Om proggiga barnböcker

Förutom NJA-pjäsen (som jag skrev om förra veckan) så samarbetade Helena Henschen med Gunnar Ohrlander på två barnböcker. Dessa två, När barnen gick i strejk och När barnen tog makten, skriver Kalle Lind om i vad som ingår i en serie inlägg på bloggen En man med ett skägg. Inlägg som senare blev grunden för boken Proggiga barnböcker (på kommentarerna till texten om När barnen gick i strejk skriver Spiring om användandet av ordet "extremvänster" och vänsterns syn på Olof Palme efter att ha läst boken i fråga).

Jag minns När barnen tog makten från när jag var liten och minns den som en rätt festlig bok. De mer uttalat politiska delarna förvånade mej lite när jag bläddrade i boken igen för några år sedan. Kanske så hoppade föräldrarna över dem när de läste boken för en.När barnen gick i strejk kan jag inte påminna mej om att ha stött på. Och det är bara en liten del av böckerna i Proggiga barnböcker(som jag då inte läst - men jag har läst inläggen på Linds blogg) som känner igen från min barndom. Trots att mina föräldrar då var aktiva inom "extremvänstern". 

Men även om jag hade Sven Wernströms Olle och fabriken (en barnbok om det riktiga i att strejka - fast rätt underhållande, jag gav bort den i julklapp till min brorsdotter när hon var liten) och böcker i Ordfronts serie med återutgivningar av barnboksklassiker som Petjka och klockan av L. Pantelejev och Kurt Helds underbara Röda Zora, så läste vi mest Tove Jansson, Barbro Lindgren, Maria Gripe och utrikiska klassiker som Erik Linklater och J.R.R. Tolkien (vänstern har nu alltid läst både sina egen litteratur och borgerlighetens, medan högern enbart läser sina egna).

De socialrealistiska gråa skildringarna av förorterna utsattes jag så vitt jag kommer ihåg inte alls för (även om min bror gillade Olov Svedelids Betongrosorna som blandade socialrealism med ungdomsdeckargenren) och inte heller de rena hyllningarna av Folkrepubliken Kina i barnboksformatet. Om mina föräldrars kinavänliga syn på världen påverkade min barndomsläsning så var det i så fall att de läste Kung Markatta för en.

Lind skriver om både rätt allmänt spridda böcker och riktigt obskyra sådana (vi fick till exempel Per, Ida och Minimum lästa för oss på dagis, som annars hade Elsa Beskow och Astrid Lindgren och Totte badar och sånt i sin boksamling, men en del av de andra sexualkunskapsböckerna för barn som Lind tar upp hade väldigt liten spridning) och att han inte gör den skillnaden skulle man kanske kunna kritisera inläggen/boken för. Men den ger inte ut sej för att vara en litteraturvetenskaplig översikt och texterna är underhållande.

(Först publicerad 6 februari 2011. Då som del av en länksamling. Linds bok (som jag alltså inte läst, jag har bara texterna på Linds blogg) har nyligen kommit i en utökad pocketutgåva.)

Problemet med Susan - om Neil Gaiman och Narnia

she can see a centaur, its throat slit, on the grass near her. The horse half of it is a vivid chestnut. Its human skin is nut-brown from the sun. She finds herself staring at the horse's penis, wondering about centaurs mating, imagines being kissed by that bearded face

"The Problem of Susan" är en kort novell av Neil Gaiman från 2004. Den börjar och slutar med en drömsekvens. Därimellan besöker en ung journalist en barnboksforskare. De talar om Narnia-böckerna av C. S. Lewis. Drömmen som ramar in novellen bygger på en scen ur en av Narnia-böckerna.

Narnia har påverkat flera verk av Gaiman. Mest direkt Sandman-seriealbumet A Game of You. Där blir kvinnan Barbie förflyttad till sin barndoms fantasiland. Karaktärerna i detta land och deras dialog lånar från flera av Narnia-böckerna. Allas favoritnarniakaraktär myrslingerbulten Surpöl är här lätt förklädd till en råtta i en trenchcoat. En karta över landet påminner om de kartor av Pauline Baynes som finns med i Lewis böcker.

Den starkaste scenen i A Game of You utgår från Den sista striden. Denna den sista av Narnia-böckerna är också den som diskuteras i samtalet mellan journalisten och forskaren. Forskaren förlorade sin familj i en tågolycka vilket får journalisten att associera till Susan i Narnia. Och ett replikskifte i Den sista striden där det framgår att Susan inte längre "är en vän av Narnia". Journalisten berättar att hon som tolvåring tagit upp problemet med Susan med sin engelskalärare.
"All the other kids go off to Paradise, and Susan can't go. She's[...]too fond of lipsticks and nylons and invitation to parties[...]There must have been something else wrong with Susan[...]something they didn't tell us. Otherwise she wouldn't have been damned like that-denied the Heaven of further up and further in."

Flera författare har när de har kritiserat Narnia och dess kristna undertext inriktat sej på den här passagen med Susan och läppstiftet och nylonet. J. K. Rowling är en, Philip Pullman (vars Den mörka materian brukar beskrivas som en Anti-Narnia) en annan. De menar att det är Susans sexualitet som gör att hon blir förnekad Aslans nåd.

Birgitta Hammars översättning utesluter läppstiftet och nylonet. Vilket gjorde att jag när jag första gången läste A Game of You missade betydelsen av att ett läppstift används för att stryka över ett namn och skriva ett annat i en episod i albumet.

Det är transvestiten Wandas pojknamn som stryks över. Fyra av Barbies grannar följer efter henne in i sagolandet. Wanda får inte följa med då hon inte är kvinna. Här utestängs Wanda av en matriarkal tradition. Barbies fantasiland har inte Narnias kristna undertext.

Gaiman är inte fullt lika kritisk mot Narnia som till exempel Pullman. Men han har i ett tal berättat att när han som tolvåring (alltså i samma ålder som journalisten i "The Problem of Susan" tar upp problemet med Susan med sin engelskalärare) läste om Narnia-böckerna och märkte de kristna paralellerna som gick över hans huvud vid den första barndomsläsningen av böckerna så blev han förnärmad över att författaren haft en (inte särskilt väl)gömd agenda. Detta gjorde Narnia mindre i hans ögon.

A Game of You är Narnia minus Jesus. Den religiösa undertexten blir ersatt av en narniansk intertextuell undertext. Morpheus (Sandman) står för Aslan såsom Aslan står för Kristus. Denna förskjutning fungerar och ger albumet lite mer tyngd än de flesta historier kring en vuxen som besöker sitt barndoms sagolandskap (möjligen kan en läsare som inte ser Narnia-paralellerna vid första läsningen komma att känna en liknande besvikelse om den tolvårige Gaiman vid en omläsning).

Där A Game of You på detta sätt lyckas inordna sin föräldratext som en mindre del av det sandmanska landskapet så lösgör sej "The Problem of Susan" aldrig från att vara en till fiktion (dåligt) förklädd kritik av samma text.

Problemet med "The Problem of Susan" är ett som delas av en stor del av Gaimans post-sandmanska verk. Det är en berättelse om en berättelse snarare än en berättelse i egen kraft.
De två drömsekvenserna är rätt bra. Den första omtolkar en scen ur Häxan och lejonet. Medan den andra fortsätter och ändrar förloppet där. Den första är bättre än den andra som kanske blir för lite obscent blasfemisk för sitt eget bästa.

I novellen ingår en tredje drömscen där Mary Poppins skrivs om. Mary Poppins blir lite märkligt en slags positiv mottext till Narnia. Men den korta passagen är ändå bäst i novellen.

"The Problem of Susan" går enklast att hitta i novellsamlingen Fragile things som är en bra ingångsport till Gaimans författarskap.

(Först publicerad den 12:e april 2010 - där det finns kommentarer.

Om Narnia har jag också skrivit i Häxan och lejonet och Bacchus och jultomten.
Publicerad på påskdagen 2010.

Och om Neil Gaimans Sandman i Sandman 54: The Golden Boy - En passionshistoria)

Färgtrumpeten

En bok jag minns starkt från min barndom är Färgtrumpeten.
Om en pojke som hade en trumpet som spelade fätger istället för toner.
Jag tror mitt dagis hade boken.
På den tiden tänkte jag nog inte så mycket på vilka som hade gjort alla de böcker som fanns överallt. Men den var tecknad och skriven av Ulf Löfgren. Som hade gjort flera böcker som man bläddrade i som lien. Från illustrationer av H. C. Andersen-berättelser och andra sagor till Pellepennan, Suddagumman och kluddabarnen, gjord tillsammans med Gunnel Linde och baserad på det fortfarande populära TV-serien.

Löfgrens stil varierade lite från bok till bok. Men i större bilderböcker som Det underbara trädet påminner han om en blandning av Per Åhlin och Hans Arnold.
Han var bra på lejon, om du frågar den sexårige Butter - som gillade lejon.
Ulf Löfgren dog för ett par dagar sen. Idag skulle han ha fyllt 80 år.

Barnsliga historier

Jag har historien från en man, som berättar historier. Jag har sagt honom flera gånger att jag inte tror på hans historia.
"Ni ljuger", har jag sagt, "ni luras, ni fantiserar, ni skojar."
Det gjorde inget intryck på honom. Han berättade lugnt vidare, och när jag ropade: "Ni lögnare, ni skojare, ni fantast, ni bedragare!" då såg han länge på mig, skakade på huvudet, log sorgset och sade sedan så tyst, att jag nästan skämdes: "Amerika finns inte."

Peter Bichsels novellsamling Barnsliga historier från 1969 innehåller sju berättelser. Dessa är riktade till barn och ungdom. Men de påminner i tema och också språk om Bichsels vuxenböcker. Boken kan läsas av både barn och vuxna. Och historierna "Jag kan hälsa från Jodok" och "Jorden är rund" har rätt sorgsna slut som nog framstår som mörkare för den vuxne läsaren.


I "Jorden är rund" tänker en gammal man över allt han vet "och han visste samma saker som vi". När han kommer till att han vet att jorden är rund så inser han att han vet att jorden är rund. Men han tror inte att jorden är rund. Så han måste pröva om jorden är rund. Genom att gå rakt fram åt ett och samma håll tills han kommer tillbaka till samma plats igen.

"Ett bord är ett bord" handlar om en annan man som börjar att ifrågasätta varför saker och ting heter en sak och inte en annan.

Höjdpunkten i samlingen är "Amerika finns inte". I den blir pojken Colombin hovnarr åt den spanske kungen. Han säjer att han ska upptäcka ett land. Hela hovet skrattar åt honom. Han gömmer sej i skogen i veckor och påstår sen att han upptäckt en kontinent.
En annan sjöfarare, Amerigo Vespucci, åker ut för att hitta landet. Också han påstår, med en blinkning åt Colombin, att kontinenten finns. "Och när två berättar för varandra om Amerika, blinkar de än idag till varandra(...)och alla berättar om sådant som de kände till redan före resan; och det verkar ju mycket misstänkt."

Novellerna kan ibland påminna om Borges men enklare och med mer värme. Som svensk tänker man också på Slas.

Bichsel är så vitt jag förstår en populär författare i sitt hemland Schweiz. Men på svenska finns förutom Barnsliga historier bara två böcker till varav den ena är en föreläsningsserie om litteratur. Samt den korta artikeln "Engagemang" i Skeptisk Antologi, red G. Antonsson & E. Fylkesson. Just "Engagemang" är väldigt bra, allt jag läst av Bichsel är bra.

(Idag är den schweiziska nationaldagen. Jag kommer bara på en schweizisk film - Johan som blir 25 år 2000 (den är i och för sej bäst) & en schweiziskt musikgrupp - Younggods.
Och jag har redan haft en lista med 5 bra schweiziska böcker.
Så för att fira dagen så får det bli en favorit i repris om en av mina schweiziska favoritböcker. Tidigare publicerad här den 26:e juli 2009 - fast då utan bilden på det rosa omslaget.
Jag fick ett mail om inlägget som undrade om Barnsliga historier verkligen var riktad till barn. Han som mailade det hade uppfattat det mer som om det bara var en titel. Men Bichsel fick åtminstone ett barnbokspris för samlingen.)

Tre barn- och ungdomsböcker

Lyrans senaste tematrio handlar om barn- och ungdomsböcker

L. Frank Baum - Smaragdstaden i Oz
"Mitt sjuåriga jag har markerat med kulspetspennan streck där han tagit paus i läsningen. På en sida i den tidiga delen av boken har jag markerat paus en mening efter den förra pausen. Efter hand förvandlas strecken till små monsterhuvuden. Möjligen inspirerade av de ondsinta varelser som hotar landet Oz i romanen."

Erik Linklater - Det blåser på månen
"I Medelby mötte han den morgonen minst trettio små pojkar och flickor, som på ett högst uppseendeväckande sätt höll handen för näsan när han gick förbi, och två gånger hörde han Katrin Krans säga till dem med sin gälla röst: >>Kan ni tänka er, han har inte bytt mening på många veckor nu!>>" (övers. Hugo Hultenberg)

På bokrean fanns en box med ungdomsklassiker med kitchsiga omslag kallad Flickrumsböcker eller något liknande. De bytade namn rätt snabbt. Vad som gjorde att böckerna hamnade i den boxen snarare än i Pojkrumsboxen (som inte hette pojkrumsboxen) verkade mest vara att de hade kvinnliga huvudpersoner - bara en av böckerna (Pappa Långben) är vad man brukar mena med flickböcker.
Vilket väl i så fall skulle göra även den här brittiska klassikern från 40-talet till en flickbok. Fast åtminstone förr kunde böcker med kvinnliga hjältar läsas både av pojkar och flickor. Kanske är det annorlunda numera (egentligen stör jag mej nog mest på att jag verkar ha läst fler av de där flickrumsböckerna än de i äventyrsbokboxen - 4 av 5 mot 3,5 av 5, min manlighet är ifrågasatt). Det är i vilket fall fortfarande en rolig berättelse.

Randolph Stow - Midnadt: en riktig rövarhistoria
Det här med speciella böcker riktade till ungdom kan man så klart diskutera. Men en sak som är bra med barn- och ungdomsböcker är att de skapar ett gemensamt referensverk. Dorothy i Oz och Dina och Dorinda i Medelby är personer många känner till.
Men sen finns det också böcker som man läste och älskade som liten som få verkar ha hört talas om. Som denna australiensiska bok om en lite korkad ung man som över talas av sin katt att bli stråtrövare. Midnadts namn är snart på allas läppar. Också en mycket rolig bok. Den (som det tyvärr verkar enda) svenska utgåvan är vacker med trevliga illustrationer.
Stow dog förra året. Han verkar ha varit en populär författare i Australien.

Den hemliga trädgården - en önskeklassiker

När Mary Lennox skickades till Misselthwaite Manor för att bo hos sin farbror, sade alla att man inte kunde föreställa sig en fulare flicka. Det var sant också.

Önskeklassikern var en serie med klassiska ungdomsböcker som gavs ut på en underavdelning av Bonniers kallad Bonniers junior Förlag.
Jag hade många böcker med ordet ÖNSKEKLASSIKERN på omslaget.
Rudyard Kipling, Jean Webster och Arthur Conan Doyle med flera. Doktor Doolittle och Tistou, med de gröna fingrarna.
En bra sak med Önskeklassikern var att den inte, som vissa andra ungdomsbokserier, var uppdelad i pojk- och flickböcker. Så Frances Hodgson Burnetts roman slapp få ett stigma i form av en röd rygg.
Martin Lamms omslag får ändå romanen att se lite omanlig ut. Men inte mer än att mitt sjuåriga jag kunde se förbi det.
(Citatet överst är romanens första mening och är översatt av Cilla Johnsson.)

Smaragdstaden i Oz

Den första Oz-boken som jag läste var den som L. Frank Baum först hade menat som den sista i serien: Smaragdstaden i Oz

I veckan läste jag om romanen för första gången (från pärm till pärm i alla fall) på många år. Tidigt i läsningen inser jag att det är omöjligt för mej att förhålla mej det minsta objektivt till boken.

Jag fick den julen 1981. Den måste då ha varit den dittills längsta bok jag läst själv. Det är samma med åren slitna exemplar jag läser nu. Mitt sjuåriga jag har markerat med kulspetspennan streck där det blivit pausd i läsningen. På en sida i den tidiga delen av boken har jag markerat paus en mening efter den förra pausen. Efter hand förvandlas strecken till små monsterhuvuden. Möjligen inspirerade av de ondsinta varelser som hotar landet Oz i boken.

Baum lät för denna sitt adjö till Oz flera av de gamla karaktärerna komma tillbaka. Här finns figurer från alla de tidigare fem böckerna. Också skurken, nomekungen, är tagen från en tidigare roman. John R. Neill fångar denna tomteliknande varelse väl i illustrationerna. Och nomerna är mitt starkaste minne från läsningen.

Kanske för att Neill var så bra på att rita groteska varelser så har Baum med en del rätt så skrämmande monster (även om de flesta också har något komiskt över sej). Så han höll inte heller själv helt fast vid att barnaberättelser inte skulle vara kusliga.

I den andra delen av boken så tar Dorothy med sin farbror och faster, som än en gång utfattiga hon äntligen bjudit in till överflödslandet Oz, på en rundresa genom landet. Vi möter det fega lejonet (som Baum klokt nog fortfarande lät vara lika feg eller lika lite feg som i första boken) och hönan Billina - dessa två var mina favoriter.
Och Ticktack, den mekaniske mannen som senare genom en tidigare bok skulle komma att bli en favorit. Och vi besöker byar med människor som är pussel och en by med levande bestick, negativt inställda till människor. Det senare kapitlet brukar säjas vara det främsta exemplet på Baums förkärlek för ordvitsar. Något som väl lite gått bort i den annars utmärkta översättningen av Sam J. Lundwall.

De onda groteska varelserna blir då det är en Oz-bok trots allt lätt övervunna, på ett sätt som man kanske kan ha invändningar mot som vuxen läsare - både moralioskt och intrigmässigt.
Men det tänker jag inte ha. Jag läste de sista kapitlen med stigande spänning som sjuåring och som jag minns det älskade jag slutet och fortfarande idag roas jag av hur den ibland lite världsfrånvända landets härskare, flickan Ozma, över huvud taget inte kommit sej för att oroas över att en hop oändligt mäktiga varelser som är som tagna från en Clive Barker-film snart ska till att invadera landet.

Slutet är tydligt menat som ett slut på hela bokserien (det amerikanska originalet lär ha ett avskedsbrev till läsarna från Dorothy, det är inte med här).
Baum hade något börjat tröttna på böckerna.
De två romanerna som föregår denna är av två helt olika karaktär och bägge utan egentlig övergripande handling - hjältarna försöker ta sej från A till B, vilket de lyckas med (vilket förvisso är handlingen i alla Oz-böcker jag läst utom möjligen just denna där det snarare är skurkarna som ska ta sej från A till B). Men trycket från publik och förläggare gjorde att han ändå sen fortsatte med serien. (Baum verkar ändå ha fått en viss energi av denna final. För nästa bok i serien är en av de bättre.)

Så att vara den sista Oz-romanen är alltså något Smaragdstaden i Oz kan säjas ha misslyckats med. Men som en första Oz-bok och en av de första romaner (kanske den första) jag läst så var den helt och hållet framgångsrik.

Mumin i många skepnader

En ny muminfilm, Mumintrollet och kometjakten har haft premiär i Cannes. Enligt Erik Helmersons recension ska den vara trogen förlagan och verkar mer likna de gamla tjeckiska snygga dockfilmerna än de senare japanska filmerna där mumintrollen är olikfärgade, som om de vore snorkar.

De olika färgerna tas upp i en intervju med Tove Janssons brorsdotter i DN där det nämns att de godkänts av Tove Jansson vid en tidigare animering. Det borde vara den som nämns i en artikel om filmen i Hufvudstadsbladet som en tidigare japansk version som Tove Jansson ogillat.

Mumintrollen finns i en mängd olika former. Dagsstrippserien, som börjat ges ut i samlat format både på engelska och på svenska, var länge utomlands minst lika populär som prosaböckerna. Det har funnits serietidningar och godis och flera film- och TV-versioner. Samt, som jag skrivit om tidigare, dockhus.

Just de japanska 90-talsfilmerna brukar ogillas av de lite mer puritanska muminfansen. Och det jag sett av dem har inte direkt varit särskilt bra. Men Tove Jansson själv åkte till Japan för att konsultera på serien. Och dessa tecknade japanska filmer är populära i många länder.

I novellen "Beyond the river" av Joel Lane så besöker en journalist en barnboksförfattare. Författaren har skrivit en serie böcker om The Forest of Scriffle. I slutet av intervjun tar författaren med journalisten till denna magiska skog. Som visar sej vara en riktig plats som man kan hitta om man vet vad man ska leta. Det är emellertid något fel med skogen. Träden har ännu inte lövats och djuren där är sjuka och blinda.

I intervjun har de pratat om hur förlaget försöker tjäna pengar på hennes böcker. Och ska ge ut en ny moderniserad version av dem. Författaren bränner ner den magiska skogen.

Det är en på alla sätt usel novell. Med en rätt korkad gängse romantisering av författandet och hyllande av fantasin. Som i praktiken innebär ett nedvärderande av fabuleringskonsten. Vad som är lite intressant med novellen är att den är uttalat inspirerad av Tove Jansson och hennes muminböcker.

Lanes författares motstånd mot det onda förlaget har inte så mycket gemensamt med Tove Janssons inställning till de här sakerna.

Det är möjligt den nya filmen är bra, det är möjligt den är dålig. Men invånarna i mumindalen kommer inte att bli syfilitiskt blinda i vilket fall.

Boken filmer bygger på är i vilket fall bra. Som man kan se av att den platsade på min lista över 10 bra berättelser där världen går under.

Problemet med Susan - Neil Gaiman och Narnia

she can see a centaur, its throat slit, on the grass near her. The horse half of it is a vivid chestnut. Its human skin is nut-brown from the sun. She finds herself staring at the horse's penis, wondering about centaurs mating, imagines being kissed by that bearded face

"The Problem of Susan" är en kort novell av Neil Gaiman från 2004. Den börjar och slutar med en drömsekvens. Därimellan besöker en ung journalist en barnboksforskare. De talar om Narnia-böckerna av C. S. Lewis. Drömmen som ramar in novellen bygger på en scen ur en av Narnia-böckerna.

Narnia har påverkat flera verk av Gaiman. Mest direkt i Sandman-seriealbumet A Game of You. Där blir kvinnan Barbie förflyttad till sin barndoms fantasiland. Karaktärerna i detta land och deras dialog lånar från flera av Narnia-böckerna. Allas favoritnarniakaraktär myrslingerbulten Surpöl är här lätt förklädd till en råtta i en trenchcoat. En karta över landet påminner om de kartor av Pauline Baynes som fanns med i Lewis-böcker.

Den starkaste scenen i A Game of You utgår från Den sista striden. Denna den sista av Narnia-böckerna är också den som diskuteras i samtalet mellan journalisten och forskaren. Forskaren förlorade sin familj i en tågolycka vilket får journalisten att associera till Susan i Narnia. Och ett replikskifte i Den sista striden där det framgår att Susan inte längre "är en vän av Narnia". Journalisten berättar att hon som tolvåring tagit upp problemet med Susan med sin engelskalärare.
"All the other kids go off to Paradise, and Susan can't go. She's[...]too fond of lipsticks and nylons and invitation to parties[...]Ther must have been something else wrong with Susan[...]something they didn't tell us. Otherwise she wouldn't have been damned like that-denied the Heaven of further up and further in."

Flera författare har när de har kritiserat Narnia och dess kristna undertext inriktat sej på den här passagen med Susan och läppstiftet och nylonet. J. K. Rowling är en, Philip Pullman (vars Den mörka materian brukar beskrivas som en Anti-Narnia) en annan. De menar att det är Susans sexualitet som gör att hon blir förnekad Aslans nåd.

Birgitta Hammars översättning utesluter läppstiftet och nylonet. Vilket gjorde att jag när jag första gången läste A Game of You missade betydelsen av att ett läppstift används för att stryka över ett namn och skriva ett annat i en episod i albumet.

Det är transvestiten Wandas pojknamn som stryks över. Fyra av Barbies grannar följer efter henne in i sagolandet. Wanda får inte följa med då hon inte är kvinna. Här utestängs Wanda av en matriarkal tradition. Barbies fantasiland har inte Narnias kristna undertext.

Gaiman är inte fullt lika kritisk mot Narnia som till exempel Pullman. Men han har i ett tal berättat att när han som tolvåring (alltså i samma ålder som journalisten i "The Problem of Susan" tar upp problemet med Susan med sin engelskalärare) läste om Narnia-böckerna och märkte de kristna paralellerna som gick över hans huvud vid den första barndomsläsningen av böckerna så blev han förnärmad över att författaren haft en (inte särskilt väl)gömd agenda. Detta gjorde Narnia mindre i hans ögon.

A Game of You är Narnia minus Jesus. Den religiösa undertexten blir ersatt av en narniansk intertextuell undertext. Morpheus (Sandman) står för Aslan såsom Aslan står för Kristus. Denna förskjutning fungerar och ger albumet lite mer tyngd än de flesta historier kring en vuxen som besöker sitt barndoms sagolandskap (möjligen kan en läsare som inte ser Narnia-paralellerna vid första läsningen komma att känna en liknande besvikelse om den tolvårige Gaiman vid en omläsning).

Där A Game of You på detta sätt lyckas inordna sin föräldratext som en mindre del av det sandmanska landskapet så lösgör sej "The Problem of Susan" aldrig från att vara en till fiktion (dåligt) förklädd kritik av samma text.

Problemet med "The Problem of Susan" är ett problem som finns hos en stor del av Gaimans post-sandmanska verk. Det är en berättelse om en berättelse snarare än en berättelse i egen kraft.
De två drömsekvenserna är rätt bra. Den första omtolkar en scen ur Häxan och lejonet. Medan den andra fortsätter och ändrar förloppet där. Den första är bättre än den andra som kanske blir för lite obscent blasfemisk för sitt eget bästa.

I novellen ingår en tredje drömscen där Mary Poppins skrivs om. Mary Poppins blir lite märkligt en slags positiv mottext till Narnia. Men den korta passagen är ändå bäst i novellen.

"The Problem of Susan" går enklast att hitta i novellsamlingen Fragile things som är en bra ingångsport till Gaimans författarskap.

Tematrio Barnböcker

Lyrans tematrio denna måndag handlar om barnböcker.

Peter Bichsel - Barnsliga historier
Bichsel läste jag först i vuxen ålder. Med undantag för böcker för de riktigt små barnen så fungerar en bra barnbok även för den äldre läsaren.

Michael Ende - Momo eller Kampen om tiden
Tidscigaretter. Boken om Momo har dels huvudhistorien om tidstjuvarna men också flera andra kortare berättelser berättade av personer i boken. Om moralen möjligen är lite enkel för en vuxen läsare så förblir romanen fascinerande främst genom dessa många utvikningar. Och de grå männen är obehagliga.

Irmelin Sandman Lilius - Bonadea
En av flera Lilius-romaner som utspelar sej i staden Tulavall. "Staden Tulavall är inte stor, men den är gammal. Den ligger vid kusten, just där Tåtelälven mynnar ut." Den föräldralösa Bonadea avviker från barnhemmet och bosätter sej på en bagerivind. Hon möter flera av Tulavalls innevånare. Tulavall-böckerna har alltid ett visst fantastiskt inslag. Här hålls det i bakgrunden.
Lilius har ett mycket vackert språk och har skrivit många bra böcker men tyvärr finns inte så många i tryck.

Herr Padda

I det andra League of Extraordinary Gentlemen-albumet så söker huvudpersonerna upp doktor Moreau från H. G. Wells roman. Han är omgiven av en hop förmänskligade djur. Ett av dessa är en padda i en liten bil.
De många referenserna i Alan Moores och Kevin O'Neills serie kan bli lite tjatiga. Men denna cameo av Herr Padda fick mej att le brett.

Herr Padda är en av figurerna i Kenneth Grahames barnboksklassiker Det susar i säven. Herr Padda har en förkärlek för olika motorfordon. Denna hobby gör ständigt att han hamnar i svårigheter.
Paddan är skrytsam, burlesk och underbar.

I en ny preview av Grant Morrisons och Frank Quitelys Batman and Robin är det tydligt vad som kunnat anats av tidigare förhandsutdrag, att en av de nya bisarra skurkarna hos Morrison bygger på Herr Padda eller Mister Toad. Och att han även här har en viss förkärlek för motorfordon.
Batman och Robin kommer ut med första numret i dag i staterna.


Paddans energi och oförbätterlighet gör honom till den egentliga hjälten i Grahames berättelse.

I En Meccanopojke berättar. Anteckningar om ett borgerligt förnuft låter Jan Myrdal en av sina vänner jämföra honom med Herr Padda: "Chauffören försökte ingripa, men Jan Myrdal bara knuffade ner honom på sätet(...)Outgiven var det ja! skrek han hänsynslöst. Refuserad säger ni. Ha, ha! Jan Myrdal är jag, den blivande världsskriftställaren som bryter alla bojor", och så vidare fram till och med den mening som i Signe Hallströms översättning lyder: "Ha, ha tjöt han, rusig av egenkärlek, där har vi Paddan nu igen! Paddan, som kommer ner på fötterna som vanligt!"

Anledningen till att Dag, som hans vän heter, här tar avstamp i Det susar i säven är enligt Myrdal att han var "uppfostrad mycket brittiskt på göteborgsmanér med klassisk barnbokslitteratur".