Delblanc

22. I juli planerar de skicka människor till månen. Åter en pseudohändelse.
(ur Åsnebrygga)

När det skrivs litteraturhistoria blir litteraturen ofta en fråga om trender. På 60-talet är det experiment och fantastik, på 70-talet realism och nånstans däremellan slutade författarna att skriva (fast de som påstods ha lämnat litteraturen gav ut ett märkligt stort antal böcker).
Sett så så kan Sven Delblanc framstå som en dedicated follower of fashion. Prästkappan är den nya fantastiken, dagboksromanerna ifrågasätter romanformen när denna skulle ifrågasättas. Han begick reseskildring, Zahak, när de svenska författarna skrev reseböcker. Och epik när man på 70-talet sökte sej tillbaka till realismen.

Men i alla dessa böcker känner man igen Delblancs stämma. Som fanns där redan i debuten Eremitkräftan.
Och Zahak har mer gemensamt med Willy Kyrklunds reseböcker från 50-talet än de gängse rapportböckerna.

Medan de fyra böckerna som börjar med Åminne (som blev TV-serien Hedebyborna) är en mycket egensinnig och rolig skildring av ett samhälle 1937-45. Det är en fascinerande berättelse (rent allmänt anser jag att den här återgången till epiken på 70-talet har ett oförtjänt dåligt rykte).

Delblanc lämnade ett stort (och lite ojämnt, men det får man ta) författarskap bakom sej.
Förutom böckerna ovan så var Homonculus viktig när den kom och är fortfarande läsvärd.
De två dagboksromanerna Åsnebrygga och Trampa vatten är lysande.
De litteraturhistoriska kåserierna i Gröna vintern tycker jag är mycket underhållande.
Bland dem jag inte läst finns sviten som inleds med Samuels bok (första boken handlar om Delblancs morfar - jag borde läsa den). Den vart både populär och hyllad av kritiker och såna
En av hans största böcker är den 75 sidor långa Slutord, en dagbok om när han drabbades av den skelettcancer som blev hans död.

Karel Čapek

                                  Tusenfotingen.Det är en sak i världen, som jag gärna skulle vilja veta... om det finns tusenfotingar också på andra planeter. 

ur "Fabletter" av Karel  Čapek (övers. Göran Lundström)

Idag är Karel Capek (1890-1938) kanske mest känd för att ha myntat termen robot (i den rätt tråkiga pjäsen R.U.R., där de konstgjorda arbetarna egentligen inte är robotar utan androider). Men i Tjeckien är han fortfarande en läst och älskad författare.

Han skrev flera skådespel, noveller,romaner, kåserier, reseskildringar. Några av sina verk skrev han skrev tillsammans med brodern Josef Čapek. Bland dem finns pjäsen The Insect Play. Den ligger nära fabeln vilket gäller flera av hans verk. Som ofta är humoristiska.  Novellerna är också ofta tänkvärda humoresker. Och också i en mer allvarlig roman som Krakatit så smyger humorn in.

Hans sista roman från 1936, Salamanderkriget, är en satir.  Om en ny djurart som upptäcks och i början leder till en ekonomisk boom. De förökar sej snabbt och kan utföra arbetsuppgifter. Det blir dock efter hand problem. 

Det är en festlig historia men med en allvarlig botten (den har en mörkare klang än till exempel den ytligt sett allvarligare R.U.R. vars handling på ett plan ligger nära den senare romanen) och det är min favorit bland hans böcker.

Det finns en hel del Čapek på svenska.

Salamanderkriget har kommit i flera utgåvor och borde vara enkel att få tag på. I lite samma stil är Gudsfabriken. 

Krakatit har jag i en snygg utgåva i serien "Den nya romanen" utgiven 1926 på Hugo Gebers Förlag.

Ett år i min trädgård är en underhållande volym med kåserier.

Jag har läst några av novellerna (och "Fabletter" som citeras överst) i den tjeckiska humorantologin Berättelser ur båda fickorna. Men jag ser på nätet nu att det finns två av hans klassiska novellsamlingar på svenska som Den lyriska tjuven och Det poetiska vittnet. Så de ska jag söka upp.

ABC.Juni, bokstaven B - Heidi von Born

Hon går och pickar som en hungrig fågel i bokhyllorna på biblioteket. Fortfarande blir hon arg för att man får veta så lite om böckerna. De gånger baksidestexten inte försvunnit genom biblioteksinbindningen läser hon mycket noga. Det händer att hon lånar boken och läser den men det är som om baksidan handlar om en annan bok än den hon läser.

Jag tar fram och bläddrar i fyra av de fem böckerna i Atlas-serien (jag saknar den sista delen), Heidi von Borns romansvit om Ella Ahrenfri-Bussoli.
Jag läser ett stycke här och ett stycke där. Born har här ett klart och friskt språk och det är en njutning att läsa även om berättelsen egentligen är rätt förskräcklig. Det handlar om ett syskonpar - en bror och en syster.
I den första boken Hungerbarnen går de ständigt hungriga. Denna hunger finns kvar hos Ella genom alla böckerna även efter det att hon kan äta sej mätt. Vilket kanske kan låta lite banalt. Men Born skildrar Ella på ett så självklart sätt att det aldrig blir det.

Böckerna i sviten, Hungerbarnen (1981), Kungariket Atlas (1984), Den vita öknen (1986), Tiden är en tjuv 1989, Ropa stenarna tillbaka (1991). Fick god kritik och läsare och priser och sånt när de kom. Men har inte riktigt fått den framskjutna plats i svensk litteratur som de förtjänar.

 Atlas är en stadsdel i Stockholm. Och Born kallas ofta för Stockholmsskildrare. Ett år var en av hennes böcker utvald till "Stockholm stad läser". En i en släktkrönika (återigen denna genre som Guillou anser sej vara den ende svensk som skriver) om en överklassfamilj (jag har inte läst den). Och hon har gett ut en antologi med berättelser om Stockholm.
Och visst skildrar hon Stockholm. Men hennes böcker har en betydligt vidare giltighet än det epitetet antyder.

Nån gång har jag sett henne jämförd med Margaret Atwood. Vilket nog mest beror på att hon översatt Atwood. Men om det är en engelskspråkig författare som hon påminner mej om så är det snarare Jayne Anne Phillips.
Språket mest då.

Born debuterade redan som tjugoåring 1956. Den tidigaste av hennes böcker jag läst är deckaren Spårhunden (1968). Hon har skrivit en stor mängd böcker. I tryck finns förutom släktkrönikan första delen av Ella-sviten eller Atlas-sviten (dumt nog verkar det inte finnas något etablerat namn för bokserien) Hungerbarnen och en annan bra 80-talsroman - Hummerkriget.

Harry Ahlberg - partisan och spejare

Efter nio år började jag skriva noveller igen[...]Men mitt författarnamn dög inte längre. Jag fick novellerna i retur. Då signerade jag dem med 'Bertil Johansson' i stället. Och nu blev det intresse. Här var en ny lovande författare. Jag skakade på huvudet. 

Harry Ahlberg debuterade tjugofyra år gammal med novellsamlingen Söndag med hög hatt på 1944. Gunnar Ekelöf skrev uppskattande om den (som man kan läsa i Kritiker i BLM).  Ahlberg "är påverkad av den amerikanska hårdkokta skolan" står det på baksidan. Och Hemingway märks tydligt. En Hemingway på stockholmska.
Det hårdkokta håller i sej i hans framtida böcker men stilen blir personligare. Liksom söderslänget finns kvar bakom orden också i de senare böckerna men inte lika påfallande. Men dess rytm påverkar Ahlbergs stämma.

Själv upptäckte jag honom i tonåren i antologin Utsikter (1987) där 24 arbetarförfattare skrev om sitt skrivande. Det Ahlberg säjer där skiljde sej väl inte så mycket från det de andra författarna sa. Men hans stil fångade mej direkt.

Ett urval av hans noveller (en del något omarbetade) finns i Arbetets ära arbetets villkor (1979).
Där finns också utdrag ur ett par av hans romaner.
Som den första delen i släktkrönikan Gotlänningarna (skriven 40 år innan Jan Guillou påstod att ingen svensk innan han själv gett sej på den genren).
Den andra boken i den sviten, Teresa och männen, finns i En bok för alla (släktkrönikan verkar tillhöra hans populäraste men jag har inget större minne av den).
Det amerikanska inflytandet i hans författarskap minskar med åren men finns kvar. Som i dokumentärromanen Legenden som aldrig slutar (1981) som handlar om Sacco och Vanzetti (Ahlberg är själv anarkist).

Min favorit är romanen Den galne europén som utspelar sej i danmark. Där blandas huvudberättelsen med märkliga onda sagor.

Tyvärr har Ahlbergs böcker aldrig blivit några stora succéer. I en nyutgåva av boxningsromanen Falkens bana (1953) som kom för några år sedan så står det i förordet: "Denna roman tillägnas mina nio trofasta och anonyma läsare. Tack för ert stöd."

Fullt så illa är det väl inte. Men man skulle önska han kunde få en större läsekrets.

"Som arbetarförfattare kan man bara röra sej på det horisontella planet, som partisan och spejare." (detta och citatet överst är från "En kille från Mariaberget" i Utsikter)

Juni är ABC-månad här på Butter tar ordet

Den här månaden hade jag tänkt ha ett tema. Där jag presenterar en författare varje dag. Med en författare på A senare dag. Och en författare på B i morgon. Och så vidare. Om jag räknat rätt så är det ungefär lika många dagar i Juni som det är bokstäver i alfabetet, give or take.

Ett och annat annat inlägg kommer det också att bli.