Poeten Myrdal

”​Jag stack hemifrån när jag var sexton år. Under de fyra åren därefter kom jag att se ett inte föraktligt antal polisstationer från insidan.[…](Mitt påstående att jag skrev dikter gjorde mig dessutom än mer suspekt. Dikt, horsbrott, samhällsomstörtande verksamhet och yrkestiggeri är för den normale polismannen synonyma begrepp.)”

ur Söndagsmorgon av Jan Myrdal

I sin ungdom skrev Jan Myrdal förutom romaner, noveller och pjäser även poesi. Emellertid blev inga av hans diktsamlingar antagna av förlagen (senare när han var en etablerad författare gav Jan Myrdal ut prosa- och diktsamlingen Pubertet som han skrev redan 1947). En hel del dikter publicerades dock i tidningar och tidskrifter på 1950- och 60-talet.

Nu har det kommit ett urval av dessa dikter som första häftet i Jan Myrdalsällskapets skriftserie: Poeten Myrdal. Redigerat av Anders Mård som också skrivit förordet och intressanta kommentarer till en del av dikterna. Det 32-sidiga häftet är illustrerat med bilder av Jan Myrdals livskamrat Gun Kessle.

Här finns dikter från 1947 (en dikt från Pubertet – samma dikt som jag valde att citera ur i min genomgång av mina lästa böcker i januari i år) till 1966 (dikten ”Ståndrätt” som här feldaterats till 1970 då den också publicerades i en annan tidskrift, flera av dikterna här har tryckts mer än en gång). 

Att häftet ger ett lite splittrat intryck är oundvikligt. Då det är dikter från olika stadier av poeten Jan Myrdal. En av dikterna är direkt dålig. En hyllningsdikt till den östtyska ungdomsorganisationen Freie Deutsche Jugend på tyska. Men de flesta av de andra dikterna är om än lite kantiga rätt så bra.

En del av dikterna här har tidigare funnits tryckta i Ett femtiotal och i olika Skriftställning-volymer men ungefär hälften var nya för mej. En dikt den arturlundkvistiga ”I vädurens tecken” har aldrig tidigare publicerats.

Här finns kärleksdikter och politiska dikter och dikter som ”Vi är inte ensamma” (som vi får i två olika versioner samt en fransk tolkning) som är både och.

Jan Myrdal-läsaren kommer att känna igen en del teman från Jan Myrdals skriftställarskap. Som i ”Stormannen” och ”Dagsmarscherna” om att det är folket som skapar historien: 

”Ja, de brända byarna finns kvar.

och de dräptas arbete är inte borta.

Men var finns härförarnas soldater?

Ökenvinden har längesedan suddat ut deras spår.

Stupade i främmande jord

flöt deras gravar bort i snösmältningen.

Glömda och övergivna.

Ett genomborrat bysantinskt guldstycke i en 

       sörmlandsåker.”

(Ur ”Dagsmarscherna”)

Varför slutade då Jan Myrdal skriva dikter? I en text från 1966 (samma år som den nyaste dikten i Poeten Myrdal) så skriver han att den som skriver lyrik kan röra sej friare än den som gör film men att ”Lyrikens frihet är även den i högsta grad skenbar. Dess publikunderlag för litet.” Men det är nog också så som Jan Myrdal säjer i en dokumentär att han inte skriver dikter för att andra gör det bättre. Det är knappast en slump att häftets allra bästa dikt är en berättande dikt: ”En berättelse om Heinz som sköts i fälttågets andra år”. Det är en dikt skriven i en lyrisk tradition (Heine, Brecht) och med vokalrimmande slutord. Men man skulle lätt kunna tänka sej den omgjord till en novell eller skriftställning.

”En berättelse om Heinz som sköts i fälttågets andra år” är som flera andra dikter i Poeten Myrdal ursprungligen från diktsamlingen I vädurens tecken (1952/1953). Den blev refuserad men Stig Carlson (poet och redaktör för Lyrikvännen) rekommenderade den för utgivning. Den var alltså rätt nära att komma ut. 

Hade Jan Myrdal debuterat med den diktsamlingen så är det mycket troligt att han skrivit fler dikter och blivit en bättre poet liksom hans prosa efter hand blev bättre (”Dock kanske man inte är så mycket bättre än andra./(Kan ju inte undgå att påverkas av det andliga klimatet.)/Men man blir väl med tiden,/med hårdheten, skickligheten och kunnandet./Och då ska det, fan ta mig,/spelas upp en annan musik.” ur ”Kvällstankar över nyare svensk litteratur” (1955)).

Poeten Myrdal bjuder på ett smakprov på en väg som skriftställaren Jan Myrdal inte fortsatte på. Det är ett mycket intressant häfte. En passande och lovande inledning på Jan Myrdalsällskapets skriftserie.

Om en struken rad i en skriftställning av Jan Myrdal

Jag är mitt inne i min kronologiska genomläsning av Jan Myrdals författarskap. Jag har just blivit klar med år 1975. Detta års höjdpunkt är helt klart den fascinerande romanen Karriär. En av 1970-talets bästa svenska romaner.

Men på 1970-talet ägnade sej Jan Myrdal också åt annat än att skriva böcker. Bland annat var han initiativtagare till tidskriften Folket i Bild/Kulturfront som 1975 är inne på sitt fjärde år. Tidningen hade stora ambitioner och tog också en stor plats i svensk debatt med IB-avslöjandet. 

Jan Myrdal själv var emellertid nu när det gått ett par år inte helt nöjd med tidskriften. I Fibbaren (en interntidning för medlemmar av FiB/Kulturfront) nr 1 1975/1976 skrev han att tidskriften var tråkig "som en korsning av Femina och Vietnambulletinen."

Jag tycker Jan Myrdal är lite orättvis. Jag har de tio första årgångarna av FiB/Kulturfront inbundna (jag fick de i 50-årspresent av min sambo). Och visst kan tidningen ibland vara lite torr. Men att bläddra i den är mycket underhållande. För det här projektet med att läsa igenom Jan Myrdal ger det mycket att ha de här årgångarna.

I nästan varje nummer ingick en krönika eller skriftställning av Jan Myrdal. Flera av år 1975 års skriftställningar i FiB/Kulturfront har heller inte tryckts om i bokform. Och dessutom innehåller årgången flera kortare texter av Jan Myrdal som inte heller finns omtryckta: presentationer av de som gjort omslagen och bokrecensioner. Bland annat en mycket charmig recension av Solstaten av Tommaso Campanella (en utopi från 1600-talet) "ta med den på semestern och ägna ett par eftermiddagar åt samtal med vår äldre kamrat Tommaso Campanella!".

Även i de fall där skriftställningarna har tryckts om i bokform så har jag läst dem i tidskriften då det är trevligt att bläddra genom den. När jag jämfört texterna med dem i böckerna så finns det ibland vissa mindre skillnader.

Som med "Dumheten och dess politik" i FiB/Kulturfront 3/1975, omtryckt i Skriftställning 5. Det är en kritik av Christopher Jolins bok Sverige nästa?. "En dum bok för dumma läsare" enligt Jan Myrdal. Det är en bok om hur kommunismen enligt dess författare urholkar det svenska samhället. Det verkar också vara ren reaktionär smörja. 

Senare skulle Christopher Jolin gå ännu ett snäpp högerut och ställa upp i en debatt för den högerextremistiska organisationen BSS (Bevara Sverige Svenskt, en av de grupperingar ur vilka Sverigedemokraterna föddes).

En anledning till varför han anser att boken måste lyftas fram i ljuset, skriver Jan Myrdal, är att dess författare åker runt i landet och föreläser samt att "Svenska Dagbladet har skrivit att han är 'förtjänt av hela nationens tacksamhet' och Sven Stolpe menar att 'Sverige har fått en ny, skärpt politisk skribent'."

Det är den senare meningen som är struken i Skriftställning 5.

Genom att läsa FiB/Kulturfront kan vi också få ett hum om varför meningen ströks.

Förutom skriftställningen, omslagspresentationer och bokrecensioner finns också inlägg där Jan Myrdal tar upp reaktioner på skriftställningarna.

Ett sådant är "Inte ens Sagittarius älskar Jolin" i FiB Kulturfront 7 1975.

Där framgår att Jan Myrdal fått kritik i Svenska Dagbladet för att han framställt Sagittarius (pseudonym för den konservativa SvD-skribenten Gunnar Unger) som mer positiv till Christopher Jolins bok än han egentligen var. Jan Myrdal går delvis med på kritiken (även om han fortfarande menar att Sagittarius är för högaktningsfull gentemot Christopher Jolin): "Rätt skall vara rätt också när man skjuter på Svenska Dagbladet." 

Och stryker som sagt helt enkelt  meningen om Sagittarius när texten trycks om i bokform.

(Ser man till den allmänna synen på Jan Myrdal skulle man kanske tro att det var en engångsföreteelse att han medgav att han hade fel. Men i ett svar på läsarreaktioner till "Berlinerluft" (också i FiB Kulturfront 7 1975) skriver han "Det var fel av mig att inte från början ha gett en användbar hänvisning.")

Med eller utan denna strukna mening så är "Dumheten och dess politik" inte någon av Jan Myrdals viktigaste texter. Men temat med ondskefull enfald är aktuellt i dag med högerpopulism på frammarsch. Jan Myrdal avslutar med ett Erich Kästner-citat: "när dumheten blir ondskefull leder den mot fördärvet."

De så kallade hemliga breven mellan Alva & Gunnar Myrdal och Jan Myrdal

"Den barndom jag hade var inte lycklig, jag kan inte hjälpa att jag ser den i svart och grått, men den har ju gjort mig till vad jag är, och om jag inte vill förneka mig själv, måste jag ju försvara min uppväxt. Sis och Kay blir nog annorlunda, deras miljö är en annan, men med det missar dom nog också många saker." 

Jan Myrdal i brev till Alva Myrdal 22 augusti 1949 

 "Barndomen är en djup skam som sitter i länge. Den kommer efter som surt öl." 

Jan Myrdal i Barndom 

Redan titeln är underlig. De "hemliga" breven i De hemliga breven är en bunt brev som Alva Myrdal gav till sin yngsta dotter Kaj Fölster att förvara. Breven är mellan Alva & Gunnar Myrdal och deras son författaren Jan Myrdal. Kaj Fölster (som skrivit förordet till De hemliga breven) refererar till de här breven i De tre löven.

Jan Myrdal ville inte att breven skulle publiceras. Det är väl det som gör de hemliga antar jag. Jag tycker inte det är så underligt att Jan Myrdal ville ha kontroll över sina egna brev. Skulle du vilja att någon gav ut dina privatbrev i bokform? Lagen var också på Jan Myrdals sida här så länge han levde. Men det framställs i boken som något suspekt. 

Den som tror att boken mestadels utgörs av den här brevsamlingen lär emellertid bli besviken. Jag blev besviken. Av bokens 340 sidor utgör själva brevväxlingen bara 110 sidor. 

Vad finns då istället i boken? Kaj Fölsters förord är 5 sidor, Bosse Lindquists inledning är på 147 (!) sidor, ett utdrag ur ett efterlämnat manuskript av Alva Myrdal är på 3 sidor, Janken Myrdals efterord är på 76 sidor. Om mitt inlägg verkar lite rörigt så är det inget emot vad boken är.

Bokens inledning av Bosse Lindquist tar alltså upp fler sidor än själva breven. Det den ska inleda. Det är tyvärr också en mycket dålig inledning. Bosse Lindquist citerar ur breven (så man får stora delar av breven två gånger) och skriver läsaren på näsan vad hen ska tycka om dem. 

Bosse Lindquists beskrivning av Jan Myrdals författarskap är bristfällig och ofta direkt underlig. För att bara ta ett exempel så påstår han i slutet av texten att Jan Myrdal beskriver sin ungdomskärlek Maj som ett helgon. Ett bisarrt påstående för envar som läst Maj. En kärlek (Maj är bland annat otrogen mot Jan i romanen). 

Vi får en felaktig beskrivning av hur Barndom mottogs. Att i stort sett alla genast skulle ha godtagit Jan Myrdals version av sin barndom är helt enkelt inte sant. Det var många som kritiserade boken. Liksom det var många som försvarade den. 

På senare år brukar det oftast nämnas att de andra syskonen haft en annan syn på föräldrarna när romanen kommer på tal. Den har nästan blivit det stående exemplet på att barn kan skildra sina föräldrar olika.

I De tre löven låter det som om brevsamlingen var rätt omfattande. Och i efterordet hänvisar Janken Myrdal till ett brev från Alva Myrdal som inte finns med i boken. Det här verkar alltså bara vara ett litet urval av dessa brev. Bland De hemliga brevens många brister hör att det inte framgår vem som gjort detta urval (i senare utgåvor av boken står det att det är Bosse Lindquist som stått för urvalet). 

Det här är inte i första hand en bok med brev mellan tre av Sveriges mest intressanta intellektuella under 1900-talet. Detta är en bok med en tes. Tesen är att Jan Myrdal ljög i sin romantrilogi om sin uppväxt (Barndom, En annan värld, Tolv på det trettonde). Breven publiceras för att bevisa denna tes. 

Men förutom två brev från Alva Myrdal från 1929 när Jan Myrdal ännu inte fyllt två år så är breven i boken från 1945 till 1962. 1945 var Jan Myrdal 18 år gammal. Den sista boken i Jan Myrdals romansvit heter Tolv på det trettonde och slutar också mycket riktigt när Jan Myrdal är tolv år gammal. Flera år innan breven i boken. Breven har alltså väldigt lite bevisvärde när det gäller Jan Myrdals barndom. (Om något så stöder de snarare hans version då han redan här skriver om att hans barndom var olycklig.) 

Breven slutar också 5 år innan brytningen mellan Jan Myrdal och föräldrarna. Så de säjer inget om detta heller. 

Den unga Jan Myrdal framstår inte som särskilt sympatisk i breven. Han är skrytsam, gör extrema politiska provokativa uttalanden och vill ständigt ha mer pengar. Brevurvalet är mycket inriktat på just Jan Myrdals ekonomiska problem. Den här hjälpen från föräldrarna har tonats ner kraftigt när Jan Myrdal berättat om sin ungdom. Så till vida kan de kanske försvaga trovärdigheten av Barndoms-trilogin i andra hand. Om Jan Myrdal inte är sanningsenlig om detta i andra böcker så minskar hans trovärdighet även i de böckerna. 

Men breven framställs istället som direkta bevis för att Barndoms-böckerna är osanna. Och jag förstår inte hur man kan läsa dem som det. Eller är beviset för att Jan Myrdal hade en lycklig barndom att hans rika föräldrar gav honom pengar när han var äldre? 

Vad som klart framgår i breven är att det fanns starka spänningar i familjen Myrdal. I ett brev kallar Alva Myrdal sin son för ett problembarn. ( I en intervju med Madeleine Gustafsson om Barndom i Dagens Nyheter 29 augusti 1982 så säjer Jan Myrdal att ”Den här boken är på sätt och vis ett problembarns försvar.”) 

Också Janken Myrdal skriver att Jan Myrdal kallades för problembarn av Alva Myrdal och två läkare ”vilket för dem inte var en nedsättande beteckning”. 

Janken Myrdals text är en uppgörelse inte bara med Jan Myrdals författarskap utan med autofiktionen i stort. Och menar att man borde granska självbiografiska romaner i en större utsträckning än vad som görs. Det är emellertid svårt att granska någons barndomsminnen. 

Janken Myrdal menar att en novell den unga Jan Myrdal publicerat i en skoltidning som använder samma stoff som en episod i Barndoms-böckerna visar att den senare är falsk. Men så fungerar inte skönlitteratur. 

Förutom att ifrågasätta Barndoms-trilogins sanningshalt så förminskar Janken Myrdal vad barnet Jan blir utsatt för i böckerna. ”Några egentliga övergrepp nämns aldrig. Att Jan inte fick den finaste Meccano-satsen kan knappast betraktas som barnmisshandel.” 

Men Jan blir i romanerna instängd i en mörk garderob när han varit olydig, han hånas för sin fetma av Gunnar Myrdal och det skildras (i Tolv på det trettonde) hur Gunnar klämmer till Jan i nacken och ruskar om honom. ”För det Gunnar gjorde när han ilsknade till kallades inte stryk utan det hette i familjen då bara att han retades.” Det är naturligtvis omöjligt att veta säkert om detta är sant men nog är det övergrepp som beskrivs. 

 Att Janken Myrdal inte ger en särskilt objektiv beskrivning av Barndoms-sviten är kanske förståeligt. I Rescontra (ett av de partier som också är med i En illojal europes bekännelser) träffar romanjaget sin elvaåriga son efter att ha varit tre år i Asien. Berättaren planerar snart bryta upp och lämna sonen ytterligare några år. Han försöker tala med sin son men ger upp ”Jag kan inte mer tala med honom och räkna med att han ska förstå än min far kunde tala med mig och hans far med honom.” 

Det här är ju då en roman men att Jan Myrdal övergav sin son framgår även i breven här och på annat håll. 

Jag tvivlar inte på att Jan Myrdal var en dålig far till Janken Myrdal. Men det är inte något bevis för att hans far i sin tur var en bra far. 

Både Bosse Lindquist och Janken Myrdal beskriver Barndom som Jan Myrdals litterära genombrott. När Barndom kom ut så hade Jan Myrdal dock varit en framgångsrik författare i tjugo år. Man kan diskutera vilken bok som var Jan Myrdals genombrott. Men Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (vars titel inte nämns någonstans i De hemliga breven) från 1964 brukar allmänt räknas till de viktigaste svenska 60-talsromanerna och har översatts till en mängd språk. 

Syftet med denna litteraturhistorieförfalskning är kanske att få det att framstå som att Jan Myrdal även fått sin ställning som författare från sina föräldrar liksom han fått hus och pengar. 

De recensioner jag har läst av boken verkar godta den som bevis för att Jan Myrdal ljuger i sina barndomsskildringar. Ingen nämner att breven är skrivna under en annan period än då böckerna utspelar sej. Ett par av recensenterna ifrågasätter att Barndom aldrig utsattes för granskning men sväljer sen själva helt De hemliga brevens beskrivning. 

Kanske är det för att Jan Myrdals aktier är rätt låga för tillfället som boken mottagits så okritiskt (jag gissar att recensenterna hade reagerat annorlunda på en liknande bok om Vigdis Hjorth, Karl Ove Knausgård eller Kerstin Thorvall). Kanske är det för att Jan Myrdal framstår som så osympatisk i breven (även om jag misstänker att de valts just för att få honom att framstå i dålig dager) som det är lätt att köpa att han ljuger. 

Men det är inte bara sympatiska människor som har olyckliga barndomar. 

Jag tror inte Jan Myrdals barndomsskildringar är helt sanna. Eftersom de skrevs 40 år efter det de skildrar. Vi vet också att Jan Myrdals syskon och nu Jan Myrdals son har skildrat Alva Myrdal på ett annat sätt. Hur de skildrar Gunnar Myrdal är ett bra snäpp närmare Jan Myrdals bild av honom. Även om ingen av de andra har blivit utsatt för de övergrepp Jan Myrdal skildrar. 

Men barn kan uppleva föräldrar olika. Föräldrar kan behandla barn olika. Och inga av de andra barnen var ”problembarn”. 

När jag köpte boken så gjorde jag det för breven. Tyvärr utgör de som sagt bara en liten del av De hemliga breven. Urvalet är också onödigt inriktat på att visa att Jan Myrdal fick ekonomisk hjälp av sina föräldrar. Detta är inte så intressant läsning. För den som är specialintresserad av Alva Myrdal och/eller Jan Myrdal så är ett par av breven ändå läsvärda. (Det är rätt få brev från Gunnar Myrdal med.) Det är också intressant att se Jan Myrdals prosa bli bättre genom åren. Valet att ha med alla Jan Myrdals stavfel (Jan Myrdal var dyslektiker) försvårar läsningen något. Jag hade önskat fler brev och mindre inledning. 

Under läsningen av De hemliga breven fick jag ofta anledning att gå och slå upp i Jan Myrdals Barndoms-böcker. Och att få uppleva språket i dem var en befrielse efter att ha tvingats vada genom Bosse Lindquists prosa. Och även alla i De hemliga breven intygar att den har litterärt värde. 

Jag läste om sviten för ett par år sen och den håller. Egentligen tycker jag inte beskrivningen av föräldrarna är det mest intressanta i den. Det som gör den till en så stark läsning är att den skildrar världen som en pojke ser den. Jag skulle rekommendera dej att läsa Barndom istället för den här boken. Men ta den inte för att vara Sanningen.

(Först publicerad här på bloggen 7 november 2023. (Jag har reviderat inlägget något.) Denna text publicerades även i tidskriften Clarté nummer 4/2023.

 Jag skriver ovan "få det att framstå som att Jan Myrdal även fått sin ställning som författare från sina föräldrar liksom han fått hus och pengar". Som Lasse Diding visat i boken De grova lögnerna om Jan Myrdal i De hemliga breven (och som också Jan Myrdals dotter Eva Myrdal intygar till Hallands Nyheter) så fick inte Jan Myrdal det där huset av sina föräldrar vilket Bosse Lindquist får det att framstå. Denna fiktiva husgåva utgör en viktig del av berättelsen om den otacksamma Jan Myrdal i De hemliga breven.

Något Lasse Diding inte tar upp är att denna berättelse om huset i De hemliga brevens långa förord slutar med ett argt brev från Gunnar Myrdal som Jan Myrdal enligt Bosse Lindquist (s. 121) inte besvarar. Men Perry Johansson citerar utförligt ur detta Jan Myrdals icke-existerande svar till brevet i sin biografi om Jan Myrdal (än så länge bara publicerad på nätet).

Trots bokens många brister så nominerades den till Augustpriset i fackbokskategorin. I kväll får vi reda på om den får priset. Utan att ha läst de andra nominerade böckerna så vill jag ändå hävda att den inte är värd det.

Den här reprisen av inlägget inleder Butter tar ordets jubileumsvecka här på bloggen.)

Den onödiga samtiden – en brevväxling mellan Lars Gustafsson och Jan Myrdal

"Du vet hur det är med författare. När man behöver dem träder de fram ur hyllorna. Står där med ryggarna ut mot rummet och ryggarna tycks nästan omgivna av ett sken. Man sträcker ut handen och går rakt fram, tar ut boken och den faller upp av sig själv och där står texten tryckt och den börjar omedelbart tala."

Jan Myrdal till Lars Gustafsson

Den onödiga samtiden är en offentlig brevväxling mellan författarna Lars Gustafsson och Jan Myrdal som kom ut 1974. Lars Gustafsson var mitt inne i sin romansvit Sprickorna i muren (dess omkväde "Vi börjar om igen. Vi ger oss inte." finns med även här) medan Jan Myrdal bör ha skrivit på romanen Karriär. 

Samtalet tar i Jan Myrdals första brev sin utgångspunkt i året 1848 och fortsätter i Lars Gustafssons svar över Karl Marx mervärdesteori.

Breven går ut i flera sidospår. Mitt i boken arresteras Jan Guillou och Peter Bratt och IB-affären ligger under den fortsatta diskussionen.

Konst, politik och poesi diskuteras. Och läsande – läsglädjen är det som är gemensamt för alla breven vare sej det gäller Karl Marx eller Tomas Tranströmer.

Det är en ibland lite svårläst bok. Det hänvisas till böcker och historiska personer som inte ens den mest beläste läsare sjävklart känner till. 

Lite motvilligt så medger Myrdal i efterordet till andra utgåvan att fler noter och hänvisningar hade kunnat behövas (en text i Myrdals Skriftställning 5 som tar upp några av de personer som diskuteras i Den onödiga samtiden (Boström, Lasalle) har förklarande noter).

På baksidan av 2002 års utgåva av boken (det är den som är på bilden ovan) skrivs det att den är "en av Sveriges mest utskällda böcker genom tiderna". Vilket är att ta i lite. Flera av de recensioner som diskuteras i den andra utgåvans efterord är mestadels positiva. Men bland andra Sven Delblancs och Olof Lagercrantz sågningar av verket kom att få stor uppmärksamhet.

Ett problem flera recensenter hade med boken var själva uttrycket "onödig samtid" som Jan Myrdal använder i första brevet som fått ge namn åt boken. Så vitt jag förstår så missförstod Olof Lagercrantz i sin kritik vad Jan Myrdal menar.

Och detta (ung)hegelianskt färgade resonemang om att ett bättre samhälle har varit möjligt sen 1848 är kanske inte helt oförståeligt om man missförstår. Det är en av flera lite knepiga tankegångar i boken. 

Lars Gustafsson ansluter sej aldrig till idén som gett namn åt boken. Men finner föreställningen om en onödig tid fascinerande. Ett avsnitt i Lars Gustafssons roman Sigismund (1976) är inspirerat av idén.

Det finns fler tankegångar I boken som kräver en del av läsaren. Men flera av dessa är också mycket spännande. Boken är en ibland snårig men uppfriskande läsning.

När det skrivs om den här boken på senare tid låter det ofta som om brevskrivarna är mer oense än de egentligen är. Till exempel var det för några år sen en understreckare som lyfte fram boken som ett exempel på att man kan diskutera med sina motståndare. 

Men även om Jan Myrdal var marxist och Lars Gustafsson liberal så var de på den tiden överens i mycket och de hade också umgåtts i några år. Och i breven argumenterar de med varandra snarare än mot varandra. 

Senare skulle de röra sej från varandra politiskt och man kan se i de brev som är tillägg till 2002 års upplaga att Jan Myrdal och Lars Gustafsson av år 2002 knappast hade kunnat föra ett lika intressant och berikande samtal med varandra som Jan Myrdal och Lars Gustafsson av 1973-74 gjorde. De hade kommit för långt från varandra.

Såna här brevväxlingar åldras ofta snabbt men Den onödiga samtiden känns fortfarande samtida.

"När min hund vill från ett rum till ett annat och någon av illvilja eller tankspriddhet har stängt dörren och inte hör hundens ylanden lägger den sig helt enkelt ner framför dörren och somnar. Den vet att förr eller senare kommer dörren att öppnas.

  Framför en sådan dörr ligger också jag, men jag har svårt att somna."

Lars Gustafsson till Jan Myrdal

Foto av Gun Kessle

(Reviderad version av ett inlägg från 22 juni 2011. Jag har tagit bort en bit som utgick från en debatt om en då nyutkommen bok om Olof Lagercrantz.)

Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell av Jan Myrdal

"Under en allt starkare känsla av beklämning spelade jag upp drömskeendet inför mig själv. Det inleddes med orden: 

  – I natt drömde jag om A men insåg vid uppvaknandet att hon var död. 

  Dessa ord strök jag sedan. De var obehövliga"

En tredjedel in i Jan Myrdals Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964) börjar andra kapitlet med orden "Jag läser igenom vad jag skrivit, det är ju helt ofarligt, även för mig själv. Det är lögnaktigt. På detta sätt skulle jag kunna spinna på med drömmar och själsliv (jag drömde i natt också – jag brukar drömma) utan att behöva närma mig den pinsamma verkligheten."

I veckan läste jag om Samtida.... Jag brukar läsa i den rätt ofta men det har gått ett tag sen jag läste den från pärm till pärm sist. En sak som gör ett sådant genomläsande till en annorlunda upplevelse av romanen är att styckena ofta ifrågasätts av berättaren. Händelser rättas och andra motiv för författarens handlande tas upp.

Boken börjar med att berättaren vaknar mitt i natten av att han har drömt om A. Återberättandet av drömmen varvas med minnen och berättelser och reflektioner kring världen och skrivandet.

Att det är Jan Myrdal och inte en Antoine eller en Johan som går omkring på drift som ung i boken eller som läser Paracelsus har ibland lite felstyrt läsningen en av boken.
Genom sånt jag läst på annat håll vet jag att "vännen S", som förekommer i en kort passage i boken, är Arne Sand. Och denna och andra händelser i boken refererar Myrdal till i senare böcker och artiklar som om de hänt honom. Men man ska inte nödvändigtvis utgå från att Myrdal planerade skriva en episk roman om Grönland för att han planerar att göra det i romanen.

Också en annars intelligent läsare som Artur Lundkvist präglas i sin, huvudsakligen positiva, recension av boken av en hopblandning av Samtida...s Jan Myrdal och verklighetens Jan Myrdal.
Detta får honom också att säja att han "knappast tror att Myrdal är någon diktare". Lundkvist fortsätter med att beskriva boken som "mellan de knäsatta genrerna" vilket visar att han ändå har förstått Samtida...s form.

Men boken kan ofta framstå som en enbart politisk bok. Anders Ehnmarks förord har ordet "vänstern" redan i andra meningen. Som om Samtida... var ett framställande av Myrdals åsikter snarare än den komplexa nyskapande bok som den nu är.

Till en del beror detta på att det är något otvunget över det uppbrytna berättandet och det direkta tilltalet här.
Där många andra formförnyande böcker från samma tid har åldrats dåligt så är Samtida... fortfarande en fascinerande fängslande läsning (jag hade inte tänkt läsa om boken. Jag skulle kolla en sak i början av romanen och fortsatte att läsa den i ett svep). Inte minst så tillhör drömsekvenserna de bästa sådana inom litteraturen.

Samtida... är Myrdals mest översatta bok. Den senare, omarbetade på engelska skrivna versionen En illojal europés bekännelser (1968) var med på New York Times topplista med årets tio bästa böcker när den kom.

Den engelska versionen översattes till svenska först 1988. Den versionen är kraftigt omvandlad och innehåller också stora delar av den tidigare Rescontra. Egentligen föredrar jag den versionen. Men Samtida... har en egen, något allvarligare, ton. Och bägge är värda att läsa.

Samtida... finns som e-bok. Medan En illojal europés bekännelser finns på bibliotek och antikvariat. På antikvariat kn man också hitta samlingsvolymen Samtida (på bilden) där förutom Samtida... även Rescontra, Söndagsmorgon och texten "Att döda A" ingår.

(Först publicerad 22 april 2010. I sitt tacktal till Jan Myrdals stora pris citerade Karl Ove Knausgård också stycket om att det berättaren skrivit är ofarligt. Ifrågasättandet av det skrivna och minnet finns som ett tema även i Jan Myrdals senare Barndoms-böcker.)

De så kallade hemliga breven – en bok om och av tre generationer Myrdal

"Den barndom jag hade var inte lycklig, jag kan inte hjälpa att jag ser den i svart och grått, men den har ju gjort mig till vad jag är, och om jag inte vill förneka mig själv, måste jag ju försvara min uppväxt. Sis och Kay blir nog annorlunda, deras miljö är en annan, men med det missar dom nog också många saker." 

Jan Myrdal i brev till Alva Myrdal 22 augusti 1949 

 "Barndomen är en djup skam som sitter i länge. Den kommer efter som surt öl." 

Jan Myrdal i Barndom 

Redan titeln är underlig. De "hemliga" breven i De hemliga breven är en bunt brev som Alva Myrdal gav till sin yngsta dotter Kaj Fölster att förvara. Breven är mellan Alva & Gunnar Myrdal och deras son författaren Jan Myrdal. Kaj Fölster (som skrivit förordet till De hemliga breven) refererar till de här breven i De tre löven.

Jan Myrdal ville inte att breven skulle publiceras. Det är väl det som gör de hemliga antar jag. Jag tycker inte det är så underligt att Jan Myrdal ville ha kontroll över sina egna brev. Skulle du vilja att någon gav ut dina privatbrev i bokform? Lagen var också på Jan Myrdals sida här så länge han levde. Men det framställs i boken som något suspekt. 

Den som tror att boken mestadels utgörs av den här brevsamlingen lär emellertid bli besviken. Jag blev besviken. Av bokens 340 sidor utgör själva brevväxlingen bara 110 sidor. 

Vad finns då istället i boken? Kaj Fölsters förord är 5 sidor, Bosse Lindquists inledning är på 147 (!) sidor, ett utdrag ur ett efterlämnat manuskript av Alva Myrdal är på 3 sidor, Janken Myrdals efterord är på 76 sidor. Om mitt inlägg verkar lite rörigt så är det inget emot vad boken är.

Bokens inledning av Bosse Lindquist tar alltså upp fler sidor än själva breven. Det den ska inleda. Det är tyvärr också en mycket dålig inledning. Bosse Lindquist citerar ur breven (så man får stora delar av breven två gånger) och skriver läsaren på näsan vad hen ska tycka om dem. 

Bosse Lindquists beskrivning av Jan Myrdals författarskap är bristfällig och ofta direkt underlig. För att bara ta ett exempel så skriver han i slutet av texten att Jan Myrdal beskriver sin ungdomskärlek Maj som ett helgon. Ett bisarrt påstående för envar som läst Maj. En kärlek (Maj är bland annat otrogen mot Jan i romanen). 

Vi får en felaktig beskrivning av hur Barndom mottogs. Att i stort sett alla genast skulle ha godtagit Jan Myrdals version av sin barndom är helt enkelt inte sant. Det var många som kritiserade boken. Men det var också många som försvarade den. 

På senare år brukar det oftast nämnas att de andra syskonen haft en annan syn på föräldrarna när romanen kommer på tal. Den har nästan blivit det stående exemplet på att barn kan skildra sina föräldrar olika.

I De tre löven låter det som om brevsamlingen var rätt omfattande. Det här verkar alltså bara vara ett litet urval av dessa brev. Bland De hemliga brevens många brister hör att det inte framgår vem som gjort detta urval. 

Det här är inte i första hand en bok med brev mellan tre av Sveriges mest intressanta intellektuella under 1900-talet. Detta är en bok med en tes. Tesen är att Jan Myrdal ljög i sin romantrilogi om sin uppväxt (Barndom, En annan värld, Tolv på det trettonde). Breven publiceras för att bevisa denna tes. 

Men förutom två brev från Alva Myrdal från 1929 när Jan Myrdal ännu inte fyllt två år så är breven i boken från 1945 till 1962. 1945 var Jan Myrdal 18 år gammal. Den sista boken i Jan Myrdals romansvit heter Tolv på det trettonde och slutar också mycket riktigt när Jan Myrdal är tolv år gammal. Flera år innan breven i boken. Breven har alltså väldigt lite bevisvärde när det gäller Jan Myrdals barndom. (Om något så stöder de snarare hans version då han redan här skriver om att hans barndom var olycklig.) 

Breven slutar också 5 år innan brytningen mellan Jan Myrdal och föräldrarna. Så de säjer inget om detta heller. 

Den unga Jan Myrdal framstår inte som särskilt sympatisk i breven. Han är skrytsam, gör extrema politiska provokativa uttalanden och vill ständigt ha mer pengar. Brevurvalet är mycket inriktat på just Jan Myrdals ekonomiska problem. Den här hjälpen från föräldrarna har tonats ner kraftigt när Jan Myrdal berättat om sin ungdom. Så till vida kan de kanske försvaga trovärdigheten av Barndoms-trilogin i andra hand. Om Jan Myrdal inte är sanningsenlig om detta i andra böcker så minskar hans trovärdighet även i de böckerna. 

Men breven framställs istället som direkta bevis för att Barndoms-böckerna är osanna. Och jag förstår inte hur man kan läsa dem som det. Eller är beviset för att Jan Myrdal hade en lycklig barndom att hans rika föräldrar gav honom pengar när han var äldre? 

Vad som klart framgår i breven är att det fanns starka spänningar i familjen Myrdal. I ett brev kallar Alva Myrdal sin son för ett problembarn. ( I en intervju med Madeleine Gustafsson om Barndom i Dagens Nyheter 29 augusti 1982 så säjer Jan Myrdal att ”Den här boken är på sätt och vis ett problembarns försvar.”) 

Också Janken Myrdal skriver att Jan Myrdal kallades för problembarn av Alva Myrdal och två läkare ”vilket för dem inte var en nedsättande beteckning”. 

Janken Myrdals text är en uppgörelse inte bara med Jan Myrdals författarskap utan med autofiktionen i stort. Och menar att man borde granska självbiografiska romaner i en större utsträckning än vad som görs. Det är emellertid svårt att granska någons barndomsminnen. 

Janken Myrdal menar att en novell den unga Jan Myrdal publicerat i en skoltidning som använder samma stoff som en episod i Barndoms-böckerna visar att den senare är falsk. Men så fungerar inte skönlitteratur. 

Förutom att ifrågasätta Barndoms-trilogins sanningshalt så förminskar Janken Myrdal vad barnet Jan blir utsatt för i böckerna. ”Några egentliga övergrepp nämns aldrig. Att Jan inte fick den finaste Meccano-satsen kan knappast betraktas som barnmisshandel.” 

Men Jan blir i romanerna instängd i en mörk garderob när han varit olydig, han hånas för sin fetma av Gunnar Myrdal och det skildras (i Tolv på det trettonde) hur Gunnar klämmer till Jan i nacken och ruskar om honom. ”För det Gunnar gjorde när han ilsknade till kallades inte stryk utan det hette i familjen då bara att han retades.” Det är naturligtvis omöjligt att veta säkert om detta är sant men nog är det övergrepp som beskrivs. 

 Att Janken Myrdal inte ger en särskilt objektiv beskrivning av Barndoms-sviten är kanske förståeligt. I Rescontra (ett av de partier som också är med i En illojal europes bekännelser) träffar romanjaget sin elvaåriga son efter att ha varit tre år i Asien. Berättaren planerar snart bryta upp och lämna sonen ytterligare några år. Han försöker tala med sin son men ger upp ”Jag kan inte mer tala med honom och räkna med att han ska förstå än min far kunde tala med mig och hans far med honom.” 

Det här är ju då en roman men att Jan Myrdal övergav sin son framgår även i breven här och på annat håll. 

Jag tvivlar inte på att Jan Myrdal var en dålig far. Men det är inte något bevis för att hans far i sin tur var en bra far. 

Både Bosse Lindquist och Janken Myrdal beskriver Barndom som Jan Myrdals litterära genombrott. Men när Barndom kom ut så hade Jan Myrdal varit en framgångsrik författare i tjugo år. Man kan diskutera vilken bok som var Jan Myrdals genombrott. Men Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (vars titel inte nämns någonstans i De hemliga breven) från 1964 brukar allmänt räknas till de viktigaste svenska 60-talsromanerna och har översatts till en mängd språk. 

Syftet med denna litteraturhistorieförfalskning är kanske att få det att framstå som att Jan Myrdal även fått sin ställning som författare från sina föräldrar liksom han fått hus och pengar. 

De recensioner jag har läst av boken verkar godta den som bevis för att Jan Myrdal ljuger i sina barndomsskildringar. Ingen nämner att breven är skrivna under en annan period än då böckerna utspelar sej. Ett par av recensenterna ifrågasätter att Barndom aldrig utsattes för granskning men sväljer sen själva helt De hemliga brevens beskrivning. 

Kanske är det för att Jan Myrdals aktier är rätt låga för tillfället som boken mottagits så okritiskt (jag gissar att recensenterna hade reagerat annorlunda på en liknande bok om Vigdis Hjorth, Karl Ove Knausgård eller Kerstin Thorvall). Kanske är det för att Jan Myrdal framstår som så osympatisk i breven (även om jag misstänker att de valts just för att få honom att framstå i dålig dager) som det är lätt att köpa att han ljuger. 

Men det är inte bara sympatiska människor som har olyckliga barndomar. 

Jag tror inte Jan Myrdals barndomsskildringar är helt sanna. Eftersom de skrevs 40 år efter det de skildrar. Vi vet också att Jan Myrdals syskon och nu Jan Myrdals son har skildrat Alva Myrdal på ett annat sätt. Hur de skildrar Gunnar Myrdal är ett bra snäpp närmare. Även om ingen av de andra har blivit utsatt för de övergrepp Jan Myrdal skildrar. 

Men barn kan uppleva föräldrar olika. Föräldrar kan behandla barn olika. Och inga av de andra barnen var ”problembarn”. 

När jag köpte boken så gjorde jag det för breven. Tyvärr utgör de som sagt bara en liten del av De hemliga breven. Urvalet är också onödigt inriktat på att visa att Jan Myrdal fick ekonomisk hjälp av sina föräldrar. Detta är inte så intressant läsning. För den som är specialintresserad av Alva Myrdal och/eller Jan Myrdal så är ett par av breven ändå läsvärda. (Det är rätt få brev från Gunnar Myrdal med.) Det är också intressant att se Jan Myrdals prosa bli bättre genom åren. Valet att ha med alla Jan Myrdals stavfel (Jan Myrdal var dyslektiker) försvårar läsningen något. Jag hade önskat fler brev och mindre inledning. 

Under läsningen av De hemliga breven fick jag ofta anledning att gå och slå upp i Jan Myrdals Barndoms-böcker. Och att få uppleva språket i dem var en befrielse efter att ha tvingats vada genom Bosse Lindquists prosa. Och även alla i De hemliga breven intygar att den har litterärt värde. 

Jag läste om sviten för ett par år sen och den håller. Egentligen tycker jag inte beskrivningen av föräldrarna är det mest intressanta i den. Det som gör den till en så stark läsning är att den skildrar världen som en pojke ser den. Jag skulle rekommendera dej att läsa Barndom istället för den här boken. Men ta den inte för att vara Sanningen.

Biblioteket. Om Jan Myrdals och Gun Kessles samlingar

"När du dör, hade Gun sagt när hon såg paketen i rummet, då kommer det inte att heta vänner reste vården utan bokhandlare satte sorgkant på fakturorna."

Jan Myrdal, i Sidenvägen

2011 flyttades Jan Myrdals boksamling tillsammans med hans och Gun Kessles konstsamling till ett hus i Varberg med hjälp av frivilliga i Jan Myrdalsällskapet. Jan Myrdalbiblioteket (som enligt Jan Myrdal i en av de tre texter som han har med i Biblioteket "rätteligen borde [...] heta något som 'Kessle-Myrdalbiblioteket'") är den största privata boksamlingen i Norden (även om det som Anders Björnson skriver i sitt bidrag "inte längre i juridisk mening är [...] privat") och säjs innehålla cirka 50 000 böcker, varav många inte finns på något annat bibliotek i Sverige. 

Nu har det kommit en bok om Jan Myrdalbiblioteket: Biblioteket. Om Jan Myrdals och Gun Kessles samlingar, red. av Per Axelson & Per Nygren. Den har varit på gång länge men har blivit försenad bland annat av att Per Axelsons dog under arbetet med boken.

Biblioteket är en tjock, vacker och rikligt illustrerad volym. Boken är en fröjd att bläddra i. 37 skribenter medverkar på 600 sidor. 

Här finns personliga texter om Jan Myrdal och Gun Kessle av Annika Hagström, Åsa Moberg och Anton Honkinen.

Och texter om många olika delar av bibliotekets samlingar: fotoböcker, musik och pornografi. 

Fast Kalle Lind som skrivit om Jan Myrdals pornografisamling fick egentligen aldrig se själva samlingen. Kalle Lind resonerar istället om hur mycket olika slags böcker det finns i Jan Myrdalbiblioteket.

Och man skulle lätt kunna tänka sej ämnen för fler bidrag. Jag hade gärna läst om Jan Myrdalbibliotekets samling med kriminallitteratur eller science fiction. Men det finns så mycket annat att läsa om här. 

Solveig Giambanco skriver om Jan Myrdalbibliotekets samlingar med Balzac, Dickens och Strindberg. 

Benny Larsson skriver om Gun Kessles och Jan Myrdals personarkiv och arbetet med att ordna det (och avslöjar att delar av den försvunna novellsamlingen Resa med Dame-Jeanne ska finnas i arkivet).

David Brolin skriver om att forska i biblioteket. Och nämner att han hittar en av sina egna böcker där (en bok jag just råkar ha läst).

"Bilder gör man sig inte av med så lätt, och som bildskapare får man lära sig att leva med att allt vi gör är ett lapptäcke av sådant som gjorts före oss. Bilder föder bilder, skriver Jan Myrdal" skriver Karin Z. Sunvisson i en av Bibliotekets bästa texter om Kessle-Myrdalbibliotekets samling med satirbilder.

Bokens höjdpunkter är just texterna om konst i allmänhet och om Gun Kessles konst i synnerhet. Så är bilder också ett tacksamt ämne för en sån här bok.

Torsten Jurell skriver spännande om politisk konst och konstlitteratur. "Myrdals samling är gigantisk. Jag tror den är världsunik i sin bredd."

Anne Lidéns text om Gun Kessle är volymens mest omistliga text. Ett måste för den som är intresserad av Gun Kessles konstnärskap. Och det borde du vara.

Medan Eva Aggeklint inriktar sej på Gun Kessles fotografi. Ett utmärkt komplement till Lidéns text.

I fotnoter till Eva Aggeklints text nämner hon den kritik Gun Kessle och Jan Myrdal fått för sina skildringar från Kina och Kambodja.

Annars är det enda direkt kritiska bidraget Peter Kadhammars om Albanien. Medan Lennart Lundberg om Kina och Jan Myrdals och Gun Kessles rapportageböcker därifrån blir till ett försvar för deras Kina-skildringar (på ett sätt som knappast skulle övertyga Jan Myrdals kritiker).

Peter Kadhammar är visserligen imponerad av boksamlingen ("Om man bortser från Myrdals egen produktion, ett åttiotal böcker, vore detta bibliotek i sig en aktningsvärd livsgärning") men skriver om hur Jan Myrdal bara skildrade det av Albanien som han ville se. Och hur detta märks i bibliotekets Albanien-avdelning.

För den som är road av skvaller så finns det en hel del att hämta i det längsta kapitlet i boken som berättar den rätt snåriga historien om Jan Myrdalsällskapet, Jan Myrdalbiblioteket och om Jan Myrdals stora pris. Jag kan tycka den ibland går onödigt nära inpå konflikten mellan Jan Myrdals dåvarande fru Andrea Gaytán Vega och Henning Mankell / Lasse Diding. Det blir lite snaskigt.

Jan Myrdal och Lasse Diding får mej att tänka på hur Doris Lessing skriver i Walking in the Shade att stora författare (hennes exempel är Bertrand Russell, Sartre och Tolstoj) i slutet av sina liv blir beroende av yngre sämre kopior av sej själva "a similacrum of a youthful self, a mocking shadow".

Och hon skriver "Old friends, old comrades – old people generally – must beware that moment when appears a young person all shining eyes and 'I've always so much admired you.' Almost certainly no good will come of it." 

Men å andra sidan skulle Jan Myrdalbiblioteket knappast existerat i dag utan Lasse Diding.

Lasse Diding, som äger ett bad som heter Leninbadet, är anledningen till att Jan Myrdals stora pris också heter Leninpriset. Men i Biblioteket så får vi veta att Jan Myrdalsällskapet var splittrat när det gällde namnet och det var väldigt nära att namnförslaget röstades ner.

Jag tycker det är synd att namnet gick igenom. Det har visserligen gjort priset mer känt. Men det ledde även till att Lars Gustafsson lämnade Jan Myrdalsällskapet, att författare tackat nej till priset och till en tröttsam debatt som tråkar ut en år efter år. En debatt som skymmer snarare än lyfter fram Jan Myrdals eget verk. 

Om man bortser från namnet så tycker jag att själva pristagarna mestadels har varit bra. Och jag tycker årets mottagare av Jan Myrdals stora pris, Karl Ove Knausgård, är en värdig vinnare. Och att det är bra med en som påverkats mer litterärt än politiskt av Jan Myrdal eftersom den litterära sidan av hans verk ibland riskerar komma i skymundan.

Förra årets pristagare, Carl-Göran Ekerwald har med en mycket charmig text om bibliotek som förmedlar glädjen i att läsa och kärleken till böcker. "Vilka skatter ryms inte här inne?" frågar Carl-Göran Ekerwald. 

Och en hel del skatter ryms även i Biblioteket. En bok jag vet att jag ofta kommer att komma tillbaka till och bläddra i.

Jan Myrdal, strömmingsgivare

"I köket stryker katten sig mot mina ben. Den säger att den älskar mig. Det betyder att den vill ha strömming. Och det är gott att vara någons strömmingsgivare."

Så skriver Jan Myrdal i texten "Lågtryck" i Skriftställning. Texten går att läsa på Runeberg.org. Den publicerades första gången i Aftonbladet 4 december 1966 (från början skulle jag haft den här luckan i går men när jag såg när artikeln publicerades flyttade jag den till i dag). Förutom om katten så handlar den om kriget i Vietnam och om klassernas krig.

Nu när jag har en katt som bor hos mej känner jag igen mej i citatet ovan. Även om jag inte ger Siri strömming utan kattmat.

Jan Myrdal har skrivit en hel del om katter (och om hundar, men det här är en katt-kalender inte en hund-kalender). En del litterära sällskap ger ut årsböcker. Det gör tyvärr inte Jan Myrdalsällskapet. Annars hade en bra idé för en sådan årsbok varit en som samlar allt han skrivit om katter (och en om allt han skrivit om hundar).

Fotot överst är tagit av Gun Kessle och föreställer Jan Myrdal och en katt. Det är taget från den underhållande boken En Meccano-pojke berättar (1988). En av de böcker där Jan Myrdal skrivit om sina katter (och hundar). "Plötsligt märker jag nu att jag suttit vid kaffet och pratat med katterna en hel lång morgon" står det där.

20 bra böcker av Jan Myrdal

I dag så skulle den svenske författaren Jan Myrdal ha fyllt 95 år. Jan Myrdal är den författare som jag själv har flest böcker av.

Urvalet på den här listan har gjorts för att visa på olika slags böcker i Myrdals bibliografi. Men det är tjugo mycket bra böcker.

Länkarna går till inlägg om böckerna på bloggen.

Jubelvår

Jubelvår kom ut 1955 och är Jan Myrdals andra roman. En grotesk om en liten stad som firar jubileum. Vanvördigt rolig.

(Finns utgiven tillsammans med en annan humoristisk femtitalsroman kallad Badrumskranen i volymen Två folkhemsromaner.)

Att bli och vara
"Man skulle kunna sjunga. Bara stå mitt på torget och sjunga så helvetes bra att alla människor blev som dom verkligen är. Gjorde det dom verkligen ville. Sjunga ända in i deras hem. Sjunga om dom till sig själva. Fast det kan man inte. Och om någon sjöng så bra så skulle man bara bli rädd själv."
Roman om en ung man som slåss och blir kär och lyssnar på Sixteen tons och funderar på tillvaron.

Resa i Afghanistan (tillsammans med Gun Kessle)
Jan Myrdals första reseskildring från 1960 som först hette Kulturers korsväg men fick byta namn då alla skrev "Kulturens korsväg". En viktig bok i Jan Myrdals författarskap som kan säjas ha bytt spår med denna. Det är också fortfarande en av hans mest lästa böcker som kommit i flera upplagor.

Rescontra
Den är "verkligen en anklagelse" säjer huvudpersonen i Gun-Britt Sundströms debutroman Student —64 till sej själv när hon sitter och läser Rescontra.
Korta personliga och politiska texter. Den kortaste är typisk för Myrdals författarskap:
"Jag pratar med en trevlig engelsk planter i Ceylons tedistrikt.
  – Hur många bor här i distriktet? frågar jag.
  – Vi är bara fyra familjer, säger han.
  – Det är inte mycket, säger jag.
  – Och så tjugofemtusen tamiler förstås, säger han."

Rapport från kinesisk by (tillsammans med Gun Kessle) 
Jan Myrdals internationella genombrott. En samling intervjuer med innevånare i den kinesiska byn Liu Lin. Boken kom att få många efterhärmare. En av de som påverkades av den var Studs Terkel.
På senare år har boken kritiserats för att ge en bild av Kina som passade den kinesiska regeringen. Och man bör vara försiktig med att läsa boken som källa. Men berättelserna i den bjuder fortfarande på en stor läsupplevelse.

Söndagsmorgon
En samling krönikor i Stockholms-Tidningen.
"När jag sätter mig och än en gång läser om Myrdals texter i antologin Söndagsmorgon [...] framstår de som så fruktansvärt moderna, så nödvändiga." - Andres Lokko

En illojal europés bekännelser

Jan Myrdal arbetade om delar av Rescontra och Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell till en ny roman som han skrev direkt på engelska. Den hamnade på en lista över tio böcker att lägga märka till i New York Times 1968. Om man föredrar den här eller Samtida... är kanske mest en smaksak. Den gavs ut på svenska först på 80-talet då översatt av Jan Stolpe.

Skriftställning

Första boken i en serie böcker som nu är 21 till antalet.

Garderingar

Pjäs. (På länken skriver jag både om den och Moraliteter. De har getts ut tillsammans i en volym.

Den onödiga samtiden (tillsammans med Lars Gustafsson)

En brevväxling mellan Lars Gustafsson och Jan Myrdal.

Karriär

Jan Myrdals enda roman under 70-talet. Den är en av flera svenska romaner om politiker och byråkrater från den här tiden. En fascinerande roman full av fiktiva politiska resonemang. "[E]n analys i romanens form av de statens skuggor i öst och väst som förenar sig till en slagskugga" som Anders Ehnmark/P. O. Enquist skriver i efterordet till Doktor Mabuses nya testamente.

Tematiskt en slags fortsättning på Jan Myrdals och Rune Hassners spelfilm Myglaren.

Indien väntar (tillsammans med Gun Kessle)

"Indien väntar är en bok som i olika former Myrdal hade försökt skriva under arton år." (ur inlägget på länken)

Barndom

När Jan Myrdal skulle fylla 90 så frågade jag på twitter vilken som var folks favoritbok av Jan honom. Den självbiografiska romanen (eller jagboken som Myrdal kallar den) Barndom fick inte oväntat flest röster.

Man kan ägna en lång tid åt att räkna upp bra barndomsskildringar men gör man det så hör denna den första av Myrdals tre Barndoms-böcker självklart dit. En fängslande berättelse som är "hänsynslöst solidarisk med barnet" som Klas Östergren skrev i en recension av en av de senare böckerna i trilogin.

Ord & Avsikt

Essäsamling. "Och när jag börjar låta alltför abstrakt bör läsaren komma ihåg att orden skrivits av en snart sextioårig fetlagd man med fotsvamp; en som skrivit ett femtiotal volymer men fortfarande blir generad och inte vet hur han skall svara när en läsare kommer fram och säger att den ena boken eller den andra var bra och riktig."

Brev från en turist (tillsammans med Gun Kessle)

Samling med kortare texter kring resandet. Dels en artikelserie från 1970 om Indien och dels texter från tidiga resor från slutet av 50-talet från olika länder. Illustrerade med Gun Kessles charmiga teckningar (omslaget ovan är tecknat av Gun Kessle).

En annan ordning

Den femtonde boken i Skriftställnings-serien. Med undertiteln Litterärt & Personligt.

5 år av frihet

En av de största böckerna jag har rent storleksmässigt. Innehåller politiska skämtteckningar av Honoré Daumier och J. J. Grandville och andra i två franska 1800-talstidningar. Teckningarna är återgivna i originalstorlek (i de flesta fallen). Det är som Jan Myrdal skriver "rasande fina bilder". En spännande bok om några år på 1830-talet i Frankrike när censuren avskaffades.

När Västerlandet trädde fram (tillsammans med Gun Kessle)

"Tillsammans med Gun Kessle" står det bredvid flera av titlarna ovan. Och Jan Myrdal samarbetade ofta med sin hustru Gun Kessle som var fotograf och konstnär (hon dog 2007). De flesta av Myrdals reseskildringar är illustrade antingen med Kessles teckningar eller fotografier.

På några av deras samarbeten så står Kessles namn först och där har Kessles fotografier huvudrollen. Som den här boken med fotografier av franska och norska medeltidskyrkor. Det är en vacker bok. En bok att bläddra i, som det heter i förordet. Det finns en tidigare version av boken med titeln Ondskan tar form från 1976. Denna utökade utgåva kom 1992.

(Jag läste Bortom bergen för första gången förra året – en annan av Gun Kessle/Jan Myrdal-böckerna där Gun Kessle står först – och det var roligt att upptäcka att trots jag läst så många böcker av dem så fanns det fortfarande kvar en så pass bra bok av dem att upptäcka.)

Inför nedräkningen

Inför nedräkningen är en jagbok som (passande nog för dagens födelsedagslista) börjar med att Jan Myrdal skriver ett tackbrev till dem som uppvaktat honom på hans 65-årsdag. När brevet blir längre inser Myrdal att det förvandlats från ett långt brev till en liten bok. Och la tilk en del andra texter. Om livet och döden.

Stig Larsson har skrivit om boken att "Den liksom utandas fågelsång. En sån där mitt-i-pricken-beskrivning av hur underbart det är att skriva."

Maj. En kärlek

Romanfiguren Ester ger den här romanen i present till romanfiguren Hugo i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande och säjer då att Myrdal "har en ursinnig effektivitet i språket, en klarsynthet inför människohjärtats frågor utan att bli kladdig eller lös.[...]Hos Myrdal känner man vad de upplever som om man upplevde det själv."

Det är en självbiografisk roman, eller en så kallad jagbok. Den kom i en nyutgåva med nya för- och efterord för ett par år sen.

 (Först publicerad 19 juli 2017, när Jan Myrdal fyllde 90 år. Texten är något reviderad. Sen den versionen av listan gjordes så har Jan Myrdal dött. Jag skrev en text om hans skriftställarskap när han dog: Jan Myrdal 1927 – 2020.)

Jan Myrdals köttbullar

"Kampen för sex timmars arbetsdag är också kampen för att själv kunna rulla sina köttbullar till fest. Det är väl inte så stora fel på de köttbullar som kan köpas från varuhusens frysdiskar – men mot de egna och hemrullade kan de inte gå upp. Och bakom nästan varje glittrande stjärna i höghusen rullas så inför julen nu köttbullar efter egna recept. Recepten kommer från släkten eller från vänner eller har hämtats ur bok och förändrats allt efter tycke och smak.

  Själv tycker jag om köttbullar som görs på det här sättet:

Man tar hälften nötkött och hälften fläsk. I en bunke tar man lite tjock grädde och skorpsmulor. Men inte för mycket skorpsmulor. De skall nu ligga i grädden och svälla. Under tiden hackar man en lök och kokar ur den i lite vatten. När skorpsmulorna svällt arbetar man ihop köttet med grädden i bunken. Sedan häller man på lökavkoket. Lökbitarna silas bort och används inte. Man arbetar ihop detta till en smidig smet och smakar av med salt och peppar. Sedan låter man stå svalt en stund. Så tar man lite rökt skinka och strimlar. Man tar smeten klick efter klick och stoppar in en strimla skinka i varje klick och rullar nu klick efter klick till bulle. Man rullar bullarna så små som möjligt tycker de blir godare ju mindre de är. Därefter steker man dem läckert gyllenbruna i smör. De blir då mycket odryga."
Ur "Nu blir det jul igen!" i Avgörande år. Svenska frågor 1975-1977 av Jan Myrdal. Bilden är tecknad av PO Ultvedt och illustrerade texten när den först publicerades i FiB / Kulturfront nr 23 1976. 

Jan Myrdal 1927 – 2020

"Du vet hur det är med författare. När man behöver dem träder de fram ur hyllorna. Står där med ryggarna ut mot rummet och ryggarna tycks nästan omgivna av ett sken. Man sträcker ut handen och går rakt fram, tar ut boken och den faller upp av sig själv och där står texten tryckt och den börjar omedelbart tala."

Jan Myrdal till Lars Gustafsson i "Varning för teologiskt ursinne" i Den onödiga samtiden

Jan Myrdal är den författare jag har flest böcker av. När jag får reda på att han har dött ägnar jag timmar åt att bläddra i och läsa här och där i böckerna.

De satiriskt groteska romanerna från 50-talet. Reseskildringarna han gjorde tillsammans med Gun Kessle. Böckerna om konst (jag släpar fram den gigantiskt stora 5 år av frihet med satiriska affischer från 1830-talet återutgivna i originalstorlek), om vin, om Meccano. Barndomsskildringarna och de andra jagböckerna (ett annat (bättre) ord för autofiktion) och pjäserna, de många skriftställnings-volymerna och de andra besläktade textsamlingarna.

Men också annars så läser jag ofta i Jan Myrdals böcker. Där finns flera verk som tål att läsas om och om igen.

Just nu håller jag och min flickvän Janet på att läsa Confessions of a Disloyal European högt för varandra. Det är första gången jag läser den på engelska (Janets modersmål är engelska) – det språk den först skrevs på. Romanen är en omarbetning av de två tidigare böckerna Rescontra och Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell som hamnade på New York Times lista av årets bästa böcker 1968.

Nyligen läste jag om Maj. En kärlek eftersom den kommit i ny utgåva med nya för- och efterord. Den håller fortfarande och för- och efterorden är mycket intressanta (om du redan har boken skulle jag nog råda dej att låna den nya utgåvan på biblioteket – att gå på bibliotek är ett fint sätt att ära Jan Myrdals minne, han älskade bibliotek: "Folkbiblioteken är den viktigaste bildningsinstitutionen i landet".).

Flera av böckerna jag bläddrar i handlar om döden. Dramat Garderingar, den underbara Inför nedräkningen och den sista boken, epilogen till Jan Myrdals skriftställargärning, Ett andra anstånd. 

Ända sen jag började läsa honom har han skrivit om att han snart ska dö. Till slut fick han så klart rätt. Som Sagesman säjer i Garderingar: "Visst kommer du att dö. Det är inte märkvärdigt. Märkvärdigt vore om du inte doge." 

En av Jan Myrdals tidigaste och bästa texter om döden är "Att döda Ax". Den finns i samlingsvolymen Samtida. Det var den första Jan Myrdal jag läste. Den fanns i mina föräldrars bokhylla. De hade fler böcker av Jan Myrdal. De hade varit aktiva i Vietnamrörelsen där Jan Myrdal hade en viktig roll. Jag har också boken på danska. Min mor hade köpt den som tonåring när hon bodde i Danmark. Hennes far, min morfar, hade köpt den åt henne trots att han ogillade Jan Myrdal. Det var många som gjorde då också. Hennes flicknamn står skrivet inne i boken.

Det var inte bara för mina föräldrar och för Vietnamrörelsen (och för mej) som Jan Myrdal var viktig. Rapport från kinesisk by kom att påverka formen på Studs Terkels intervjuböcker och därmed oral history i stort.

Filmen Myglaren (som jag skrev en uppsats om när jag gick Drama Teater Film) påverkade P. C. Jersilds Grisjakten som gav upphov till den svenska byråkratromanen (som Jan Myrdal sen skulle ge sitt bidrag till med Karriär).

Andra som influerats av Jan Myrdal eller skrivit böcker som gått i samtal med honom är så sinsemellan olika författare som Lena Andersson, Sven Delblanc, Anders Ehnmark, Maja Ekelöf, P. O. Enquist,  Jan Guillou, Lars Gustafsson, Mattias Jeschko-Edberg, Karl-Ove Knausgård, Stig Larsson, Sara Lidman, Sven Lindqvist, Per Petterson, Gun-Britt Sundström och många fler. 

Om Jan Myrdal själv skulle bli bortglömd så har han gjort ett avtryck i den skandinaviska litteraturen som kommer att finnas kvar ett tag. 

Och tyvärr finns väl risken att han som så många andra bra författare kommer att glömmas bort. "Domen över död man är i hög grad en fråga om när mannen dör" som det heter i (den fullständigt underbara) Söndagsmorgon. När jag började läsa Jan Myrdal räknades han självklart som en framstående författare. Hade han dött strax efter att Tolv på det trettonde (1989) kom ut så hade hans ställning i den svenska litteraturen nog varit betydligt starkare.

Detta var till en del Jan Myrdals eget fel. Han kom med åren att inta allt fler problematiska ståndpunkter. Jan Myrdals ställningstaganden för de fattiga folken kunde redan tidigt ibland glida över i ett stöd för de fattiga ländernas regimer. Senare kunde hans på tvärs-inställning få honom att bli rätt så reaktionär. Debattören Jan Myrdal har kommit att skymma de andra delarna av hans gärning. Och det är inte de bättre av hans debattexter som står där framför verket.

Men att som en timbroit på twitter påstå att "Jan Myrdal stod på fel sida i varenda debatt i sju decennier" ger ändå en märklig bild av hans åsikter. För att på allvar anse detta så måste man både vara på USA:s sida i Vietnamkriget och på Sovjetunionens sida i Afghansk-sovjetiska kriget. Och med tanke på att Jan Myrdal – till skillnad från den allmänna uppfattningen – bytt åsikt i så många frågor så skulle man tvingas tycka tvärtemot sej själv rätt så ofta (Jan Myrdal kunde i och för sej nån gång göra detta i en och samma skriftställning).

Nyanser har inte varit så vanliga i kritiken av Jan Myrdal. På hans 90-årsdag skrev en borgerlig debattör att han såg fram emot att läsa Jan Myrdals dödsruna, en socialdemokratisk skribent skrev att "För en demokrat finns inte mycket att hämta i Jan Myrdals författarskap" (för inget känns mer demokratiskt än att bara läsa godkända författare).

Motståndet mot Jan Myrdal har ofta tagit sej andra uttryck än bara ord. 1967 åtalades han för uppvigling efter en Vietnamdemonstration. Han friades för uppvigling (men dömdes för ohörsamhet). 1974 så fann Justitiekanslern delar av en text om IB-affären vara brottslig.

I Sovjetunionen och Östeuropa så var Jan Myrdals böcker förbjudna efter mitten av 60-talet. De var även förbjudna i Brasilien, Sydafrika och Sydkorea. I Sydkorea dömdes Lee Yong-hui till tre års fängelse för att ha översatt en volym av Jan Myrdal, förläggaren dömdes till ett års fängelse.

Efter att Jan Myrdal besökt den naxalitiska gerillan i Indiens djungel (när han var över 80 år gammal!) så fick han inreseförbud till Indien.

Det finns mycket jag är oense med i Jan Myrdals böcker, det finns en hel del som är förlegat. Det är också svårt att på ett lätt sätt dela upp det som är bra med hans gärning från det dåliga. Hur väger man vilket är viktigast: Motståndet mot Vietnamkriget eller stödet till Pol Pot? (För att ta två exempel.) Det förra ledde förvisso till bättre texter och hade förmodligen också ett större inflytande. Men det går så klart inte att mäta.

Jag har sett folk försöka plocka ut det litterära från resten. Men om det finns någon skriftställare där den uppdelningen är svår så är det väl Jan Myrdal. Hans verk var en helhet och det är bland annat det som gör honom spännande. (Men om du vill pröva på honom så politikfri som möjligt så är Barndom ett tips.)

Men jag kommer att fortsätta läsa i hans böcker för hans språk lever. Om mycket har åldrats så känns annat i dem fortfarande aktuellt. Och de fick mej att inse att man inte behöver läsa vad alla andra läser, att det finns andra traditioner. Och när de är som bäst så är de så förbannat bra.

Och nånstans hoppas jag ändå att några av böckerna kommer att få nya läsare. För jag är inte riktigt säker på att den svenska litteraturen kan undvara Jan Myrdal.

Bilden överst är omslaget till Brev från en turist. Tecknat av Gun Kessle, Jan Myrdals tredje hustru som han ofta samarbetade med. Gun Kessle gjorde flera varianter på den sovande Jan Myrdal.

För den som vill läsa Jan Myrdal och se efter själv så finns det en del i tryck. Och det finns en hel del att läsa fritt på Runeberg.

Nedan har jag sammanställt några länkar till mina texter om Jan Myrdal. Bland annat en topplista som kan ge dej tips på böcker att läsa.

Om Jan Myrdals sista bok Ett andra anstånd

Tjugo bra böcker av Jan Myrdal

Om Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell

Om Indien väntar

Om Medvetandet gör oss ansvariga, ett urval av Jan Myrdals artiklar (och om ett urval av Stig Larssons artiklar)

Ordet i min makt. Om Jan Myrdals Strindberg-antologi

Vardagsord. Om Jan Myrdals Dickens-antologi

(Först publicerad 2 november 2020, ett par dagar efter att Jan Myrdal dog. Texten är något omändrad.)

De bästa böckerna jag läste 2020

Som jag skrev i förra inlägget så läste jag 123 böcker förra året. Det här är tio av de jag tyckte bäst om av dessa. 

När en man faller från himlen av Lesley Nneka Arimah

Novellsamling av den nigeriansk-amerikanska författaren Lesley Nneka Arimah. Samlingen blandar fantastisk och realism. Ett komplement till samlingen är novellen "Blottad" som finns att läsa i Karavan 3/2020.

 

En av dessa morgnar ska jag stiga upp sjungande av Göran Greider

Ett fylligt urval med Greiders dikter som påminner en om hur bra hans poesi ofta är och hur synd det är att den blivit överskuggad av allt annat Greiders gör. 

Carol av Patricia Highsmith

Jag har inte sett filmen. Men jag antar att det var uppmärksamheten kring den som fick mej att läsa boken. Och det är jag glad att jag gjorde. 

Rent spel av Tove Jansson 

Kortroman om ett äktenskap mellan två konstnärliga kvinnor. En av de sista luckorna i min Tove Jansson-läsning. 

Galärdagbok av Imre Kertész

En arbetsdagbok av den ungerska författaren. 

(Boken om) Min trädgård av Jamaica Kincaid

En bok om trädgårdar, imperialism och om att hata vintern. 

The Bluest Eye av Toni Morrison

En del klassiker är lika bra som folk säjer att de är. 

Maj. En kärlek av Jan Myrdal 

Jag brukar inte ta med böcker jag läst om på såna här listor. Men jag gör ett undantag för Maj. En kärlek av Jan Myrdal (som dog i år – jag höll på att skissa på ett inlägg om boken när han dog) då nyutgåvan av boken hade både nya för- och efterord som gav mej delvis en ny syn på den här jagboken (som enligt efterordet från början var tänkt att vara en vi-bok: skriven tillsammans med romantitelns Maj).

The Wise Man's Fear av Patrick Rothfuss

Fantasyroman som nog var den längsta boken jag läste förra året.

Det osynliga motstyckets bok

Göran Sonnevi visar ännu en gång att han är Göran Sonnevi. 

Om Dussinet fullt av Jan Myrdal (och P. O. Enquist om Dussinet fullt)

"Det ligger en ond dröm kvar bakom ögonen. Ibland läser jag att folk inte drömmer i färg. Hur det är med andra vet jag inte. Jag kan bara tala för mig. Och jag drömmer i färger. Men det är inte samma färger som därutanför rutorna. Inte dessa genomlysta färger. Det är drömmar i rött och blått och djup svärta. En svärta som är färg."

ur "Höstvända" av Jan Myrdal

Dussinet fullt. Skriftställning 12 är åter utgiven på Norstedts. Men inte på Pan/Norstedts. Kanske fanns Pan/Norstedts inte längre 1982. Och boken har därmed inte den klassiska look som de fem första (och en tionde) skriftställnings-volymerna hade.

Några av de bästa texterna i boken, på Runeberg:

Höstvända

Ett hundliv

Myrdal skriver om sina hundar

Om svenskheten

Kinas stora rövarroman

Om Berättelser från träskmarkerna

Ivar Lo

"- Du får inte nedvärdera Ivar Lo, sade jag. Akademien är ju tillhåll för andra rangens författare. I bästa fall de främsta i B-laget. Men de verkligt stora kan ju inte rymmas där."

(Först publicerad 12 december 2015. Då för fem år sen så hade jag en Jan Myrdal-kalender. Kalendern tog upp alla Jan Myrdals skriftställningsvolymer – 21 stycken – och några liknande böcker. Dussinet fullt var naturligt nog lucka tolv. I varje lucka citerade jag något julrelaterat ur boken (i Dussinet fullt hittade jag visst inget julcitat men ett höstcitat passar ju bra nu), skrev lite om den och länkade till några av de bästa texterna i den på Runeberg, om boken fanns på Runeberg. Du kan hitta alla inläggen om du klickar på etiketten Myrdal-kalendern nedan.

Jag hade visst inte så mycket att säja om just Dussinet fullt trots att det är en riktigt bra bok. Att jag ändå väljer den för detta jubileumsinlägg är för att när jag KB släppte sitt pressarkiv fritt tidigare i år så hittade jag P. O. Enquists recension av boken i Expressen 21 juli 1982. 

Recensionen har rubriken "Måste Myrdal alltid ha rätt?" och Enquist jämför den då nya boken med den första skriftställnings-volymen med texter från åren 1966–68. "Då befann sig Jan Myrdal i den nya vänsterns mitt, stod i själva huvudströmmen, och artiklarna bestäms av detta: de är som alltid briljant skrivna, men på något sätt förutsägbara". Enquist tycker att Jan Myrdal är en intressantare publicist nu (i början på 80-talet) än på 60-talet "mindre förutsägbar, ofta ute på tunn is, men herregud, vi lever ju på tunn is" och fortsätter "Elva Jan Myrdal i vår offentliga debatt vore något förfärligt. Men en är mycket nyttig. Att han med jämna mellanrum är en lysande publicist är nog alla rätt överens om." 

  

Jag tycker nog Skriftställning 1 är en starkare volym än Dussinet fullt men P. O. Enquists recension är en intressant läsning (ett urval av P. O. Enquists dagskritik borde ges ut i bokform). 

Och recensionen börjar med en underbar anekdot (som Enquist senare också återger i intervjun "An evening with Per Olov Enquist. September 3, 1994" från Documentarism in Scandinavian Literature, ed. Poul Houe och Sven Hakon Rossel) där Enquist hittar Jan Myrdals fotografi på väggen i en kulturbyråkrats tjänsterum. Enquist frågar förvånat varför den inte särskilt radikala ämbetsmannen har en bild på Jan Myrdal på väggen. Han svarar att han avskyr Myrdal men att när han sitter och skriver "brukar jag titta upp på honom då och då, och så tänker jag: jag undrar vad Myrdal skulle tycka om det jag skrev nu? Och så skärper jag mig."

P. O. Enquist skriver "att det måste vara en av de finaste komplimanger en publicist kan få".

Både P. O Enquist och Jan Myrdal dog i år. De var två av Sveriges största författare.)

Ett andra anstånd av Jan Myrdal

"Jag har använt det egna livet, det egna jaget, som exempel i olika skriftställningar och jagböcker för att kunna komma åt allmänna frågor. Föremålet är tillgängligt, kan inte mot den skrivande mig protestera, bråka och skrika, öppet sätta sig till motvärn. (Fast han ständigt försöker med felhandlingar så fort överjaget i frontalloberna blir oroat.)"
ur kapitlet "Den kalla södern" i Ett andra anstånd

I Ett andra anstånd så möter vi en åldrad man som ser tillbaka på sitt liv. En gång var han en internationellt framgångsrik författare som i allmänhet räknades som en av Sveriges främsta. Numera har han svårt att få sina texter publicerade och han är osams med de flesta. Inklusive sitt eget litterära sällskap.

Den författaren är då Jan Myrdal själv. I tidigare texter om sina jagböcker så har Myrdal understrukit att man måste göra en skillnad mellan jaget i böckerna och den Myrdal som suttit och skrivit dem. Men det är inte alldeles lätt att göra den åtskillnaden när man läser Ett andra anstånd, en blandning av gamla och nya texter om Myrdals liv, arbete och död.

De så kallade jagböckerna består av sinsemellan lite olika slags mer eller mindre självbiografiska böcker. De första kom i början av 60-talet.
Pamflettromanerna (för att använda Espen Haavardsholms term) Rescontra och Samtida bekännelser av en europeisk (de två omvandlades senare till den på engelska skrivna En illojal europés bekännelser); Barndom-romanerna och två andra självbiografiska romaner; textsamling/roman-hybriderna Inför nedräkningen och Gubbsjuka. 
Ett andra anstånd hör närmast till de två sistnämnda.

Jagböckerna är en viktig del av Myrdals författarskap. Och de bästa bland dem skulle jag säja är en viktig del av den svenska 1900-talslitteraturen.

Liv, arbete och död skrev jag ovan. Anståndet i bokens titel är ett anstånd från döden. Att en 91-årig man tänker mycket på döden är kanske inte så konstigt. Men Myrdal har i flera decennier skrivit om hur lite tid han har kvar att skriva och verka. "Myrdal mätte in i det sista de producerade hyllmetrarna med linjal" heter det i Lars Jakobsons roman Vännerna (som utspelar sej i en kontrafaktisk värld där Myrdal redan är död).

Myrdal anknyter också här till en del av dessa tidigare texter om döden. Och andra av sina verk. Och flera episoder känns igen från tidigare böcker. Så berättar Myrdal än en gång anekdoten om hur han som liten insåg att den varma södern också är den kalla södern (tidigast med i romanen Jubelvår (1955)). 

Hur detta fungerar för den som inte läst Myrdal tidigare vet jag inte. Kanske är det bara en fördel. Men som ett exempel så borde det rätt långa avsnittet om Maj. En kärlek (som ska komma i nyutgåva nästa år, vilket vi får reda på fem gånger – ibland har redaktören somnat på sin post (den har också nu 2020 kommit ut i nyutgåva med rätt intressanta nya för- och efterord)) vara av mindre intresse för den som inte läst romanen.

Boken innehåller en hel del utvikningar om allehanda ämnen. En del är intressanta som det om Friedrich Engels funderingar kring några rader i Völuspa eller ett stycke om poeten Dagny Levin (vars dikter jag av en slump hade läst i en gammal BLM strax innan jag påbörjade Ett andra anstånd). Annat är bara bisarrt som ett långt avsnitt om candaulism (cucking skulle man nog säja numera) med en homofobisk underton.

Blandningen av bisarrt och intressant finns även i den politiska sidan av Myrdal. Här verkar Myrdal dela sina motståndares missuppfattning att det är hans mest kontroversiella ställningstaganden som är de intressantaste. Ett par av dessa (Pol Pot, fatwan mot Salman Rushdie) dras upp än en gång. Dessa stycken drar ner boken och medverkar till att Ett andra anstånd till skillnad från en tidig jagbok som Samtida... är en politiskt helt ofarlig bok.

Här tar annars det personliga större plats än det politiska (i den mån man kan göra den uppdelningen i allmänhet eller med Myrdal i synnerhet). Han berättar om barndomen och sina äktenskap. En diskussion om minnet och dess begränsningar löper genom boken liksom genom flera av de tidigare jagböckerna. Ofta ifrågasätts efteråt vad som berättats.

I kapitlet "Men var detta så?" kritiseras så det tidigare kapitlet om Myrdals första hustru. Som mest kom att handla om hennes sexliv. "värre är att Nadja i det jag nu skrivit görs till huvudsakligen könsvarelse". Och sätter därmed fingret på problemet med bokens många sexskildringar. Inte att de ibland blir ofrivilligt komiska (även om det händer) utan att de riskerar att göra bokens figurer endimensionella.

Visst är det roligt att det har kommit en ny bok av Jan Myrdal och att den återigen getts ut på Norstedts och därmed fått de tidningsrecensioner som förvägrats Myrdals senare böcker på mindre förlag.

Men är då boken bra? De två jagböcker som till formen mest liknar Ett andra anstånd är Inför nedräkningen och Gubbsjuka. I Inför nedräkningen så kom texterna att passa ihop, växa till något större. Det gör de inte i Gubbsjuka. 
I Ett sista anstånd så vet jag inte riktigt. En del passager sjunger medan andra är traggliga att ta sej igenom. Som en epilog till jagböckerna fungerar den hyfsat men den hör inte till de bästa av dem.

En del av boken står ut som klart bättre än de andra. Den om Myrdals tredje hustru och arbetskamrat Gun Kessle. Till skillnad från med Nadja så får alla delar av Kessle vara med i texten. Och de femtio sidorna blir som en mini-biografi över Kessle mitt i boken. En spännande biografi.
Det är dessa sidor som är huvudanledningen till att man är glad över att en av våra största författare nu producerat ytterligare några hyllcentimeter.

(Först publicerat 29 april 2019. Jan Myrdal dog nyligen så det här blev hans sista jagbok. Även om boken har sina brister så känns det som en passande epilog till jagböckerna och till Jan Myrdals författarskap.

Detta inlägg inleder Butter tar ordets jubileumsvecka.)