Nina Björks nya bok Drömmen om det röda fortsätter temat från hennes förra Lyckliga i alla sina dagar. Hon utgår den här gången från marxisten Rosa Luxemburg.
Rosa Luxemburg var marxist och med i det tyska socialdemokratiska partiet (SPD) i 1900-talets början. Hon kämpade emot den reformistiska utvecklingen av arbetarrörelsen men var också oense med till exempel Vladimir Lenin om hur den revolutionära socialismen skulle se ut. Hon kritiserade frånvaron av demokratin i Ryssland efter ryska revolutionen.
När SPD stödde att Tyskland gick ut i första världskriget bröt Luxemburg med partiet och var med om att grunda tyska kommunistiska partiet (men hon röstade emot namnet).
Luxemburg skrev flera marxistiska böcker. Men hennes brev från fängelset är nog det av henne som blivit mest läst.
Björk går inte in i detalj på Luxemburgs teorier om till exempel imperialism. Och bokens inledande genomgång av marxismen är också rätt förenklad (en reflektion jag gjorde när jag läste Lyckliga alla sina dagar är att Björks Marx är en syntes av den yngre och den äldre Marx, vilket även gäller här). Detta gör att man inte behöver kunna särskilt mycket om marxism eller Luxemburg för att få något ut av boken.
Vad Björk istället gör är närläsningar av en del av Luxemburgs texter: kärleksbrev, tal, artiklar. Dessa läsningar visar på intressanta sidor hos Luxemburg och fick mej att gå till Luxemburg-böckerna i min bokhylla och bläddra och läsa i dem (en bra bredvidläsningsvolym till Drömmen om det röda är Jag var, jag är, jag blir, ett urval av Luxemburgs texter redigerat av Bo Gustafsson.)
En del får läsaren också veta om Luxemburgs liv. Som att hennes katt hette Mimi. Och det märks att Björk levt sej in i Luxemburgs värld. Men det är inte en ren biografi. Utan ett slags resonemang med Luxemburg som exempel. Om, som bokens undertitel lyder "Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek". Och om "barndomens fråga — Varför har vissa så mycket och andra så lite?"
En sak Björk diskuterar är den så kallade identitetspolitiken. Luxemburg var rörelsehindrad, kvinna och polsk judinna men dessa identiteter var inte huvudsaken i hennes politiska kamp. Björk kritiserar här begreppet klassism.
Och visar i och för sej bra vad som är skillnaden mellan klass och andra identitetskategorier: "En person från arbetarklassen kan inte komma till en diskrimineringsombudsman och säga: 'Titta, jag är utsatt för orättvisa för jag äger inte produktionsmedlen och är därför utlämnaf till att acceptera den ägande klassens villkor.'"
Men Björk kritiserar begreppet klassism utifrån en temavecka på instagramkontot Kvinnohat. Det är att göradet lite lätt för sej. Det borde gått att hitta bättre texter av intersektionella feminister om klass (att ordet intersektionalitet aldrig nämns är också typiskt). Jag tror kapitlet hade tjänat på det.
Annars är det en välskriven medryckande bok som får en att åter ställa de barmsliga frågorna om varför världen ser ut som den gör och om den går att ändra.
Luxemburg var med när arbetarrörelsen splittrades i en reformistisk och en revolutionär del. I dag kan vi se att både den reformistiska och den revolutionära socialismen har misslyckats (den senare ofta med direkt katastrofalt resultat). Men den grundläggande orättvisan i världen finns kvar.
Drömmen om det röda ger inga direkta svar på vad vi gör åt detta och för Luxemburg själv slutade det inte heller särskilt bra. Men ändå är det ingen nedslående läsning.
Som Björk skriver i bokens inledning: "Så länge människor tycker att ojämlikheten tarvar en förklaring finns det hopp."
Inlägg
