Lucka 3: Snarkjakten

"Sen har jag illustrerat 'The hunting of the Snark' för Bonniers. Lewis Carroll's – och som jag vet inte tecknad till ännu. Det ska fan annars våga sig på klassikerna. Den var svår, men intressant – rena moderna nonsensdikten."

Tove Jansson i brev till Maya Vanni 18 aug. 1958

1959 kom Snarkjakten ut på svenska i översättning av Lars Forssell och Åke Runnquist. Illustrerad av Tove Jansson.

The Hunting of the Snark som den heter i original är skriven av Lewis Carroll, han med Alice i underlandet, och kom ut första gången 1876, fyra år efter den andra Alice-boken. Det är en humoristisk skildring av en jakt på en Snark. Och om hur Snarkar ibland kan visa sej vara Boojumar.

Här får de enskilda rent absurdistiska inslagen i Alice (som dikten Jabberwocky) breda ut sej i en hel berättelse. Den surrealistiska poeten Louis Aragon översatte den till franska. Forssells och Runnquists översättning är rätt lyckad. Men det är Tove Janssons illustrationer som framförallt gör att jag är glad att jag har boken.

De första illustrationerna gjordes av Henry Holiday och var robust humoristiska (brevet till Maya Vanni antyder att Tove Jansson inte kände till dessa). Jag tycker att Tove Janssons mer finstämda teckningar passar historien bättre. Och de tar fram det vemodiga i berättelsen.

Den som sett Tove Janssons teckningar till sina egna muminböcker känner igen sej. Några år senare så illustrerade Tove Jansson även Lewis Carrolls Alice i underlandet. Den är i en lite annorlunda stil. En utgåva av Alice i underlandet med Tove Janssons illustrationer kom i nyutgåva häromåret. Man skulle önska även Snarkjakten gavs ut igen med Tove Janssons teckningar.

"Sök upp den med fingerborg, listigt fördriv/med såpa och småskratt dess hopp!/Med järnvägsaktier hota dess liv/och med gaffelskaft jaga den opp!"

Automated Alice och andra Alice:ar av andra än Lewis Carroll

Now I don't know if you have ever vanished, but if you have, you will know it can be quite a fearsome experience. The strangest thing was this: Alice knew that she had vanished, but, even so, she could still see herself! Imagine that, you know that you've vanished, but you can still see yourself! So then, howis it that you know that you've vanished?

ur Jeff Noons Automated Alice


Hommager, pastischer och påstådda fortsättningar på Alice dök upp i en stor mängd decennierna efter att böckerna kommit ut. Lewis Carroll själv var fascinerad av dessa kopior och ägde en stor samling.

Carolyn Sigler har forskat på Alice-tributerna och gett ut en samling med sådana här alicehistorier från åren mellan 1869 och 1930. (Alice i underlandet kom 1865, uppföljarenBakom spegeln (Through the Looking Glas) i Pariskommunens år 1871.) Den tjocka antologin Alternative Alices. Inte alla berättelserna r hyllningar. Christina Rosettis "Speaking Likenesses" från 1874 är en slags Anti-Alice, och har setts som en feministisk kritik av Carroll.

Alice-berättelser fortsätter att skrivas. En annan antologi redigerad av Richard Peabody samlar nyare sådana: Alice Redux. (Omslaget nedan pryds av Julie Inmans "Malice in Wonderland" - också i bildkonsten finns det gott om Alice-ar). Intressantast av novellerna i boken är Angela Carters "Alice in Prague, or the curious Room", som många Carter-historier påverkad av en film, nämligen Jan Svankmajers Alice som vi kommer att ta upp senare i Alice-veckan.

I Peabodys antologi finns också ett utdrag ur Jeff Noons Automated Alice.
Automated Alice kom ut 1996. Jeff Noon hade tidigare med romanen Vurt etablerat sej som en av de starkare rösterna i postcyberpunkkören. Så att han skrev en hommage på Alice i underlandet sågs av en del som ett underligt drag. 

För en hommage är vad det är. Denna, enligt Noon, avant-fantasy, sysslar inte med något kritiskt dekonstruerande av sin förlaga. Alice färd till framtiden genom en klockas urverk skildras inte bara på ett språk som efterliknar Carrolls, med samma sorts tal till läsaren, utan också historien i denna det tredje Alice-äventyret följer en liknande mall som förlagan. Om Underlandet har en kortlek och det Bakom Spegeln finns schackpjäser så spelar i denna framtida undervärld pusselbitar en viktig roll. Samma slags lek med ord som hos Carroll använder Noon för att pondera tidens roll. Plus en robot-alice kallad Celia. Harry Trumbores illustrationer följer förlagans.

Boken är inte perfekt, ett flertal av 1996 års kända personer förekommer i inte särskilt roliga parodier. Men på det stora hela lyckas Noon fånga en bit av det som gjorde originalet till den klassiker den är samtidigt som boken också har hans egen röst och bygger vidare på hans egna teman (både Noon och Carroll förekommer förvanskade som figurer i boken). Att gå tillbaka till en mycket tidigare förlaga visar sej för Noon vara ett väl fungerande sätt att handskas med bördan från sin tidigare succé. 
Ett utdrag ur boken finns översatt till svenska i något nummer av Jules Verne Magasinet.

(Först publicerad 20 april 2009. I dag är det 150 år sen Alice i underlandet först kom ut. Alice-veckan som nämns i inlägget var en temavecka jag hade. Du kan läsa resten av inläggen (där jag konsekvent stavat fel till Lewis Carroll) om du klickar på alice-veckan-etiketten nedan.)

Rummets rymder av Georges Perec

varför skulle man inte kunna ha fem eller sex rum, utspridda över Paris? Jag skulle kunna sova vid Denfert, skriva vid Place Voltaire, lyssna på musik vid Place Clichy, älska vid Poterne des Peupliers, äta på Rue de la Tombe-Issoire, läsa i närheten av Monceauparken, etc. Är det konstigare, när allt kommer omkring, än att placera alla möbelhandlare i Fauborg Saint-Antoine, alla glashandlare på Rue du Pardis,[...]alla läkare på Harley Street, alla svarta i Harlem?

Rummets rymder (Espèces d'espaces) är en essä-bok från 1974 av den franske författaren Georges Perec som nyligen kommit ut i svensk översättning. Det är texter om vad rum och platser är.
Boken innehåller avdelningar om lägenheter, hus, kvarter, städer, landsbygden, världen.
Uppräknandet av olika slags rum gjorde att jag till sist även läste indexet från början till slut som om det vore en naturlig del av boken.
Det är en rolig bok som ibland hotar att bli kåserande. Men i stycken som det om det obeboeliga kommer det också in en del mörka stråk.
Bland Perecs funderingar kring rummet finns också övningar som han rekommenderar läsaren eller själv utför. Bland dessa finns ett par som lett till egna böcker. Bland annat nämns romanprojektet Livet, en bruksanvisning. Och det är lätt att se boken som en pendang till denna Perecs bästa roman.

Rummets rymder är emellertid läsvärd i egen kraft.
Visserligen finns det avsnitt som skvallrar om att det gått snart 40 år sen den skrevs. En genomgång av hur livet levs  i olika rum under en dag i en lägenhet låter modern diska (i köket) och fadern klä på sej för att gå till kontoret (i hallen).

En sak som gör boken underhållande är att Perec väver in citat och berättelser från andra författare i texterna. En av de första anspelningarna på andra texter är en bild av en karta. Det är kartan över oceanen i Snarkjakten (The Hunting of the Snark) av Lewis Carroll (han med Alice i underlandet).
I Snarkjakten ger Ringaren en karta till sin besättning. En karta som alla i besättningen förstår:
"'What's the good of Mercator's North Poles and Equators,/Tropics, Zones, and Meridian Lines?'/So the Bellman would cry: and the crew would reply/"They are merely conventional signs!//'Other maps are such shapes, with their islands and capes!/But we've got our brave Captain to thank'/(So the crew would protest) 'that he's bought us the best-/A perfect and absolute blank!"' (i Lars Forssells och Åke Runnquists tolkning: "'Ekvatorernas banor och meridianer,/ett par nordpoler eller en zon -/det är onödigt skrock', utbrast Ringaren och/fick till svar: 'Ja, en tom konvention!//Andra blad än det här fylls av uddar och skär/men vår ädle, vår kloke kapten'/så sade de flesta, 'han köpte det bästa, en alldeles fläckfri och ren.'")
Henry Holiday illustrerade detta avsnitt med en bild på havskartan. En vit fyrkant. Det är inte Holidays illustration som finns i Perecs bok. Utan en ännu tommare, fläckfri och ren fyrkant. Så att det ser ut som en tom sida.

Perec utgår inte direkt från en perfect and absolute blank bild av rummet och platserna. Men han lyckas få en att se på sånt som ett rum eller ett kvarter och annat man lätt tar för självklart på ett lite nytt sätt.
"Att leva är att ta sig från ett rum till ett annat, och att göra sitt bästa för att inte stöta emot något."
(Rummets rymder och därmed citatet här och överst är översatt av Fredrik Rönnbäck.)
(Först publicerad i april 2013)

Rummets rymder av Georges Perec

varför skulle man inte kunna ha fem eller sex rum, utspridda över Paris? Jag skulle kunna sova vid Denfert, skriva vid Place Voltaire, lyssna på musik vid Place Clichy, älska vid Poterne des Peupliers, äta på Rue de la Tombe-Issoire, läsa i närheten av Monceauparken, etc. Är det konstigare, när allt kommer omkring, än att placera alla möbelhandlare i Fauborg Saint-Antoine, alla glashandlare på Rue du Pardis,[...]alla läkare på Harley Street, alla svarta i Harlem?

Rummets rymder (Espèces d'espaces) är en essä-bok från 1974 av den franske författaren Georges Perec som nyligen kommit ut i svensk översättning. Det är texter om vad rum och platser är.
Boken innehåller avdelningar om lägenheter, hus, kvarter, städer, landsbygden, världen.
Uppräknandet av olika slags rum gjorde att jag till sist även läste indexet från början till slut som om det vore en naturlig del av boken.
Det är en rolig bok som ibland hotar att bli kåserande. Men i stycken som det om det obeboeliga kommer det också in en del mörka stråk.
Bland Perecs funderingar kring rummet finns också övningar som han rekommenderar läsaren eller själv utför. Bland dessa finns ett par som lett till egna böcker. Bland annat nämns romanprojektet Livet, en bruksanvisning. Och det är lätt att se boken som en pendang till denna Perecs bästa roman.

Rummets rymder är emellertid läsvärd i egen kraft.
Visserligen finns det avsnitt som skvallrar om att det gått snart 40 år sen den skrevs. En genomgång av hur livet levs  i olika rum under en dag i en lägenhet låter modern diska (i köket) och fadern klä på sej för att gå till kontoret (i hallen).

En sak som gör boken underhållande är att Perec väver in citat och berättelser från andra författare i texterna. En av de första anspelningarna på andra texter är en bild av en karta. Det är kartan över oceanen i Snarkjakten (The Hunting of the Snark) av Lewis Carroll (han med Alice i underlandet).
I Snarkjakten ger Ringaren en karta till sin besättning. En karta som alla i besättningen förstår:
"'What's the good of Mercator's North Poles and Equators,/Tropics, Zones, and Meridian Lines?'/So the Bellman would cry: and the crew would reply/"They are merely conventional signs!//'Other maps are such shapes, with their islands and capes!/But we've got our brave Captain to thank'/(So the crew would protest) 'that he's bought us the best-/A perfect and absolute blank!"' (i Lars Forssells och Åke Runnquists tolkning: "'Ekvatorernas banor och meridianer,/ett par nordpoler eller en zon -/det är onödigt skrock', utbrast Ringaren och/fick till svar: 'Ja, en tom konvention!//Andra blad än det här fylls av uddar och skär/men vår ädle, vår kloke kapten'/så sade de flesta, 'han köpte det bästa, en alldeles fläckfri och ren.'")
Henry Holiday illustrerade detta avsnitt med en bild på havskartan. En vit fyrkant. Det är inte Holidays illustration som finns i Perecs bok. Utan en ännu tommare, fläckfri och ren fyrkant. Så att det ser ut som en tom sida.

Perecs utgår inte direkt från en perfect and absolute blank bild av rummet och platserna. Men han lyckas få en att se på sånt som ett rum eller ett kvarter och annat man lätt tar för självklart på ett lite nytt sätt.
"Att leva är att ta sig från ett rum till ett annat, och att göra sitt bästa för att inte stöta emot något."
(Rummets rymder och därmed citatet här och överst är översatt av Fredrik Rönnbäck.)

Citerat från veckans läsning

"Med den påföljd att man på skämt skulle kunna säga att vårt mål är att återge dem den suveräna frihet som Humpty Dumpty visar, när han påminner Alice om att han, när allt kommer omkring, är herre över signifianten, även om han inte är herre över signifién, i vilken hans vara tagit form."
ur "Talets och språkets funktion och fält i psykoanalysen" i Écrits. Spegelstadiet och andra skrifter av Jacques Lacan, övers. Ann Runnqvist-Vinde, Iréne Matthis och Francoise Rouques



"`You should learn not to make personal remarks,' Alice said with some severity; `it's very rude.'
The Hatter opened his eyes very wide on hearing this; but all he said was, `Why is a raven like a writing-desk?'
`Come, we shall have some fun now!' thought Alice. `I'm glad they've begun asking riddles -I believe I can guess that,' she added aloud.
`Do you mean that you think you can find out the answer to it?' said the March Hare.
`Exactly so,' said Alice.
`Then you should say what you mean,' the March Hare went on."
ur "A Mad Tea-Party" i Alice's Adventures in Wonderland av Lewis Carroll

Elva svar

Lyran har ställt elva frågor:


1. Favorit bland Nobelpristagarna? 
Samuel Beckett
2. Vilken oläst klassiker önskar du att du hade läst?
Folkboken om Til Eulenspiegel borde jag ha läst när jag ännu kunde läsa tyska.
3. Vilken författare borde vara mer omtalad och läst än hen är?
Arne Sand.
4. Favoritmiljö i romanernas värld?
Solaris. I Stanislaw Lems roman med samma namn.
5. Vilken ungdomsbok borde man inte missa?
Trollkarlen från Övärlden av Ursula K. LeGuin.
6. Favorit bland bilderböckerna?
När västerlandet trädde fram av Gun Kessle och Jan Myrdal. En bok med fotografier av norska och franska medeltida kyrkor.
7. Bästa kärleksromanen?
Henrietta ska du också glömma av Stig Claesson.
8. Bästa boken som utspelar sig i din hemtrakt?
Yarden av Kristian Lundberg har ett avsnitt som utspelar sej i ett industriområde nära där jag bor.
9. Historiska romaner eller samtidsskildringar?
Samtidsskildringar (som väl i och för sej hinner bli historiska sådana innan de kommer ut).
10. Vilken författare skulle du vilja se en intervju med i Babel?
Jag ser sällan på Babel (UR-programmet En bok en författare tycker jag dock - det är inriktat på fackböcker men formatet skulle nog kunnat fungera även med fiktionsprosa). Men om Amiri Baraka intervjuades så hade jag inte missat det.
11. En filmatisering som gör boken rättvisa?
Jan Svankmajers Alice. Märklig version av Lewis Carrols mästerverk - "Alice thought to herself: now you will see a film, made for children - perhaps. But I nearly forgot: you must close your eyes. Otherwise you won't see anything."


Man ska sen själv sen enligt denna kedjebloggsutmaning ställa elva frågor till elva bloggar. Vilket känns som många bloggar och många frågor. Men kanske senare i veckan.

Alice, Gripen och Den Falska Sköldpaddan av Tove Jansson

Från en av Tove Jansson illustrerad utgåva av Alice i underlandet.

De tio bästa uppföljarna i böckernas värld

I början av filmen Scream 2 finns en diskussion om uppföljare. De kallas för en per definition sämre sorts film. Eleverna nämner några filmer som är bra tvåor. Till slut säjer en Gudfadern 2 och alla håller med. Det är en dålig scen i en usel film. Men själva diskussionen är ändå rätt typisk för när folk diuskuterar uppföljare. Mer sällan diskuteras böcker och uppföljare. Men också i böckernas värld är det vanligt att mjölka ur ett koncept till flera böcker. Oftast blir resultatet dåligt. Men inte alltid. Tio av de bättre boktvåarna är dessa:

Samuel Beckett - Malone dör
Andra boken i Molloy-trilogin. Upprepar händelser från den tidigare boken. Här är Beckett bara är halvvägs på väg mot slutet på berättandet.

Cervantes - Don Quijote 2
Den första styora uppföljaren. Cervantes skrev den för att andra hade skrivit uppföljare till romanen. En av dessa falska Don Quijotar möter vår hjälte.

Susan Cooper - En ring av järn
Inom ungdomsfantasygenren så är uppföljare mer regel än undantag. Coopers roman är ändå lite ovanlig då det dröjde rätt många år mellan första och andra boken. I de svenska utgåvorna av sviten är detta den första romanen.

P. J. Farmer - Wind Whales bof Ishmael
Ibland skriver författare uppföljare till andras böcker. Här är det Ishmael från Moby Dick som blir förd till en avlägsen framtid där det finns flygande valar.

Frank Miller - The Dark Knight Strikes Again
Uppföljare till The Dark Knight Returns. Blir av och till till en grotesk satir på den första serien. Millers mästerverk.

Michael Moorcock - A cure for cancer
Andra boken om Jerry Cornelius är den där konceptet lyfter.

Agnar Mykle - Sången om den röda rubinen
Samma kan säjas om andra boken om Ask. Som helt överskuggat den första - Lasso kring Fru Luna. Sången... är mest känd för att vara oanständig. Men den är riktigt bra. Och oanständig.

Jeff Noon - Automated Alice

Pär Rådström - Ärans portar
Det här liksom den föregående är då egentligen tredje boken i en serie. Men de får dispens. Rådströms största succé där de tidigare två Greg Bengtsson-böckerna inte gjorde så mycket väsen av sej.

August Strindberg - Götiska rummen
Uppföljare till Röda rummet. Och bättre än den.

Tove Jansson och Snarkjakten

Jag läser om Snarkjakten 1959 års utgåva i översättning av Lars Forssell och Åke Runnquist. Det är en rätt bra tolkning av Lewis Carolls dikt. Men det är inte egentligen för texten jag läser boken. I så fall läser jag hellre den på engelska. Det är Tove Janssons illustrationer som är vitsen med utgåvan.

The Hunting of the Snark som den heter i original kom första gången ut 1876, fyra år efter den andra Alice-boken. Det är en humoristisk skildring av en jakt på en Snark. Och om hur Snarkar ibland kan visa sej vara Boojumar.
Här får de enskilda rent absurdistiska inslagen i Alice, som dikten Jabberwocky breda ut sej i en hel berättelse. De första illustrationerna gjordes av Henry Holiday och var robust humoristiska. Tove Janssons mer finstämda teckningar passar historien bättre.
Endast i ett fall kan Holidays val av illustration kanske säjas vara bättre. Bellman eller Ringarn hos Forsell/Runnquist har en karta över de fartvattnen de ska över denna "saknade kuster och land./Den enklaste gast alla chanser den gav/Att förstå den med rodret i hand.//'Ekvatorernas banor och meridianer,/ett par nordpoler eller en zon -/det är onödigt skrock'".Denna karta "alldeles fläckfri och ren" får hos Holiday en egen helsidesillustration (till vänster). Vilket är ett skämt som flera av de många senare illustratörerna av boken har upprepat.
Att Tove Jansson inte gör detta skämt är inte enbart för att det enbart vore en upprepning av Holidays skämt (och knappast heller att det skulle kopiera idén från tecknare efter Jansson även om jag alltid har föreställt mej Tove Jansson med förmågan att se framtiden.) Utan snarare att skämtet inte hade passat in med de mer lyriska illustrationerna hos Jansson. Där Holiday och flera andra betonar det humoristiska i Carolls text och i kartfallet direkt återskapar, förtydligar skämtet understryker Jansson istället den melankoliska undertonen.

Denna kommer nästan bäst fram i de små illustrationerna än i de större. Men stora som små så tillhör bilderna den bästa delen av Tove Janssons konstnärskap.


(Publicerad första gången den sextonde april 2009. Om Ringarns karta kan du också läsa i inlägget Alan Moore och Alice i Underlandet som skräckberättelse. Mer om Tove Jansson och Lewis Caroll finns annars under etiketterna nedan. Det finns 13 inlägg om Jansson här, medan Caroll får nöja sej med tio. Snarkjakten med Tove Janssons illustrationer kan tyvärr vara svår att få tag i till överkomligt pris.)

Dorothy och Lost Girls av Alan Moore och Melinda Gebbie

I den tecknade serien Lost Girls, skriven av Alan Moore och tecknad/målad av Melinda Gebbie, så kommer en tornado till den femtonåriga Dorothy Gales gård i Kansas. Medan tornadon pågår onanerar Dorothy medan hon föreställer sej att huset lämnar marken. När stormen bedarrat har en skylt med orden "No trespassing" gått sönder "with 'no' screwed round sideways". På skylten står nu Oz.

Dorothy berättar detta för två andra kvinnor på det österrikiska hotell hon bor på. Alice (från Alice i underlandet) och Wendy (från Peter Pan).
Också de har historier att berätta.
Lost Girls omtolkar dessa barnbokshjältinnors historier som pornografi. (Moore kallar serien för pornografi, förläggarna valde istället att kalla den för "erotic fiction".) Peter Pan är en gatpojke som inviger Wendy och hennes bröder i sexuella lekar, Alice blir sexuellt utnyttjad av en vän till hennes föräldrar som påminner henne om en kanin.

Peter Pan hade Moore flera gånger tidigare anspelat på i sina serier, bland annat i Marvelman. Och Lewis Carolls Alice i underlandet och fortsättningen Bakom spegeln dyker upp lite här och där i hans verk. Bägge dessa är heller inte särskilt långsökta att göra sexuella läsningar av. Dorothy verkar Moore mest ha lagt till för att det ska bli en bättre symmetri på berättelsen. (Moore gillar nu en gång symmetri och strukturer)

Senare böcker i L. Frank Baums svit innehåller ibland en del moment som skulle kunna passa ämnet (trots eller på grund av att landet Oz helt verkar sakna sexualitet, ingen blir äldre och inga barn blir till.) Trollkarlen från Oz gör det egentligen inte. Och trots att Moore låter hennes skor vara silverfärgade så är han här tydligt påverkad av 1939 års filmatisering. Så har Dorothy förbindelser med tre drängar på gården: en dum, en feg och en hjärtlös.
Parallellerna med Fågelskrämman, Lejonet och Plåtman är här lite övertydliga (och som i flera av berättelserna blir detta sätt att överföra fantasi till realism en försvagning av den ursprungliga texten) och utmynnar dessutom i helsidesteckningar där männen i Dorothys fantasi blir till en fågelskrämma, en plåtman, ett lejon.
Men helsidan med lejonet är fantastisk. Och Melinda Gebbies bilder är det som gör boken. Mjuka, böljande och livfulla. En scen när fågelskrämme-drängen drar av Dorothy underbyxorna medan solens strålar kommer in i stallet där de är är på en gång obscen och ömsint vacker.

I serien finns en bok med erotiska bilder och berättelser som hotellets libertinske ägare lagt ut i rummen. Den innehåller förlorade pornografiska verk. Gjorda i en stil som påminner om kända konstnärer och författare. En berättelse är skriven i Oscar Wildes stil en annan är tecknad som Aubrey Beardsley. Gebbie lyckas efterlikna dessa stilar utan att teckningarna känns stela.
Tyvärr finns inte Oz-illustratören John R. Neill med bland dessa pastischer. Han hade en sensuell kvalité i sina teckningar som hade kunnat passat bra i sammanhanget.

Också barnbokshjältinnornas berättelser illustreras i en sinsemellan lite olika stil. Wendy-avsnitten är de vackraste som av och till har en närmast glasfönstermålad kvalité.

Om Moore ibland i boken kan fastna i sina tröttare manér, som med Dorothys överdrivna dialekt eller den ibland motsäjesfulla didaktiska make orgies not war-tendensen, så höjer Gebbies teckningar upp boken till att komma i nivå med Moores bättre verk.

En sak i Dorothys berättelse är från Baums böcker snarare än filmatiseringen. Det är den spegel Dorothy beundrar sej själv i. Boken börjar och slutar med en annan spegel - den från Alices berättelse.
Som där speglar hur hon förlorat en del av sej själv, liksom också de andra har (till skillnad från de flesta erotiska verk får deras äventyr konsekvenser) men i (näst)sista scenen är de tillsammans och (efter några orgier) befriade: "We're...AAOHAH...we're all/...coming.../...together...". Denna bokens sista orgasm är lika glädjefull som bokens inledande, franför samma spegel, är dyster (inte Dorothys alltså, den kommer senare). Och det är deras berättelser mer än de sexuella utsvävningarna som har gjort den skillnaden. Lost Girls handlar lika mycket om berättelser om sex som om sex.

Lost Girls började först att gå som följetong i serietidningsantologin Taboo, där också Alan Moores Jack Uppskäraren-serie From Hell gick, i början på 90-talet. Men tidningen las ner och först år 2006 kom hela verket ut. Det gavs ut i en påkostad utgåva, vacker men dyr. Det har sen dess kommit en lite billigare variant (med betoning på lite). Serien finns tyvärr inte på svenska. (Det kan kanske vara på sin plats att tillägga att Lost Girls innehåller skildringar av sexuella akter av många slag och att den kan uppfattas som stötande.)

Alice och parodi

Genom Alice i underlandet så försöker Alice recitera ramsor. Dessa kommer ut fel. Ofta som lätt morbida versioner av originalen. Flera av de barnkammarverser som parodieras är i dag bortglömda. Andra verser som finns kvar, som den om Humpty Dumpty, är nu svår att inte förknippa med Lewis Carolls figur.

Förutom verser för barn så parodieras även mer seriös poesi. William Empson nämner Wordsworth bland de som parodieras. Och i "Jabberwocky" (i uppföljaren Bakom spegeln) drivs det bland annat med riddarversromanen som åter blivit populär (och som vägen genom William Morris kommer att bli vad vi idag kallar fantasy).

Alice-böckerna är uppbyggda av parodier och förvridna lekar. Själva de sociala normerna vänds ut och in. Men även om det bland de saker som får sin burleska motsvarighet finns det brittiska rättssystemet så är det inte en direkt samhällskritisk bok. I den allmänt erkänt usla Sylvia och Bruno drev Lewis Caroll med absolutister och detta verkar vara så långt hans politiska intresse sträckte sej.

Den ständiga förvanskningen av dikter och roller och den ständiga förvandlingen av Alice ger dock verket den lätt karnevaliska känsla som gör att det än i dag lever.

The Child as Swain - William Empson om Alice i underlandet

William Empsons långa essä "Alice in Wonderland: The Child as Swain" från 1935 är fortfarande en av de intressantaste texterna om Lewis Carolls klassiker. Innan hade, som Empson noterar i början av essän i ett något offensivt tonfall, det setts som dålig smak att gå in på delar av Carolls verk som inte bara är uppenbara för dagens läsare utan som Caroll själv var medveten om. Ändå kan den starka freudianska läsningen Empson gör vara det som får essän att se något åldrad ut.(Alice säjs vara en fader "getting down the hole", såväl som moder och spädbarn).

Men samtidigt som han dels får ut varenda sista hästkraft av den freudianska skrothögen så handlar den kanske mest intressanta delen av The Child as Swain om Carolls användande av nonsenstraditionen och en historisk/politisk genomgång av denna tradition. Till skillnad från den nykritiska skola som starkt tog efter Empson och framförallt hans Seven types of Ambiguity (1930), en riktning Empson själv såg med ogillande på, så var Empson marxist. Och detta perspektiv ger honom en ökad förmåga att se att till exempel de många varianterna av mat-temat (som tas upp i Malvina Reynolds "No Room") inte enbart står där som symbol för något annat. Dessa passager gör att essän känns intressant även för läsare som vant sej vid kritik uppfödd på Bachtin och Barthes.

Empsons essä publicerades i essäsamlingen Some versions of Pastoral som förutom Caroll tar upp bland annat Milton och Shakespeare, men också, vilket då var ovanligt, har ett avsnitt om proletär litteratur. En anledning att "The Child as Swain" fortfarande läses är att den finns med i Stanley Edgar Hymans antologi The Critical Performance, som hör samman med Hymans stora arbete om engelsk och amerikansk litteraturkritik: The Armed Vision. Dessa två böcker är om man är det minsta intresserad av ämnet oumbärliga.

Alan Moore och Alice i underlandet som skräckberättelse

I slutet på den andra League of Extraordinary Gentlemen finns som ett slags extramaterial en textdel kallad "The New Traveller's Almanac" där Alan Moore skriver om delar av den fantastiska litteraturen som om den hade inträffat på riktigt. Ett av de längre styckena är en omskrivning av Lewis Carolls Alice-böcker samt Snarkjakten.

"It is in nearby Oxford, though, that middle England's mysteries take on a darker hue" börjar avsnittet och slår på så vis an tonen. Denna Alice-berättelse är en skräckhistoria. En ung flicka kallad "Miss A. L." i tidningarna så att inte släkten ska bli lidande tros ha blivit bortförd. Fyra månader senare hittas hon i ett miserabelt tillstånd och berättar om ett "hål" som lett henne till en förvirrande värld "where many laws of physics, even laws of logic, were entirely different".

Flickan har ett annat äventyr, bakom en spegel, som slutar illa. Hennes inre organ har blivit omvända på ett sätt som liknar det som Gottfried Plattner råkade ut för i H. G. Wells "Plattners historia". Annars är berättelsen här snarare lovecraftiansk än wellsk.

Snarkjakten skrivs här om till att höra till samma makabra berättelse. En expedition för att finna den värld fröken A. L., som avlidit av sina skador, talat om leder till en katastrof. Bara en överlevande och en journal hittas men den "turned out to have been written in the form of cryptic nonsense poetry".

Mina Murray, league of Extraordinary Gentlemens ledare (och på omslaget ovan) söker upp den ende överlevande, en viss Dr. Bellman. På hennes förfrågningar om hur man hittar till den Snarkö som journalen talar om river han ut en sida ur fröken Murrays anteckningsbok och säjer att den är en utmärkt karta för att hitta till ön "The page in question, I should note, was yet unused and thus entirely blank"..."and I find I keep staring at it as I write these words. Why does it fill me with...unease? No. That is not the word. Dread. Why does this blank leaf fill me with dread?".

Alan Moore hade när han skrev denna hommage arbetat på ett projekt som bland andra involverade Alice från Carolls böcker ur ett annat perspektiv. Men mer om det senare i veckan.

Automated Alice av Jeff Noon och andra Alice-ar, från framtiden och det förflutna

Now I don't know if you have ever vanished, but if you have, you will know it can be quite a fearsome experience. The strangest thing was this: Alice knew that she had vanished, but, even so, she could still see herself! Imagine that, you know that you've vanished, but you can still see yourself! So then, howis it that you know that you've vanished?

ur Jeff Noons Automated Alice


Hommager, pastischer och påstådda fortsättningar på Alice dök upp i en stor mängd decennierna efter att böckerna kommit ut. Lewis Caroll själv var fascinerad av dessa kopior och ägde en stor samling.

Carolyn Sigler har forskat på Alice-tributerna och gett ut en samling med sådana här alicehistorier från åren mellan 1869 och 1930. (Alice i underlandet kom 1865, uppföljaren Bakom spegeln (Through the Looking Glas) i Pariskommunens år 1871.) Den tjocka antologin Alternative Alices. Inte alla berättelserna r hyllningar. Christina Rosettis "Speaking Likenesses" från 1874 är en slags Anti-Alice, och har setts som en feministisk kritik av Caroll.

Alice-berättelser fortsätter att skrivas. En annan antologi redigerad av Richard Peabody samlar nyare sådana: Alice Redux. (Omslaget ovan pryds av Julie Inmans "Malice in Wonderland" - också i bildkonsten finns det gott om Alice-ar). Intressantast av novellerna i boken är Angela Carters "Alice in Prague, or the curious Room", som många Carter-historier påverkad av en film, nämligen Jan Svankmajers Alice som vi kommer att ta upp senare i Alice-veckan.

I Peabodys antologi finns också ett utdrag ur Jeff Noons Automated Alice.
Automated Alice kom ut 1996. Jeff Noon hade tidigare med romanen Vurt etablerat sej som en av de starkare rösterna i postcyberpunkkören. Så att han skrev en hommage på Alice i underlandet sågs av en del som ett underligt drag.

För en hommage är vad det är. Denna, enligt Noon, avant-fantasy, sysslar inte med något kritiskt dekonstruerande av sin förlaga. Alice färd till framtiden genom en klockas urverk skildras inte bara på ett språk som efterliknar Carolls, med samma sorts tal till läsaren, utan också historien i denna det tredje Alice-äventyret följer en liknande mall som förlagan. Om Underlandet har en kortlek och det Bakom Spegeln finns schackpjäser så spelar i denna framtida undervärld pusselbitar en viktig roll. Samma slags lek med ord som hos Caroll använder Noon för att pondera tidens roll. Plus en robot-alice kallad Celia. Harry Trumbores illustrationer följer förlagans.

Boken är inte perfekt, ett flertal av 1996 års kända personer förekommer i inte särskilt roliga parodier. Men på det stora hela lyckas Noon fånga en bit av det som gjorde originalet till den klassiker den är samtidigt som boken också har hans egen röst och bygger vidare på hans egna teman (både Noon och Caroll förekommer förvanskade som figurer i boken). Att gå tillbaka till en mycket tidigare förlaga visar sej för Noon vara ett väl fungerande sätt att handskas med bördan från sin tidigare succé.
Ett utdrag ur boken finns översatt till svenska i något nummer av Jules Verne Magasinet.

Alice i underlandet - vecka

Omläsandet av Snarkjakten fick mej att gå tillbaka till Lewis Carolls två Alice-böcker. Vilket gör att denna vecka kommer att bli ännu en av dessa bejublade temaveckor här hos Butter tar ordet.
Borttagna kapitel ur nykritiska ögon, Alan Moores Lost Girls och Jan Svankmajers Alice kommer att tas upp med mera.
Men första inlägget senare i dag blir om Alice i framtiden.

Gödel Escher Bach och Jabberwocky

Att översätta Lewis Caroll måste ibland vara knepigt. Inte bara Snarkjakten utan också stora delar av Alice använder sej av påhittade ord samtidigt som de flyter lätt. En dikt som redan i den text där den förekommer kallas för obegriplig är "Jabberwocky". Med dess berömda inledningsrader "'Twas brillig and the slithy toves/Did gyre and gimble in the wabe". (Gösta Knutsson översätter med "En slidig övling borvlade/I bryningen på solvis ples".)

Douglas R. Hofstadters Gödel Escher Bach diskuterar matematik, fugor och zen-koaner. Med mera. De mer teoretiska delarna illustreras av korta humoristiska stycken där två karaktärer lånade från Lewis Caroll (som som bekant var matematiker) Sköldpaddan och Achilles, i sin tur lånade från Zenon, har huvudrollen. Jag kan inte påstå att jag tillfullo förstod matematiken, mycket talteori, första gången jag läste boken. Jag kan inte påstå att jag förstår den i dag heller. Men det är en intressant bok och de humoristiska partierna är väldigt bra som socker i botten.

I ett av de teoretiska partierna kan den mer litterärt intresserade känna sej hemma. När Hofstadter diskuterar hjärnan gör han det bland annat genom att diskutera översättningar. Här får "Jabberwocky" och tre tolkningar av dikten stå som exempel. En tysk en fransk och en svensk. Den svenska varianten av Gösta Knutsson får man anta att Hofstadters svenske översättare Jan Wahlén lagt till.

Hofstadters dröjer vid den franskla versionen av "slithy" det för honom för latinska "lubricilleux" och den tyska versionen av raden "And stood awhile in thought" (Stod där rätt länge sen"). Här har Robert Scott som översättaren heter skapat varianten "Er an-zu-denken-fing" och därmed använt nybildningsprincipen på en plats som i originalet är rätt rättfram.

Men man kan naturligtvis själv ske skillnaderna. En av mina favoriter är den tyska varianten av det näst mest kända partiet i dikten, utropet "O frabjous day! Callooh, Callay" som blir till "O Freuden-Tag! O Halloo-Schlag!".

Snarkjakten och Tove Jansson

Jag läser om Snarkjakten 1959 års utgåva i översättning av Lars Forsell och Åke Runnquist. Det är en rätt bra tolkning av Lewis Carolls dikt. Men det är inte egentligen för texten jag läser boken. I så fall läser jag hellre den på engelska. Det är Tove Janssons illustrationer som är vitsen med utgåvan.

The Hunting of the Snark som den heter i original kom första gången ut 1876, fyra år efter den andra Alice-boken. Det är en humoristisk skildring av en jakt på en Snark. Och om hur Snarkar ibland kan visa sej vara Boojumar.
Här får de enskilda rent absurdistiska inslagen i Alice, som dikten Jabberwocky breda ut sej i en hel berättelse. De första illustrationerna gjordes av Henry Holiday och var robust humoristiska. Tove Janssons mer finstämda teckningar passar historien bättre.
Endast i ett fall kan Holidays val av illustration kanske säjas vara bättre. Bellman eller Ringarn hos Forsell/Runnquist har en karta över de fartvattnen de ska över denna "saknade kuster och land./Den enklaste gast alla chanser den gav/Att förstå den med rodret i hand.//'Ekvatorernas banor och meridianer,/ett par nordpoler eller en zon -/det är onödigt skrock'".Denna karta "alldeleles fläckfri och ren" får hos Holiday en egen helsidesillustration (till vänster). Vilket är ett skämt som flera av de många senare illustratörerna av boken har upprepat.
Att Tove Jansson inte gör detta skämt är inte enbart för att det enbart vore en upprepning av Holidays skämt (och knappast heller att det skulle kopiera idén från tecknare efter Jansson även om jag alltid har föreställt mej Tove Jansson med förmågan att se framtiden.) Utan snarare att skämtet inte hade passat in med de mer lyriska illustrationerna hos Jansson. Där Holiday och flera andra betonar det humoristiska i Carolls text och i kartfallet direkt återskapar, förtydligar skämtet understryker Jansson istället den melankoliska undertonen.

Denna kommer nästan bäst fram i de små illustrationerna än i de större. Men stora som små så tillhör bilderna den bästa delen av Tove Janssons konstnärskap.

27 Saker ur Världslitteraturen

I Alfred Jarrys Dåd och idéer av Doktor Faustroll (antingen i Alfred Jarry i urval eller Far Ubus läsebok) hittar man efter att Doktor Faustroll försvunnit tjugosju udda volymer i hans rum. Dessa upptecknas. Två kapitel senare framkallar Faustroll till den tredje dimension en sak ur var och en av dessa volymer.

Ur Rabelais: Sonetterna som djävulen dansade till i stormen, ur Kung Ubu femte bokstaven i första ordet i första akten (det extra r-et i merdre). Från Jules Vernes Resa till jordens medelpunkt jordens tvåochenhalvmila skorpa och så vidare.

För att efterlikna den gode doktorn kommer här tjugosju saker ur tjugosju böcker, (uppdelat i tre inlägg för symmetrins skull):

ur Kobo Abes Kvinnan i sanden, en hink sand,

ur Samuel Becketts Den onämnbare, titthålet som möjligen gjorts i väggen (om där nu är en vägg),

ur Cyrano de Bergeracs Resa till månen, de små flaskorna fyllda med dagg som Cyrano binder kring sej,

ur Lewis Carolls Snarkjakten, Bellmans sjökort

ur Roald Dahlsamlingen Vinkännaren, en automatisk grammatisator

ur Georges Dariens Tjuven, Sankt Gotthard-borrarnas diamantkronor

ur Samuel R. Delanys Tales of Neverÿon, en av de studsbollar som barnen i Kolhari kastar for all Mad Olin's warning!,

ur Färden till västern, Kung Markattas stav- i nålstorlek,

ur Eugène Guillevics "Saker", det stängda ekskåpet