Om två romaner av Peter Handke

I Peter Handkes roman Frånvaron. en saga möts fyra personer i en järnvagnskupé. Genast börjar de berätta långa berättelser för varandra. "Det är kvinnan, som självklart riktar sig till de tre andra och säger:" [tre sidor lång monolog följer].

De fortsätter att följas åt. En dag är en av de försvunnen.
Jag älskar Frånvaron. Du kommer säkert att hata den. Läs den.

Upprepningen kom året innan Frånvaron och påminner en del om denna i ton och tema. Men den har en handling som är lite mer påtaglig. En man minns en resa han gjorde när han var ung. Då åkte han till Slovenien från Österrike i jakt efter sin bror. Han läser broderns anteckningar om äppelträd och minns sin familj och sin by. Bokens konflikt mellan det österrikiska och det slovenska kommer senare att få stor plats i Handkes böcker.
"I värdshuset, som i likhet med de andra hade namn efter ett berg, satt kortspelare och visade vid slutet av partiet med ett snabbt leende motståndaren sitt vinnarkort. En kvinna på en svängd estrad knipsade med fingrarna av de vissna blommorna från den husväggslånga pelargoniesamlingen och ställde i slutet dit ännu en lysande röd kruka. 'Här är min härkomst!' Jag bestämde det så."

(Ursprungligen publicerade som delar av två olika inlägg 18 september 2009 och 16 oktober 2009. Peter Handke fick som bekant nobelpriset i litteratur i år. Det som är bra med Handke som pristagare är att hans kontroversiella ställningstaganden gör att man kan ha åsikter om honom utan att behöva ha läst honom. En annan sak som är bra med priset är att det gör att det kommer nyutgåvor av några av Handkes böcker. Men tyvärr så finns inte Frånvaron och Upprepningen med bland de böcker som ges ut igen nu i samband med att han får priset.)

På spåret

Att se frågesport på TV eller att göra quizzar i tidningar är väl något de flesta ägnar sej åt ibland. Även om vi innerst inne vet att det är en nästan helt och hållet meningslös sysselsättning. 
Möjligen finns det en aspekt som gör att det inte är helt helt utan mening. Det ger en uppfattning om vilka kunskaper som anses som allmänna. 
Men det är ju inte därför man ser på frågesport. Man gör det för att döda tid och kanske för att känna sej smart.

I Jeopardy, om någon minns det programmet, ställdes en gång frågan vem som hade skrivit Den vänsterhänta kvinnan och Målvaktens rädsla för straffspark. Ingen av deltagarna kunde svaret (Peter Handke). 
Och Magnus Härenstam kommenterade att det var den mest okände författaren han hade hört namnet på. 
Vi som då satt och drack folköl och såg på programmet kunde alla svaret. (Men jag tror inte någon av oss då hade läst de två romanerna – i dag har jag läst en av dem). Det gav oss en kort lättvunnen känsla av överlägsenhet.

Österrikiska författare hör dock inte till det som man anses böra kunna. Det gör geografi. Jag har alltid varit väldigt dålig på geografi. Och aldrig riktigt förstått vitsen med att veta var Södertälje ligger och hur man tar sej dit (hade det gällt hur man tar sej därifrån hade det kanske varit en annan sak). Men om man ska beskriva någon som okunnig så säjer man att han/hon inte ens vet var Österrike ligger snarare än att han/hon inte ens kan räkna upp tre österrikiska författare.

Detta gör att På spåret inte hör till de frågeprogram på TV som jag ibland slösar tid på. Då det knappast skulle få mej att känna mej smart.
Nu [december 2010] har det kommit en bok, På spåret: 2500 frågor till hemmakupén redigerad av Lena Lind Brynstedt, som säjer sej bygga på programmet. 

Och vara både en bok och ett spel. Det är 2500 frågor uppdelade i kategorier. Det som gör att de kallar den för spel också är att det sitter en elektronisk mojäng som ser ut som en fotboja som kan säja åt en att slå upp en slumpvald fråga. Sen trycker man på ett av fyra svar och får antingen en glad eller dyster ljudeffekt.
Den tekniska aspekten är alltså rätt simpel. Vilket gör att den går rätt lätt att använda. Men också att man hoppat över den tågreseliknande sak i början av programmet som så att säja är själva På spåret. En del av frågorna slutar i ett "Vart är vi på väg?". Men annars är kopplingen till det som gett boken sitt namn rätt liten. 

Ett banalt och korkat förord av de nuvarande programledarna ("den klassiska föreningen av nytta och nöje" – vari exakt ligger nyttan?) inleder boken. Ett lite bättre gjort efterord om På spåret avslutar den. Den något solkiga historien bakom frågesporten som TV-genre tas inte upp (dess historia är en om fusk, rasism och andra amerikanska traditioner – i alla fall om man får tro den riktigt bra filmen Quiz Show). Men det var kanske inte oväntat. Själva anekdoten om programmets tillkomst var nästan roande..

Själva spelmomentet fungerar bra, åtminstone om man spelar själv (hur sorgligt det nu än låter). Det finns en funktion för två spelare. Där torde bläddermomentet bli mer otympligt. Det går också att själv välja frågor. Och det finns ett facit bak – om man vill vara riktigt old school och no tech. 
Flera frågor anknyter svagt till de föregående. Alla de av någon anledning många frågorna om Ingmar Bergman finns efter varandra. Så att göra boken manuellt borde gå.

När man bläddrar bland frågorna så verkar de vara rätt väl blandade. Det är inte så mycket geografi som man skulle kunna befara. Även om "Världen", "Europa" och "Sverige" utgör tre av de sju kategorierna. I dessa finns nämligen en stor del allmänkulturella frågor. 

Bland de övriga så tyckte jag att de på "Kultur och nöje" var lätta medan de på "Sport" ofta vart för mej helt obegripliga. Så en rätt normal blandning och svårighetsgrad.

Bokfotbojan räknar procenten rätt svarade frågor. Jag svarade rätt på 60 %. Jag visste vilken nobelpristagare som har skrivit Shikasta och att Birger Sjöberg skrev Kvartetten som sprängdes. Men inte namnet på Napoleons häst. 

Alla frågorna har jag inte gått igenom. Så hur många Peter Handke-frågor boken innehåller vet jag inte. För få är min inte alltför vågade gissning.

(Först publicerad 22 december 2010. Det kom en uppföljare till boken. Tv-programmet har fortfarande inte lagts ner.)

På spåret

Att se frågesport på TV eller att göra quizzar i tidningar är väl något de flesta ägnar sej åt ibland. Även om vi innerst inne vet att det är en nästan helt och hållet meningslös sysselsättning.
Möjligen finns det en aspekt som gör att det inte är helt helt utan mening. Det ger en uppfattning om vilka kunskaper som anses som allmänna.
Men det är ju inte därför man ser på frågesport. Man gör det för att döda tid och kanske för att känna sej smart.

I Jeopardy, om någon minns det programmet, ställdes en gång frågan vem som hade skrivit Den vänsterhänta kvinnan och Målvaktens rädsla för straffspark. Ingen av deltagarna kunde svaret (Peter Handke).
Och Magnus Härenstam kommenterade att det var den mest okände författaren han hade hört namnet på.
Vi som då satt och drack folköl och såg på programmet kunde alla svaret. (Men jag tror inte någon av oss då hade läst de två romanerna - i dag har jag läst en av dem). Det gav oss en kort lättvunnen känsla av överlägsenhet.

Österrikiska författare hör dock inte till det som man anses böra kunna. Det gör geografi. Jag har alltid varit väldig dålig på geografi. Och aldrig riktigt förstått vitsen med att veta var Södertälje ligger och hur man tar sej dit (hade det gällt hur man tar sej därifrån hade det kanske varit en annan sak). Men om man ska beskriva någon som okunnig så säjer man att hon/han inte ens vet var Österrike ligger snarare än att han/hon inte ens kan räkna upp tre österrikiska författare.

Detta gör att På spåret inte hör till de frågeprogram på TV som jag ibland slösar tid på. Då det knappast skulle få mej att känna mej smart.

Nu har det kommit en bok, På spåret. 2500 frågor till hemma kupén redigerad av Lena Lind Brynstedt, som säjer sej bygga på programmet.
Och vara både en bok och ett spel. Det är 2500 frågor uppdelade i kategorier. Det som gör att de kallar den för spel också är att det sitter en elektronisk mojäng som ser ut som en fotboja som kan säja åt en att slå upp en slumpvald fråga. Sen trycker man på ett av fyra svar och får antingen en glad eller dyster ljudeffekt.

Den tekniska aspekten är alltså rätt simpel. Vilket gör att den går rätt lätt att använda. Men också att man hoppat över den tågreseliknande sak i början av programmet som så att säja är själva På spåret. En del av frågorna slutar i ett "Vart är vi på väg?". Men annars är kopplingen till det som gett boken sitt namn rätt liten.

Ett banalt och korkat förord av de nuvarande programledarna ("den klassiska föreningen av nytta och nöje" - vari exakt ligger nyttan?) inleder boken. Ett lite bättre gjort efterord om På spåret avslutar den. Den något solkiga historien bakom frågesporten som TV-genre tas inte upp (dess historia är en om fusk, rasism och andra amerikanska traditioner - i alla fall om man får tro den riktigt bra filmen Quiz Show). Men det var kanske inte oväntat. Själva anekdoten om programmets tillkomst var nästan roande..

Själva spelmomentet fungerar bra, åtminstone om man spelar själv (hur sorgligt det nu än låter). Det finns en funktion för två spelare. Där torde bläddermomentet bli mer otympligt. Det går också att själv välja frågor. Och det finns ett facit bak - om man vill vara riktigt old school och no tech.
Flera frågor anknyter svagt till de föregående. Alla de av någon anledning många frågorna om Ingmar Bergman finns efter varandra. Så att göra boken manuellt borde gå.

När man bläddrar bland frågorna så verkar de vara rätt väl blandade. Det är inte så mycket geografi som man skulle kunna befara. Även om "Världen", "Europa" och "Sverige" utgör tre av de sju kategorierna. I dessa finns nämligen en stor del allmänkulturella frågor.

Bland de övriga så tyckte jag att de på "Kultur och nöje" var lätta medan de på "Sport" ofta vart för mej helt obegripliga. Så en rätt normal blandning och svårighetsgrad.

Bokfotbojan räknar procenten rätt svarade frågor. Jag svarade rätt på 60 %. Jag visste vilken nobelpristagare som har skrivit Shikasta och att Birger Sjöberg skrev Kvartetten som sprängdes. Men inte namnet på Napoleons häst.

Alla frågorna har jag inte gått igenom. Så hur många Peter Handke-frågor boken innehåller vet jag inte. För få är min inte alltför vågade gissning.

(Från 12 december 2010. I kommentarerna på länken hittar du mer om Handke! Namnet på Napoleons häst avslöjas!
Det har kommit en till sån här. Med det uppfinningsrika namnet På spåret 2. Programmet fortsätter också att sändas säjs det. (De har ofta rätt rolig musik.))

Det blåser på min kamp

Gårdagens citat var då inte helt korrekta. Det jag påstod var ur Min kamp 2 av norrmannen Karl-Olov Knausgård var egentligen ur Det blåser på månen av skotten Erik Linklater (och översättaren var egentligen Hugo Hultenberg).
Och det var Through the looking glass och inte Anil's ghost.
Jag tyckte det var roligt. Jag vet inte varför.

Jag hade läst i Ondaatje och Knausgård i förra veckan. Knausgård är väl okej, även om jag tröttnade lite under nyårsfesten när de alla berättar sina livshistorier och författaren säjer att det är precis som hos Peter Handke (Frånvaron. En saga är liksom lite bättre, jag är inte säker på Min kamp tjänar på att man känner till alla de författare han namedroppar).

Medan jag först var helt nöjd med att mitt ex av Ondaatje var trasigt så jag kunde slänga det direkt efter läsning. Men nu känner jag att jag kanske borde införskaffa ett helt exemplar istället.

Tankar om jukeboxen

skivväxlingspausen som med sina ljud - klickandet, söksurrandet framåt och bakåt genom apparatmagen, snappandet, inglidandet, knastrandet före den första takten - liksom hörde till jukeboxens väsen

Huvudpersonen i Peter Handkes Tankar om jukeboxen tänker skriva en essä om jukeboxar. Men själva den tunna boken har undertiteln "Berättelse" och inte essä. Och han berättar om hur han första gången hörde Beatles och hur han studerar andra som väljer låtar.
Det är en av tre böcker Handke skrev som börjar med Tankar om. Just jukeboxboken är min favorit av de tre. Därför att Handkes lite prövande, tvekande stil inte passar lika självklart till ämnet.

Tankar om jukeboxen kom 1990, på svenska 1993. Efter det har jag inte riktigt följt med i Handkes författarskap. Det jag har läst av de senare böckerna har inte varit särskilt bra. Den del av honom som gör att han skriver böcker numera med blyertspenna (någon stackare har alltså som jobb att tyda och skriva av Handkes manus) verkar helt ha tagit över.

Tankar om jukeboxen var boken jag bytte ut i den repris av österrikelistan jag hade igår (jag ersatte den med Väggen av Marlen Haushofer). En Handke fick räcka.

10 bra österrikiska böcker

Det är Österrikes nationaldag. Vilket firas med fyrverkerier och en 10 bra...-lista. Österrike har historiskt sett haft lite svårt att bestämma sej för hur deras gränser ska se ut. Vilket kan göra det krångligt att avgöra vilka författare som är österrikiska. Men jag tror de flesta på listan har hamnat rätt.

Thomas Bernhard - Självbiografierna
Bernhards fem böcker långa självbiografiska svit är det bästa han skrivit. Har nyligen getts ut i en volym.

Hermann Broch - Sömngångaren
En trilogi som är betydligt lättsammare än den Vergilii Död som man annars brukar förknippa Broch med.

Sigmund Freud - Leonardo da Vinci ett barndomsminne
Freud drar de mest långsökta slutsatser om da Vincis inre med minsta möjliga belägg. Vilket man som läsare är tacksam över.

Erich Fried - Dikter utan fosterland
Frieds poesi är ofta bitsk och aforismliknande som den korta dikten "Svar" (som inte är tagen från den här volymen som är sammanställd och översatt av Lars Bjurman).

Peter Handke - Frånvaron. en saga
Om Frånvaron har jag skrivit tidigare: "I hans Frånvaron. en saga möts fyra personer i en järnvagnskupé. Genast börjar de berätta långa berättelser för varandra. "Det är kvinnan, som självklart riktar sig till de tre andra och säger:" (tre sidor följer). De fortsätter att följas åt. En dag är en av de försvunnen.
Jag älskar Frånvaron. Du kommer säkert att hata den. Läs den."

Marlen Haushofer - Väggen
Österrikisk postapokalyps när den är som bäst.

Karl Kraus - I denna stora tid
Texter ur Kraus enmannatidning Facklan. "De flesta författare har ingen annan kvalité än läsaren: smak. Men denne visar bättre smak, eftersom han inte skriver, och den allra bästa om han inte läser."(övers. L. Bjurman, som också står för urvalet)

Gustav Meyrink - Golem
Det judiska skräckfilmsmonsterhoppet har kanske mindre plats i boken än vi Golem-fans skulle önska. Golemsägnen står i bakgrunden för Pragskildringen.

Robert Musil - Mannen utan egenskaper
Mer varierad och läsvänlig än de flesta böcker av det slag som folk läser för att skryta om att de läst dem.

Christine Nöstlinger - Vi struntar i gurkkungen : roman för barn : Wolfgang Hogelmann berättar sanningen utan att avstå från dispositionen
Fler barnböcker borde ha såna titlar. En tidig bok av barnboksförfattaren Nöstlinger.

(Repris från 2009. Jag har bytt ut en av böckerna (försök att gissa vilken - kommer du på rätt svar så kan du belöna dej själv genom att tillaga en österrikisk måltid) och Bernhards pentalogi representerades av den första boken i sviten.

Andra österikisknationaldagsinlägg:
5 bra Haneke-filmer)

En tyska, en schweizare och en österrikare gick in i en tematrio

Lyran har tyskspråkig tematrio apropå bokmässans tre länder, ett språk-tema. Så tre tyskspråkiga från tre länder:

Friedrich Dürrenmatt - Med brott benådad
Alfredo Traps, en handelsresande, övernattar i ett mindre samhälle. Där vill en grupp före detta jurister leka rättegång med Alfredo som anklagad. Alfredo tycker det låter som en rolig idé. Han väljer att hävda att han är oskyldig trots att hans försvarsadvokat varnar honom: "Vägen från skuld till oskuld är vidsserligen svår, men inte omöjlig, däremot är det fullständigt utsiktslöst att vilja framhärda i sin oskuld, och resultatet då är fruktansvärt." Under kvällen rullas Alfredos liv upp. Han har en väldigt trevlig kväll. Vad skulle väl kunna gå fel?
Schweiz.

Peter Handke - Frånvaron. En saga
Fyra personer möts för första gången i en järnvagnskupé. Genast påbörjar de långa berättelser för varandra. "Det är kvinnan, som självklart riktar sig till de tre andra och säger:" (tre sidor följer som är hennes första ord till sina medpassagerare). De fortsätter att följas åt. En dag är en av de försvunnen.
Jag älskar Frånvaron. Du kommer säkert att hata den. Läs den.
Österrike.

Sarah Kirsch - Glashussplitter
"Min bror/Har rufsigt hår, vi bor/Djupt bland skogklädda berg/Strax före trettioåriga kriget säger/Våra munnar de klokaste saker"(övers. Lasse Söderberg och Irmgard Pingel)
Tyska Demokratiska Republiken.

Smurf-svar

Här är svaren på torsdagens frågesmurf. Vi har fått in rätt svar på fyra av de fem dikterna.

1.
Är från Erik Lindegrens diktsamling Mannen utan väg. Ingrid kunde det. Det är uppbruten sonett nummer "XXVIII" . Raden "att tro sig smurfad med smurf fast man bara är smurfad" lyder i original "att tro sig född med otur fast man bara är född" och är en av de mest kända raderna av Lindegren.

2.
"I long to talke with some olde lovers ghost/Who dyed before the god of Love was borne" är ur "Loves Deitie" av John "Island-Man" Donne. Jag älskar rytmen i den här dikten. Varje strof slutar på en lätt variation av "I must love her that loves not me" ("I must smurf her that smurfs not me").

3.
"Lied vom Kindsein" av Peter Handke. Också kallad dikten i början av "Himmel över Berlin". Handke skrev dikten till filmen. Konungen kunde denna. Smurf heter egentligen schlümpf på tyska men det blev bättre med smurf.

4.
"Du visar en schematisk bild av kroppens kärlsystem/Det gör mig sorgsen du vill äta människokött" och så vidare kommer från Ann Jäderlunds diktsamling/långdikt Rundkyrka och sjukhuslängor vid vattnet himlen är förgylld av solens sista strålar. Som också är hur dikten börjar. "Du visar..." är samlingens tredje strof.
Konungen svarade Jäderlund och rundhus o kyrklängor o annat mög. Close enough.
Dikten är influerad av Lindegrens Mannen utan väg. Det utdrag jag valde är inte riktigt rättvist mot Jäderlunds mestadels lysande dikt. Rundkyrka och... är en vacker, underlig och högstämd samling. På några få ställen snubblar det till så att det högstämda istället blir lite lätt löjligt. Som i denna tredje strof.

5.
Salvatore Quasimodo och "Och plötsligt är det afton". Som Ingrid svarade. Quasimodo ses ofta som ett one hit wonder. Men dikterna i Quasimodo-urvalsvolymen Dikter är riktigt bra.

Så Ingrid och Konungen kommer på delad förstaplats.

Together it's a good line - Peter Falk (1927 - 2011) i Himmel över Berlin

I Wim Wenders och Peter Handkes film Himmel över Berlin från 1986 så spelar Peter Falk sej själv. Och en före detta ängel.
I scenen på klippet ovan så pratar han med filmens huvudperson - "I can't see you but I know you're there". Om glädjen i att dricka en kopp kaffe och i att rita.
Sånt vår hjälte, som är en ängel, inte kan göra. Peter Falk sträcker ut sin hand mot ängeln som han inte kan se eller känna och ängeln trycker den.
En liknande scen kommer senare i filmen. När Peter Falk håller samma tal för en annan buttrare ängel. Som inte trycker Peter Falks hand.
Den sekvensen öppnar för läsningen att Peter Falk i filmen kanske egentligen tillhör den andra sidan. Han frestar änglarna att lämna sina uppdrag.

"I wish I could see your face... just look into your eyes and tell you how good it is to be here. Just to touch something! Here, that's cold! That feels good! Here, to smoke, have coffee. And if you do it together it's fantastic. Or to draw: you know, you take a pencil and you make a dark line, then you make a light line and together it's a good line. Or when your hands are cold, you rub them together, you see, that's good, that feels good! There's so many good things! But you're not here - I'm here. I wish you were here. I wish you could talk to me. 'Cause I'm a friend. Compañero!"

österrikiskt

Envist O har kommit till Österrike i sin bokgeografi. Det finns många kända österrikiska författare. Som Marlen Haushofer, Adolf Hitler och Thomas Bernhard. Och de tre nedan:

en österrikisk bok
Peter Handke - Frånvaron. en saga
Om denna korta roman från 1987 har jag tidigare skrivit så här: "I hans Frånvaron. en saga möts fyra personer i en järnvagnskupé. Genast börjar de berätta långa berättelser för varandra. "Det är kvinnan, som självklart riktar sig till de tre andra och säger:" (tre sidor följer). De fortsätter att följas åt. En dag är en av de försvunnen.

Jag älskar Frånvaron. Du kommer säkert att hata den. Läs den."
Handke är kanske annars mest känd för att han varit med och skrivit manus till Wim Wenders-filmen Himmel över Berlin.
en österrikisk författare

Karl Kraus
Karl Kraus gav ut tidningen Facklan i början av 1900-talet. Där han bland annat lät publicera sina aforismer.
Bland Kraus viktigaste arbeten brukar räknas Mänsklighetens sista dagar - en pjäs om första världskriget som Kraus själv sa endast kunde sättas upp på planeten Mars. Många har betecknat det långa dramat som oöversättligt - med dess flitiga användande av österrikisk dialekt och lek med ord. Kraus var något av en språkpedant. Jag tror ändå att pjäsen numera både satts upp och översatts. Men tyvärr inte i Sverige och till svenska.
Ett kort utdrag ur Mänsklighetens sista dagar finns i Satirikon. De elaka böckernas bok (red. Bengt Holmqvist - det är överhuvudtaget en läsvärd antologi)
Det finns ett urval ur Facklan på svenska kallat I denna stora tid. Där finns bland annat denna aforism: "De flesta författare har ingen annan kvalité än läsaren: smak. Men denne visar bättre smak, eftersom han inte skriver, och den allra bästa om han inte läser."(övers. L. Bjurman, som också står för urvalet)

en österrikisk bok som jag ännu inte läst
Ingeborg Bachmann - Malina
En modern österrikisk klassiker (från 1971). Som kom på svenska för ett par år sen. Den vart mycket hyllad. Men verkar lite dyster. Filmatiseringen säjs också vara bra.

På spåret

Att se frågesport på TV eller att göra quizzar i tidningar är väl något de flesta ägnar sej åt ibland. Även om vi innerst inne vet att det är en nästan helt och hållet meningslös sysselsättning.
Möjligen finns det en aspekt som gör att det inte är helt helt utan mening. Det ger en uppfattning om vilka kunskaper som anses som allmänna.
Men det är ju inte därför man ser på frågesport. Man gör det för att döda tid och kanske för att känna sej smart.

I Jeopardy, om någon minns det programmet, ställdes en gång frågan vem som hade skrivit Den vänsterhänta kvinnan och Målvaktens rädsla för straffspark. Ingen av deltagarna kunde svaret (Peter Handke).
Och Magnus Härenstam kommenterade att det var den mest okände författaren han hade hört namnet på.
Vi som då satt och drack folköl och såg på programmet kunde alla svaret. (Men jag tror inte någon av oss då hade läst de två romanerna - i dag har jag läst en av dem). Det gav oss en kort lättvunnen känsla av överlägsenhet.

Österrikiska författare hör dock inte till det som man anses böra kunna. Det gör geografi. Jag har alltid varit väldig dålig på geografi. Och aldrig riktigt förstått vitsen med att veta var Södertälje ligger och hur man tar sej dit (hade det gällt hur man tar sej därifrån hade det kanske varit en annan sak). Men om man ska beskriva någon som okunnig så säjer man att han/hon inte ens vet var Österrike ligger snarare än att han/hon inte ens kan räkna upp tre österrikiska författare.

Detta gör att På spåret inte hör till de frågeprogram på TV som jag ibland slösar tid på. Då det knappast skulle få mej att känna mej smart.

Nu har det kommit en bok, På spåret. 2500 frågor till hemma kupén redigerad av Lena Lind Brynstedt, som säjer sej bygga på programmet.
Och vara både en bok och ett spel. Det är 2500 frågor uppdelade i kategorier. Det som gör att de kallar den för spel också är att det sitter en elektronisk mojäng som ser ut som en fotboja som kan säja åt en att slå upp en slumpvald fråga. Sen trycker man på ett av fyra svar och får antingen en glad eller dyster ljudeffekt.

Den tekniska aspekten är alltså rätt simpel. Vilket gör att den går rätt lätt att använda. Men också att man hoppat över den tågreseliknande sak i början av programmet som så att säja är själva På spåret. En del av frågorna slutar i ett "Vart är vi på väg?". Men annars är kopplingen till det som gett boken sitt namn rätt liten.

Ett banalt och korkat förord av de nuvarande programledarna ("den klassiska föreningen av nytta och nöje" - vari exakt ligger nyttan?) inleder boken. Ett lite bättre gjort efterord om På spåret avslutar den. Den något solkiga historien bakom frågesporten som TV-genre tas inte upp (dess historia är en om fusk, rasism och andra amerikanska traditioner - i alla fall om man får tro den riktigt bra filmen Quiz Show). Men det var kanske inte oväntat. Själva anekdoten om programmets tillkomst var nästan roande..

Själva spelmomentet fungerar bra, åtminstone om man spelar själv (hur sorgligt det nu än låter). Det finns en funktion för två spelare. Där torde bläddermomentet bli mer otympligt. Det går också att själv välja frågor. Och det finns ett facit bak - om man vill vara riktigt old school och no tech.
Flera frågor anknyter svagt till de föregående. Alla de av någon anledning många frågorna om Ingmar Bergman finns efter varandra. Så att göra boken manuellt borde gå.

När man bläddrar bland frågorna så verkar de vara rätt väl blandade. Det är inte så mycket geografi som man skulle kunna befara. Även om "Världen", "Europa" och "Sverige" utgör tre av de sju kategorierna. I dessa finns nämligen en stor del allmänkulturella frågor.

Bland de övriga så tyckte jag att de på "Kultur och nöje" var lätta medan de på "Sport" ofta vart för mej helt obegripliga. Så en rätt normal blandning och svårighetsgrad.

Bokfotbojan räknar procenten rätt svarade frågor. Jag svarade rätt på 60 %. Jag visste vilken nobelpristagare som har skrivit Shikasta och att Birger Sjöberg skrev Kvartetten som sprängdes. Men inte namnet på Napoleons häst.

Alla frågorna har jag inte gått igenom. Så hur många Peter Handke-frågor boken innehåller vet jag inte. För få är min inte alltför vågade gissning.

Tyskspråkig trio

I ett försök att få det där att alla de afrikanska länderna klumpades ihop att se lite bättre ut så kommer bokmässan nästa gång att ha tyskspråkigt tema. Vilket gjort att flera bloggare gjort listor på alla tyskspråkiga böcker i sina hyllor. Vilket man kan tycka är ett lite underligt beteende.
Lyran uppmärksammar också det tysksprachliga i sin senaste tematrio där hon vill att man berättar om tre böcker av tyskspråkiga författare.

Peter Bichsel - Barnsliga historier
Det var dåligt med schweizare på de där listorna. Det här är en novellsamling. En novell handlar om en uppfinnare som när han uppfinnit något hela tiden får reda på att det redan fanns. Som televisionen. En annan om en man som beslutar sej för att själv undersöka om jorden faktiskt är rund. Genom att gå i en riktning och se om han kommer tillbaka till utgångspunkten. Och så den underbara novellen "Amerika finns inte", som jag skrivit om tidigare.

Peter Handke - Frånvaron. en saga
Österrikisk roman om vilken jag tidigare skrivit: "I hans Frånvaron. en saga möts fyra personer i en järnvagnskupé. Genast börjar de berätta långa berättelser för varandra. 'Det är kvinnan, som självklart riktar sig till de tre andra och säger:' [tre sidor lång monolog följer]. De fortsätter att följas åt. En dag är en av de försvunnen.
Jag älskar Frånvaron. Du kommer säkert att hata den. Läs den."

Heiner Müller - Jag är en neger
Ett land vars författare man inte hör så ofta talas om nuförtiden är det som hette Tyska Demokratiska Republiken. Med smeknamnet Östtyskland.
Den östtyske dramatikern Heiner Müller var en gång i tiden den mest kände H. Müller. Jag är en neger är en volym som innehåller "Såret Woyceck", ett tacktal han höll när han fick Büchnerpriset 1985 ("Alltjämt rakar Woyzeck sin kapten, äter de föreskrivna ärterna, plågar med sin oartikulerade kärlek sin Marie, hans land numera en stat omringad av gengångare: fältjägaren Runge hans blodige bror det proletära verktyget för Rosa Luxemburgs mördare; hans fängelse heter Stalingrad(...)hennes tyska minnesmärke Berlinmuren, revolutionens pansartåg stelnat till politik.", övers. Lars Bjurman) och en diskussion dagen efter prisutdelningen.
Ett urval av Müllers pjäser finns på svenska i Hamletmaskinen och andra texter.

10 bra tyska filmer

Ännu en nationaldag, ännu en lista: Blecktrumman Volker Schlöndorffs (jo, han heter så) lyckade filmatisering av Günther Grass-romanen om pojken som väljer att stanna i växten. Dr. Mabuses testamente Den tyska filmklassikern über alles. De andras liv Jag kan inte påminna mej att ha sett en enda östtysk film. Det fanns mycket intressant i den östtyska litteraturen men dess filmproduktion har ett sämre rykte. Men efter återföreningen har ämnet Östtyskland varit vanligt inom tysk film. Som den här från 2006 av Florian Henckel von Donnersmark (ett roligt namn är inte ett måste för att lyckas inom den tyska filmen - men inte verkar det skada inte). Dvärgar har också varit små Werner von Herzogs film om en framtida värld enbart befolkad av dvärgar. Emmas lycka Bara för att en film är tysk så behöver den inte vara grå och dyster. Det här är en romantisk komedi. Om en man som får reda på att han ska dö i cancer förvisso, men ändå. Filmen har en offbeat rytm och en sympatisk hjältinnan. Den gör en på gott humör. Heimat 2 Världens längsta spelfilm enligt regissören Edgar Reitz. Varför han anser att det är en långfilm och inte en TV-serie är lite oklart. Även om de 13 långfilmslånga avsnitten i en del länder visades på biograf. Här hemma gick den på TV. Om ett gäng unga konstnärer och musiker mellan åren 1960 och 1970.Himmel över Berlin "I'm not gonna tell about a girl." Ett av flera samarbeten mellan författaren Peter Handke och Wim Wenders. Om en ängel med hästsvans som går omkring i Berlin och lyssnar på människors tankar. Men dödligheten lockar. Peter Falk (Columbo) spelar sej själv i rollen som en före detta ängel. Katzelmacher Inte för att det är något fel på Fassbinders sena melodramer. Men det är något visst med hans early funny stuff. Som den här hans andra långfilm. Nosferatu F. W. Murnaus film från början av 20-talet. Bygger på Bram Stokers roman Dracula men har en egen ton mer lik en folksaga. Två tyska systrar Margarethe von Trottas film om två prästdöttrar där den ena blir terrorist. Terrorism är ett vanligt ämne i tysk film i allmänhet och Trottas filmer i synnerhet. Det här är en av de bästa på temat.

10 bra österrikiska böcker

Det är Österrikes nationaldag. Vilket firas med fyrverkerier och en 10 bra...-lista. Österrike har haft lite svårt att bestämma sej för hur deras gränser ska se ut. Vilket kan göra det lite krångligt att bestämma vilka författare som är österrikiska. Men jag tror de flesta på listan har hamnat rätt.

Thomas Bernhard - Orsaken
Första boken i Bernhards fem böcker långa självbiografiska svit. Som är, objektivt sett, det bästa Bernhard skrivit.

Hermann Broch - Sömngångaren
En trilogi som är betydligt lättsammare än den Vergilii Död som man annars brukar förknippa Broch med.

Sigmund Freud - Leonardo da Vinci ett barndomsminne
Freud drar de mest långsökta slutsatser om da Vincis inre med minsta möjliga belägg. Vilket man som läsare är tacksam över.

Erich Fried - Dikter utan fosterland
Frieds poesi är ofta bitsk och aforismliknande som den korta dikten "Svar". (Som inte är tagen från den här volymen som är sammanställd och översatt av Lars Bjurman).

Peter Handke - Frånvaron. en saga
Om Frånvaron har jag skrivit tidigare: "I hans Frånvaron. en saga möts fyra personer i en järnvagnskupé. Genast börjar de berätta långa berättelser för varandra. "Det är kvinnan, som självklart riktar sig till de tre andra och säger:" (tre sidor följer). De fortsätter att följas åt. En dag är en av de försvunnen.

Jag älskar Frånvaron. Du kommer säkert att hata den. Läs den."

Peter Handke - Tankar om Jukeboxen
En av två korta böcker som tillhör Handkes mest populära. Om jukeboxar.

Karl Kraus - I denna stora tid
Texter ur Kraus enmannatidning Facklan. "De flesta författare har ingen annan kvalité än läsaren: smak. Men denne visar bättre smak, eftersom han inte skriver, och den allra bästa om han inte läser."(övers. L. Bjurman, som också står för urvalet)Gustav Meyrink - Golem
Det judiska skräckfilmsmonsterhoppet har kanske mindre plats i boken än dess fans skulle önska. Golemsägnen står i bakgrunden för Pragskildringen.

Robert Musil - Mannen utan egenskaper
Mer varierad och läsvänlig än de flesta böcker av det slag som folk läser för att skryta om att de läst dem (med en engelsk term fuck-off-novels).

Christine Nöstlinger - Vi struntar i gurkkungen : roman för barn : Wolfgang Hogelmann berättar sanningen utan att avstå från dispositionen
En tidig bok av barnboksförfattaren Nöstlinger.

U: Upprepningen och Den Unämnbare

U då (easy):

Den onämnbare av Samuel Beckett
De verk Beckett skrev på engelska översatte han själv till franska. Och de verk han skrev på franska översatte han till engelska. L'innomable och The Unnameable är två likartade verk. Den svenska översättningen utgår från den franska texten. Utgivet 1953 är denna den tredje delen av Molloy-trilogin en av de där Beckett-böckerna som befinner sej vid beskrivandets slut.
Ett jag som vi inte får reda på namnet på och i just den här boken är det inte säkert att han har ett namn berättar på utan direkt handling delar av de tidigare böckerna flyter in och den onämnbare berättaren själv verkar mest likna ett ägg humpty "Rätt sätt, värme, lätthet, övertygelse, som om det var min egen röst som sade mina egna ord, ord om att jag är vid liv, eftersom det är det de vill att jag ska vara, jag vet inte varför, de har biljoner levande, triljoner döda, men det räcker inte för dem, jag måste också bidra med min lilla konvulsion, jag måste också skrika, grina, rossla, flina, i kärlek till min nästa och välsignad av förnuftet. Men rätt sätt, vad är det, jag vet inte." dumpty.

Upprepningen av Peter Handke
Upprepningen kom året innan Frånvaron och påminner en del om denna i ton och tema. Men den har en handling som är lite mer påtaglig. En man minns en resa han gjorde när han var ung. Då åkte han till Slovenien från Österrike i jakt efter sin bror. Han läser broderns anteckningar om äppelträd och minns sin familj och sin by. Bokens konflikt mellan det österrikiska och det slovenska kommer senare att få stor plats i Handkes böcker.
"I värdshuset, som i likhet med de andra hade namn efter ett berg, satt kortspelare och visade vid slutet av partiet med ett snabbt leende motståndaren sitt vinnarkort. En kvinna på en svängd estrad knipsade med fingrarna av de vissna blommorna från den husväggslånga pelargoniesamlingen och ställde i slutet dit ännu en lysande röd kruka. 'Här är min härkomst!' Jag bestämde det så."
Motiveringen är samma som förra gången.

Heinrich Böll, Peter Handke

Lyran har kommit till H på sin nobelutmaning då H följer efter O.

Heinrich Böll har fått priset (jag är nästan helt säker). Han har skrivit många bra böcker - Katharina Blums..., En clowns åsikter och allt vad de heter.

Men min favorit förblir titelnovellen i Doktor Murkes samlade tystnad. En titel som underligt nog folk verkar kunna motstå.

Peter Handke, också han tyskspråkig men österrikare, var länge på tal i nobeldiskussioner tills han började hålla på Serbien i kriget i forna Jugoslavien. Den mest okände författaren jag hört talas om kallades han en gång på Jeopardy efter att de tävlande misslyckats med att svara på vem som skrivit Den vänsterhänta kvinnan och Målvaktens skräck vid straffspark.
På senare tid har han skrivit en del tjocka böcker men en typisk Handke är kort och med mycket monologer. Utom pjäserna, som ofta är utan repliker.

I hans Frånvaron. en saga möts fyra personer i en järnvagnskupé. Genast börjar de berätta långa berättelser för varandra. "Det är kvinnan, som själklart riktar sig till de tre andra och säger:" (tre sidor följer). De fortsätter att följas åt. En dag är en av de försvunnen.

Jag älskar Frånvaron. Du kommer säkert att hata den. Läs den.

(Motivering varför han Handke ska få priset: SVT kommer i så fall säkert att visa Himmel över Berlin igen. Visst de visade den rätt nyligen och jag har den på DVD men den bör gå så ofta som möjligt.)

Allt har sin tid

Kasta undan stenar har sin tid och svara på enkäter har sin tid. o har gjort en sådan om årstider och högtider och sånt.

Berätta om...

en bok om en ny början.
I en annan enkät så handlade det om öppna slut. Ett av de bästa öppna slut jag läst är det i Frånvaron av Peter Handke. Som så många bra slut så är det också en ny början för merparten av karaktärerna.

en vinterbok.
Is av Anna Kavan. Hela världen är på väg att frysa till is. Boken är en kärlekshistoria.

en vårbok.
En mycket stor del av dikterna i ee cummings: 50 dikter handlar om våren "då världen är vattenpusshärlig".
Dikter som "Våren är som en kanhända hand" och "av allt under vår" och andra.

en bok med ett födelsedagskalas.
Det stora kalaset av John Steinbeck visar att detaljer huruvida den som kalaset hålls för fyller år eller inte inte är så viktiga i det stora hela.

en sommarbok.
Farlig midsommar av Tove Jansson. Man hade nästan kunnat fylla listan med enbart Jansson-böcker. Teatern har aldrig kunnat leva upp till hur den skildras här.

en bok om bröllop.
Bröllopet av Ismail Kadare. Om ett bröllop mellan två arbetare vid ett järnvägsbygge i 60-talets Albanien. En skildring av hur landsbygdens Albanien möter det moderna Albanien. Kommer knappast att nämnas när Kadare får nobelpriset (i år) men en mycket underhållande bok hur socialistisk realism den än är.

en höstbok.
Hösten lång av Karl Rune Nordkvist Tre av de ett dussin Nordkvist jag har har höst eller höstmånader i titeln. En har sommar Den med sommar i titeln är en tidig Nordkvist. Medan de tre höstliga är från 70-talet. Och det är något lite vemodigt höstligt över den sene Nordkvist. Men samtidigt väldigt bra.

en bok om skolan.
Den lyckliga tiden av Hans Scherfig.Hemsk och underbar satir om den gamla danska pluggskolan. Med ett mordmysterium som bonus.

en julbok.
Jag står fast vid min lista över De fem bästa julberättelserna. Men om man bortser från de finns en härligt ful sf-antologi sammanställd av John-Henri Holmberg Den fantastiska julen. Med Brian W. Aldiss, Gene Wolfe, Sven Christer Swahn med flera. För att ge den där extra bisarra kryddan så är den utgiven av Timbro Förlag.

en bok om ett avslut eller avsked
Frånvaron av Peter Handke

But I'm not gonna tell about a girl

I kväll tänker jag inte se Himmel över Berlin. Men det är bara för att jag har DVDn. Om du på något sätt lyuckats missa att se filmen så rekommenderas den.
Wim Wenders-serien på tvåan har annars varit bra med två filmer jag inte sett. Bägge var bra men då ena var tre timmar lång så kan man förstå kritiken mot den sena sändningstiden för smalare långfilm på svensk television.

Man hade kunnat tro jag skulle posta klippet med Nick Cave från filmen, men det fungerar mycket bättre i sitt sammanhang.
Nick Cave används i filmen som en slags länk mellan cirkusartisten och ängeln. Han finner henne genom en Nick Cave-affisch. Medan scenen där hon sjunger med i Carny (hennes sång finns tyvärr inte med på soundtrackskivan) är en nyckelscen i deras samspel.

Als das Kind Kind war

Als das Kind Kind war,
ging es mit hängnden Armen,
wollte der Bach sei ein fluß,
der Fluß sei ein Storm,
und diese Pfütze das Meer.

Als das Kind Kind war,
wußte es nicht, daß es Kind war,
alles war ihm beseelt,
und alle Seelen waren eins.

Als das Kind Kind war,
hatte es von nichts eine Meinung,
hatte keine Gewohnheit,
saß oft im Schneidersitz,
lief aus dem Stand,
hatte einen Wirbel im Haar
und machte kein Gesicht beim fotografieren.

Als das Kind Kind war,
war es die Zeit der folgenden Fragen:
Warum bin ich ich und warum nicht du?
Warum bin ich hier und warum nicht dort?
Wann begann die Zeit und wo endet der Raum?
Ist das Leben unter der Sonne nicht bloß ein Traum?
Ist was ich sehe und höre und rieche
nicht bloß der Schein einer Welt vor der Welt?
Gibt es tatsächlich das Böse und Leute,
die wirklich die Bösen sind?
Wie kann es sein, daß ich, der ich bin,
bevor ich wurde, nicht war,
und daß einmal ich, der ich bin,
nicht mehr der ich bin, sein werde?

Als das Kind Kind war,
würgte es am Spinat, an den Erbsen, am Mlchreis,
und am gedünsteten Bluemenkohl,
und ißt jetzt das alles und nicht nur zur Not.

Als das Kind Kind war,
erwachte es einmal in einem fremden Bett
und jetzt immer wieder,
erschienen ihm viele Menschen schön
und jetzt nur noch im Glücksfall,
stelite es sich klar ein Paradies vor
und kann es jetzt höchstens ahnen,
konnte es sich Nichts nicht denken
und schaudert heute davor.

Als das Kind Kind war,
spielte es mit Begeisterung
und jetzt, so ganz bei dar Sache wie damals, nur noch,
wenn diese Sache seine Arbeit ist.

Als das Kind Kind war,
genügten ihm als Nahrung Apfel, Brot,
und so ist es immer noch.

Als das Kind Kind war,
fielen ihm die Beeren wie nur Beeren in die Hand
und jetzt immer noch,
machten ihm die frischen Walnüsse eine rauhe Zunge
und jetzt immer noch,
hatte es auf jedem Berg
die Sehnsucht nach dem immer höheren Berg,
und in jeden Stadt
die Sehnsucht hach der noch größeren Stadt,
und das ist immer noch so,
griff im Wipfel eines Baums nach dem Kirschen in einem Hochgefühl
wie auch heute noch,
eine Scheu vor jedem Fremden
und hat sie immer noch,
wartete es auf deh ersten Schnee,
und wartet so immer noch.

Als das Kind Kind war,
warf es einen Stock als Lanze gegen den Baum,
und die zittert da heute noch.

Peter Handke