10 bra amerikanska seriealbum

För sjätte året i rad firar vi Förenta staternas nationaldag med en lista.

Lynda Barry - The Greatest of Marlys
Samling med korta serier om Marlys och hennes vänner och fiender. Roliga på ett lite vemodigt sätt.

Dan Clowes - The Death-Ray

C. F. - Powr Mastrs vol 1
Märklig serie som utspelar sej i en slags fantasyvärld. Ibland är den som en experimentell serie, ibland som
en fantasyberättelse. Det har kommit tre volymer.

Phoebe Gloeckner - Diary of a teenage girl
Självbiografiska teman har varit ett viktigt inslag i den amerikanska tecknade serien. Gloeckners album är ett av de mest fascinerande i den självbiografiska genren.

Roberta Gregory - Bitchy på smällen
Också Gregory använder sej av sitt eget liv. Den här tillhör de så kallade undergroundserierna. Den avslutande serien är ett svar på de fantasier om våld mot kvinnor som ofta förekom hos manliga amerikanska undergroundserietecknare.

Jaime Hernandez - Speedy Ortiz död

Sorglig och vacker serie. Ett bra ställe att börja om man vill ge sej på Jaime Hernandezs Locas-svit. Och det vill du.

Gilbert Hernandez - En amerikan i Palomar
Detta är andra seriealbumet om den mexikanska byn Palomar. Palomar-serierna tillhör det bästa inom de tecknade serierna. En amerikan i Palomar är en fascinerande berättelse om en stor mängd intressanta karaktärer mästerligt utförd.

Frank Miller - The Dark Knight Strikes Again
Superhjälteserier har en framträdande plats i den amerikanska serievärlden. Det här är en fortsättning på en av de mest kända inom genren, Frank Millers The Dark Knight Returns om en åldrad Batman. Uppföljaren förhåller sej rätt så vanvördigt till sin föregångare. Det är en serie med en bisarr energi. Amerikansk superhjälteserie när den är som bäst.

Joe Sacco - Fixaren

Art Spiegelman - Maus
En av de mest hyllade serieberättelserna. Spiegelman intervjuar sin far som överlevt förintelsen. Brukar kunna uppskattas även av folk som vanligen inte läser serier.



Tidigare 4 juli-listor:
10 bra amerikanska romaner
10 bra amerikanska böcker
10 bra amerikanska filmer
10 bra amerikanska skivor
10 bra amerikanska diktsamlingar

Penthesilea av Heinrich von Kleist

Heinrich von Kleist är en av Tysklands mest spelade dramatiker. Medan hans pjäser här sällan har uppförts (jag har sett en, Schroffenstein). Nu har Modernista gett ut en volym med fyra pjäser av Kleist, Dramer, som inleds med Penthesilea som skrevs i början av 1800-talet.

Den utspelar sej under det trojanska kriget. Amazonerna lägger sej i stridigheterna. Ledda av Penthesilea (Hippolytas syster, och därmed Wonder Womans moster). Hon blir besatt av att besegra Akilles. Och han vill besegra henne. Samtidigt som de åtrår varandra. Könskamp i bokstavlig mening.
Pjäsen bygger på en antik förlaga. Och mycket av handlingen består av strider. Dessa utspelar sej, som hos de gamla grekerna, utanför scenen och vi får stora delar av händelseförloppet berättat för oss av pjäsens karaktärer.

Det här fungerar rätt bra när man läser verket. Men är nog främsta orsaken till att den sattes upp första gången 75 år efter att den skrevs. Ebbe Linde föreslog i Det romantiska dramat (tjugo år innan Rita i Timmarna med Rita svarar "Do it on the radio" på en fråga om Peer Gynth)att det enda sättet att göra dramat rättvisa är att sätta upp den som radioteater. Men så är boken också utgiven i samband med Radioteaterns uppsättning av pjäsen.

Kleist brukar i Tyskland tas som exempel på ett vackert, klart språk. Det finns passager där man förstår detta. Kanske är de fler i originalet.
Linde citerar ur Bertil Malmbergs översättning. Om man jämför de passagerna med Horace Engdahls översättning i den här volymen så är Malmbergs språk vackrare men kanske lite stelare. Engdahls flyter bra. Och med en 125 sidor lång pjäs så är det inte oväsentligt (när han använder ord som "megärer" krockar de emellertid lite mot textens övriga ton).

Det är en våldsam, bombastisk pjäs. Nöjet med att läsa den är lite samma som det man får av att läsa en del senare tiders superhjälteserier (Authority, All Star Batman & Robin The Boy Wonder, den senares Wonder Woman är hur jag föreställer mej att Penthesilea ser ut). Med samma inställning att lite för mycket är lagom mängd att börja med så häller Kleist sen på med krig och lust och högstämda monologer.

Våld och kärlek, strid och fest sammanblandas och resultatet är märkligt underhållande.
(bilden föreställer Susanne Wolff som Penthesilea).

Åtta länkar en lördag

Frank Miller owns Batman
4thletter! har i veckan haft ett tema om Frank Miller och Läderlappen. Främst All Star Batman & Robin the Boy Wonder

Bursting with boredom - om Jack Kirby
Ett inlägg om Jack Kirbys Jimmy Olsen på The Hooded Utilitarian leder till en diskussion om Kirbys inflytande i kommentarerna. Bland annat tas det upp hur amerikansk Kirby är. Jag har själv tyckt att flera av de av Kirbys serier som jag provat på varit nästintill omöjliga att läsa - även om hans teckningar är vackra och kraftfulla när man vant sej vid dem.

Bernur om en samling essäer och recensioner av Joyce Carol Oates
Joyce Carol Oates är väl minst lika amerikansk som Kirby. Bernur skriver om den nya samlingen In Rough Country. Essays and Reviews och tar, även om han är mestadels positiv, upp den anglosaxiska dominansen i texterna i den.

Kim Newman om 10 vampyrromaner som inspirerat Anno Drakula
Newmans lista kan också anklagas för att vara lite anglocentrerad även om han nämner utanför listan vårt svenska vampyrhopp Låt den rätte komma in. Nu är det inte direkt en topplista utan kommentarer kring böcker som inspirerade hans egen ukroni-klassiker Anno Dracula som nu getts ut på nytt. Han beskriver Stephen Kings Salem's Lot som en mash-up mellan Dracula och Peyton Place och har en del intressant att säja om Sheridan Le Fanus Carmilla

Butter Anno 2009 om de tio bästa vampyrböckerna
Min egen vampyrbokstopplista (som också är rätt dominerad av de engelskspråkiga) har jag några böcker gemensamma med Newman. Och då Anno Dracula. Trots att jag faktiskt inte läst den. Jag har i och för sej inget emot att man påstår sej läst böcker man inte läst om det roar en men just den romanen kan tyckas underligt att låtsas ha läst. Anledningen till att den är med är att jag läst flera andra romaner och noveller i sviten men tyckte det var enklare att ta själva huvudboken. Även om jag bara har läst ett utdrag ur den. Nu när den faktiskt går att få tag i tänker jag läsa den.

Recension av Röd stjärna över Indien av Jan Myrdal
"Boken är alltså inte ett regelrätt reportage. Men inte heller en passiv redovisning av CPI(m)s program. Den resonerar och den försöker sätta in det naxalitiska upproret i sammanhang. Olika sammanhang. Jan Myrdals personliga sammanhang. Ett marxistiskt sammanhang. Ett övergripande historiskt sammanhang." Peter Ekström om Jan Myrdals nya bok på >Kulturdelen

Radioteatern ger: radiosex
"Radiosex sänds natt mellan lördag och söndag kl. 00.03. I tysthet har programpunkten blivit överraskande populär och tre minuter efter midnatt ökar P1-lyssningen med 300 procent!" No shit.
Uppläsningar av pornografiska noveller av det litterära slaget. De svenska är nyskrivna. Det går att lyssna på de program som sänts på länken. Fast de ligger ute en begränsad tid. Det är tyvärr inte längre möjligt att höra Fredrik Ekelund-porr och den som vill höra ett utdrag ur Charlotte Roches Våtmarker får skynda sej. Daniel Boyacioglu, George Bataille och Augustin Erba är några av författarna till kommande utsändningar.

Till Walter Benjamin med anledning av hans 121-årsdag
I går var det Walter Benjamins födelsedag. Vilket Coilhouse uppmärksammade. Artikeln är uppbyggd kring att han fyller 121 och att det finns ett judiskt uttryck om att önska att någon lever tills han blir 120. Men så vitt jag förstår så var det i går bara 119 år sen Benjamin föddes.

The Return of Bruce Wayne - Grant Morrison tar Läderlappen på en resa genom tid och genre

Det finns uppenbara begränsningar för en serieskapare som ska skriva karaktärer som publicerats i årtionden. Men begränsningar kan också vara utmaningar.

Grant Morrison har knytit många av de serier han skrivit för DC Comics samman, skapat en egen morrisonvärld i detta superhjälteuniversum.

The Return of Bruce Wayne börjar där hans Final crisis slutade. Den delar också ett par tecknare med projektet Seven soldiers, som liksom denna serie innehöll serier ur flera genrer.

Bruce Wayne, alltså Läderlappen, har slungats bakåt i tiden och tappat minnet. I albumet tar han sej fram mot nutiden en tidsålder och ett kapitel i taget. Alla kapitel har olika tecknare och är i olika genrer. Läderlappen är den superhjälteserie som är närmast de äventyrshjältemagasin som superhjältarna ersatte. Berättelserna i The Return of Bruce Wayne anknyter till dessa pulpgenrer: stenåldersaction, pilgrimsäventyr (han som skrev Conan Barbaren skrev också böcker med en puritansk pilgrim i huvudrollen), pirathistorier, vilda västern, noir och sf.

De två första kapitlen är okej - fast känns lite långa. Chris Sprouse (Tom Strong, Supreme) tecknar stenåldersavsnittet och gör det bra. Och Morrison har en del roliga berättartekniska trick för sej. Kapitlet som Frazer Irving (som gjorde Seven Soldiers: Klarion the Witchboy - också med puritaner, fast blåhyade sådana) tecknar ser utsökt ut. Piratavsnittet är okej, men påminner mycket om en Fantomen-serie.

Kapitlen knyts samman av en historia där Bruce Waynes återkomst till nutiden säjs innebära världens undergång. De avsnitten hänger dåligt samman med huvudhistorien men börjar i och med vilda västern-delen ändå att ta över berättelsen. Vilda västern-delen är dessutom fruktansvärt usel. Ryan Sook tecknar noir-avsnittet så pass bra att man nästar blundar för kapitlets svagheter.

Ramhistorien knyter an till Batman R. I. P. - den är som denna rörig men helt utan den frenetiska energi den serien ändå hade.

Ett specifikt problem med Läderlappen är att Frank Millers version satt så stort avtryck på figuren. Morrison har i sina tidigare Läderlappen-serier plockat fram inslag ur äldre Läderlappen-serier för att motverka Millers inflytande. Och också dessa pulpberättelser kan ses som ett sätt att understryka ett förmillerskt inflytande på serien (titeln vänder också på Millers klassiska The Dark Knight Returns).
I det sista kapitlet anknyter Morrison på ett par sidor till Jack Kirby. Kirby är en av superhjältegenrens stora namn. Han skrev aldrig Läderlappen. Men i framtidsavsnittet så föreställer sej Morrison en Läderlappen som haft en annan stark författarröst i sitt förflutna än Miller.

Tyvärr är de här KirbyBatman!-sidorna rätt svagt tecknade. Kanske hade det här lyst till om en Kirby-influerad tecknare som Tom Scioli hade gjort passagen. Eller Irving - som är den ende av tecknarna i albumet som lyckas med sci-fiscenerna (se bilden överst).

Men jag tror egentligen inte det hade hjälpt. De många genrekostymerna The Return of Bruce Wayne, vare sej det är Kirbykostym eller stenålderskostym, förmår inte dölja att det inte döljer sej så mycket bakom Morrisons Läderlappenmask den här gången.

De tio bästa uppföljarna i böckernas värld

I början av filmen Scream 2 finns en diskussion om uppföljare. De kallas för en per definition sämre sorts film. Eleverna nämner några filmer som är bra tvåor. Till slut säjer en Gudfadern 2 och alla håller med. Det är en dålig scen i en usel film. Men själva diskussionen är ändå rätt typisk för när folk diuskuterar uppföljare. Mer sällan diskuteras böcker och uppföljare. Men också i böckernas värld är det vanligt att mjölka ur ett koncept till flera böcker. Oftast blir resultatet dåligt. Men inte alltid. Tio av de bättre boktvåarna är dessa:

Samuel Beckett - Malone dör
Andra boken i Molloy-trilogin. Upprepar händelser från den tidigare boken. Här är Beckett bara är halvvägs på väg mot slutet på berättandet.

Cervantes - Don Quijote 2
Den första styora uppföljaren. Cervantes skrev den för att andra hade skrivit uppföljare till romanen. En av dessa falska Don Quijotar möter vår hjälte.

Susan Cooper - En ring av järn
Inom ungdomsfantasygenren så är uppföljare mer regel än undantag. Coopers roman är ändå lite ovanlig då det dröjde rätt många år mellan första och andra boken. I de svenska utgåvorna av sviten är detta den första romanen.

P. J. Farmer - Wind Whales bof Ishmael
Ibland skriver författare uppföljare till andras böcker. Här är det Ishmael från Moby Dick som blir förd till en avlägsen framtid där det finns flygande valar.

Frank Miller - The Dark Knight Strikes Again
Uppföljare till The Dark Knight Returns. Blir av och till till en grotesk satir på den första serien. Millers mästerverk.

Michael Moorcock - A cure for cancer
Andra boken om Jerry Cornelius är den där konceptet lyfter.

Agnar Mykle - Sången om den röda rubinen
Samma kan säjas om andra boken om Ask. Som helt överskuggat den första - Lasso kring Fru Luna. Sången... är mest känd för att vara oanständig. Men den är riktigt bra. Och oanständig.

Jeff Noon - Automated Alice

Pär Rådström - Ärans portar
Det här liksom den föregående är då egentligen tredje boken i en serie. Men de får dispens. Rådströms största succé där de tidigare två Greg Bengtsson-böckerna inte gjorde så mycket väsen av sej.

August Strindberg - Götiska rummen
Uppföljare till Röda rummet. Och bättre än den.

Kick-Ass - Mark Millar och superhjältetraditionen

I Mark Millars (text) och John Romita jrs (bild) seriealbum Kick-Ass så tar en tonåring på sej en till superhjältekostym modifierad våtdräkt och ger sej ut för att bekämpa brott. Det går inte så bra. Han blir snabbt övermannad och hamnar på sjukhus med en bryten rygg.

Efter intensiv sjukgymnastik ger han sej ut igen och lyckas nu bättre. Han blir en youtube-sensation och öppnar en myspacesida där folk kan be honom en hjälp. Ett av uppdragen han får där gör att han åter hamnar i en lägenhet full av narkotikahandlare. När det ser som mörkast ut för vår hjälte så inträder en tioårig flicka i superhjälteoutfit och med ett svärd och har med största lätthet ihjäl skurkarna.

Om serien hittills inte direkt varit realistisk (Kick-Ass, som vår hjälte döpts av media, gör sej av med sin dräkt efter att han brytit ryggraden) så tycks flickan med svärdet, kallad Hit-Girl, och hennes följeslagare Big Daddy komma in från en annan mer fantastisk sorts berättelse.

Men på sätt och vis kommer de från samma narrativa källa.

I Frank Millers Batman Year One blir Bruce Wayne (Läderlappen) övermannad under sitt första försök till brottsbekämpning. Andra försöket, går bättre men ändå mödosamt. Frank Millers berättelse om en ung Läderlappen är, tillsammans med bland andra hans The Dark Knight Returns och Alan Moores Watchmen en av de texter som definierade den nya revisionära superhjältegenren på mitten av 80-talet.

Frank Millers var påverkad av japanska samurajserier. Särskilt i skildringen av hjältens förhållande till sin sidekick (som Robin). I en av de serier som inspirerat Frank Miller så är sidekicken samurajens son. Hit-Girl och Big Daddy är en läsning av sidekick-traditionen som via Frank Miller återknyter till dessa samurajserier.

I Kick-Ass så får vår hjälte efterföljare och imitatörer. Men Big Daddy och Hit-Girl har opererat innan Kick-Ass.
Och att gå tillbaka till en av föregångarna till den revisionära "realistiska" superhjältetexten är ett sätt för Mark Millar att lätta på den bördan den traditionen ofta ger superhjältar-i-verkliga-världen-berättelser.

Om Hit-Girl bryter in från en annan del av genren så för hon också med sej en energi som serien dittills saknat. För tyvärr är huvudhistorien rätt tråkig. Den har en enfaldig sidohistoria där huvudpersonen låtsas vara homosexuell för att komma nära en flicka han är förälskad i.
Inte heller temat om kändisskap och eskapism utvecklas på något särskilt intressant sätt. En av de många andra serier som lånas från (Kick-Ass riskerar ofta att snubbla på sina många referenser, från John Woo till Superduperman) är Mark Millars egna Wanted. I den fanns antydan till en kritik av maktfantasier som Fight Club och liknande. Här blir det bara en svag variant på detta.

John Romia jrs. slagsmålsscener är energiska och huvudanledningen till att läsa albumet. Men resten av boken är hans teckningar rätt stela och fula. När mot slutet den kokainberusade tioåriga Hit-Girl dödar maffiamän från vänster till höger är det doch trots bokens brister svårt att låta bli att le.

Kick-Ass har blivit film i regi av Matthew Vaugn. Går man efter recensionerna, både de negativa och de mer eller mindre positiva så verkar Hit-Girl också vara filmens styrka. Om man går efter trailern så är själva våldsscenerna dock inte lika dynamiska.
(Flera recensenter jämför filmen med Tarrantino. Mark Millar förhåller sej till Frank Miller/Alan Moore som Tarrantino till Jean-Luc Godard.)

Decenniets tio bästa superhjälteserier

Listor med decenniets bästa ditt och datt börjar att dyka upp. The Comicsreporter har en lista med 83 superhjälteserier. Jag kan inte se någon serie som saknas. På den finns naturligtvis flera som jag inte har läst. Till exempel Omega Unknown av Jonathan Lethem som verkar intressant. Sen har han också med återutgivningar av gamla serier som Plastic Man Archives och

Supermen! (länk här och nedan till tidigare Butter tar ordet-inlägg om serierna i fråga). Såna är inte med på min lista. Vad som är och inte är superhjälteserier är inte alltid lätt att säja. Men Matt Fractions Casanova är som exempel snarare en spionserie.

De tio bästa superhjälteserierna de senaste tio åren:

10. Brendan McCarthys nummer av Solo
I utkanten av genren förvisso.

9. New X-Men 142-145 "Assault on Weapon X"
Grant Morrisons version av The X-men är till större delen bedrövlig. Men den här korta gnostiska berättelsen tecknad av Chris Bachalo har sin charm. Enda av serierna på listan som finns publicerad på svenska.

8. The Ultimates - Super-Human
Mark Millars (text) och Bryan Hitchs (bild) omarbetning av en bunt gamla marvelhjältar var i det första albumet en logisk fortsättning på deras The Authority. Fast de liberala maktfantasierna hade bytts ut mot konservativa. Efter de sju första numren (som minus det sista finns samlade i detta album) förlorar serien gnistan. Men i början är serien widescreencomics när de var som bäst.

7. All-Star Superman
Av Grant Morrison (text) och Frank Quitely (bild)

6.All-Star Batman & Robin the Boy Wonder
Frank Miller (text) Jim Lee (bild)
5. Automatic Kafka
Kortlivad mycket märklig serie, skriven av Joe Casey och tecknad av Ashley Wood.

4. Seven Soldiers
Text: Grant Morrison, bild: diverse. Sju miniserier som löst hänger samman. Vid varje omläsning och ombläddring tycker jag allt bättre om den här serien som skildrar utkanterna av den amerikanska populärseriens marker. Bäst av serierna är Seven Soldiers Frankenstein tätt följs av Klarion. Men det går att hitta nya saker även i de andra. Finns samlad i fyra album.

3.Eightball 23
"The Death Ray" av Daniel Clowes. Den sista stora revisionära superhjältetexten.

2. The Dark Knight Strikes Again
Frank Millers fortsättning på sitt eget klassiska Läderlappenäventyr The Dark Knight Returns. Karnevaliskt och burleskt.

1. Planetary - The Fourth Man
Text av Warren Ellis, bild av John Cassaday. Det andra Planetary-albumet innehåller några av de bästa av seriens felläsningar av populärkultur. Som "Planet Fiction" om en fiktiv figur som hämtas in i den verkliga världen. Eller den serie med 50-talsskräckfilmstema som finns i numret med omslaget nedan.

Åtta länkar en lördag

Sean T. Collins om Dark Knight Strikes Again
På The Savage Critics under temat favoriter skriver Collins om Frank Millers uppföljare till The Dark Knight Returns.

Alan Moore om V för Vendetta
Utdrag ur en intervju med Alan Moore för en BBC4-serie om tecknade serier.

The Dirtbombs - Leopardman at C&A
Det här är Alan Moore-låten som Dirtbombs gör. Till skillnad från vad jag påstod den femte så är bara texten, ursprungligen gjord åt Bauhaus, skriven av Alan Moore. Melodin är Dirtbombs egna. Låten är väl så där. The Dirtbombs har annars gjort en del bra - som "Ode to A Black Man" (här i en akustisk version).

Comics Critics Roundtable
Transkript av en paneldiskussion mellan seriekritiker på SPX 09.

Om Einstürzende Neubauten-gubben
Bloggen Band Logos - Brand upon the brain går igenom ursprunget till olika bands symboler. Har hittills avverkat 317 styckna. Neubautens symbol var den sjuttonde. Jag kan ha haft en tröja med denna gubbe på en gång i tiden. Det är möjlligt jag tyckte jag var väldigt tuff i min neubautentröja. Det var jag nog också. Också många av de andra symbolernas ursprung är roliga att läsa om även i de fall (vilket är alla) där banden inte är lika bra som Einstürzende Neubauten.

Rävandar - Den oanständiga version
Bokberget om gamla kinesiska pornografiska berättelser.

Warren Peace Sings the Blues om Inio Asanos What a Wonderful World!

All-Star Batman & Robin the Boy Wonder - Frank Miller och Läderlappen

She's got a RIGHT to say whatever she WANTS/She's got the RIGHT. THOMAS JEFFERSON and all that./And she's dead RIGHT to say I'm half-CRAZY./But only half./The OTHER half is doing JUST FINE.

1986 så skrev och tecknade Frank Miller serien The Dark Knight Returns om en åldrad Läderlappen. Tillsammans med Alan Moores Watchmen och Art Spiegelmans Maus (som bägge publicerades i samlad bokform samma år) brukade den tas som exempel på att serieformen blivit vuxen.

År 2001 kom en fortsättning på The Dark Knight Returns kallad The Dark Knight Strikes Again. Serien var liksom föregångaren tecknad av Miller men hans stil här var uppskruvad nästan som en parodi på föregångaren. Också handlingen hade en mer popbetonad satirisk känsla. Mottagandet var blandat.

Strax efter serien om den gamle Batman skrev Miller en serie om honom i början av karriären Batman Year One. Denna var tecknad av David Mazzucchelli i en expressionistisk men ändå realistisk stil. Serien är väldigt snygg.

All-Star Batman förhåller sej till Batman Year One som Dark Knight Strikes Again till Dark Knight Returns. Den har i Jim Lee en artist som visserligen skiljer sej starkt från Mazzucchellis stil men som i likhet med denne står i en stark kontrast till Millers egen stil. Där Miller är förvrängd är Lee flashig en typisk, om än skiclig, mainstreamserieartist.

I mottagandet av serien märktes också först en skillnad i de som uppskattade berättandet och de som uppskattade bilderna. Även om de flesta inte uppskattade serien över huvud taget. Bland kritiken fanns åsikten att Miller skrev en satir men inte hade talat om det för Lee. Och att detta bättre hade kommit fram om Miller själv tecknat.

Anledningen till satirläsningen är att språket är upppulpat, spillanestyle. Läderlappen skrattar vilt och frågar om Robin är efterbliven när han inte känner igen honom "I'm the Goddamn Batman". Det är en vilt karnevalisk version av karaktären.

Det är, skulle jag vilja hävda, i brytningen mellan Lees mainstream-stil och Millers absurda berättande som kvalitén i serien går att finna. Vilket inte gör att den hela tiden är bra. Det har sagts om serien att antingen fattar man skämtet eller inte. Men även om man tillhör de som fattar det kan det ibland, i de nio nummer som finns samlade i den första volymen, kännas lite väl utdraget.

Det finns också stunder där alltihopa är värt det. Som när Läderlappen står i ett gulmålat rum i gul dräkt och erbjuder Gröna Lyktan (förvarslös inför allt gult, fråga inte) ett glas lemonad och får svaret "Damn you and your lemonade!"

Två sidor av All-Starmyntet

2005 startade DC Comics två titlar kallade All-Star: All-Star Superman och All-Star Batman and Robin the Boywonder. Serierna skulle koppla samman deras populäraste karaktärer med deras största skaparnamn. Fler titlar förutom med Stålmannen och Läderlappen skulle följa. Det har de inte gjort.

All-Star Superman är som sagt tecknad av Frank Quitely och skriven av Grant Morrison (samt digitalt färglagd av Jaime Grant). Kombinationen Morrison/Quitely har gjort flera av de bättre mainstreamserierna. All-Star Batman är tecknad av Jim Lee (som jag inte vet något om, men han är tydligen ett stort namn inom genren) och skriven av Frank Miller. Att Miller, författare till Dark Knight Returns åter skulle skriva Läderlappen var den stora nyheten när serierna presenterades.

Om Grant Morrison visar en (något överdriven) vördnad för karaktären Stålmannen, så var Millers variant av Läderlappen den här gången uppskruvad på ett sätt som många ansåg måste vara satiriskt menat.

Första numret av All-Star Superman fick en hel del negativ kritik bland annars mest positiv. Morrison/Quitely även med vissa drag här nedtonade, är heller inte i allas smak. All-Star Batman kallades för en skandal och liknande. Och där de som ogillade All-Star Superman helt enkelt verkade sluta läsa serien så har varje nummer av Millers version föranlett stor (mestadels negativ) uppmärksamhet i seriebloggosfären.

Serierna har sålt bra. Men planerna på att utöka All-Starmärket verkar ha övergetts. Inga nya skapare tar över efter Morrison/Quitely. Millers/Lees variant fortsätter och har kommit ungefär halvvägs.

(Bilden är från en alternativ omslagsvariant av ett All-Star Batman-nummer tecknat av All-Star Supermans Frank Quitely.)

Superduperman

När tidningen Mad först kom ut i början av 50-talet innehöll den kortare parodier på filmer, serier och genrer. Dessa skrevs och tecknades av några av de skickligaste amerikanska serietecknarna som Harvey Kurtzman och Wally Wood.

I veckan läste jag Alfred E. Neuman presenterar Mad klassiker 1952-1953 (copyrightinformationen har dock 1954 för ett par av serierna). Denna 48-sidiga volym har två av de bästa av de tidiga Mad-historierna "Superduperman" och "Mole" samt ytterligare fyra av hög kvalitet presenterade i den form som de kom ut (tidigare har serierna ofta omtryckts i mindre häften där en ruta blir en sida och i svartvitt). Samt några Basil Wolverton.

"Superduperman" från Mad 4 är gjord av Wally Wood och är en Stålmannen-parodi. Serien är fylld av Woods små detaljer i bakgrunden. Superduperman möter här Kapten Marbles (Captain Marvel, Shazam) som tröttnat på hjältelivet. I verkligheten låg Stålmannens och Kapten Marvels förlag i en juridisk strid när serien kom ut. DC Comics hade stämt Fawcett Comics för plagiat.

"Superduperman" brukar nämnas av Alan Moore som en av hans största förebilder för sina superhjälteserier. Watchmen har sagts av Moore var ett försök att göra "Superduperman" fast med dramatik istället för komedi.

I Alan Moores Supreme finns i nummer 44 (samlad i Supreme Story of the Year) en pastisch på "Superduperman" kallad "Supremelvin" tecknad av Rick Veitch. Supreme var en hommage till Stålmannen som Moore skrev på 90-talet. Serien innehåller också referenser till Batboy en parodi på Läderlappen också i 50-talets Mad. Också Frank Millers The Dark Knight Strikes Again innehåller referenser till "Superduperman".

Seriens kamp mellan Superduperman och Kapten Marbles slutar med att Marbles slår sej själv i ansiktet när Superduperman duckar och blir på så sätt besegrad.

Plastmannen

Förra söndagen var det 94 år sedan Jack Cole föddes.
Jack Cole var en serietecknare och hans mest kända skapelse är Plastmannen. Han gjorde även gangsterserier och pin-upteckningar för Playboy. Samt även en dagsstrip: Betsy and Me, som det nyligen getts ut en samling med. (Även om det nog mest är hans andra verk som gjort att den samlingen kommit ut.

I Plastmannen, vars hjälte kunde förvandla sin kropp hur han ville, kunde Jack Cole använda sitt hantverk till fullo. Undertiteln till den bok Art Spiegelman (Maus) skrivit om Plastmannen och Jack Cole är Forms stretched to their limits. Vilket är en träffande formulering i vad som är en väldigt bra bok.


Här kan man läsa en bra 1949 års Plastic Man från Police Comics 95. Under historiens tio sidor ger Jack Cole serieformen vad den tål.

På omslaget till det numret av Police Comics finns också Spirit, Will Eisners serie som också trycktes om i den tidningen.
Will Eisner är kanske den konstnär som mest påminner om Jack Cole, även om Will Eisner hade en större variation.

Jack Cole gjorde dagsstripsversion av The Spirit när Will Eisner låg i militären. (När Frank Miller, som gjort den kommande Spiritfilmen, låter Plastmannen vara med i Millers karnevaliska version av Läderlappen: All Star Batman and Robin the Boy Wonder så kan det ses snarast som ett medgivande av Eisnerinflytande; Spirit in misprision).

Möjligen kan Jack Coles teman vara lite tunna. I förordet till Betsy and Me- samlingen läses strippen i ljuset av Jack Coles självmord. Vilket blir lite underligt då Betsy and Me var en äkta par humor serie typ Blondie.

Det är nog själva det lätt lättviktiga i Jack Coles verk som gör att kritiker gör såna läsningar. Då till exempel Plastic Man ju helt uppenbart är bra så vill man gärna ha den till att ha en djupare mening.

Inte för att Plastmannen skulle sakna mening. Men ibland är meningen med ett verk inte undertexten utan texten.
Och så är den skoj.