelse förflyttar vi oss ut i världsrymden och betraktar de kommande händelsernas skådebana ur evighetens synvinkel. Alltså:
Det ligger en liten stad östan om sol och västan om måne just där Ljungdalsälven rinner ut i Bottenhavet."
ur Jubelvår av Jan Myrdal

"It was strange to be served food by Jesus, but the ancient custom that the host should do this for his guests was honoured even in this house."
ur Jesus on Mars av Philip José Farmer

"This is where I sing the science fiction blues. This is my kind of music. I work in an underprivileged, underrated medium, sure, and even within that medium my style offends a whole lot of people. See, I don't mind that antagonism any more. Maybe it powers my typewriter. You have to have something to create against, right?"
ur "Author's note", förordet till Last orders av Brian Aldiss

Jesus på Mars

"'The Martians are orthodox Jews,' Bronski replied."
Den första bemannade marsexpeditionen upptäcker att planeten är befolkad av ättlingarna till en grupp judar som var lärjungar till Jesus. Som återuppstod här på Mars och är deras världs ledare.

De judiska marsianerna pratar grekiska (avsnitten om hur expeditionen lär sej denna speciella variant av gammalgrekiska upptar en större del av boken än som är vanligt i såna här böcker, Farmer var något av en amatörspråkvetare) och deras samhälle bygger på hebreisk lag.

Jesus följer med expeditionen tillbaka till jorden. Huvudpersonen börjar dock tvivla på att denne marsianske messias är den han utger sej för att vara.

Premissen i Philip José Farmers roman från 1979 är förvisso absurd. Men den tar sitt tema om tro på allvar.

Flera av Farmers böcker handlar på olika sätt om Jesus. Flera andra sf-författare, från Ray Bradbury till Philip K. Dick, har ofta avhandlat religiösa frågor.
Jesus on Mars (som tyvärr inte finns på svenska) är en av de bästa böckerna i denna subgenre.

Förkylningslektyr - de tio bästa böckerna att läsa när man är förkyld

Tio böcker som passar att läsa när man är riktigt förkyld:

Gummitummen av Hans Alfredson
En bok som är roligare ju mer förkyld du är. Skriven i dagboksform. Den börjar med en anteckning daterad måndagen den 11 september: "I dag är det torsdag."
Om du hade varit förkyld hade du tyckt det var väldigt roligt.

Mina vänner av Emmanuel Bove
En bok om en man som misslyckas med att skaffa vänner. Piggar upp en.

Om olägenheten i att vara född av E. M. Cioran
Korta, mörka, beska stycken om alltings fåfänglighet. Man måste ha ett hjärta av sten om man kan låta bli att le åt rader som "Sedan flera år tillbaka iinget kaffe, ingen sprit, ingen tobak! Lyckligtvis har jag ångesten, som med fördel ersätter de starkaste droger".

Henrietta ska du också glömma av Stig Claesson (Slas)
När man är förkyld, och endast när man är förkyld, har man rätt att vara en smula sentimental. Denna är bra till sånt.

Den sista striden av C. S. Lewis
Eller om man då inte läste narnia-böckerna som liten något motsvarande. Poängen är att man ska ha läst den så många gånger att man i stort sett kan den utantill. Denna den sista boken i serien är en dråplig drift med den kristna tron.

The Authority av Mark Millar - tecknad av Frank Quitely med flera
Millars fortsättning på Warren Ellis-serien är mer av allt och ofta för mycket. Teckningarna är ojämna i de sista två tredjedelarna då Quitely tillhör de artister som uppskattar deadlines och det schwischande ljud de gör när de flyger förbi. Ena ersättningsartisten passar serien mycket illa. På slutet tar Art Adams över, men andra schema- och censurproblem försvagar serien. Men en av seriens hjälter säjer: "You realize you're talking to a man with a human head in his hands who has every intention of using it to beat these people to death?" En för serien typisk replik.

Sanning är ett udda tal av Flann O'Brien
Man brukar prata om bokens metanarrativa struktur. Som förkyld kan man se förbi sånt och läsa den som den roliga bok det är.

Livet. En bruksanvisning av Georges Perec
Om det är passager man inte skulle hänga med i kan man allti skylla på förkylningen. Eller bläddra fram till roligare bitar.

Stjärnsnäckan av Kilgore Trout
Skriven av författaren i Vonnegut-romanerna (fast egentligen av Philip José Farmer). En resa genom ett bisarrt universum i jakt efter en mening. En föregångare till Douglas Adams Liftarens guide till galaxen-svit.

Presstopp av Evelyn Waugh
Även om förkylning gör att man har lätt att tappa tråden så är Waughs - jag är säker på att Anna Faris karaktär i Lost in translation visst visste vem Evelyn Waugh var - i sin klassiska komiska historia visserligen något av en förvecklingsroman men roande även om man skulle vara lika förvirrad som hjälten.

(På grund av förkylning så är dagens inlägg en repris. Från den 3:e november 2009. Nu ska jag gå och plocka fram Stjärnsnäckan)

Åtta länkar en lördag

En farmor blir till en superhjälte
Coilhouse om Sascha Goldbergers foton på sin farmor Frederika Goldberger utklädd till superhjältínnan Mamika. Fler bilder finns på Sascha Goldbergers hemsida (OBS ljud) och på Frederika Goldbergers eller Mamikas på myspace.

Chris Sims recenserar Superman/Batman 79-80
Sims skriver om en serie som utgår från Grant Morrisons D.C. One Million. Andra serieskapare som använder sej av Morrisons karaktärer är en intressant konsekvens av att de stora serietidningsförlagen äger copyrighten och inte de som kommit på figurerna. Jag har tidigare skrivit om Joe Caseys Final Crisis Aftermath: Dance som också utgår från en Morrison-serie.

Jeet Heer om Poem Strip av Dino Buzzati
En italiensk fumetti från 1969. Heer läser den bland annat genom Orfeus-myten. Verkar vara ett intressant verk.

Riverworld Pilot 2003
Ett pilotavsnitt gjordes för en TV-serie som skulle bygga på Philuip José Farmers Flodvärlden. Det blev emellertid inte några fler episoder. Vilket om man går efter trailern kanske inte är någon större förlust.

Riverworld 2010 - trailer
Häromåret gjordes ett nytt försök att göra television av Farmers romanserie. Nu som en fyra avsnitt lång miniserie. Med han från Battlestar Galactica och Dollhouse i huvudrollen. I trailern här är Mark Twain med. Han lär också vara med i 2003 års version även om han inte är med i den trailern.

Mark Twain - in space

Sent samma kväll gick Sam, Joe, Lothar och akajern Odysseus till sina hyddor efter en segerceremoni. Sam var torr i halsen av allt prat. Han hade försökt pressa ur Odysseus så många fakta som möjligt om belägringen av Troja och irrfärderna efteråt. Han hade fått reda på precis så mycket att han kände sig ytterst förvirrad.

Som sagt så är jag inte så förtjust i böcker där kända författare har huvudrollen. Men det finns alltid undantag.

I Den sagolika flodbåten (1971), den andra boken i Philip José Farmers bokserie om Flodvärlden, så är Samuel Clemens hjälten. Clemens är mer känd som Mark Twain.

Han, liksom resten av mänskligheten, har återuppstått vid en lång flod på en fjärran planet. Boken utspelar sej tjugo år efter den första Flodvärlden (eller To your scattered bodies go som den, lite mer poetiskt, heter på utrikiska). Ännu vet ingen varför mänskligheten blivit återfödd. Men man har börjat vänja sej vid det. Alla är fortfarande tjugofem år gamla. Och när någon dör vaknar han eller hon upp på ett annat ställe av floden.

Mark Twain har gett sej i lag med en före detta viking och en apmänniska. Han försöker att bygga en flodbåt. Trots att planeten knappt har någon metall. Genom boken möter han Odysseus, prins John och en stam styrd av svarta muslimer.

I första romanen låter Farmer Tusen och en natt-översättaren sir Richard Francis Burton ha huvudrollen. Han levde mer av en äventyrares liv och fungerar egentligen bättre som protagonist. Men kopplingen till floden ger en anledning till att ge Twain huvudrollen. Den äldre Twain hade en rätt annorlunda, mer misantropisk, syn på världen än den yngre. Och Farmer låter honom ha kvar denna cyniska syn på tillvaron samtidigt som han är ung och energisk. Det märks att Farmer var mer road av författarbiografier än jag själv är och det förekommer flera referenser till Twains liv och verk. En historia som det alluderas på i början av romanen är Twains novell "Utdrag ur Kapten Stormfields besök i himlen", där livet efter detta beskrivs såsom outhärdligt trist med harpspelande och sandaler. Flodvärlden verkar onekligen lite mer spännande.

Sen är böckerna kanske inte direkt några mästerverk. Jag gillar Farmer. Men få författare får en lika ofta att vilja utbrista, som en av karaktärerna i en Vonnegut-roman gör om Kilgore Trout (Farmer har skrivit en roman under författarnamnet Kilgore Trout - den mycket underhållande Stjärnsnäckan - något Vonnegut inte alls var särskilt road av), att om han ändå bara kunde skriva.

Det finns fyra romaner om Flodvärlden. Bara de två första finns på svenska. Men det ska man inte vara alltför ledsen över. Då de två sista böckerna i sviten är långa och pratiga. Farmer, och också andra författare, har skrivit ytterligare ett par berättelser som utspelar sej i denna värld. Den första novellen han skrev om flodvärlden, "Riverworld", har Jesus som huvudperson.

Den sagolika flodbåten och den föregående boken i sviten gavs ut i Bernces serie "science fiction & fantastica". I den serien, i urval av Sven Christer Swahn, gavs det på 70-talet ut flera bra böcker av författare som Philip K. Dick, Brian Aldiss och Stanislaw Lem. Tyvärr var de dåligt häftade och även om du skulle hitta ett helt exemplar av någon av böckerna så kommer det att gå sönder (den enda gången jag sett det som ett plus att en bok var biblioteksbunden var när jag en gång i tiden köpte Svårt att vara gud av bröderna Strugatskij i den här serien).

Varulvsnatt

Varulvsnatt är en antologi med varulvsnoveller från början av 90-talet. Antologin är redigerad av Byron Preiss och heter på engelske The Ultimate Werewolf. Andra antologier som Preiss ställt samman har titlar som The Ultimate Dracula, The Ultimate Frankenstein och The Ultimate Dragon och här ser jag något av en röd tråd.

Det är inte ett urval av de bästa varulvsnovellerna utan en samling nyskrivna noveller. Sådana temaantologier är sällan särskilt bra. Men här finns en del rätt smarta varulvsvarianter. Hade jag själv ställt samman ett urval av de bästa varulvsberättelserna (av de som jag råker ha läst) så skulle nog ett par av de här ha kommit med. Vilket i och för sej mest har att göra med att de flesta noveller i genren är av rätt låg kvalité.
Varulven är ett rätt begränsat koncept (på rak hand kommer jag på tre noveller från annat håll som skulle kommit med i den volymen: "In the company of wolves" av Angela Carter, "Full sun" av Brian W. Aldiss och "Hjälten som varulv" av Gene Wolfe - men om den sistnämnda egentligen är en varulvshistoria går att diskutera.)

Varulven är liksom zombien (The Ultimate Zombie är en annan av Preiss antologier) ett monster som framförallt utvecklats i filmens värld. Ett par av novellerna i Varulvsnatt utgår också från filmerna, främst Wolf Man-serien. Som den inledande "På drift utanför Langerhans öar: Latitud 38 54´N Longitud 77 00´ 13´´V" av Harlan Ellison (Ellison har också skrivit ett förord till urvalet men det, liksom en förteckning över varulvsfilmer, saknas tyvärr i den svenska utgåvan). Denna, mycket besynnerliga novell, hör till de bästa i boken. Rätt bra är också Philip José Farmers "Som järnet till magneten" - med en bisarr och
utförligt skildrad varulvstransformation. Medan Mel Gildens "Månsken över rättvisan" har ett rätt svagt språk men en smart vändning på slutet.
Men de tillhör inte dessa författares främsta verk (möjligen så gör Gilden-novellen det, jag har aldrig hört talas om Gilden i något annat sammanhang).

Den svenska utgåvan av boken såldes som ungdomslitteratur. Något som Ellisons och Farmers och flera av de andra författarnas noveller här knappast är (Farmers varulv får utlösning när han förvandlas - något som i och för sej borde tilltala den yngre publiken). Men med ungdomsboksstigmat kom också ett trevligt komiskt omslag av Hans Arnold.

Arnold tecknade en hel del varulvar. En bild som jag letade efter när Arnold hade dött var en illustration till en varulvsberättelse. Då hittade jag den inte. Men Illusionerna bloog hade strax därefter ett inlägg med illustrationerna från novellen (en av dem är bilden nedan). Samt ett par senare bilder som Arnold gjort till samma novell. Där varulven är mer lik den lätt komiska på omslaget till Varulvsnatt.

Doc Savage och hans apokalyptiska liv

The Caged Horrors Of Nelia-Sai spat acid and shrieked like stuck babies, but Doc Brass stood fast, dealing hot righteous death with his marvelous turbopistols.

The sickening UnderEngland Junta unleashed its Black Royalty, torching the very sky and driving good men mad, and Doc Brass held his ground, taking the pain and the flame and killing hard.

På 30-talet kunde i U.S.A. prosamagasin med äventyrare sälja i upp till en miljon exemplar. Hjältar som slogs mot skurkar i violett prosa. Berättelsen i berättelsen i J. D. Salingers lysande novell "Den skrattande mannen" är påverkad av denna sorts historier.
En av de pouläraste av de så kallade pulphjältarna ("pulp" betyder pappersmassa och kommer sej av magasinens dåliga papperskvalité) var Doc Savage. Som var skriven av Lester Dent (och några till men Dent var huvudförfattaren).

Savage var både läkare, uppfinnare och äventyrare. Han bodde i en skyskrapa i översta våningen i en skyskrapa i New York och var ofattbart rik.

Jag har inte läst någon av de 181 Doc Savage-historierna. Men jag har läst en bok om dessa historier och deras huvudperson.

Vilket kanske kan tyckas lite underligt. Anledningen till att jag har läst Doc Savage. His apocalyptic life av Philip José Farmer är mer för att jag är intresserad av farmer än av Doc Savage.

Boken är en slags uppföljare till Farmers Tarzan Alive (titeln är fånig men Farmer valde den inte själv) - en fiktiv biografi över Tarzan. Där åter- och omberättas den första Tarzan-romanen på åttio sidor, vilket faktiskt blir en rätt fascinerande läsning.
Resten av boken som går igenom de övriga böckerna i Edgar Rice Burroughs serie är inte lika bra och Doc Savage. His apocalyptic life påminner tyvärr mer om den delen av boken. Även om Farmer även i denna bok låtsas att huvudpersonen funnits på riktigt så är det mer som man skulle kunna vänta sej att en bok om Doc Savage skulle vara - med genomgång av handlingar och teman i böckerna. Det är en inte helt ointressant men rätt trist läsning.

Vad som ändå gör att läsningen inte är helt bortkastad är dels förordet där Farmer skriver om sin egen upplevelse av att läsa dessa äventyrsmagasin och om deras suggestiva kraft.

Och ett appendix där han sketchar upp ett Doc Savages fiktiva släktträd. Där alla pulphjältarna och många andra litterära gestalter säjs vara släkt med varandra. Han låter bland annat Robert Blake, en författare i en av H. P. Lovecrafts noveller, vara en släkting till William Blake. I förordet jämför han Doc Savage-berättelserna med Blakes apokalyptiska visioner. Att Lovecraft också säjs ha samma apokalyptiska energi i sina noveller är kanske mindre långsökt.

Det är detta släktträd som leder oss till "The Good Doctor a planetary novel". Även om Ellis inte låter alla pulphjältarna vara släkt med varandra så ger han dem liksom Farmer en gemensam källa till deras förmågor.
Att Axel Brass bygger på Doc Savage är något som Ellis inte försöker dölja. Planetarys omslag skiljer sej alla något från varandra. Omslaget till detta femte nummer är inspirerat av omslagen till en serie pocketutgåvar av Doc Savage-romanerna från (jag tror) 70-talet.

Kapitlet är ett av Planetarys bästa och ett bra exempel på hur Ellis bygger upp serien. Elijah Snow träffar Brass på sjukhuset. De samtalar. Och insprängt i samtalen är utdrag ur en illustrerad pulphistoria om Doktor Brass. Ellis har uppenbart haft väLdigt roligt när han efterhärmat pulpmagasinens violetta prosa. Men det finns också en vemodig ton i kapitlet.
Och en politisk undertext.

I fragmenten från detta fiktiva äventyrsmagasin så möter Doc Brass möter Planetary-världens motsvarighet till Fu Man Chu, bekämpar kejsarna av Amerika och berättar om sitt ursprung.

Han är resultatet av ett försök att få fram en ny revolutionär människa. Påbörjat av ett hemligt sällskap bildat under den Franska Revolutionen. "'I'm the last of them, the end of the revolutionary line. Ive been bred, born and trained to deal with anything./Except the unspeakable evil of my own parents, warped brother and sister that they were.´"
Här skiljer sej då Doc Brass och Doc Savage åt. Men också Doc Savage är uppfostrad till att bli ett perfekt exemplar av den mänskliga rasen. På fauxpulpprosa visar Ellis detta övermänniskoideals släktskap med upplysningstidens idéer.

De tio bästa uppföljarna i böckernas värld

I början av filmen Scream 2 finns en diskussion om uppföljare. De kallas för en per definition sämre sorts film. Eleverna nämner några filmer som är bra tvåor. Till slut säjer en Gudfadern 2 och alla håller med. Det är en dålig scen i en usel film. Men själva diskussionen är ändå rätt typisk för när folk diuskuterar uppföljare. Mer sällan diskuteras böcker och uppföljare. Men också i böckernas värld är det vanligt att mjölka ur ett koncept till flera böcker. Oftast blir resultatet dåligt. Men inte alltid. Tio av de bättre boktvåarna är dessa:

Samuel Beckett - Malone dör
Andra boken i Molloy-trilogin. Upprepar händelser från den tidigare boken. Här är Beckett bara är halvvägs på väg mot slutet på berättandet.

Cervantes - Don Quijote 2
Den första styora uppföljaren. Cervantes skrev den för att andra hade skrivit uppföljare till romanen. En av dessa falska Don Quijotar möter vår hjälte.

Susan Cooper - En ring av järn
Inom ungdomsfantasygenren så är uppföljare mer regel än undantag. Coopers roman är ändå lite ovanlig då det dröjde rätt många år mellan första och andra boken. I de svenska utgåvorna av sviten är detta den första romanen.

P. J. Farmer - Wind Whales bof Ishmael
Ibland skriver författare uppföljare till andras böcker. Här är det Ishmael från Moby Dick som blir förd till en avlägsen framtid där det finns flygande valar.

Frank Miller - The Dark Knight Strikes Again
Uppföljare till The Dark Knight Returns. Blir av och till till en grotesk satir på den första serien. Millers mästerverk.

Michael Moorcock - A cure for cancer
Andra boken om Jerry Cornelius är den där konceptet lyfter.

Agnar Mykle - Sången om den röda rubinen
Samma kan säjas om andra boken om Ask. Som helt överskuggat den första - Lasso kring Fru Luna. Sången... är mest känd för att vara oanständig. Men den är riktigt bra. Och oanständig.

Jeff Noon - Automated Alice

Pär Rådström - Ärans portar
Det här liksom den föregående är då egentligen tredje boken i en serie. Men de får dispens. Rådströms största succé där de tidigare två Greg Bengtsson-böckerna inte gjorde så mycket väsen av sej.

August Strindberg - Götiska rummen
Uppföljare till Röda rummet. Och bättre än den.

Oz-böckerna i andra böcker

I en novell av Ray Bradbury ("The Exiles", i Den illustrerade mannen) så har på jorden sagor, spökhistorier och annan fantastisk litteratur blivit förbjuden. Figurerna i och författarna av dessa berättelser bor i exil på Mars. Häxorna från Macbeth, Edgar Allan Poe och en jultomte som sett bättre dagar bland många andra. Och smaragdstaden i Oz.

En expedition kommer från jorden till planeten. Besättningen har mardrömmar, minns halvt bortglömda berättelser från sin barndom. Det visar sej att de på rymdskeppet har de sista av de förbjudna fantastiska böckerna. Bland dessa nämns två av Oz-böckerna. De bränner upp böckerna och långt i fjärran går en grönskimrande stad itu, störtar samman. Och för ett kort ögonblick minns besättningen landet Oz innan det är borta för alltid.

De amerikanska författare som alluderat till Oz-böckerna är många. Som i Bradburys novell så får L. Frank Baums skapelse ofta stå både för ljusa barndomsminnen och anta en mörkare karaktär. Så till exempel hos Stephen King (i bland annat Jurtjyrkogården) som flera gånger refererar till Baums romaner.

En författare som ofta återkommit till Oz-böckerna är science fiction-författaren Philip José Farmer. I sin artikel om Farmer i 7 x framtiden tar Sven Christer Swahn upp olika allusioner till Oz-böckerna i Farmers verk. Och säjer att "Farmers sagor är Oz minus oskuld. Eller oskulden finns kvar men finner uttryck i protest." Något som kan säjas gälla hos fler författare än Farmer.

En bok av Farmer som Swahn inte tar upp (då den inte hade kommit ut än) är A Barnstormer in Oz (1982), en slags fortsättning på Trollkarlen från Oz där Dorothy Gales son hamnar i ett Oz härjat av inbördeskrig.

Populärast av såna här omskrivningar av Oz-sagorna är Gregory Maguires Wicked: The Life and Times of The Wicked Witch of The West (som jag inte läst).

Em undergenre till science fiction - robotberättelsen så dyker en av Baums karaktärer ofta upp. Den mekaniske kopparmannen Ticktack som introduceras i Ozma från Oz. Han måste skruvas upp för att kunna tänka, tala och gå (varje funktion har sitt eget skruvhål). John Sladek döpte sin komiskt homicidala hjälte i Ticktack (finns på svenska) efter honom.
Och i Sladeks bästa Roderick (finns tyvärr inte på svenska) återkommer Oz ofta i pojkroboten Rodericks funderingar. "I can't pledge allegiance because I ain't got no heart, any heart, and this Tin Woodman in Oz can't marry this girl too for the same reason[...]I mean who wants to marry an old flag but all the same if I had a heart-". Men hans adoptivfar anser att det är ben han behöver istället.

Det är uttalat Baums böcker som Sladek hänvisar till. Annars är det egentligen lika ofta filmversionen som alluderas på. Och ibland tar filmversionen över även när det säjs vara böckerna som man utgår från. Som vi kommer att se när vi kommer till Alan Moores Lost Girls senare i veckan.

Mother was a lovely beast

Philip José Farmers antologi Mother was a lovely beast från 1974 innehåller noveller, romanutdrag och artiklar om barn som tagits om hand av djur. Första novellen är "The God of Tarzan" av Edgar Rice Burroughs och förutom en historia som snarare utgår från Kiplings jungelboken så är antologin en Tarzan-antologi med olika varianter av Tarzan-temat.

Tarzan spelar en stor roll i Philip José Farmers författarskap (om Tarzan och Farmer har jag skrivit HÄR). Något år innan den här antologin så skrev Farmer en fiktiv biografi över Tarzan kallad Tarzan Alive. Swen Christer Swahn uppehåller sej i sitt kapitel om Farmer i 7 x framtiden en del kring hans Tarzan-intresse. Men beskriver det snarare som en "roande hobby".

En viss hobbykänsla vilar över denna antoloi. Som är den enda som Farmer själv har sammansatt. Den märks i det kunniga efterordet där Farmer släpar fram obskyra finska, ej översatta till engelska, romaner från 1800-talet. Men det är också lite samlingens charm.

Antologin innehåller ett utdrag ur Lord Greystokes memoarer, skrivet av Farmer själv. Det lär ingå i senaste utgåvan av Tarzan Alive, men för mej som endast läst tidigare utgåvor av den så var denna huvudanledningen till att läsa antologin. Det är också en bra novell även om Farmers andra hobby, språklära, av och till får sprida ut sej lite väl mycket i redogörelserna för Tarzans språkutveckling.

Bland de (då) nyare novellerna finns en humoristisk om en åldrad Tarzan av Mack Reynolds, rolig men knappast mer Och Gene Wolfes "Tarzan of the grapes". Wolfes novell är en fascinerande historia om en journalist som skapat ett rykte som blir sant, hoax blir till myt. Farmer visar i förordet att han förstår att den novellen är ett huvud högre än resten i samlingen. Men att den också skulle varit omöjlig utan de enklare Tarzan-berättelserna av E. R. Burroughs.

Wolfe förmår kombinera det löjliga och det sublima i motivet i sin novell. Men många berättelser om vilda barn är enbart löjliga. Löjlig till en hänförande grad är till exempel den gamla pulphistorien "Scream of the Condor" av George Bruce. Om en pilot under första världskriget som kan flyga bättre än andra eftersom han uppfostrats av gamar.

Prosan i Bruces absurda, men uppenbarligen helt allvarligt menade, novell får Burroughs språk att låta bra i jämförelse. Den novell som Farmer valt - där den unge Tarzan för första gången stöter på begreppet Gud - är heller inte särskilt dålig.

Antologin är kanske lite av kuriosa. Men det är charmig kunnig kuriosa. Som får en att se styrkan i och dragningskraften hos Tarzan-motivet.

Släktkrönikor

Lyrans senaste tematrio handlar om släktkrönikor.
Släktkrönikor är långt ifrån att tillhöra mina favorit(under)genrer. Jag skulle placera dem någonstans under vilda västern och fantasy med alver i.

Vilket inte hindrar att familjen använts som tema även i bra böcker.

Tarzan Alive av Philip José Farmer
Bra är kanske inte rätt ord för den Wold Newton-mytologi so Farmer började bygga upp i ett appendix till hans cover på Tarzan.
I korthet så visar Farmer hur alla de gamla äventyrarna, från Tarzan till Sherloch Holmes över Dracula och Fu Man Chu, egentligen är släkt med varandra.

Maskindrömmar av Jayne Anne Phillips
USAs historia från 30-tal till 70-tal skildras genom en familj i en småstad. Phillips är USAs bästa nu levande prosaförfattare och detta är hennes bästa roman.

En burlesk biografi av Mark Twain
Denna historia om Twains släkt är kanske inte alltid sannfärdig men nog bättre läsning än den om hans riktiga släkt. Du kan läsa den på engelska här.

Blurbar

En blurb är ett citat på ett bokomslag om hur bra, eller i undantagsfall om hur dålig, boken i fråga är. Denna bok kommer att förändra ditt liv. Den kommer att göra dej utfattig och oälskad men det kommer att vara värt det. Och liknande. Ofta är det om det är en nyutgåva av en bok utdrag ur recensioner i tidningar.

Vid förstautgåvan av en bok är det vanligt att man låter en annan författare läsa boken innan och uttala sej. Detta kritiseras ofta. Liksom lärare ofta i stor utsträckning umgås med andra lärare och ninjor med andra ninjor så brukar författare ingå i författarkretsar. Blurbarens förhållande till den författare vars bok ska blurbas säjs påverka blurbandet mer än bokens blurbbarhet.

Nu tror jag att de flesta tar de här lovorden på ett bokomslag med en nypa salt. Själv kan jag bara komma på två tillfällen när jag valt att läsa en bok pågrund av en blurb på omslaget. Dessa tyckte jag var väldigt bra. Kanske har citat på bokomslag påverkat mitt val av läsning även i fler fall. Men om jag skulle läsa en dålig bok därför att bokens omslag påstår att den är bra så tror jag inte att jag skulle hysa så pass mycket agg mot blurben i fråga att jag kom ihåg den.

Ian McDonalds debutroman Desolation Road hade i den pocketutgåva jag läst fullt av utdrag ur recensioner. Men det lovord som fick mej att läsa boken var kanske inte på grund av vad det stod så mycket som vem som hade skrivit blurben. Philip José Farmer citerades "This is the kind of novel I long to find yet seldom do - extraordinary and more than that!". Och det tycker jag att, möjligen minus utropstecknet, boken levde upp till.

Den andra blurben tillhör en av de mer kända blurberna. Emily Bartons debutroman the testament of YVES GRUNDRON hade på sin första utgåva, liksom senare, en blurb av Thomas Pynchon. Pynchon säjer nej till alla intervjuer och det finns inga kända foton av honom från senare år. Men att skicka ett ex av en okänd författares första roman och be om en blurb fungerar visst bättre än att be om ett signerat foto.
"Blessedly post-ironic, engaging and heartfelt - a story that moves with ease and certainty, deeply respecting the given world even as it shines with the integrity of a dream". Åtminstone jag kunde inte motstå denna blurb på Bartons för mej då okända bok. Och det är en fascinerande roman, om än med vissa typiska debutproblem. Och jag borde läsa hennes andra roman.

Flashforward

I fredagskväll såg jag andra delen på tv-serien Flashforward. Då jag var förkyld. (Jag gör inte nödvändigtvis så där väldigt spännande saker med mina fredagskvällar, men dålig sci-fi brukar de inte ägnas åt) Serien hör till andra eller tredje generationens lost-avkommor. Vilket den i Piloten, som säjs vara bättre, lär visa mer öppet än vad är vanligt. Att andra avsnittet allmänt inte anses vara lika bra är väl mycket för att det är en högkonceptserie. Den bygger på en Idé. Vilket brukar göra att andra avsnittet blir ett problem då man redan spelat ut sin hand i första.

Konceptet bygger på att alla människor på jorden samtidigt somnat och under denna period sett en glimt av sin framtid sex månader framåt.

Serien är, om man trots allt får gå efter detta andra avsnitt - säkert mer typiskt än Piloten, inte särskilt bra. Den har två tidsplan som Lost och liksom den en stor mängd karaktärer och ett mysterium. Men den saknar den genreblandning som var poängen med Lost. Varje karaktärs flashbacks i den serien var av olika genrer. Huvudpersonwen var i en läkarsåpa, irakiern i en spionberättelse, kärleksintresset hade en heisthistoria och så vidare. Dessa historier i sej var (serien lämnade och förändrade formatet i senare säsonger) tyvärr ofta rätt medelmåttiga men formen var något nytt för genretelevisionen.

Men en sak störde mej, förutom den dåliga dialogen och det usla skådespeleriet, under seendet. Konceptet är så pass bekant att jag måste ha läst något liknande någonstans men jag kan inte komma på var. Är det kanske en Philip José Farmer?

Under pausen tar jag fram Farmersamlingen Efter King Kongs fall och hittar den långnovell som jag tänkte på: "Skisser bland mitt minnes ruiner". Men den är inte riktigt samma. Där förlorar istället hela mänskligheten med jämna mellanrum minnet. De har fortsatt haft sina liv, knytit nya kontaker men ingen minns detta. Det är en riktigt bra novell, skriven i dagboksform.

När avsnittet slutar står det att serien är byggd på en roman av Robert J. Sawyer. Vilket får mej att känna mej lite korkad. Då det helt enkelt är att jag har läst recensioner av hans roman Flashforward som gör att konceptet känns så familjärt (jag har för mej att den stod på en mental att-läsalista ett tag).

De har ändrat lite från boken. Där det istället är 21 år i framtiden som de ser.

TV-serien Flashforward har marknadsförts mycket på sin djärva idé och de flesta recensenter har, även om de haft andra invändningar, prisat det originella konceptet. Men Sawyers tio år gamla roman ingår i en tradition av liknande sf-romaner. Där något händer som förändrar livet för alla på jorden. Som till exempel i Farmers redan nämnda novell. Tropen med att alla somnar är också vanlig. En av Arthur Conan Doyles Proffessor Challenger-berättelser använder temat. Då räckte den till hela berättelsen.

På många sätt är en sån här idé mer lämpad för romanen eller långnoveller. Även om också de inte alltid gör så mycket med em. Exempelvis finns Poul Andersons IK 400 där alla på jorden, människa som djur, blir många gånger smartare. En fascinerande idé innesluten i en medioker roman.

Koncept i sej tar en inte särskilt långt. Det krävs mer än ett bra uppslag för att göra en bra TV-serie eller en läsvärd roman.

Förkylningsböcker - en lista

Tio böcker som passar att läsa när man är riktigt förkyld:

Gummitummen av Hans Alfredson
En bok som är roligare ju mer förkyld du är. Skriven i dagboksform. Den börjar med en anteckning daterad måndagen den 11 september: "I dag är det torsdag."
Om du hade varit förkyld hade du tyckt det var väldigt roligt.

Mina vänner av Emmanuel Bove
En bok om en man som misslyckas med att skaffa vänner. Piggar upp en.

Om olägenheten i att vara född av E. M. Cioran
Korta, mörka, beska stycken om alltings fåfänglighet. Man måste ha ett hjärta av sten om man kan låta bli att le åt rader som "Sedan flera år tillbaka iinget kaffe, ingen sprit, ingen tobak! Lyckligtvis har jag ångesten, som med fördel ersätter de starkaste droger".

Henrietta ska du också glömma av Stig Claesson (Slas)
När man är förkyld, och endast när man är förkyld, har man rätt att vara en smula sentimental. Denna är bra till sånt.

Den sista striden av C. S. Lewis
Eller om man då inte läste narnia-böckerna som liten något motsvarande. Poängen är att man ska ha läst den så många gånger att man i stort sett kan den utantill. Denna den sista boken i serien är en dråplig drift med den kristna tron.

The Authority av Mark Millar - tecknad av Frank Quitely med flera
Millars fortsättning på Warren Ellis-serien är mer av allt och ofta för mycket. Teckningarna är ojämna i de sista två tredjedelarna då Quitely tillhör de artister som uppskattar deadlines och det schwischande ljud de gör när de flyger förbi. Ena ersättningsartisten passar serien mycket illa. På slutet tar Art Adams över, men andra schema- och censurproblem försvagar serien. Men en av seriens hjälter säjer: "You realize you're talking to a man with a human head in his hands who has every intention of using it to beat these people to death?" En för serien typisk replik.

Sanning är ett udda tal av Flann O'Brien
Man brukar prata om bokens metanarrativa struktur. Som förkyld kan man se förbi sånt och läsa den som den roliga bok det är.

Livet. En bruksanvisning av Georges Perec
Om det är passager man inte skulle hänga med i kan man allti skylla på förkylningen. Eller bläddra fram till roligare bitar.

Stjärnsnäckan av Kilgore Trout
Skriven av författaren i Vonnegut-romanerna (fast egentligen av Philip José Farmer). En resa genom ett bisarrt universum i jakt efter en mening. En föregångare till Douglas Adams Liftarens guide till galaxen-svit.

Presstopp av Evelyn Waugh
Även om förkylning gör att man har lätt att tappa tråden så är Waughs - jag är säker på att Anna Faris karaktär i Lost in translation visst visste vem Evelyn Waugh var - i sin klassiska komiska historia visserligen något av en förvecklingsroman men roande även om man skulle vara lika förvirrad som hjälten.

Lord of the trees - P. J. Farmer och Tarzan

A Feast Unknown av Philip José Farmer brukar svenska sf-intresserade ofta känna till då den tas upp i Sam J. Lundwalls Science Fiction från begynnelsen till våra dagar. Den kallas där "en enda vansinnig, morbid och över huvud taget fasansfull historia som rör sig kring sambandet mellan sex och sadism.(...)Alla sexuella perversioner finns med, plus några helt nyupptäckta, våldet trotsar all beskrivning." Ett avsnitt där Tarzan-analogen sliter ut en persons rövhål citeras. Detta har gjort att boken är eftersökt i Sverige. Mindre kända är de två uppföljarna, Lord of the Trees och The Mad Goblin. De gavs från början ut i en volym i DAW-SFs dubbelserie. En dubbelserie var förr en rätt vanlig billighetsvariant. Två korta romaner i en volym. Lord of the Trees/Mad Goblin är en av de få som försökt utnyttja formen. De två huvudpersonerna från A Feast Unknown följs i vardera sin volym. De har senare getts ut var och en för sej och det är bara Lord of the Trees jag läst.

Bokens huvudperson är Viscount Grandrith. Men han bygger helt uppenbart på Lord Greystoke, alltså Tarzan (den andra romanen följer en Doc Savage-analog). Under romanens gång så refererar han hela tiden till sina outgivna memoarer och hur de populära romanerna om honom som finns skiljer sej från dessa. Farmer inbjuder oss att föreställa oss Edgar Rice Burroughs böcker om Tarzan som om de egentligen handlade om denna över/under-människa. Grandrith har inte växt upp bland apor utan bland hominider som han kallar folket. Han har ett mer djuriskt sinne. I romanen förekommer också hans spegelbild, en hominid uppfostrad av människor. Lord of the Trees blir aldrig fullt lika våldsam som A Feast Unknown. Utan blir mer som en modern våldsammare underhållningsroman i Burroughs fotspår. Och det är fullt ut Edgar Rice och inte William S. trots Farmers tidigare sammanblandning av dem.

Romanen är väl kanske inte mycket mer än enkel underhållningslitteratur för stunden. Men för den som intresserar sej för Farmers författarskap i stort är denna och den tidigare intressant då Tarzan spelar en så stor roll i detta. Efter de här böckerna så skrev Farmer en fiktiv biografi över Tarzan kallad Tarzan Alive (titeln ska ha varit förlagets val och Farmer ogillade den). Det finns vissa likheter med Lord of the Trees. Aporna är också här hominider. Men det är en mer nedtonad bok. Och Tarzan fortsätter att dyka upp i olika former hos Farmer

Sven Christer Swahn skriver i sitt kapitel om Farmer i 7 x framtiden bland annat om hans Tarzan-figurer. Framförallt om romanen Lord Tyger som Swahn framhåller som en av hans bästa. Den handlar om en man som försöker skapa en Tarzan.

Också andra populära figurer förekommer flitigt hos Farmer. Motiv från L. Frank Baums Oz-böcker, Doc Savage och Jesus är några av de återkommande intertextuella troperna i författarskapet. Hans användande av familjära figurer är där hans inflytande varit störst.

Ur The Jungle Rot Kid on the Nod

"...them fuckin Ayrabs run off with my Jane again...intersolar communist venusian bankers plot...so it back to the jungle again, hit the arboreal trail, through the middle tearass, dig Numa the lion, the lost civilizations kick, tell my troubles to Sam Tantor alias The Long Dong Kid. Old Sam always writing amendments to the protocols of the elders of mars, dipping his trunk in the blood of innocent bystanders, writing amendments in the sand with blood and no one could read what he had written there selah
Me, I'm only fuckin free man in the world...live in state of anarchy, up trees...every kid and lotsa grownups (so-called) dream of the Big Tree Fix, of swinging on vines, freedom, live by the knife and unwritten code of the jungle..."

Philip José Farmer 1968
("The Jungle Rot Kid on the Nod" inleds med "If William Burroughs instead of Edgar Rice Burroughs had written the Tarzan novels...".
I ett förord till novellen i samlingen Riverworld and other stories skriver Farmer att han senare prövade på att försöka skriva en pastisch som om Edgar Rice och inte William S. Burroughs hade skrivit Nova Express men att det inte fungerade.
Michael Andre-Driussis "Under the Moon of Jizma" har dock den liknande premissen att Edgar Rice Burroughs skrev Naked Lunch.)