Jack Whites tio bästa album

Jack White fyller 38 år idag. Vi firar honom med denna lista.

10. Cold mountain soundtracket

Jack White har fem låtar med på soundtracket till den här filmen där han också hade en mindre roll. Han spelar traditionell musik. Rätt trevliga sånger.

Bästa spår: Christmas time will soon be over

9. White Stripes - Icky thump

Det här är ingen dålig platta. Men visst märks det varför det blev White Stripes sista. Här finns dock ett par riktigt bra låtar.

Bästa spår: I'm slowly turning into you

8. Dead weather - Sea of cowards

Bästa spår: I can't hear you

7. White Stripes - White Stripes

Debuten. Punkblues. Trevlig men lite splittrad.

Bästa spår: Sugar never tasted so good

6. Jack White - Blunderbuss

Det första soloalbumet från häromåret är riktigt bra med egensinnigt pianokomp som ersättning till Meg Whites egensinniga trumspel. Liote överlastad i produktionen här och där men inte så det stör. Påminner mer om White Stripes-skivorna än om Raconteurs och Dead Weathers.

Bästa spår: Love interruption

5. White Stripes - Get behind me Satan

Det White Stripes-album Blunderbuss påminner mest om är nog det här. Lekfull skiva.

Bästa spår: My doorbell

4. Raconteurs - Raconteurs

Det här samarbetet med Brendan Benson har tjänat på att åldras lite.

Bästa spår: Steady as she goes

3. White Stripes - Elephant

Det verkar som om många anser att det här är det bästa White Stripes-albumet. Det är det inte. Men det är väldigt bra.  

Bästa spår: In the cold, cold night

2. White Stripes - De Stijl

Skivan där gruppen hittar sin röst (även om denna sen förändras för varje album).

Bästa spår: Your southern can is mine

1. White Stripes - White Blood Cells

Rangordningen på skivorna på listan hade nog sett lite annorlunda ut om jag gjort den nån annan dag. Förutom förstaplatsen. Jag upptäckte som många andra bandet med singeln "Hotel Yorba" och det här har förblivit en av mina favoritskivor.

Bästa spår: Dead leaves and the dirty ground

De fem bästa öppningsspåren 2.0

(Just när jag skulle till att skriva detta inlägg kom jag på att jag redan haft en lista med de fem bästa låtarna som inleder ett album. Tre av de fem var samma som det här. Nåja.)

Om inledningsspåret på ett skivalbum egentligen är viktigare än något annat spår kan diskuteras. Det finns flera bra skivor där jag brukar hoppa över första låten. Men det är bättre med en bra öppningssång än en dålig och här är fem av de bästa:

"Creep in the Cellar" av Butthole Surfers på Rembrandt Pussyhorse
Första gången jag hörde denna tyckte jag det var det märkligaste jag nånsin hört. Till skillnad från så mycket annan musik så tycker jag den låter rätt märklig fortfarande.

"Mercy Seat" av Nick Cave & The Bad Seeds på Tender Prey
Det finns ett par till av Nick Cave som skulle kunna ha kommit på listen ("Muddy waters" på Kicking till exempel). Men hur "Mercy Seat" följs av "Up jumped the devil" (och den av "Deanna") är svårslagbart.

"Blacksmith" av Steeleye Span på Please to see the king
Inledningsspåret på Steeleyes andra platta. "Blacksmith" hade funnits med i en annan version på deras första album. Men det är den egentligen lite för mycket 70-talselgitarriga stuket på den här versionen som gör den till det perfekta inledningsspåret på den bästa folkrockskivan.

"Marry Me (Lie! Lie!) av These Immortal Souls på Get lost (Don't lie!)
Rowland S. Howards grupp efter Birthday Party. Pianot i början gör att detta är den enda självklara låten på den här listan.

"Dead leaves and the dirty ground" med White Stripes på White Blood Cells
White Stripes har ofta bra öppningsnummer. Också på deras senare lite svagare album. "Seven Nation Army" från albumet efter detta med sitt riff skulle man kunna argumentera för. Men dels är White Blood Cells ett bättre album, dels så är "Dead leaves..." "Dead leaves...".

Nytt, rätt levande, dött väder

Jag tyckte inte särskilt bra om Dead Weathers förra och första album med det fåniga namnet Horehound. För svulstigt för min smak. Så att den nya Sea of cowards är riktigt bra var en glad överraskning.

Bandet är ett projekt lett av Jack White från White Stripes med bland andra Allison Mosshart från The Kills.

Ett radiprogram lett av Sara Kadefors hade en gång i tiden ett stående skämt där man i olika tävlingar skulle komma på motiverngar som alltid skulle innehålla ordet "gitarrbaserad". Trots att här också finns skickligt spelade orglar och percussion och sånt så känns just ordet gitarrbaserad, på gott och ont, som en rätt bra beskrivning av musiken.
Men bluesriffen här står mer i sångernas tjänst än på den föregående plattan. Det låter lite som ett White Stripes närmare sina postpunkbluesrötter. Fredrik Strage i DN nämner Gun Club, ett punkbluesband från 80-talet som är en av Whites, här märkbara, förebilder. I sina bästa stunder kan albumet också påminna om hur Hugo Race på 80-talet kombinerade blues och depprock.

Jämfört med White Stripes så kan man ibland sakna det lekfulla drag som Meg White (den egentliga stjärnan i White Stripes) tillförde musiken. Och retrospöket dyker upp här och där. Men med spår som "I can't hear you", "Hustle and cuss" eller den avslutande "Old Mary" får skivan det att kännas som om bluespunken ännu lever.

Singeln och videon "Die by the drop":

Decenniets tio bästa skivor

Också decenniets bästa album har börjats listas här och där. NME hade en med 100 styckna som de kallade 00-talets bästa, Uncut hade en med de 150 bästa hittills på århundradet. På nätet dyker det upp allt fler. Jag vill också vara med och leka.

De här är snarare mina favoriter än att jag hävdar att just de här är de mest betydelsefulla. Att listor alltid till en del utgår från ens egen smak och kunskaper borde väl vara onödigt att säja men till exempel Uncut höjer upp denna svaghet till dygd när de kallar sin lista "unashamedly a specialist's list" och att den inte är eklektiskt. Uncuts lista är en lista med sån musik Uncut gillar (indie- och gubbrock). Vilket bland annat medför att den första svarta artisten på deras lista kommer in på plats 45.

Inte för att den här listan är bättre (förutom i det att den är kortare).

Bonde do Role - With Lazers
Brasiliansk grupp. Har på ett spår kazoo. Vilket omedelbart gör den bättre än alla album som inte har kazooer.

Bright Eyes - Fevers and mirrors
Riktiga kritiker verkar föredra den senare I'm wide awake it's morning. För att det är en mer mogen platta. Warren Ellis säjer om ett spår att det är första gången Connor Oberst låter som en man. Som om det är något att vara. På Fevers and mirrors låter Bright Eyes som Bright Eyes.

Nick Cave - Abattoir Blues/The Lyre of Orpheus

Cocorosie - Noah's ark
Till och med den tråkige Anthony utan the Johnsons låter bra på den här. Backlashen mot Cocorosie hindrar inte att de var ett band som faktisk lät som något nytt samtidigt som det också lät vackert. En ovanlig kombination.

Einstürzende Neubauten - Silence is sexy
Som för de flesta människor så lyssnar jag på ungefär samma saker som jag gjorde när jag var fjorton. Att ha med Neubauten och Cave på en sån här lista är kanske lite att vara som de som envisas med att Bruce Springsteen eller Bob Dylan eller Thåström har gjort årets bästa skiva varje år. Men detta album är, trots den fåniga titeln, bra nog att höra hit.

The Knife - Silent Shout

Mitchell Brothers - A breath of fresh attire
Jag föredrar Mitchell Brothers framför Streets som man annars brukar ha på såna här listor.

The Plan
Självbetitlad. Verkar lite ha glömts bort. Kanske för att den aldrig upmärksammades utomlands. Det är först när de gillar svenska artister utomlands som de blir bra.

U.n.p.o.c. - Fifth column
Lo-fis höjdpunkt. Vilket kanske inte säjer så mycket. Men den är bra.

White Stripes - White Blood Cells
Var nummer ett på Uncuts lista (här ligger den där den ligger av alfabetiska skäl) vilket borde diskvalificera den. Men Meg Whites band var riktigt bra några år och denna var deras bästa.

De tio bästa duetterna

Tio bra duetter, alfabetiskt enligt sångtitel:

Leadbelly och Josh White - I've a pretty flower

Jonathan Richman - The Neighbours

Stephen Merritt - Shall we sing a duett?
"But we only just met"
(Stephin Merrit är han med Magnetic Fields. Den här är från skivan Showtunes

Lydia Lunch och Rowland S. Howard - Some Velvet Morning
Lee Hazlewoods duetter med Nancy Sinatra var mycket udda. Men det krävs coverartister för att lyfta fram detta underliga och få det att bli märkligt och bra.

Einstürzende Neubauten med Meret Becker - Stella Maris

Lily May Ledford & Pete Seeger - Sugar Babe

Docenterna med Karin Wistrand - Söderns Ros
Från albumet med samma namn. Som är lite överproducerat men håller rätt bra.

The Kills - Wait
The Kills första platta var bra. Sen dess har det gått utför. Den här var/är bäst.

Nick Cave & The Bad Seeds - Weeping Song

The White Stripes - Well It's True That We Love One Another
Tre som sjunger så kanske inte tekniskt sett en duett. Förutom Jack och Meg White så sjunger Holly Golightly. Avslutar Elephant och den här listan.

De tio bästa dylantolkningarna

Sydsvenskan har, i samband med Bob Dylans sverigebesök, haft en serie med de tio sämsta dylanlåtarna. Förstaplatsen, eller vad man ska kalla det togs av Forever Young. "Blowing in the wind" blev snuvad på sin rättmätiga trofé. Artikelnserien visar på en stor kunskap om och intresse för Dylan. Och resten av Planet waves, en av Dylans mest underskattade, rekommenderas där.

Nu är ju ändå detta en positivt lagd blogg så istället för sämsta så passar vi på att göra en ny bästa coverversionerna-lista.

Cat Power - Kingston Town
Egentligen en traditionell men Cat Powers version bygger uttalat på Dylans. För att vara en stor dylanfan har annars Cat Power gjort en del slätstrukna dylancovers, såsom "Stuck inside of mobil"

Dag Vag - Snorbloos
Klippet är från någon återförening. Och inte lika bra som den lysande versionen på Dag Vags första.

Julie Driscoll - This wheel's on fire
Versionen släpptes innan Dylan-versionen. Siouxsie & The Banshees gör också en bra cover av den och tolkar då snarare Driscoll-varianten

Fairport Convention - Si Tu Dois Partir
Jag har aldrig varit något större Fairport-fan. "Seventeen come sunday" är väl bra. Och den här då. Varför de gör låten på franska är svårt att säja. Men det gör ju att man slipper den enfaldiga texten.

Hamell on trial - It's alright ma
Innan Hamell on Trial gick och blev medioker gjorde han denna lysande mycket hamellontrialska tolkning av en av Dylans bästa mest dylaniga tidiga.

Mary Lou Lord - You're gonna make me lonesome when you go
Inspelad i New Yorks tunnelbana.

Melanie - Mr. Tambourine Man
Kunde höras på Wermelin igår. En av Melanies bättre inspelningar. Vilket ju säjer en del.

Triffids - I am a lonesome hobo
På Treeless plain. Den med "Hell of a summer".

White Stripes - One more cup of coffee.
Om du hade frågat mej när jag var 14 vilken som var den bästa Dylan-skivan hade jag svarat Desire. Jag hade haft fel, men det hör inte hit.

Mikael Wiehe - De ensligas allé
Från dylancoveralbumet med samma namn. Från den tiden då Wiehe var synthare. (Fast bästa texttolkningen är "Maggans bar").