Den galne europén

Jag upptäckte Harry Ahlberg i tonåren i antologin Utsikter (1987) där 24 arbetarförfattare skrev om sitt skrivande.

Det Ahlberg säjer där skiljde sej väl inte så mycket från det de andra författarna sa. Men hans stil fångade mej.

Första boken jag läste av honom var Den galne europén. En roman från 1975 som utspelar sej i Köpenhamn innan den danska folkomröstningen om EG.
Huvudpersonen är Ahlberg själv som försöker skriva en bok om bogserare.

Detta blandas med korta satiriska sagor, besläktade med Pär Lagerkvists onda sagor.

Mitt ex är signerat (Max Lundgren var en malmöitisk ungdomsförfattare):

(Det här inlägget ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en i taget i alfabetisk ordning.)

Noveller av Harry Ahlberg

Harry Ahlberg (1920-2014) var en anarkistisk arbetarförfattare. Jag har tidigare skrivit o Ahlbergs debutbok Söndag med hög hatt. Förutom den har jag också hans andra novellsamling Orm på vägen och novellurvalet Arbetets ära, arbetets villkor.

Ett par noveller ur Söndag med hög hatt finns med i Arbetets ära. Men inga ur Orm på vägen.

Det kan bero på att novellerna i den senare inte skildrar arbete. Och Arbetets ära vars berättelser kallas för "litterärara 'arbetsplatsrapporter'" på bokens baksida fokuserar på Ahlberg som arbetarskildrare.

Som de flesta proletärförfattare skrev Ahlberg emellertid också mycket annat: historiska romaner, gotlandsskildringar, idrottsberättelser.

(Det här inlägget ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en i taget i alfabetisk ordning (eller i det här fallet: tre i taget.))

Ur Den galne europén av Harry Ahlberg 1920-2014

"Och man kunde ha suttit där och lyssnat. I evighet.
 Det är då man ska passa på, plötsligt kan man vara för gammal för Minefeltet.
 Men reser Du Dej då upp från Din stol, sa jag i Vägen till Sydhavnen, hinner stolsitsen knappt nog svalna efter Din rumpa förrän nästa gröna generation sitter på stolen och är originell på samma sätt, i gester, klädsel, förtänksamhet; nya förhoppningsfulla ansikten svävar och flyter ut bakom tobaksridåerna, nya kafévänskaper blomstrar och består till stängningsdags - på nån av syltorna kring Hummergade och Laksegade. Maionnaisekvarteret.

Och delvis gick det så också, delvis inte."
ur Den galne europén av Harry Ahlberg

Harry Ahlberg - partisan och spejare

Efter nio år började jag skriva noveller igen[...]Men mitt författarnamn dög inte längre. Jag fick novellerna i retur. Då signerade jag dem med 'Bertil Johansson' i stället. Och nu blev det intresse. Här var en ny lovande författare. Jag skakade på huvudet. 

Harry Ahlberg debuterade tjugofyra år gammal med novellsamlingen Söndag med hög hatt på 1944. Gunnar Ekelöf skrev uppskattande om den (som man kan läsa i Kritiker i BLM).  Ahlberg "är påverkad av den amerikanska hårdkokta skolan" står det på baksidan. Och Hemingway märks tydligt. En Hemingway på stockholmska.
Det hårdkokta håller i sej i hans framtida böcker men stilen blir personligare. Liksom söderslänget finns kvar bakom orden också i de senare böckerna men inte lika påfallande. Men dess rytm påverkar Ahlbergs stämma.

Själv upptäckte jag honom i tonåren i antologin Utsikter (1987) där 24 arbetarförfattare skrev om sitt skrivande. Det Ahlberg säjer där skiljde sej väl inte så mycket från det de andra författarna sa. Men hans stil fångade mej direkt.

Ett urval av hans noveller (en del något omarbetade) finns i Arbetets ära arbetets villkor (1979).
Där finns också utdrag ur ett par av hans romaner.
Som den första delen i släktkrönikan Gotlänningarna (skriven 40 år innan Jan Guillou påstod att ingen svensk innan han själv gett sej på den genren).
Den andra boken i den sviten, Teresa och männen, finns i En bok för alla (släktkrönikan verkar tillhöra hans populäraste men jag har inget större minne av den).
Det amerikanska inflytandet i hans författarskap minskar med åren men finns kvar. Som i dokumentärromanen Legenden som aldrig slutar (1981) som handlar om Sacco och Vanzetti (Ahlberg är själv anarkist).

Min favorit är romanen Den galne europén som utspelar sej i danmark. Där blandas huvudberättelsen med märkliga onda sagor.

Tyvärr har Ahlbergs böcker aldrig blivit några stora succéer. I en nyutgåva av boxningsromanen Falkens bana (1953) som kom för några år sedan så står det i förordet: "Denna roman tillägnas mina nio trofasta och anonyma läsare. Tack för ert stöd."

Fullt så illa är det väl inte. Men man skulle önska han kunde få en större läsekrets.

"Som arbetarförfattare kan man bara röra sej på det horisontella planet, som partisan och spejare." (detta och citatet överst är från "En kille från Mariaberget" i Utsikter)

(Först publicerad den 1 juni 2012. Som del av ett alfabetiskt författartema som bara kom till bokstaven D. Heidi von Born, Karel Capek och Sven Delblanc var de andra som jag hann presentera.
Harry Ahlberg bor numera i Danmark och ställde nyligen upp som det anarkistiska Kærlighedspartiets kandidat i Köpenhamn. Han var valets äldsta kandidat.)

Harry Ahlberg - partisan och spejare

Efter nio år började jag skriva noveller igen[...]Men mitt författarnamn dög inte längre. Jag fick novellerna i retur. Då signerade jag dem med 'Bertil Johansson' i stället. Och nu blev det intresse. Här var en ny lovande författare. Jag skakade på huvudet. 

Harry Ahlberg debuterade tjugofyra år gammal med novellsamlingen Söndag med hög hatt på 1944. Gunnar Ekelöf skrev uppskattande om den (som man kan läsa i Kritiker i BLM).  Ahlberg "är påverkad av den amerikanska hårdkokta skolan" står det på baksidan. Och Hemingway märks tydligt. En Hemingway på stockholmska.
Det hårdkokta håller i sej i hans framtida böcker men stilen blir personligare. Liksom söderslänget finns kvar bakom orden också i de senare böckerna men inte lika påfallande. Men dess rytm påverkar Ahlbergs stämma.

Själv upptäckte jag honom i tonåren i antologin Utsikter (1987) där 24 arbetarförfattare skrev om sitt skrivande. Det Ahlberg säjer där skiljde sej väl inte så mycket från det de andra författarna sa. Men hans stil fångade mej direkt.

Ett urval av hans noveller (en del något omarbetade) finns i Arbetets ära arbetets villkor (1979).
Där finns också utdrag ur ett par av hans romaner.
Som den första delen i släktkrönikan Gotlänningarna (skriven 40 år innan Jan Guillou påstod att ingen svensk innan han själv gett sej på den genren).
Den andra boken i den sviten, Teresa och männen, finns i En bok för alla (släktkrönikan verkar tillhöra hans populäraste men jag har inget större minne av den).
Det amerikanska inflytandet i hans författarskap minskar med åren men finns kvar. Som i dokumentärromanen Legenden som aldrig slutar (1981) som handlar om Sacco och Vanzetti (Ahlberg är själv anarkist).

Min favorit är romanen Den galne europén som utspelar sej i danmark. Där blandas huvudberättelsen med märkliga onda sagor.

Tyvärr har Ahlbergs böcker aldrig blivit några stora succéer. I en nyutgåva av boxningsromanen Falkens bana (1953) som kom för några år sedan så står det i förordet: "Denna roman tillägnas mina nio trofasta och anonyma läsare. Tack för ert stöd."

Fullt så illa är det väl inte. Men man skulle önska han kunde få en större läsekrets.

"Som arbetarförfattare kan man bara röra sej på det horisontella planet, som partisan och spejare." (detta och citatet överst är från "En kille från Mariaberget" i Utsikter)

Söndag med hög hatt på

I en mer rättvis värld så hade det här varit en dyr raritet. Harry Ahlbergs debutbok Söndag med hög hatt på är en novellsamling och kom ut 1944.
Ahlberg är en anarkistisk arbetarförfattare som av någon anledning aldrig slog igenom.

Baksidan säjer att han är påverkad av den hårdkokta amerikanska skolan. Och här i debuten märks detta tydligt. Men han kommer snart att utveckla en egen ton.
Gunnar Ekelöf skrev om hans stil att den "har nog något av samma måttbeställdhet som 'min gråa svid, den tvåradiga måttbeställda 140-kronorspajen från Carl Axel', men man märker att den inte sitter på någon skyltdocka utan på en människa."

Jag hittade Ahlberg i en bok om arbetarförfattare där ett trettiotal hade skrivit om sej själva. Ahlbergs språk fångade mej direkt.

Trots en stor mängd romaner så har Ahlberg ännu inte fångat så många andra läsare.
Man skulle önska att fler fick upp ögonen för honom.
Och inte bara för min boksamlings skull.

10 bra arbetarromaner

Gunnar Adolfsson - Trappan
Ofta kallas Träskoland från 1964 för Adolfssons egentliga debut. Men hans tidigare romaner är också bra. Trappan gavs ut i nyutgåva på 70-talet då det blev ett större intresse för den äldre arbetarlitteraturen.

Harry Ahlberg - Den galne europén
Ahlberg är en anarkistisk arbetarförfattare med ett stark språk. Denna rätt sena Ahlberg-roman (från 1975) utspelar sej dels i Danmark under EG-valet, handlar dels om Ahlbergs försök att skriva en roman om bogserare. Detta blandas med satiriska sagor.

Maja Ekelöf - Rapport från en skurhink
Dagboksroman från 1970. Om Ekelöfs arbete som städerska. Den skildrar hennes liv från 1965, när hon var 47, till 1969. Handlar mycket om glädjen med att läsa.

Jan Fridegård - Lars Hård
Statarlitteraturen är en viktig undergenre till den svenska arbetarlitteraturen. Lars Hård är en av de stora klassikerna bland statarskildringarna.

Folke Fridell - Greppet hårdnar
Fortsättning på den mer kända Död mans hand (jag tror de har getts ut tillsammans). Romanen handlar till en del om den föregående romanen och hur industriarbetaren Rivar-Bohms liv påverkas av att han gett ut en roman.

Kjell Johansson - En rädd människas berättelse
Den nyaste boken på listan. Från 1984. Berättelsen om en arbetarson som hamnar i ett av de mindre av bokstavspartierna varvas med absurda fabler och berättelser.

Josef Kjellgren - Människor kring en bro
Den bästa svenska kollektivromanen (inte för att det är så många contenders).

Ivar Lo-Johansson - Stockholmaren
Tredje delen av åtta i den första av Ivar-Los två självbiografiska romansviter. Man hade väl kunnat ta vilken som helst av dem (även om jag inte har läst alla delarna). Men här finns evighetsmaskiner. Vilket alltid är ett plus.

Moa Martinson - Kvinnor och äppelträd
Martinsons debutroman från 1933. En av de stora klassikerna i genren. Dina lärare tvingade säkert dej att läsa ett kapitel ur den här när du gick i skolan. Det gjorde de rätt i.

Bunny Ragnerstam - Innan dagen gryr
Första delen i en romansvit. Med undertiteln Dokumentärroman från hösten 1881. Fast den kom ut 1974. En av de bättre av de historiska arbetarromanerna. Influerad av John Dos Passos romantrilogi U.S.A så blandar Ragnerstam in artikelutdrag i romanen.