Jan Myrdal till Lars Gustafsson
Den onödiga samtiden är en offentlig brevväxling mellan författarna Lars Gustafsson och Jan Myrdal som kom ut 1974. Lars Gustafsson var mitt inne i sin romansvit Sprickorna i muren (dess omkväde "Vi börjar om igen. Vi ger oss inte." finns med även här) medan Jan Myrdal bör ha skrivit på romanen Karriär.
Samtalet tar i Jan Myrdals första brev sin utgångspunkt i året 1848 och fortsätter i Lars Gustafssons svar över Karl Marx mervärdesteori.
Breven går ut i flera sidospår. Mitt i boken arresteras Jan Guillou och Peter Bratt och IB-affären ligger under den fortsatta diskussionen.
Konst, politik och poesi diskuteras. Och läsande – läsglädjen är det som är gemensamt för alla breven vare sej det gäller Karl Marx eller Tomas Tranströmer.
Det är en ibland lite svårläst bok. Det hänvisas till böcker och historiska personer som inte ens den mest beläste läsare sjävklart känner till.
Lite motvilligt så medger Myrdal i efterordet till andra utgåvan att fler noter och hänvisningar hade kunnat behövas (en text i Myrdals Skriftställning 5 som tar upp några av de personer som diskuteras i Den onödiga samtiden (Boström, Lasalle) har förklarande noter).
På baksidan av 2002 års utgåva av boken (det är den som är på bilden ovan) skrivs det att den är "en av Sveriges mest utskällda böcker genom tiderna". Vilket är att ta i lite. Flera av de recensioner som diskuteras i den andra utgåvans efterord är mestadels positiva. Men bland andra Sven Delblancs och Olof Lagercrantz sågningar av verket kom att få stor uppmärksamhet.
Ett problem flera recensenter hade med boken var själva uttrycket "onödig samtid" som Jan Myrdal använder i första brevet som fått ge namn åt boken. Så vitt jag förstår så missförstod Olof Lagercrantz i sin kritik vad Jan Myrdal menar.
Och detta (ung)hegelianskt färgade resonemang om att ett bättre samhälle har varit möjligt sen 1848 är kanske inte helt oförståeligt om man missförstår. Det är en av flera lite knepiga tankegångar i boken.
Lars Gustafsson ansluter sej aldrig till idén som gett namn åt boken. Men finner föreställningen om en onödig tid fascinerande. Ett avsnitt i Lars Gustafssons roman Sigismund (1976) är inspirerat av idén.
Det finns fler tankegångar I boken som kräver en del av läsaren. Men flera av dessa är också mycket spännande. Boken är en ibland snårig men uppfriskande läsning.
När det skrivs om den här boken på senare tid låter det ofta som om brevskrivarna är mer oense än de egentligen är. Till exempel var det för några år sen en understreckare som lyfte fram boken som ett exempel på att man kan diskutera med sina motståndare.
Men även om Jan Myrdal var marxist och Lars Gustafsson liberal så var de på den tiden överens i mycket och de hade också umgåtts i några år. Och i breven argumenterar de med varandra snarare än mot varandra.
Senare skulle de röra sej från varandra politiskt och man kan se i de brev som är tillägg till 2002 års upplaga att Jan Myrdal och Lars Gustafsson av år 2002 knappast hade kunnat föra ett lika intressant och berikande samtal med varandra som Jan Myrdal och Lars Gustafsson av 1973-74 gjorde. De hade kommit för långt från varandra.
Såna här brevväxlingar åldras ofta snabbt men Den onödiga samtiden känns fortfarande samtida.
"När min hund vill från ett rum till ett annat och någon av illvilja eller tankspriddhet har stängt dörren och inte hör hundens ylanden lägger den sig helt enkelt ner framför dörren och somnar. Den vet att förr eller senare kommer dörren att öppnas.
Framför en sådan dörr ligger också jag, men jag har svårt att somna."
Lars Gustafsson till Jan Myrdal
(Reviderad version av ett inlägg från 22 juni 2011. Jag har tagit bort en bit som utgick från en debatt om en då nyutkommen bok om Olof Lagercrantz.)
Inlägg
