Avfallsvärlden

Den stympade svenska utgåvan av Earthblood av Keith Laumer och Rosel George Brown gavs ut av Lindqvist Pocket i deras Science Fiction-serie.
Det har funnits flera såna här billighetsserier med SF i Sverige. Lindqvist verkar ha varit den värsta. De gav ut en del bra författare (Michael Moorcock, Clifford Simak) men det säjs att de är okänsligt förkortade och dåligt översatta.

Serien började ges ut i slutet av 60-talet och fanns ett par år. Jag har bara en av böckerna - Avfallsvärlden av Charles Platt. Om den är förkortad eller inte vet jag inte. Men det är en rätt kul bok. Den utspelar sej på en asteroid som är en slags rymdens sophög. Befolkningen där är uppdelad bland de som till alla pris vill hållasej rena och rebeller som omfamnar smutsen och soporna.
Handlingen följer en rätt vanlig formel inom äventyrsdelen av sf: hjälten blir förälskad i en av de (bokstavligen) smutsiga infödda och vinns över till deras sak.
En passage med ett sopmonster, det på omslaget, är nästan rakt av snott från Jules Vernes Till jordens medelpunkt.

Det här är en del av bokens charm och gör att kioskpocketaspekten av den svenska utgåvan på nåt sätt är passande.

10 bra berättelser där världen går under

Redan de gamla babylonerna brukade roa varandra med att berätta historier om världens undergång. Själv har jag alltid gillat böcker och filmer där jorden går under. Som slutscenen i den andra Apornas Planet-filmen som jag såg flera gånger som liten (detta slut hindrade de inte att göra en tredje Apornas Planet-film - "I have a device" som det heter i Hamlet 2.
Det finns många olika varianter på den här sortens slutet på världen-berättelser. En sak jag spenderade den sista, inte så händelserika, tredjedelen av filmen 2012 med var att tänka på andra, bättre apokalypser. Tio sådana följer:

J. G. Ballard - Kristallvärlden
Undergångsskildringar är populära i brittisk sf med föregångarna H.G. Wells oc John Wyndham. Ballard skrev en handfull romaner där världen gick under på olika sätt strax innan han gav sej in på mera experimentella banor. Domedagsstämningen tog han med sej även till den senare delen av författarskapet. Här blir djur och växter till kristall vilket lyriskt beskrivs.

Ray Bradbury - Världens sista kväll
De sista dagarna och hur vi reagerar på dem är ett vanligt tema. Thomas Pynchon har gjort en sån här berättelse. I Bradburys novell (i Den illustrerade mannen så har alla människor på jorden haft samma dröm. De vet att världen ska gå under. Bradburys skildring är bitterljuvt melankolisk då han är Bradbury.

Marlen Haushofer - Väggen
En annan vanlig variant är att skildra den siste överlevande. Det är något av en pojkboksfantasi. Som det heter i "The Disaster Story" av Charles Platt (också på listan): "The dream will happen. I will meet the last woman on Earth. She will be young and physically attractive and she will love me and serve me unquestingly. She will be the last symbol that I need. I will still be the last person existing for I shall certainly not treat her like one."
I Haushofers märkliga roman är en kvinna den sista överlevande. Vilket redan från början ger ett annat perspektiv på tropen.

Tove Jansson - Kometen kommer
Den första romanen jag kan komma ihåg ha läst, eller fått läst för mej, om alltings snara undergång och fortfarande en av de bästa. Visserligen så (spoiler) går inte världen under trots allt (en möjlig läsning är att kometen egentligen kraschar på slutet och att det sista kapitlet och de följande böckerna i Muminserien bara är en dröm i Mumintrollets medvetande dess sista sekunder. Detta skulle förklara diskrepansen mellan denna och de följande böckerna i serien. I sitt huvud skapar Mumin en för honom mer passande värld där Snorkfröken inte skiftar färg och saknar syskon.)

James Morrow - This is the way the world ends
En passande titel i sammanhanget.

Charles Platt - The Disaster Story
Novell/essä där Platt tar upp genrens troper.

Nevil Shute - På stranden
En vemodig skildring av en australiensisk stad som väntar på slutet i form av ett radioaktivt moln.

Norman Spinrad - The Big Flash
Världen kan gå under i eld eller i is eller, som här, i rock'n'roll. Hur en rockorkester leder till slutet i denna novell.

Georg R. Stewart - Earth Abides
Som titeln antyder så handlar Stewarts roman om tiden efter katastrofen. När man försöker bygga upp samhället igen. Men innan dess har den den mest ingående skildring av en världsomfattande katastrf som fanns när boken kom 1949. Katastrofen leder till fler katastrofer.

Kurt Vonnegut - Vaggan
Apokalyptiska skildringar är ofta skämtsamma. Slutpoängen på mången novell är att någon råkat få världen att gå under. Vaggan är en av Vonneguts bästa sf-satirer.

Den här boken förändrade mitt liv - till det sämre

är en fras man sällan hör.
Om någon säjer att den här boken (filmen, tv-serien, baletten med nakeninslag) förändrade mitt liv så menas det alltid som något positivt.

En enkel etikettregel när du hör frasen "...förändrade mitt liv" är att inte svara: "Och du menar verkligen detta som en rekommendation?"

I en intervju utförd av Charles Platt (på svenska i Nova Science Fiction 3/84) nämner Joanna Russ på frågan om "den sorts böcker" hon skriver inte kan åstadkomma förändringar i människors liv en artikel av en tidskriftsredaktör där han skrev att han aldrig någonsin tryckt något som inte resulterat i minst ett brev där någon påstod att "Ni har förändrat mitt liv". Russ fortsätter "Man kan praktiskt taget trycka ett recept på köttfärslimpa och så skriver någon och säger 'Det fick en så fantastisk inverkan på mig att det räddade livet på mig'"

Nu kan ju detta tyckas orättvist mot köttfärslimpa-recept. Om personen i fråga faktiskt började att regelbundet laga denna köttfärslimpa så har det receptet förändrat den människans liv säkert mer än någonsin Jakob Fatalisten eller New York-Trilogin skulle ha gjort.

"Folk säger att de har förändrats, men vad de egentligen menar är att de har läst någonting som klargjort en massa saker de redan kände.", säjer Russ ytterligare. Sen kan man ju tycka att det är bra nog.

(