Ur A Woman's Liberation av Ursula K. Le Guin 1929 - 2018

"to comfort myself and distract my mind I began to sing under my breath, there alone in my tent of red gauze warm with my own breath. I sang the freedom songs we sang in the Hame, and then I sang the love songs Lady Tazeu had taught me. Finally I sang 'O, O, Yeowe,' softly at first, then a little louder. I heard a voice somewhere out in that soft red mist world join in with me, a man's voice, then a woman's. Assets from Voe Deo all know that song. We sang it together. A Bambur man's voice picked it up and put words in his own language to it, and others joined in singing it. Then the singing died away."
ur "A Woman's Liberation" av Ursula K. Le Guin

Carmen Dog av Carol Emshwiller

Huvudpersonen i Carol Emshwillers roman Carmen Dog drömmer om att en dag ha huvudrollen i Carmen. Att vår hjältinna lystrar till namnet Pooch och råkar vara en hund utgör inte nödvändigtvis ett oöverstigligt hinder för denna ambition då hon håller på att förvandlas till människa.

Detta är inget unikt för just henne. Över hela världen förvandlas diverse djur till kvinnor, medan kvinnor blir till djur. Männen och handjuren är inte drabbade.

Jag hade inte direkt låga förväntningar när jag började läsa romanen. Det lilla jag har läst av Emshwiller har jag tyckt om och Carmen Dog brukar anses som ett av hennes bättre verk. Men i och med premissen så trodde jag mej nog veta ungefär vad denna feministiska fantastik anno 1988 hade att bjuda på.

Och de teman man skulle förvänta sej om gender och transformationer och sånt finns förvisso här. Men boken innehåller också så mycket mer. Varje stycke i den korta romanen är laddat med kraft och mening. Och hur förhållandena mellan djur/människa och man/kvinna felläses här är mångtydigt.

Pooch, som är en charmerande hjältinna (en intressant variant på den naive gode hjälten i den satiriska traditionen), flyr från det hem där hon hållits som husdjur då kvinnan i huset, numera på väg att förvandlas till en sköldpadda, har bitit sitt barn i nacken och Pooch är rädd för att få skulden. Hon tar barnet med sej. Ute i en värld i snabb förvandling upplever hon diverse äventyr hela tiden författande haikuar i huvudet.

Carmen Dog gavs ut i förlaget Women's Press science fiction-serie. Och man hittar ofta Emshwiller i sf-antologier. Men sättet som metamorfoserna i romanen bara sker påminner mer om hur Franz Kafka handskas med Gregor Samsas förvandling till en stor skalbagge i Förvandlingen. Och Carmen Dog skulle trots sin fantastiska premiss nog utan svårighet kunna passera som "riktig" litteratur - mer satir (om än för mångbottnad för att bekvämt kunna passa in under den kategorin heller) än fantasy eller sf. Senare utgåvor verkar också ha tonat ned genreaspekten.

Sen kan bokens tema med till människor transformerade djur få en att tänka på klassiker inom sf-genren som H. G. Wells Doktor Moreaus ö (och en mad scientist finns, som romanens enda egentliga sf-markör, med i handlingen). Och kvinnan som husdjur dyker också upp här och var inom science fiction och skräck (också Wells, bland annat Tidsmaskinen).
Så även om man inte bör skrämmas bort av termen science fiction på pärmen så kan boken samtidigt rekommenderas till de som gillar fantastisk litteratur som den skriven av James Tiptree jr. eller Octavia Butler.

Över huvud taget så rekommenderar jag Carmen Dog. Den är rolig, spännande och uppfriskande. Det är en kort men tät roman. Emshwillers språk här är på samma gång lätt omständligt och i största möjliga mån fyllt med mening. Detta ger prosan en speciell sorts kraft eller kanske lyster.

(Först publicerad den 21:a maj 2010. Jag ångrar lite ordvalet "lyster" i slutet av inlägget. Ursula K. LeGuin har sagt om romanen att "Why this book isn't a feminist classic I don't know. Maybe it is. Maybe that's why people haven't heard about it".)

Läst i oktober

Michael Chabon - Yiddish Policemen's Union

Ukroni (berättelser där historien tagit en annan vändning än i vår värld, ksllas och kontrafaktisk roman eller på engelska alternate history) där judarna fått en egen nation i Alaska. Skriven i hårdkokt Raymond Chandler-stil. Mycket underhållande.

Jon Fosse - Långsam musik

Tjockt dokturval sammanställt och översatt av Marie Lundqvist. Jag tyckte framförallt om dikterna ur Auge i vind.

"fyllda av varandras regn/av höstar/dagar/år/och av skimrande längtan/som inte kan sägas/säger vi/säger vi/säger vi med det vi är/att vi förstår"

Ursula K. Le Guin - The Left Hand of Darkness

Klassisk sf-roman. Bokcirkelbok.

Lars Jakobson - Kanalbyggarnas barn

En slags spökroman. Mycket bra.

Tony Samuelsson - Kafkapaviljongen

Också en ukroni. Om ett nazistiskt Sverige. Eyvind Johnson och Stig Dagerman är med.

Peter Weiss - Motståndets estetik: Band III

Jag har till slut läst hela trilogin. En imponerande bedrift om jag får säja det själv. 

Citerat från veckans läsning

"Det hade blivit oktober. Det var beckmörkt utanför fönstergluggen och han rökte en cigarett han fått av direktören,  sedan den andra, Eyvinds, den lyste starkt och smakade mycket. Världen har fallit i sömn men jag är vaken, tänkte han och lade raden på minnet, som diktare gör."
ur Kafkapaviljongen av Tony Samuelsson

"They were without shame and without desire, like the angels. But it is not human to be without shame and without desire."
ur The Left Hand of Darkness av Ursula K. Le Guin

Citerat från veckans läsning

"Men jag var i mitt arbete ofta livrädd, mardrömde om de etablerade nollor som hölls fram och den levande litteratur vi kritiker inte såg.
  Hoppas åtminstone att min rädsla skall märkas i urvalet."
Olof Lagercrantz, i förordet till Från Aeneas till Ahlin. KRITIK 1951-1975

"Trollkarlen från Övärlden hette den, skriven av någon som hette Ursula K. LeGuin, och redan efter de första två sidorna visste jag att det här, det här var en helt fantastisk bok. Men ändå var det inte utan tvekan som jag lade mig på sängen med den, för mamma var ju hemma, och jag ville också vara tillsammans med henne så mycket som möjligt."
Karl Ove Knausgård, i Min kamp 3. Övers. Rebecca Alsberg

Åtta länkar en lördag

Final Frontiers av Tom Scioli
Fortsättningen på Tom Sciolis American Barbarian går att läsa på nätet. Sciolis Jack Kirby-inspirerade serier är märkliga. Med figurer som Robot-Dracula och det brottsbekämpande popbandet Final Frontiers.

 Three year old nephew obsessed with Avengers av Abhay Khosla 
"Three year old nephew obsessed with Avengers. Stares at me blankly when I try to explain that favorite characters all stolen from Jack Kirby because he doesn’t speak the English good yet."

Jenny Maria Nilsson om Bok utan namn av Göran Sonnevi 
"I fantasyförfattaren Ursula K. Leguins bokserie om Övärlden kan man behärska någon om man känner dess namn. Andra halvan av Sonnevis bok består av den långa texten 'Disparate sin nombre'. Sida upp och sida ner är det som om Sonnevi vill veta men inte kontrollera tingens namn. Författaren är en superhjältearkivarie som nedtecknar skeenden för att ge dem frihet."
Göran Sonnevis nya diktsamling är 800 sidor lång.

 De 15 bästa kinesiska svordomarna i Firefly
I sci-fi-vilda-västern-tv-serien Firefly så svor av och till de engelsk-talande rollfigurerna på mandarin. "Holy Mother of God and all her wacky nephews." ska en av dessa utgjutelser ha blivit översatt till engelska om man får tro denna lista. Från en 8-topplista över topplistor på Topless Robot 

Svenska händelser 3: Gruvstrejken i Svappavaara
Om strejken 69/70 som inspirerade en våg med strejker som ledde till förbättrade arbetsförhållanden i Sverige. Som en av de strejkande säjer i programmet: "Kanske vi gjorde ett gott arbete".

Jane Eyre X 10 
Bernur går igenom hur en scen gjorts i tio filmatiseringar av romanen. Han är inte nöjd.

Krapp's Last Tape med Harold Pinter som Krapp
Från 2006. På Ubuweb.

Elva svar

Lyran har ställt elva frågor:


1. Favorit bland Nobelpristagarna? 
Samuel Beckett
2. Vilken oläst klassiker önskar du att du hade läst?
Folkboken om Til Eulenspiegel borde jag ha läst när jag ännu kunde läsa tyska.
3. Vilken författare borde vara mer omtalad och läst än hen är?
Arne Sand.
4. Favoritmiljö i romanernas värld?
Solaris. I Stanislaw Lems roman med samma namn.
5. Vilken ungdomsbok borde man inte missa?
Trollkarlen från Övärlden av Ursula K. LeGuin.
6. Favorit bland bilderböckerna?
När västerlandet trädde fram av Gun Kessle och Jan Myrdal. En bok med fotografier av norska och franska medeltida kyrkor.
7. Bästa kärleksromanen?
Henrietta ska du också glömma av Stig Claesson.
8. Bästa boken som utspelar sig i din hemtrakt?
Yarden av Kristian Lundberg har ett avsnitt som utspelar sej i ett industriområde nära där jag bor.
9. Historiska romaner eller samtidsskildringar?
Samtidsskildringar (som väl i och för sej hinner bli historiska sådana innan de kommer ut).
10. Vilken författare skulle du vilja se en intervju med i Babel?
Jag ser sällan på Babel (UR-programmet En bok en författare tycker jag dock - det är inriktat på fackböcker men formatet skulle nog kunnat fungera även med fiktionsprosa). Men om Amiri Baraka intervjuades så hade jag inte missat det.
11. En filmatisering som gör boken rättvisa?
Jan Svankmajers Alice. Märklig version av Lewis Carrols mästerverk - "Alice thought to herself: now you will see a film, made for children - perhaps. But I nearly forgot: you must close your eyes. Otherwise you won't see anything."


Man ska sen själv sen enligt denna kedjebloggsutmaning ställa elva frågor till elva bloggar. Vilket känns som många bloggar och många frågor. Men kanske senare i veckan.

Carmen Dog av Carol Emshwiller

Huvudpersonen i Carol Emshwillers roman Carmen Dog drömmer om att en dag ha huvudrollen i Carmen. Att vår hjältinna lystrar till namnet Pooch och råkar vara en hund utgör inte nödvändigtvis ett oöverstigligt hinder för denna ambition då hon håller på att förvandlas till människa.

Detta är inget unikt för just henne. Över hela världen förvandlas diverse djur till kvinnor, medan kvinnor blir till djur. Männen och handjuren är inte drabbade.

Jag hade inte direkt låga förväntningar när jag började läsa romanen. Det lilla jag har läst av Emshwiller har jag tyckt om och Carmen Dog brukar anses som ett av hennes bättre verk. Men i och med premissen så trodde jag mej nog veta ungefär vad denna feministiska fantastik anno 1988 hade att bjuda på.

Och de teman man skulle förvänta sej om gender och transformationer och sånt finns förvisso här. Men boken innehåller också så mycket mer. Varje stycke i den korta romanen är laddat med kraft och mening. Och hur förhållandena mellan djur/människa och man/kvinna felläses här är mångtydigt.

Pooch, som är en charmerande hjältinna (en intressant variant på den naive gode hjälten i den satiriska traditionen), flyr från det hem där hon hållits som husdjur då kvinnan i huset, numera på väg att förvandlas till en sköldpadda, har bitit sitt barn i nacken och Pooch är rädd för att få skulden. Hon tar barnet med sej. Ute i en värld i snabb förvandling upplever hon diverse äventyr hela tiden författande haikuar i huvudet.

Carmen Dog gavs ut i förlaget Women's Press science fiction-serie. Och man hittar ofta Emshwiller i sf-antologier. Men sättet som metamorfoserna i romanen bara sker påminner mer om hur Franz Kafka handskas med Gregor Samsas förvandling till en stor skalbagge i Förvandlingen. Och Carmen Dog skulle trots sin fantastiska premiss nog utan svårighet kunna passera som "riktig" litteratur - mer satir (om än för mångbottnad för att bekvämt kunna passa in under den kategorin heller) än fantasy eller sf. Senare utgåvor verkar också ha tonat ned genreaspekten.

Sen kan bokens tema med till människor transformerade djur få en att tänka på klassiker inom sf-genren som H. G. Wells Doktor Moreaus ö (och en mad scientist finns, som romanens enda egentliga sf-markör, med i handlingen). Och kvinnan som husdjur dyker också upp här och var inom science fiction och skräck (också Wells, bland annat Tidsmaskinen).
Så även om man inte bör skrämmas bort av termen science fiction på pärmen så kan boken samtidigt rekommenderas till de som gillar fantastisk litteratur som den skriven av James Tiptree jr. eller Octavia Butler.

Över huvud taget så rekommenderar jag Carmen Dog. Den är rolig, spännande och uppfriskande. Det är en kort men tät roman. Emshwillers språk här är på samma gång lätt omständligt och i största möjliga mån fyllt med mening. Detta ger prosan en speciell sorts kraft eller kanske lyster.

(Först publicerad den 21:a maj 2009. Jag ångrar lite ordvalet "lyster" i slutet av inlägget. Ursula K. LeGuin har sagt om romanen att "Why this book isn't a feminist classic I don't know. Maybe it is. Maybe that's why people haven't heard about it".
Det kom en Collected Stories vol. 1 med Emshwillers noveller nyligen.)

11 bra Första delen av...

Idag är det den elfte i elfte år 2011. Vilket vi firar med en lista över 1:or. Eller inledanda böcker i romansviter.

Samuel Beckett - Molloy
Refuserad 55 gånger. Litteraturens Ace of base. Utgiven med de två följande böckerna som Trilogin.

Thomas Bernhard - Orsaken
Jag håller på och läser om Bernhards fem böcker långa jag-svit. Men jag har inte den här första boken. Så den hoppade jag över. Hela sviten har getts ut i en volym som Självbiografierna

Heidi von Born - Hungerbarnen
Handlar om ett syskonpar, bror och syster i 50-talets Stockholm som jämt är hungriga. Jag är inte helt säker på vad de fem böckerna om Ella Ahrenfri-Bussoli kallas. Men de följande heter Kungariket Atlas, Den vita öknen, Tiden är en tjuv och Ropa stenarna tillbaka.

James Branch Cabell - Berättelsen om Manuel
Branch Cabells böcker om Manuel och hans släkt är (beroende på hur man räknar) 23 delar lång. Jag har bara läst de tre som finns på svenska. Som en Sagan om ringen om den byggt på skämtsagan och inte på böcker som The Green Knight å såna.

Sven Delblanc - Åminne
"Detta är den skickelsedigra dag, då Fjärsman föresatt sig att inmana Handlarn i fängsligt förvar."

Karl Olov Knausgård - Min kamp 1
Knausgård förhåller sej till Jan Myrdal som Quentin Tarrantino till Jean-Luc Godard.

Ursula K. LeGuin - Trollkarlen från övärlden
Fantasy är en genre som är olyckligt fäst vid romansviten. Men den här är bra. Den bästa magikerskoleboken.

Doris Lessing - Martha
Första delen av Våldets barn. Första boken utspelar sej i Sydafrika på 30-talet, medan den sista gargantuanska volymen äger rum delvis in the FUTURE. Vilket kanske inte var Lessings bästa idé.

Sara Lidman - Din tjänare hör
Norrländsk vilda västern när den är som bäst. Inleder Jernbaneeposet.

Jan Myrdal - Barndom
"Men redan den våren började jag undra om jag inte drunknat. Om inte det hela var så tydligt och klart för att det var det sista jag mindes.[...]
Man kan säga att det inte kunde vara så då det ju hände så mycket efteråt och jag levde vidare. Men hur kan man säga det? Först är det nu och sedan plötsligt är det ett annat nu och det är som om man blinkar och egentligen kan jag ju inte bevisa att det jag kallar minne och sådant jag varit med om verkligen funnits. Fram och tillbaka tänkte jag på detta att jag kanske drunknat och redan var i dödsögonblicket då tiden sträcktes ut och att detta jag tyckte vara ett nu bara var ett plötsligt uppdykande flak i detta försvinnande."

Francois Rabelais - Den store Gargantuas förskräckliga leverne
Redan på 1500-talet så gillade de uppföljare. Det här är den andra boken Rabelais skrev om de matglada jättarna. En av de första prequelarna.

BLM 6/2002 - Fantasynumret

Bonniers litterära magasin las ner 1999. För att återuppstå igen 2002. Denna sista version av tidskriften varade bara i ett par år. Redaktör var Kristoffer Leandoer med Aase Berg som andreredaktör.

Den hade nu ett större format som påminde om ett musik- eller matmagasin. Och ett utropstecken kom efter BLM-et på omslaget.

Ett omslag som i sista numret av den första årgången pryddes av en bild på fantasyförfattaren China Miéville. Det var ett temanummer om fantasy. BLM hade haft temanummer förr. Ett av de mer omtalade på 80-talet hade som tema realismen. Men där stod inte "Allt du skulle vilja veta om realism men varit för skraj att fråga!" på omslaget.

Huvudartikeln är en intervju med Mieville av Leandoer. Och det är ett intressant samtal med en intressant författare. Och som då var ett av de stora nya namnen inom genren. Miéville är en politisk författare och säjer att han vill bryta med hela Tolkiengrejen. En av de författare han nämner som förebilder är M. John Harrison. Men han menar också att han i sina egna böcker, som Perdido Street Station, bryter mot dennes bild av ett samhälle som redan vittrat sönder

Harrison är med i en presentation över 24 författare i en fantasykalender. Ett av de BLM-nummer jag har från 50-talet är det som innehöll Elisabeth Tykessons översikt över sf-genren, "Nästa: Venus. En orientering i science fiction". Det är lätt att man är mer kritisk mot såna här försök att presentera genren ju nyare de är. Man förlåter Tykesson för att hon inte nämner Alfred Bester. Medan man gärna räknar de författare fattas i kalendern här. Men det är en rätt bra översikt. Den kompletteras med ytterligare tre lite längre presentationer av Neil Gaiman, Ursula K. LeGuin och då Miéville. Leguin har också med essän "Praktiska tips till dig som vill bli Gud". Som är bra och användbar.

Berg har med en hyfsad artikel om H. P. Lovecraft och en artikel om en hötorgskonstnär som jag inte orkade läsa då och inte orkar läsa nu. Hon var väldigt pro-kitsch då ett tag.

J. G. Ballard presenteras med en av sina lättsammare noveller - "Mordet på John Fitzgerald Kennedy som motortävling betraktat" (Alfred Jarry, som gjort den novell som Ballard här gör en hommage till, finns med på en lista över smygfantasy i numret - tillsammans med bland andra Rainer Maria Rilke och Systrarna Brontë). Annina Rabes översikt över Ballards författarskap är välskriven. Men i slutet av artikeln skriver hon att hon ägnat det senaste halvåret åt att läsa Ballard och atgt hon inte gillar det. Han är tråkig och hon har svårt att relatera till hans maskinmänniskor. Eftersom detta är år 2002 är det menat som det högsta beröm.

I en del av recensionerna märker man på liknande sätt att det faktiskt gått ett tag. I filmavdelningen görs Lilja 4-ever ner: "Och i salongen sitter den svenska medelklassen och tycker sig ta ställning medan de mumsar på sina popcorn". De negativa recensionerna är påfallande många också bland bokrecensionerna.

Annars blev jag lite positivt överraskad av hur många recensioner det var. 80 böcker recenseras. Jag hade för mej att tidningen minskade på recensionsdelen i de senare årgångarna. Men det kanske var den i slutet av 90-talet. Vad som fattas från de äldre är avdelningen med nyutkommen litteratur i utlandet.
Det finns emellertid en "internationell utblick" som består av en intressant och nyanserad artikel av Peter Fröberg, "Boklöst land", om att man inte läser i Kambodja.

Det är bland recensionerna fler böcker man minns från när de kom ut än i 57 och 86 års BLM. Men jag har bara läst en handfull av dem.

Women of wonder - två sf-antologier av och om kvinnor

Nyligen läste jag två antologier med science fiction av och om kvinnor.

Dels Pamela Sargents Women of wonder Sf Stories by Women about Women från 1974. Och en från 2001. A Woman's liberation. A choice of futures by and about women redigerad av Connie Willis och Sheila Williams.

Sargentsamlingen är klassikern i sammanhanget. Det är därför inte helt förvånande att Willis/Williams-volymen har flera, eller för att vara exakt fyra, författare gemensamt med den äldre antologin. En novell, Vonda N McIntyres (rätt tråkiga) "Of Mist, and Grass, and Sand" återfinns i bägge. Medan Anne McCaffrey representeras med två olika noveller men ur samma svit.

Såna här antologier ifrågasätts ibland. Var finns Sf Stories by Men about Men? Men svaret är ju att de är allestädesnärvarande.

Science fiction var till sin början en genre som gärna tog andra sorters populärlitteratur och omvandlade den till sf genom att låta den utspela sej i rymden och liknande. Dessa var mestadels pojkäventyr. Det vilda västra Saturnus, de fyra robotmusketörerna. Också historiernas vetenskapliga grund, som - hur felaktig den än oftast var - alltid betonades av genrens förkämpar, var nästan uteslutande manligt kodad.

En del kvinnliga författare började utgå från mer kvinnliga genrer och mindre manliga vetenskaper. En av de författare som finns representerad i bägge böckerna är Katherine MacLean. Hennes novell "Snowball" från 50-talet som nämns i Connie Willis förord även om en annan mycket senare novell finns med i boken var en av de första att bygga uttalat på sociologi som sin vetenskapliga grund.

En annan vanlig vetenskaplig disciplin att utgå från bland författarna i dessa samlingar är antropologi. Ursula K. LeGuin, också hon representerad i bägge böckerna, hade en antropolog till förälder och hennes berättelser har ofta drag av antropologi.
Det har också "Contagion", MacLean-novellen i Sargents samling. Det är knappast en slump att hon låter en av sina karaktärer heta Mead (Margaret Mead var en pionjär inom antropologin som bland annat skrev den fortfarande underhållande studien Kvinnligt, manligt, mänskligt (1935)).

Ursula K. LeGuin tar, inte förvånande, störst plats i böckerna. Förutom en novell citeras en diskussion mellan henne och Stanislaw Lem utförligt i förordet till Sargent-samlingen. Och långnovellen "A Woman's Liberation" har gett namn åt Willis/Williams-antologin. LeGuins långnovell om en slavinnas historia före, under och efter revolutionen som avslutar boken är egentligen ett litet udda inslag i denna den nyare av samlingarna. Förutom Octavia Butlers "Speech Sounds" ("Talljud", på svenska i Första stora Science Fiction-Boken, red. John-Henri Holmberg.) så saknar de övriga historierna i samlingen den ilska som finns bakom det lågmälda berättandet här hos LeGuin.

Flera av novellerna är bra. Som Pat Murphys "Rachel in love" från 1987 om en gorilla med en ung mänsklig kvinnas medvetande. Också Connie Willis egen "Even the Queen" om en framtid där man avskaffat menstruation är rätt rolig. Men udden i den riktas snarast mot radikalfeminister. Och i förordet skriver Willis att genren alltid varit bra på att skildra kvinnor.
Något som står i skarp kontrast till skildringen av genrens hållning till genus i den äldre antologin.

Man ska kanske ändå inte dra för stora slutsatser av att den nyare på detta sätt har en mer defensiv, icke-kritisk hållning. Om Sargent är en klassiker så var valet av Willis/Williams lite slumpmässigt (ett bokreainköp). Det kommer ut feministiska sf-antologier med jämna mellanrum. Och på senare år har James Tiptree jr-priset lett till tre intressanta antologier med noveller, essäer och romanutdrag om genus.

James Tiptree jr. nämns i Willis förord (men finns inte med i boken - Willis/Williams-antologin tar sitt urval från två specifika sf-tidskrifter, vilket förklarar en del författares frånvaro där, dessa namedroppas istället i förordet). Tiptree finns inte med i Sargents urval. Vilket nog har att göra med att Tiptree jr. fortfarande troddes vara man. Annars finns de stora namnen representerade i antologin. Kit Reed, Carol Emshwiller och Joanna Russ med flera. Också en del tråkigare traditionella novellister finns med. Sargent försöker vara heltäckande. Mest synd känns det att MacLean aldrig kom ur genrens traditionella stil.

Den tidigare nämnda "Contagion" är annars en av samlingens bästa noveller. Bäst är, inte oväntat, Joanna Russ-novellen. Hennes "Nobody´s home" skildrar ett kreativt utopia och hur en medelbegåvad kvinna har svårt att finna sin plats i den. Novellen ställer frågor om hur en av oss skulle klara sej i en fri värld. Men i slutändan ställer sej Russ solidarisk med framtidens människa.

(Det här är en repris. Så nyligen var lite innan den 1:a april 2009 när inlägget först publicerades. Jag har flyttat en parantes och lagt till en annan parentes (om Mead))

Sydafrikansk framtidsroman från förr

Idag är Sydafrikas nationaldag. Den firas för att minnas de första demokratiska valen i mitten av 90-talet. I Nadine Gordimers framtidsskildring från 1981, Julys folk går apartheidregimens undergång inte lika fredligt till. Den skildrar ett inbördeskrig och en vit familj som göms av sina före detta tjänare.

I många framtidsromaner så låter man de svarta i Sydafrika förfölja och avrätta vita. Som till exempel i På andra sidan drömmen (1971) av Ursula K. LeGuin. Dessa böcker skrevs i allmänhet av liberaler som knappast sympatiserade med aparthheidsystemet. Men att de förtryckta blir föertryckarna var väl en svåremotståndlig kliché.

Det är nu inte riktigt Gordimers poäng. Och till skillnad från hos LeGuin är det framtida Sydafrika inte en krydda av flera i den dystopiska soppan utan tar upp hela handlingen. Romanen beskriver förhållandet mellan raserna när den skrevs och framtidsscenariot blir främst ett sätt att föra upp det till ytan.

Julys folk nämns sällan och tillhör nog heller inte Gordimers främsta verk. Men det är en bra välskriven roman. Och den bästa sydafrikanska framtidsroman som jag har läst.

Den kom på svenska 1991. Då var redan framtidsscenariot här osannolikt.

Om science fiction som är för fin för att kalla sej för science fiction

Margaret Atwoods senaste roman ska vara en slags fortsättning på (den rätt svaga) Oryx och Crake. Trots att den liksom den tidigare romanen utspelar sej i framtiden så hävdar Atwood och hennes förlag att den inte är science fiction. Ursula K. LeGuin ägnar en bit av början av sin recension i The Guardian av boken till att förklara varför detta är korkat av Atwood.

Men det är inte ovanligt att förlag och författare ogillar genrebeteckningar. Lars Jakobson har sagt att hans förlag inte ville att I den röda damens slott skulle kallas för sf i marknadsföringen. Trots att Jakobson själv ville det och att den till en del utspelar sej på planeten Mars.

Atwood har kallat sin nya roman Year of the Flood för "speculative fiction" och menat att en sådan skiljer sej från science fiction i det att den beskriver saker som faktiskt skulle kunna hända.

Nu har termen spekulative fiktion en gång i tiden använts för en viss sorts litterär sf som var föga intresserad av huruvida de framtider de beskrev skulle kunna hända eller inte. Science fictions nya våg kring New Worlds.

En författare som brukar sammankopplas med termen är Samuel R. Delany. Han anser att speculative fiction är en term som beskriver en redan svunnen epok inom genren.

Delany har ofta uppehållit sej kring den motsatsställning som många ser mellan sf och riktig litteratur.
I en intervju berättar Delany att han en gång i början på 80-talet började prata med en ung kvinna som sorterade in exemplar av Don DeLillos Ratner's Star.
"'Vet du, du borde ställa ett par exemplar av den i science fiction.'
Hon tittade förvånat upp, rynkade pannan, log sen och sa: 'O nej, det är faktiskt en riktigt bra bok.'
Jag skrattade. 'Det är en till tre fjärdedelar bra roman. Men på slutet så tröttnar han och tar sin tillflykt i en Beckettesk fabel. Det fungerar inte.'
'Nåja, du kan inte få det till science fiction enbart på grund av slutet!'
Jag skrattade igen. 'Slutet gör den till litteratur. Men resten av boken är en mycket trovärdig redogörelse för en ung matematikers arbete åt staten med att försöka tyda meddelanden från en avlägsen stjärna. Den skulle kunna ställas uppe bland SF-böckerna.'
Hennes panna hade nu stannat i ett rynkat läge. 'Nej' upprepade hon. 'Det är verkligen en bra bok. Jag har läst den. Den är rätt underbar.'
'Jag har också läst den' sa jag. 'Jag tyckte riktigt bra om den. Men det är därför jag menar att den är science fiction...'
Den unga kvinnan brast ut, inte direkt riktat till mej utan ut till hela lokalen: 'Det är ju rent vansinne...!' Hon vände sig tvärt ifrån mig och började åter att ställa in böcker.
Men då jag, efter ett par sekunder, såg åt hennes håll igen så mumlade hon fortfarande ont för sej själv - och hon hade tårar i ögonen!" (Intervjun ursprungligen från Para*Doxa 3/95 men det här utdraget finns i Kenneth R. James förord till Delany-brevsamlingen 1984. Min översättning).

(Först publicerad den 16:e september 2009.
Det här inlägget känns aktuellt nu när det talas om en dystopivåg utan att någon verkar låtsas om att termen science fiction finns.
Jag har ändrat i min översättnin av Delany-utdraget från beckettsk till beckettesk, även om det blir lite otympligt. Anledningen till ändringen förklaras i inlägget Kafkaesk där du också kan lära dej det nyttiga ordet kafkamaista. Det passar till många tillfällen.)

Kafka som fantasy

Jag läser Kafka på stranden av Haruki Murakami. Vid ett tillfälle tillfrågas huvudpersonen om han känner till sin namne och de börjar prata om "I straffkolonin". Vilket får mej att ta en paus i boken för att gå och läsa om novellen. Men jag upptäcker att jag inte har just den boken. (De flesta av mina Kafka har jag i W&W-serien. De gav ut två novellsamlingar med Franz Kafka. Jag har En läkare på landet men inte I straffkolonin.) Då kommer jag på att jag har novellen. På engelska. I den av Ray Bradbury redigerade volymen Timeless stories for today and tomorrow. Det känns lite dumt att läsa "In the penal colony" på engelska så jag bläddrar i volymen i stället.

Antologin är en samling fantasy. På sätt och vis. Bradbury skriver i förordet till den här samlingen från 1951 att novellerna är valda av författare som sällan skriver fantasy. Shirley Jackson, John Steinbeck och Christopher Isherwood är några av författarna. Det är en trevlig volym (och det omslag mitt ex har är snyggare än det på bilden). Men det får mej att fundera på huruvida man kan kalla "I straffkolonin" för fantasy.

På ett plan är frågan rätt enkel. Kafka skrev i en annan tradition än fantasyns. Han må ha påverkat författare i genren men har själv inte påverkats av den. Och alltså är detta inte fantasy.

Men just "I straffkolonin" skulle stå ut mindre i en fantasyantologi (Bradburys antologi är snarare en slipstream-antologi, även om det blir anakronistiskt att kalla den för det då termen slipstream uppfanns på 1990-talet) än många andra Kafkanoveller. Kvalitativt skulle den säkert stå ut men det är en annan sak.

Om man tar "Förvandlingen" som visserligen inte är realistisk går det där rätt lätt att peka ut hur den skiljer sej från genren. Att det inte finns någon förklaring till Samsas omvandling gör inte att det inte är fantasy. Men i fantasy när något liknande sker så är det för att i den värld som finns sådant brukar ske.

Men i "I straffkolonin" målas en värld, ett rike upp där sådant som användandet av denna onödigt tillkrånglade avrättningsapparat händer. Visserligen ser vi bara en liten del av den världen.
Man skulle kunna invända att språket, den sakliga tonen skiljer sej från den som brukar användas i fantasyn. Men en del av till exempel Ursula K. LeGuins senare noveller har lite samma slags distanserade ton.

Å andra sidan kan man fråga sej huruvida detta spelar särskilt stor roll. Inlivandet av en kafkanovell i en genreantologi (jag har sett honom också i skräckantologier, jag tror samma novell) spelar väl mest samma syfte som när bibliotekarier ställer Brott och Straff bland deckarna och nöjt noterar att utlåningen av verket går upp. Och därmed lurar på intet ont anande läsare denna den tråkigaste av tråkiga böcker.

Men just Kafkas stora inflytande på genren gör ändå att jag tycker skillnaderna och likheterna de imellan är intressanta. Och också de övriga novellerna i antologin får en ofta att fundera över gränserna mellan genrelitteratur och mainstream.

(Först publicerad 15:e maj 2009.
Jag återvände till Murakamis Kafka på stranden, läste ut den och skrev om den. Med inledningen: "I en av böckerna i Simone de Beauvoirs memoarsvit så sitter hon med Sartre och de läser en artikel där Proust, Joyce och Kafka kallas för de tre största författarna. Detta är typ tidigt 40-tal. De skrattar gott åt detta påstående. Om nu den där Kafka verkligen var så bra så skulle de väl redan känt till honom.

Något liknande kan jag känna inför hypade författarskap. Om nu den här Haruki Marakumi verkligen vore så bra så skulle jag väl redan ha läst honom. Detta är möjligen ett inte helt logiskt resonemang.")

Åtta länkar en lördag

Reklamfilm för Nekronomicon
"Well, it's like the Bible. But different."

Kristian Williams om de många porträtten av Dorian Gray
Senaste delen i en serie inlägg om hur olika konstnärer har avbildat Dorian Gray och hans tavla från Oscar Wildes roman. Williams har hittills tagit upp bokomslag, illustrationer, tecknade serier och illustrationer till Oscar Wildes Salomé.

Ursula K. LeGuin om Carol Emshwiller
"Why this book isn't a feminist classic I don't know. Maybe it is. Maybe that's why people haven't heard about it"
Meningen ovan är om Carmen Dog som jag skrev om igår. Artikeln handlar egentligen om den senare romanen Ledoyt. Men LeGuin gör en snabb översikt över hela Emshwillers författarskap och stannar bland annat upp vid Carmen Dog. Med en fotnot om när hon undervisade om romanen. Om någon av mina läsare av någon anledning skulle värdera LeGuins rekommendation högre än min så håller hon som framgår Carmen Dog mycket högt.
(LeGuin är förtjust i Emshwillers sätt att sluta sina romaner och tar upp slutet på Carmen Dog. Men även om Carmen Dog inte är utan spänningsmoment så är det något av en pikaresk. LeGuin kallar den en feministisk Candide och att berätta slutet på boken tar kanske inte ifrån mer än att avslöja slutet på Voltaires roman skulle förstöra den. Men spoilervarning ändå.)

Sean T. Collins om Metropolis
Om den nya återställda väldigt väldigt långa versionen av Friz Lang-filmen.

The Swedish Robot Invasion
The Factual Opinion om Du Levande av Roy Andersson och om Terminator: Salvation.

As small as a world and as large as alone, del 53

Lång väg tillbaka. En arbetsblogg av Mats Källblad
Nystartad blogg om arbetet på Källblads kommande seriealbum.

Simon säger om Mats Källblad
Simon säger har bloggat om större delen av Källblads produktion.

Ursula K. Le Guin om genrer och Fiktionens stad

It's not a matter for me of stooping to an occasional amusing bit of slumming in the kiddylit ghetto or the Sci Fi gutter. I live there, in the ghettos and the gutters. I am a street person of the city of fiction. And every now and then I come lumbering up like some sort of Sewer Monster out of the depths of Genre onto the spotless lawns of Literary Realism - since realism, to my mind, is simply another genre, another domain of fiction, and all mine if I want it.
Ursula K. Le Guin
2004
ur talet "Genre: A Word Only a Frenchman Could Love" publicerat i The James Tiptree Award Anthology 1 sex, the future, & chocolate chip cookies

Tekoppen påminner om att det är Ursula K. LeGuins 80:e födelsedag idag. Må hon vandra genom fiktionens gränder och hemsöka dess trädgårdar i många år till.

Om science fiction som är för fin för att kalla sej för science fiction

Margaret Atwoods senaste roman ska vara en slags fortsättning på (den rätt svaga) Oryx och Drake. Trots att bägge romanerna utspelar sej i framtiden så hävdar Atwood och hennes förlag att den inte är science fiction. Ursula K. LeGuin ägnar en bit av början av sin recension i The Guardian av boken till att förklara varför detta är korkat av Atwood.

Men det är inte ovanligt att förlag och författare ogillar genrebeteckningar. Lars Jakobson har sagt att hans förlag inte ville att I den röda damens slott skulle kallas för sf i marknadsföringen. Trots att Jakobson själv ville det och att den till en del utspelar sej på planeten Mars.

Atwood har kallat sin nya roman Year of the Flood för "speculative fiction" och menat att en sådan skiljer sej från science fiction i det att den beskriver saker som faktiskt skulle kunna hända.

Nu har termen spekulative fiktion en gång i tiden använts för en viss sorts litterär sf som var föga intresserad av huruvida de framtider de beskrev skulle kunna hända eller inte. Science fictions nya våg kring New Worlds.

En författare som brukar sammankopplas med termen är Samuel R. Delany. Han anser att speculative fiction är en term som beskriver en redan svunnen epok inom genren.

Delany har ofta uppehållit sej kring den motsatsställning som många ser mellan sf och riktig litteratur.
I en intervju berättar Delany att han en gång i början på 80-talet började prata med en ung kvinna som sorterade in exemplar av Don DeLillos Ratner's Star.
"'Vet du, du borde ställa ett par exemplar av den i science fiction.'
Hon tittade förvånat upp, rynkade pannan, log sen och sa: 'O nej, det är faktiskt en riktigt bra bok.'
Jag skrattade. 'Det är en till tre fjärdedelar bra roman. Men på slutet så tröttnar han och tar sin tillflykt i en Beckettsk fabel. Det fungerar inte.'
'Nåja, du kan inte få det till science fiction enbart på grund av slutet!'
Jag skrattade igen. 'Slutet gör den till litteratur. Men resten av boken är en mycket trovärdig redogörelse för en ung matematikers arbete åt staten med att försöka tyda meddelanden från en avlägsen stjärna. Den skulle kunna ställas uppe bland SF-böckerna.'
Hennes panna hade nu stannat i ett rynkat läge. 'Nej' upprepade hon. 'Det är verkligen en bra bok. Jag har läst den. Den är rätt underbar.'
'Jag har också läst den' sa jag. 'Jag tyckte riktigt bra om den. Men det är därför jag menar att den är science fiction...'
Den unga kvinnan brast ut, inte direkt riktat till mej utan ut till hela lokalen: 'Det är ju rent vansinne...!' Hon vände sig tvärt ifrån mig och började åter att ställa in böcker.
Men då jag, efter ett par sekunder, såg åt hennes håll igen så mumlade hon fortfarande ont för sej själv - och hon hade tårar i ögonen!" (Intervjun ursprungligen från Para*Doxa 3/95 men det här utdraget finns i Kenneth R. James förord till Delany-brevsamlingen 1984. Min översättning).

Åtta länkar en lördag

Lost art of the filmposter
Mer än 40 konstnärer har gjort nya affischer till gamla filmer (Blow up-affischen är gjord av Tomer Hanuka).

Ursula K. LeGuin recenserar Margaret Atwoods nya
När pocketX3 länkade till artikeln så var det med rubriken "The Guardian recenserar Atwoods 'Year of the flood'!". Utropstecknet känns där lite överflödigt då recensera Atwood är väl vad Guardian gör. Att LeGuin recenserar Atwood är lite mer exclamationpointworthy.
LeGuin inleder med en diskussion om detta att Atwood vägrar kalla sin science fiction för science fiction. Något hon också diskuterade i talet "Genre: A Word Only a Frenchman could love", publicerat i The James Tiptree Award Anthology 1 sex, the future, & chocolate chip cookies: "Her marketing department evidently lives in terror that she'll lose the Nobel Prize if her science fiction is recognized as such".
Tidigare i talet hånar hon de som kallat Harry Potter-böckerna för originella.

Inglourious Wizards
“But I got a warnin’ to all would-be aurors. You join Gryffindor and you take on a debit, a debit that you owe me personally. Each and every student in my house owes me one hundred Death Eater scalps. And I want my scalps. And all y’all will get me one hundred Death Eater scalps, taken from the heads of one hundred dead Death Eaters.”

Neil Gaimans bokhyllor

Utdrag ur den kommande SuperGud
Serie av Warren Ellis (text) och Garrie Gastonny (bild)
Den ser rätt intressant ut. Men säjs utgöra en tematisk fortsättning på No Hero och Black Summer. Två serier av Warren Ellis som också såg lovande ut men som visade sej vara rätt svaga. SUPERGOD är i vilket fall som helst en lysande titel.

Conversations with ADD
Alan David Doanes intervjuer med serietecknare och liknande. Går att ladda ner gratis på hans sida. Charles Burns, Chester Brown, Roberta Gregory, James Kochalka, Mark Millar, Seth, Howard Chaykin, Barry Windsor-Smith och många fler. De av intervjuerna som jag läst är väldigt intressanta.

I straffkolonin och Kafka som fantasy

Jag läser Kafka på stranden av Haruki Murakami. Vid ett tillfälle tillfrågas huvudpersonen om han känner till sin namne och de börjar prata om "I straffkolonin". Vilket får mej att ta en paus i boken för att gå och läsa om novellen. Men jag upptäcker att jag inte har just den boken. (De flesta av mina Kafka har jag i W&W-serien. De gav ut två novellsamlingar med Franz Kafka. Jag har En läkare på landet men inte I straffkolonin. Då kommer jag på att jag har novellen. På engelska. I den av Ray Bradbury redigerade volymen Timeless stories for today and tomorrow. Det känns lite dumt att läsa "In the penal colony" på engelska så jag bläddrar i volymen i stället.

Antologin är en samling fantasy. Eller på sätt och vis. Bradbury skriver i förordet till den här samlingen från 1951 att novellerna är valda av författare som sällan skriver fantasy. Shirley Jackson, John Steinbeck och Christopher Isherwood är några av författarna. Det är en trevlig volym (och det omslag mitt ex har är snyggare än det på bilden). Men det får mej att fundera på huruvida man kan kalla novellen för fantasy.

På ett plan är frågan rätt enkel. Kafka skrev i en annan tradition än fantasyns. Han må ha påverkat författare i genren men har själv inte påverkats av den. Och alltså är detta inte fantasy.

Men just "I straffkolonin" skulle stå ut mindre i en fantasyantologi (Bradburys antologi är snarare en slipstream-antologi, även om det blir anakronistiskt att kalla den för det) än många andra Kafkanoveller. Kvalitativt skulle den säkert stå ut men det är en annan sak.

Om man tar "Förvandlingen" som visserligen uppenbart inte är realistisk går det där ändå rätt lätt att peka ut hur den skiljer sej från genren. Att det inte finns någon förklaring till Samsas omvandling gör inte att det inte är fantasy. Men i fantasy när något liknande sker så är det för att i den värld som finns sådant sker.

Men i "I straffkolonin" målas en värld, ett rike upp där sådant som användandet av denna onödigt tillkrånglade avrättningsapparat sker. Visserligen ser vi bara en liten del av den.
Man skulle kunna invända mot att språket, den sakliga tonen skiljer sej från den som brukar användas i fantasyn. Men en del av Ursula K. LeGuins senare noveller har lite samma slags distanserade ton.

Å andra sidan kan man fråga sej huruvida detta spelar särskilt stor roll. Inlivandet av en kafkanovell i en genreantologi (jag har sett honom också i skräckantologier, jag tror samma novell) spelar väl mest samma syfte som när bibliotekarier ställer Brott och Straff bland deckarna och nöjt noterar att utlåningen av verket går upp. Och därmed lurar på intet ont anande läsare denna den tråkigaste av tråkiga böcker.

Men just Kafkas stora inflytande på genren gör ändå att jag tycker skillnaderna och likheterna de imellan är intressanta.

Women of wonder - två sf-antologier med kvinnor och om kvinnor

Nyligen läste jag två antologier med science fiction av och om kvinnor.

Dels Pamela Sargents Women of wonder Sf Stories by Women about Women från 1974. Och en från 2001. A Woman's liberation. A choice of futures by and about women redigerad av Connie Willis och Sheila Williams.

Sargentsamlingen är klassikern i sammanhanget. Det är inte helt förvånande att Willis/Williams-volymen har flera, eller exaktare fyra, författare gemensamt med den äldre antologin. En novell, Vonda N McIntyres (rätt tråkiga) "Of Mist, and Grass, and Sand" återfinns i bägge. Medan Anne McCaffrey är representeras med två olika noveller men ur samma svit.

Såna här antologier ifrågasätts ibland. Var finns Sf Stories by Men about Men? Men svaret är ju att de är allestädesnärvarande.

Science fiction var också till sin början en genre som gärna tog andra sorters populärlitteratur och omvandlade den till sf genom att låta den utspela sej i rymden och liknande. Dessa var mestadels pojkäventyr. Det vilda västra saturnus, de fyra robotmusketörerna. Också historiernas vetenskapliga grund, som - hur felaktig den än var - alltid betonades av genrens förkämpar, var nästan uteslutande manligt kodad.

En del kvinnliga författare började utgå från mer kvinnliga genrer och mindre manliga vetenskaper. En av de författare som finns representerad i bägge böckerna är Katherine MacLean. Hennes "Snowball" som nämns i Connie Willis förord även om en annan mycket senare novell finns med i boken (Willis/Williams-antologin tar sitt urval från två specifika sf-tidskrifter, vilket förklarar en del författares frånvaro där, dessa namedroppas istället i förordet.) Den femtiotalsnovellen var en av de första att bygga uttalat på sociologi som sin vetenskapliga grund. En annan vanlig vetenskap att utgå från bland författarna i dessa samlingar är antropologi. Ursula K. LeGuin, också hon representerad i bägge böckerna, hade en antropolog till förälder och hennes berättelser har ofta drag av antropologi. Liksom "Contagion", Mac>Lean-novellen i Sargents samling. Det är knappast en slump att hon låter en av sina karaktärer heta Mead.

Ursula K. LeGuin tar, inte förvånande, störst plats i böckerna. Förutom en novell citeras en diskussion mellan henne och Stanislaw Lem utförligt i förordet till Sargent-samlingen. Och långnovellen "A Woman's Liberation" har gett namn åt Willis/Williams-antologin. LeGuins långnovell om en slavinnas historia före, under och efter revolutionen som avslutar boken är egentligen ett litet udda inslag i denna den nyare av samlingarna. Förutom Octavia Butlers, förvisso bra men så många gånger antologiserade att åtminstone jag hoppade över den, "Speech Sounds" ("Talljud", på svenska i Första stora Science Fiction-Boken, red. John-Henri Holmberg.) så saknar de övriga historierna i samlingen den ilska som finns bakom det lågmälda berättandet hos Ursula K. Leguin.

Flera av novellerna är bra. Som Pat Murphys "Rachel in love" från 1987 om en gorilla med en ung mänsklig kvinnas medvetande. Också Connie Willis egen "Even the Queen" om en framtid där man avskaffat menstruation är rätt rolig. Men udden i den riktas snarast mot radikalfeminister. Och i förordet skriver Willis att genren alltid varit bra på att skildra kvinnor.

Något som står i skarp kontrast till skildringen av genrens hållning till genus i den äldre antologin. Man ska kanske ändå inte dra för stora slutsatser av att den nyare på detta sätt har en mer defensiv, icke-kritisk hållning. Om Sargent är en klassiker så var valet av Willis/Williams lite slumpmässigt (ett reaköp). Det kommer ut feministiska sf-antologier med jämna mellanrum. Och på senare år har James Tiptree jr-priset lett till tre intressanta antologier med noveller, essäer och romanutdrag om genus.

James Tiptree jr. nämns i Willis förord. Men finns inte med i Sargents urval. Vilketnog har att göra med att Tiptree jr. fortfarande troddes vara man. Annars finns de stora namnen representerade i antologin. Kit Reed, Carol Emshwiller och Joanna Russ med flera. Också en del tråkigare traditionella novellister finns med. Sargent försöker vara heltäckande. Mest synd känns det att MacLean aldrig kom ur genrens traditionella stil.

Den tidigare nämnda "Contagion" är annars en av samlingens bästa noveller. Bäst är, inte oväntat, Joanna Russ-novellen. Hennes "Nobody´s home" skildrar ett kreativt utopia och hur en medelbegåvad kvinna har svårt att finna sin plats i den. Novellen ställer frågor om hur en av oss skulle klara sej i en fri värld. Men i slutändan ställer sej Russ solidarisk med framtidens människa.