Krazy Kat - A Kat a'Lilt with Song

Jag hade läst två-tre av Samuel R. Delanys böcker innan jag, genom ett utdrag ur ett brev till Delany i början av ett kapitel, insåg att han var svart. Det framgick inte av de svenska utgåvorna från 70-talet av hans böcker.
Man kan fråga sej huruvuda detta att känna till vilken hudfärg en författare har påverkar vår läsning. De flesta som läste serien Krazy Kat av George Herriman när den en gång i tiden publicerades i amerikanska dagstidningar trodde nog att han var vit. Herriman var kreol, son till två mulatter, och utgav sej oftast för att vara vit - av grekiskt ursprung.

Krazy Kat handlar om musen Ignatz som vill kasta en tegelsten i huvet på Krazy Kat. Krazy Kat är förälskad i Ignatz och ser tegelstenskastandet som ett uttryck för musens kärlek. Polisen och hunden Puppa älskar i sin tur Krazy Kat och försöker hindra Ignatz att kasta sin tegelsten. När det misslyckas sätter han honom i fängelse. Detta varieras på olika sätt.

Kreoldialekten har säkert påverkat den märkliga dialogen i serien. Om Herrimans "passing" har haft inflytande på karaktärernas flytande identitet - Krazy Kat verkar tillhöra olika kön beroende på situationen, medan Ignatzs motivation för sitt tegelstenskastande varierar - är svårare att avgöra.

Serien gick som söndags- och dagsserie under ett par decennier. Jag har en volym i Fantagraphics återutgivning av söndagsserien: Krazy & Ignatz. "A Kat a'Lilt wit Song". Det är fjärde volymen i den här serien (det finns lite olika återutgivningar av den). Och samlar söndagssidor från 1931-1932. Det är en lite slumpmässigt införskaffad volym. Jag köpte den inte för att just den här perioden skulle vara bättre än någon annan. Utan för att jag hittade den billigt. Den är emellertid bra.

Herrimans teckningar är magnifika och hans användande av bakgrund har influerat många senare serieskapare. Bland de där man kan märka ett inflytande från Herriman märks till exempel Joakim Pirinen.

Det finns en stor mängs Krazy Kat-album. Och det är väl tyvärr lite svårt att veta var man ska börja. Men en slumpvist utvald volym brukar fungera bra.

Åtta länkar en lördag

Krazy Kat Galleri
På Golden Age Comic Book Storis kan man läsa flera Krazy Kat-söndagsstrippar.

Arguing with Art in time av Jeet Heer
Heer om Dan Nadels senaste antologi med bortglömda serier. Med en diskussion om massmarknadsserier kontra undergroundserier i kommentarerna.

"It's a good life" av Jerome Bixby
Novellen kan man läsa här. På engelska.

It's still a good life
En av episoderna i det senaste försöket med att återuppliva Twilight Zone var en fortsättning på "It's a good life" fyrtio år senare. Med Anthony som vuxen och med en dotter.

Low Resolutions Top 30 Buffy-episoder
Missnöjd med resultatet av en omröstning om de bästa Buffy-episoderna så gjorde Low Resoluion sin egen lista. Med kommentarer till avsnitten.

Artister för Grey Oceans med CocoRosie
Stereo Gum-artikel där det negativa mottagandet av CocoRosie bland musikjournalister tas upp och några av CocoRosies kollegor berättar varför de gillar bandet.

"Mörker och ljus" av Lars Gustafsson
Midsommardikt i Expressen.

Lars Gustafsson om "Kristallägget" av H. G. Wells
"Mörker och ljus" finns också uppe på Gustafssons blogg. Där man också kan läsa om Wells bästa novell. Ett utdrag ur en kommande bok med "matematiska fantasier". "That's mathematics" utgår jag från blir den engelska titeln på essäboken i fråga.

e. e. cummings om Krazy Kat

"Even if Offissa Pupp should go crazy and start chasing Krazy, and even if Krazy should go crazy and start chasing Ignatz, and even if crazy Krazy should swallow crazy Ignatz and crazy Offissa Pupp should swallow crazy Krazy and it was the millenium-there'd still be the brick. And (having nothing else to swallow) Offissa Pupp would then swallow the brick. Whereupon, as the brick hit Krazy, Krazy would be happy."
Så skriver E. E. Cummings i förordet till den första bokutgåvan av Gerge Herrimans tecknade serie Krazy Kat. Herrimans skämtstripp var en favorit bland konstnärer och intellektuella. Ofta framhålls att den inte var särskilt kommersiellt framgångsrik. Men den gick ändå i hundratals dagstidningar under flera decennier. De sista, mest experimentella, åren av Krazy Kat minskade i och för sej antalet tidningar som publicerade serien.

När serien hyllades så spelade i alla fall denna relativa impopularitet bland massorna en stor roll. Krazy Kat framträder som den första alternativa tecknade serien.

Herriman lät seriens huvudperson prata på ett lite underligt eget sätt. Man skulle kunna tro att poeten Cummings skulle fokusera på detta i sitt förord. Då han lekte med ord på ett liknande sätt. Cummings kallar Herriman för "poet-painter" men fokuserar i stället på ett av seriens återkommande gag. Krazy Kat älskar musen Ignatz. Musen Ignatz gillar att kasta en tegelsten i nacken på Krazy Kat. Något han/hon tar som ett ömhetsbevis (och möjligen njuter av). Hunden och polisbetjänten Pupp älskar Krazy Kat och föröker förhindra Ignatz att kasta sin tegelsten. När Ignatz ändå kastar tegelstenen så sätter Pupp honom i häktet.

Denna sekvens varieras på olika sätt.

Cummings läser tyvärr detta som en metafor för demokratin. Ignatz är individen, Pupp samhället, Krazy Kat idealet. Denna något tveksamma tolkning (Ignatz vill trots allt kasta en tegelsten i huvet på detta ideal) framförs som om den vore väldigt kontroversiell. Då alla ju är emot Demokrati (cummings hade i dag säkert haft en blogg).

Men gömt i den fyrkantiga tolkningen finns en beskrivning av en del av seriens styrka. Hjälten/skurken Pupp försöker hindra skurken/hjälten Ignatz från att kasta tegelstenen som i de flesta fall ändå träffar Krazy Kats huvud. Och Krazy Kat är lycklig.
Till detta kommer Herrimans teckningar och språket (även om det senare åldrats mer).

Cummings text är från 1946. Från början en tidningsartikel. Jag läste den i en antologi redigerad av Jeet Heer och Kent Worchester kallad Arguing Comics. Literary Masters on a Popular Medium (2004).
Som samlar texter om tecknade serier av litterära kritiker. Cummings text är i första delen, det tidiga 1900-talets röster.
Där det finns ytterligare en längre artikel om Krazy Kat, en recension av Dorothy Parker av Barnaby av Crockett Johnson (en annan seriestripp som ansågs såsom mer sofistikerad)och en text av Thomas Mann om en tysk serie som jag inte läst. Boken går fram till 60-talet med bland andra Marshall McLuhan och Umberto Eco (med en artikel om Stålmannen som ekar i den inledande essän i Vad kostar ett mästerverk).

Det är en rätt intressant samling. Den första och tredje delen samlar snarare stora kritikernamn än artiklar som haft betydelse för seriekritiken (att e. e. cummings skrivitom Krazy Kat blir viktigare än vad han skrivit). Men den mittersta delens urval av artiklar av New York-journalister från mitten av 1900-talet ger dock en viss inblick i det långsamma framväxandet av en sådan disciplin.

He'll not foil me, fool me, fail me

Bild av George Herriman.
Krazy Kat -en söndagssida från 1937.
Klicka på bilden för att göra den större och läsbar.

Chris Wares Quimby the Mouse - nu som tecknad film

På Kevin Churchs blogg BeaucoupKevin hittar jag denna animerade Quimby the Mouse-kortfilm. (Som kommer från ett avsnitt av This American Life där man också kan höra Joss Whedon sjunga en av sångerna från det sjungda kommentarspåret på Dr. Horrible's Sing-a-long blog-DVDn).
Kortfilmen bygger på Chris Wares strippserie och är animerad av John Kuramoto. Sången som ackompanjerar filmen är gjord av Andrew Bird.

Kevin Church jämför kortfilmen med ´de från den tecknade filmens guldålder. Och han kallar Quimby the Mouse för Anti-Itchy and Scratchy. Nu är ju Itchy and Scratchy en parodi på Tom och Jerry och liknande som går tillbaka till äldre källor.
Den som främst märks som påverkan för Ware här är George Herrimans Krazy Kat. Ware har formgivit albumutgåvor av Herrimans serie.

De serier filmen bygger på är de kallade "Sparky's best comics and stories" i Quimby the Mouse. Specifikt de där Quimbys motpartner är ett levande avhugget huvud.

Quimby the Mouse är nog min favorit av Wares böcker. Den samlar seriestrippar från Acme Novelty Library 2 och 4.
Här visar Ware sin riktiga styrka när han tar i sär skämtserien och sätter ihop den igen till en varelse som på ett plan är väldigt bekant men på andra sätt märkligt främmande.