Ur The Island of Doctor Death and Other Stories av Gene Wolfe 1931 – 2019

"They go away and you pick up the book and riffle the pages, but you do not read. At your elbow Dr. Death says, 'What's the matter, Tackie?' He smells of scorched cloth and there is a streak of blood across his forehead, but he smiles and lights one of his cigarettes.
  You hold up the book. 'I don't want it to end. You'll be killed at the end.'
  'And you don't want to lose me? That's touching.'
  'You will, won't you? You'll burn up in the fire and Captain Ransom will go away and leave Talar.'
  Dr. Death smiles. 'But if you start the book again we'll all be back. Even Golo and the bull-man.'
  'Honest?'
  'Certainly.' He stands up and tousles your hair. 'It's the same with you, Tackie. You're too young to realize it yet, butit's the same with you.'"
ur "The Island of Doctor Death and Other Stories" i The Island of Doctor Death and Other Stories and Other Stories av Gene Wolfe

Är vi då inte människor? - om Doktor Moreaus ö av H. G. Wells

Det händer att böcker man inte tänkt på på en lång tid plötsligt gör sej påminda överallt. På senare tid har Doktor Moreaus ö av H. G. Wells dykt upp lite varstans i böcker jag läst och filmer/TV-serier jag sett. Framförallt två verk har fått mej att gå tillbaka till romanen. Dels Carmen Dog av Carol Emshwiller och dels Gene Wolfes novell "The Island of Doctor Death and Other Stories".
Den förra enbart för att den har vissa motiv och teman gemensam med Wells-boken. Medan den pojke som har huvudrollen i Wolfes novell läser en äventyrsberättelse som plagierar Wells historia.

Doktor Moreaus ö kom ut 1896. Efter Tidmaskinen men innan Världarnas krig. Med tidens tand kan en teman i berättelser framstå tydligare. Särskilt inom populätlitteraturen.
Så blir det idag svårt att inte läsa Tidmaskinen främst som en fabel om klassamhället och Världarnas krig som en om kolonialismen. Såna här läsningar kan ibland bli intressanta. Sven Lindqvist får ut en hel del av den koloniala läsningen av Världarnas krig och dess mottagande i samtiden i Nu dog du. Men det är också lätt att lager av berättelserna försvinner. Att Moreau och hans djurmänniskor motsätter sej en så pass direkt tolkning gör att jag tycker det är den intressantaste av de tre, även om det är svårt att argumentera för att det är den mest lyckade av dem rent litterärt sett.

Boken handlar alltså om Doktor Moreaus försök att förvandla djur till människor. I flera andra versioner av berättelsen, som i åtminstone två av filmatiseringarna, så omvandlar han också mot slutet djur till människor. Oftast drabbar detta berättaren - annars ovanligt inaktiv även för att vara en Wells-hjälte.
Att människor blir till bestar ses som mer fasansfullt i dessa svagare läsningar. Och i skräckgenren i stort är det också det vanligare hotet. I romanen är det emellertid detta huvudpersonen först tror att Moreau håller på med. När det går upp för honom att doktorn försöker göra människor av djur istället för vice versa så presenteras detta som någonting mycket mer skräckinjagande.

Anledningen till detta är historiens religiösa aspekt. Det oerhörda i att på detta sätt förändra, skriva om skapelsen. Moreau är en gud för den av honom skapade nya rasen. En förvisso orättvis gud som ger sitt folk lagar som han inte själv åtlyder. Dessa lagar som djurmänniskorna bygger en religion kring är till för att de inte ska återfalla i djuriskt beteende.
Ett påbud lyder "Inte äta kött eller fisk; så lyder lagen. Är vi då inte människor?"(övers. Roland Adlerberth). En annan "Inte jaga andra människor; så lyder lagen. Är vi då inte människor?" Den senare lagen kommer att medverka till Moreaus fall.

Skildringen av djurmänniskornas mötessamlingar är den starkaste delen av romanen. En annan aspekt som ofta ses som en av bokens svagheter är själva vagheten i omvandlandet av djuren. Denna vaghet är snarare en styrka. Moreaus labb kallas för "Smärtans hus" av djurmänniskorna. Smärtan i sej tycks vara huvudingrediensen i Moreaus experiment. Vilket kanske är vetenskapligt nonsens men rätt suggestivt.

Förutom den religiösa aspekten så anknyter boken till samma teman som övriga verk av Wells från denna tid. Om än inte lika självklart som den marsianska ockupationen i Världarnas krig så kan också Moreau läsas som en kolonial figur. En Prospero.

Det finns fler lager. Om romanen är lite svagt uppbyggd med sin trötta variant av det återfunna manuskriptet så har den ett starkt slut. Ett slut som liksom Wolfe gör en skräpkulturversion av Doktor Moreaus ö är en slags populärfiktionvariant av slutet på sista delen av Jonathan Swifts Gullivers resor. Ett slut som stärker den fråga om vad som kännetecknar en människa som klingar genom texten och som, mer än Wells ambivalenta syn på vetenskapen, gör att den än idag talar till en.

(Först publicerad 4 juni 2010. Lite efter Carmen Dog-inlägget.)

Är vi då inte människor? - Om Doktor Moreaus ö av H. G. Wells

Det händer att böcker man inte tänkt på på en lång tid plötsligt gör sej påminda överallt. På senare tid har Doktor Moreaus ö av H. G. Wells dykt upp lite varstans i böcker jag läst och filmer/TV-serier jag sett. Framförallt två verk har fått mej att gå tillbaka till romanen. Dels Carmen Dog av Carol Emshwiller och dels Gene Wolfes novell "The Island of Doctor Death and Other Stories".
Den förra enbart för att den har vissa motiv och teman gemensam med Wells-boken. Medan den pojke som har huvudrollen i Wolfes novell läser en äventyrsberättelse som plagierar Wells historia.

Doktor Moreaus ö kom ut 1896. Efter Tidmaskinen men innan Världarnas krig. Med tidens tand kan en teman i berättelser framstå tydligare. Särskilt inom populätlitteraturen.
Så blir det idag svårt att inte läsa Tidmaskinen främst som en fabel om klassamhället och Världarnas krig som en om kolonialismen. Såna här läsningar kan ibland bli intressanta.
Sven Lindqvist får ut en hel del av den koloniala läsningen av Världarnas krig och dess mottagande i samtiden i Nu dog du. Men det är också lätt att lager av berättelserna försvinner. Att Moreau och hans djurmänniskor motsätter sej en så pass direkt tolkning gör att jag tycker det är den intressantaste av de tre, även om det är svårt att argumentera för att det är den mest lyckade av dem rent litterärt sett.

Boken handlar alltså om Doktor Moreaus försök att förvandla djur till människor. I flera andra versioner av berättelsen, som i åtminstone två av filmatiseringarna, så omvandlar han också mot slutet människor till djur. Oftast drabbar detta berättaren - annars ovanligt inaktiv även för att vara en Wells-hjälte.

Att människor blir till bestar ses som mer fasansfullt i dessa svagare läsningar. Och i skräckgenren i stort är det också det vanligare hotet. I romanen är det emellertid detta huvudpersonen först tror att Moreau håller på med. När det går upp för honom att doktorn försöker göra människor av djur istället för vice versa så presenteras detta som någonting mycket mer ohyggligt.

Anledningen till detta är historiens religiösa aspekt. Det oerhörda i att på detta sätt förändra, skriva om skapelsen. Moreau är en gud för den av honom skapade nya rasen. En förvisso orättvis gud som ger sitt folk lagar som han inte själv åtlyder. Dessa lagar som djurmänniskorna bygger en religion kring är till för att de inte ska återfalla i djuriskt beteende.
Ett påbud lyder "Inte äta kött eller fisk; så lyder lagen. Är vi då inte människor?"(övers. Roland Adlerberth). En annan "Inte jaga andra människor; så lyder lagen. Är vi då inte människor?" Den senare lagen kommer att medverka till Moreaus fall.

Skildringen av djurmänniskornas mötessamlingar är den starkaste delen av romanen. En annan aspekt som ofta ses som en av bokens svagheter är själva vagheten i omvandlandet av djuren.
Denna vaghet är snarare en styrka. Moreaus labb kallas för "Smärtans hus" av djurmänniskorna. Smärtan i sej tycks nästan vara huvudingrediensen i Moreaus experiment. Vilket kanske är vetenskapligt nonsens men rätt suggestivt.

Förutom den religiösa aspekten så anknyter boken till samma teman som övriga verk av Wells från denna tid. Om än inte lika självklart som den marsianska ockupationen i Världarnas krig så kan också Moreau läsas som en kolonial gestalt. En Prospero (huvudpersonen i William Shakespeares pjäs Stormen - sen 1950-talet har den ofta spelats som en allegori över kolonialismen).

Det finns fler lager. Om romanen är lite svagt uppbyggd med sin trötta variant av det återfunna manuskriptet så har den ett starkt slut. Ett slut som liksom Wolfe gör en skräpkulturversion av Doktor Moreaus ö är en slags populärfiktionvariant av slutet på sista delen av Jonathan Swifts Gullivers resor. Ett slut som stärker den fråga om vad som kännetecknar en människa som klingar genom texten och som, mer än Wells ambivalenta syn på vetenskapen, gör att den än idag talar till en.

(repris från juli 2010 - jag har tänkt på den gode doktorn återigen på senare tiden, från hans roll i Anno Dracula till när jag såg filmen Dog tooth häromdagen.)

Orbit 2 - The best new SF stories-First time in paperback!

När jag fick reda på att Joanna Russ hade dött så gick jag, som man gör, till bokhyllan och bläddrade i några av hennes böcker.

Bland andra Orbit 2. Den andra i en serie originalpocketantologier redigerade av Damon Knight. Som innehåller de två första Alyx-novellerna. Den tredje finns i Orbit 3.
Antologin är från 1967, men Russ hade skrivit dessa noveller om en liten gråögd äventyrerska i en förfluten värld redan 1962. Flera av Russ och andras mer experimentella och litterära genreberättelser hade publicerats först några år efter att de skrevs.

Knight ändrade namnet på den ena novellen och ordningen dem sinsemellan. Men det är ändå en väldigt bra antologi. Med Richard McKennas långnovell "Fiddler's green" ("God is spread pretty thin at 18 south 82 east"), early funny Gene Wolfe och en varulvsnovell av Brian Aldiss.

Varulvsnatt

Varulvsnatt är en antologi med varulvsnoveller från början av 90-talet. Antologin är redigerad av Byron Preiss och heter på engelske The Ultimate Werewolf. Andra antologier som Preiss ställt samman har titlar som The Ultimate Dracula, The Ultimate Frankenstein och The Ultimate Dragon och här ser jag något av en röd tråd.

Det är inte ett urval av de bästa varulvsnovellerna utan en samling nyskrivna noveller. Sådana temaantologier är sällan särskilt bra. Men här finns en del rätt smarta varulvsvarianter. Hade jag själv ställt samman ett urval av de bästa varulvsberättelserna (av de som jag råker ha läst) så skulle nog ett par av de här ha kommit med. Vilket i och för sej mest har att göra med att de flesta noveller i genren är av rätt låg kvalité.
Varulven är ett rätt begränsat koncept (på rak hand kommer jag på tre noveller från annat håll som skulle kommit med i den volymen: "In the company of wolves" av Angela Carter, "Full sun" av Brian W. Aldiss och "Hjälten som varulv" av Gene Wolfe - men om den sistnämnda egentligen är en varulvshistoria går att diskutera.)

Varulven är liksom zombien (The Ultimate Zombie är en annan av Preiss antologier) ett monster som framförallt utvecklats i filmens värld. Ett par av novellerna i Varulvsnatt utgår också från filmerna, främst Wolf Man-serien. Som den inledande "På drift utanför Langerhans öar: Latitud 38 54´N Longitud 77 00´ 13´´V" av Harlan Ellison (Ellison har också skrivit ett förord till urvalet men det, liksom en förteckning över varulvsfilmer, saknas tyvärr i den svenska utgåvan). Denna, mycket besynnerliga novell, hör till de bästa i boken. Rätt bra är också Philip José Farmers "Som järnet till magneten" - med en bisarr och
utförligt skildrad varulvstransformation. Medan Mel Gildens "Månsken över rättvisan" har ett rätt svagt språk men en smart vändning på slutet.
Men de tillhör inte dessa författares främsta verk (möjligen så gör Gilden-novellen det, jag har aldrig hört talas om Gilden i något annat sammanhang).

Den svenska utgåvan av boken såldes som ungdomslitteratur. Något som Ellisons och Farmers och flera av de andra författarnas noveller här knappast är (Farmers varulv får utlösning när han förvandlas - något som i och för sej borde tilltala den yngre publiken). Men med ungdomsboksstigmat kom också ett trevligt komiskt omslag av Hans Arnold.

Arnold tecknade en hel del varulvar. En bild som jag letade efter när Arnold hade dött var en illustration till en varulvsberättelse. Då hittade jag den inte. Men Illusionerna bloog hade strax därefter ett inlägg med illustrationerna från novellen (en av dem är bilden nedan). Samt ett par senare bilder som Arnold gjort till samma novell. Där varulven är mer lik den lätt komiska på omslaget till Varulvsnatt.

Är vi då inte människor? - Om Doktor Moreaus ö av H. G. Wells

Det händer att böcker man inte tänkt på på en lång tid plötsligt gör sej påminda överallt. På senare tid har Doktor Moreaus ö av H. G. Wells dykt upp lite varstans i böcker jag läst och filmer/TV-serier jag sett. Framförallt två verk har fått mej att gå tillbaka till romanen. Dels Carmen Dog av Carol Emshwiller och dels Gene Wolfes novell "The Island of Doctor Death and Other Stories".
Den förra enbart för att den har vissa motiv och teman gemensam med Wells-boken. Medan den pojke som har huvudrollen i Wolfes novell läser en äventyrsberättelse som plagierar Wells historia.

Doktor Moreaus ö kom ut 1896. Efter Tidmaskinen men innan Världarnas krig. Med tidens tand kan en teman i berättelser framstå tydligare. Särskilt inom populätlitteraturen.
Så blir det idag svårt att inte läsa Tidmaskinen främst som en fabel om klassamhället och Världarnas krig som en om kolonialismen. Såna här läsningar kan ibland bli intressanta. Sven Lindqvist får ut en hel del av den koloniala läsningen av Världarnas krig och dess mottagande i samtiden i Nu dog du. Men det är också lätt att lager av berättelserna försvinner. Att Moreau och hans djurmänniskor motsätter sej en så pass direkt tolkning gör att jag tycker det är den intressantaste av de tre, även om det är svårt att argumentera för att det är den mest lyckade av dem rent litterärt sett.

Boken handlar alltså om Doktor Moreaus försök att förvandla djur till människor. I flera andra versioner av berättelsen, som i åtminstone två av filmatiseringarna, så omvandlar han också mot slutet djur till människor. Oftast drabbar detta berättaren - annars ovanligt inaktiv även för att vara en Wells-hjälte.
Att människor blir till bestar ses som mer fasansfullt i dessa svagare läsningar. Och i skräckgenren i stort är det också det vanligare hotet. I romanen är det emellertid detta huvudpersonen först tror att Moreau håller på med. När det går upp för honom att doktorn försöker göra människor av djur istället för vice versa så presenteras detta som någonting mycket mer skräckinjagande.

Anledningen till detta är historiens religiösa aspekt. Det oerhörda i att på detta sätt förändra, skriva om skapelsen. Moreau är en gud för den av honom skapade nya rasen. En förvisso orättvis gud som ger sitt folk lagar som han inte själv åtlyder. Dessa lagar som djurmänniskorna bygger en religion kring är till för att de inte ska återfalla i djuriskt beteende.
Ett påbud lyder "Inte äta kött eller fisk; så lyder lagen. Är vi då inte människor?"(övers. Roland Adlerberth). En annan "Inte jaga andra människor; så lyder lagen. Är vi då inte människor?" Den senare lagen kommer att medverka till Moreaus fall.

Skildringen av djurmänniskornas mötessamlingar är den starkaste delen av romanen. En annan aspekt som ofta ses som en av bokens svagheter är själva vagheten i omvandlandet av djuren. Denna vaghet är snarare en styrka. Moreaus labb kallas för "Smärtans hus" av djurmänniskorna. Smärtan i sej tycks vara huvudingrediensen i Moreaus experiment. Vilket kanske är vetenskapligt nonsens men rätt suggestivt.

Förutom den religiösa aspekten så anknyter boken till samma teman som övriga verk av Wells från denna tid. Om än inte lika självklart som den marsianska ockupationen i Världarnas krig så kan också Moreau läsas som en kolonial figur. En Prospero.

Det finns fler lager. Om romanen är lite svagt uppbyggd med sin trötta variant av det återfunna manuskriptet så har den ett starkt slut. Ett slut som liksom Wolfe gör en skräpkulturversion av Doktor Moreaus ö är en slags populärfiktionvariant av slutet på sista delen av Jonathan Swifts Gullivers resor. Ett slut som stärker den fråga om vad som kännetecknar en människa som klingar genom texten och som, mer än Wells ambivalenta syn på vetenskapen, gör att den än idag talar till en.

Citerat från veckans läsning

"I varje handling finns i själva verket inbegripet någonting oemotståndligt löjligt."
ur "Besk brygd" i Flickan som blev en växt. PROSA 1938-1949 av Mirjam Tuominen.

"Everyone knows that these Americans were once the most skilled creators of consciousness-altering substances the world have ever seen."
ur "Seven american nights" i The island of doctor Death and other stories and other stories av Gene Wolfe.

"'Vill du hålla i en författare? De är ganska tunga!" Hon drar fram en slaktarkniv ur ett ställ på en marmorbänk med bisarra guldornamenten i kanten. 'Deras anatomi är ganska egendomlig.'"
ur "Resa" i Det försvunna rummet av Ulf Eriksson.

Citerat från veckans läsning

"And, in truth, Pooch is growing into a fine young woman: slender fingers where her paw once were, cheeks coverd with little more than a peachy down. She is, after all, pedigreed, which is more than one can say for her adopted family."
ur Carmen Dog av Carol Emshwiller.

"Det jag nu säger gäller för mig här och nu, det gäller inte för alla överallt och inte för mig alltid.
[...]
Om jag vaknar en morgon och finner att jag har exakt samma uppfattning av verkligheten som jag hade morgonen innan, då har jag byggt ett program kring mig. Blivit gallerskakare."
ur Söndagsmorgon av Jan Myrdal.

"Eight hours before we were due to land on Sarg they dropped a pamphlet into the receiving tray of the two-by-four plastic closet that was my 'stateroom' for the trip. The pamphlet said landing on Sarg would be like stepping into a new world. I threw it away.
Landing on Sarg was like stepping into a new world. You expect a different kind of sunlight and a fresh smell to the air, and usually you don't get them. Sarg had them."
ur "The Toy Theater" i The Island of Doctor Death and Other Stories and other stories av Gene Wolfe

Att läsa i rätt ordning

Jag läser mycket noveller. Då novellen som form är överlägsen den sej själv överlevande romanen.
Eller åtminstone inte tar lika lång tid att läsa.

Novellen distribueras på flera sätt (let me count the ways). En vanlig variant är novellsamlingen där noveller av en och samma författare samlas mellan två pärmar. Av nödvändighet så presenteras novellerna i en viss ordning. Hur mycket tanke författaren, eller annan sammanställare, lagt på denna ordning kan nog variera.
Jag läser dem aldrig i den ordningen.

Så skulle få göra vid första genomlyssningen av en CD. Först spela spåret med den fyndigaste titeln eller vad som för tillfället verkar vara en bra längd. Ordningsföljden på spåren kan också spela en rätt stor roll för upplevelsen av ett album.
Och kanske kan man ibland missa aspekter av en novellsamling genom detta brott mot ordningen.

Just nu läser jag Gene Wolfes novellsamling The Island of Doctor Death and Other Stories and Other Stories (ja, det ska stå "and other stories" två gånger). Den har tre noveller som ska tematiskt och handlingsmässigt höra ihop. Titelnovellen och "The Death of Dr. Island" och "The Doctor of Death Island". Dessa är utspridda i boken. Med "The Island of Doctor Death and Other Stories" först och sen fyra noveller mellan dessa death-noveller.

Detta fick mej att fundera på ordningsföljder. De här tre novellena intresserar mej mest i boken och då de också hör samman så skulle jag i vanliga fall läsa de direkt efter varandra. Men det kan ju finnas en avsikt med att de inte står samman på det sättet. Så istället kommer jag inte att läsa nästa novell i serien förrän jag har läst novellerna därimellan.
Dessa tänker jag dock inte läsa i ordning.

Mother was a lovely beast

Philip José Farmers antologi Mother was a lovely beast från 1974 innehåller noveller, romanutdrag och artiklar om barn som tagits om hand av djur. Första novellen är "The God of Tarzan" av Edgar Rice Burroughs och förutom en historia som snarare utgår från Kiplings jungelboken så är antologin en Tarzan-antologi med olika varianter av Tarzan-temat.

Tarzan spelar en stor roll i Philip José Farmers författarskap (om Tarzan och Farmer har jag skrivit HÄR). Något år innan den här antologin så skrev Farmer en fiktiv biografi över Tarzan kallad Tarzan Alive. Swen Christer Swahn uppehåller sej i sitt kapitel om Farmer i 7 x framtiden en del kring hans Tarzan-intresse. Men beskriver det snarare som en "roande hobby".

En viss hobbykänsla vilar över denna antoloi. Som är den enda som Farmer själv har sammansatt. Den märks i det kunniga efterordet där Farmer släpar fram obskyra finska, ej översatta till engelska, romaner från 1800-talet. Men det är också lite samlingens charm.

Antologin innehåller ett utdrag ur Lord Greystokes memoarer, skrivet av Farmer själv. Det lär ingå i senaste utgåvan av Tarzan Alive, men för mej som endast läst tidigare utgåvor av den så var denna huvudanledningen till att läsa antologin. Det är också en bra novell även om Farmers andra hobby, språklära, av och till får sprida ut sej lite väl mycket i redogörelserna för Tarzans språkutveckling.

Bland de (då) nyare novellerna finns en humoristisk om en åldrad Tarzan av Mack Reynolds, rolig men knappast mer Och Gene Wolfes "Tarzan of the grapes". Wolfes novell är en fascinerande historia om en journalist som skapat ett rykte som blir sant, hoax blir till myt. Farmer visar i förordet att han förstår att den novellen är ett huvud högre än resten i samlingen. Men att den också skulle varit omöjlig utan de enklare Tarzan-berättelserna av E. R. Burroughs.

Wolfe förmår kombinera det löjliga och det sublima i motivet i sin novell. Men många berättelser om vilda barn är enbart löjliga. Löjlig till en hänförande grad är till exempel den gamla pulphistorien "Scream of the Condor" av George Bruce. Om en pilot under första världskriget som kan flyga bättre än andra eftersom han uppfostrats av gamar.

Prosan i Bruces absurda, men uppenbarligen helt allvarligt menade, novell får Burroughs språk att låta bra i jämförelse. Den novell som Farmer valt - där den unge Tarzan för första gången stöter på begreppet Gud - är heller inte särskilt dålig.

Antologin är kanske lite av kuriosa. Men det är charmig kunnig kuriosa. Som får en att se styrkan i och dragningskraften hos Tarzan-motivet.

35 år i böcker, del 2-1989-2008

1989 Jan Myrdal: Tolv på det trettonde

1990 Bruno K. Öijer: Medan giftet verkar

1991 Klas Östergren Handelsmän och partisaner
Horror, horror och österlen

1992 Ann Jäderlund: Rundkyrka och sjukhuslängor/vid vattnet/himlen är förgylld/av solens sista strålar
Jo av någon anledning är det titeln.

1993 Tove Nilsen Ögats hunger

1994 Lars Jakobsons Hemsökelser
Novellsamling. Bäst är ukronin Johanna jobbar åt McDonald's

1995 Jayne Anne Phillips: Sommarlägret

1996 Magnus Dahlström: Hem

1997 Simona Vinci Om barnen vet man ingenting

1998 Patricia Melo: Lögnens lov

1999: Vladimir Sorokin: Blått fett

2000: Emily Barton: The Testament of Yves Gundron

2001 John Clute: Appleseed
Nuförtiden är det i populärgenrerna man hittar de riktigt underliga och pretentiösa böckerna.

2002 Aleksandar Hemon: Nowhere Man

2003 Dan Rhodes: Timoleon Vieta Come home

2004: Jonathan Lethem Fortress of Solitude

2005: Jerker Virdborg: Försvinnarna

2006: Thomas Pynchon: Against the day
En hel del bok för pengarna om inget annat.

2007: Gene Wolfe: "Memorare"

2008: Bruno K. Öijer: Svart som silver

Läst i veckan

Människohamn av John Ajvide Lindqvist:
Flykt från Fiddler's Green.
Förr utspelade sej svenska genreförsök sällan i Sverige - en anledning till Ajvides relativa success med svensk skräck är att hans böcker står stadigt i svensk miljö.
Människohamn den bättre halvan av Ajvide- trots svagheter (smithsciterandet måste vara irriterande till och med för såna som gillar Smiths).
Spiritussekvenserna påminde mej om en novell av China Miéville. Gregory Bateson-dialoger och Lovecafttrappor livar också upp. Och även om Ajvide kanske inte läst just Miéville är det tydligt att Stephen King inte är den enda författaren som påverkat Ajvide vilket det i bland nästan framställs som.

Låta sej hända av Lotta Lundberg
Även vanlig svensk skönlitteratur utspelar sej allt oftare i mer spännande länder. Här är Tyskland direkt efter murens fall mer ett sätt att kteckna Sverige i världen.
Påminner om Yllet om du byter FNL mot feminism.

Memorare- en långnovell av Gene Wolfe
Kändes till en början lite Wolfe-light men stilpendlingarna ger viss tyngd åt denna rymdopereversion av en moefolksaga.

Death Note nr 1
Det går rykten om en amerikansk version av filmen efter den här japanska tecknade serien.
Som ledmotiv borde de låta Mikabomb covra First we take Manhattan.

Army @ Love - Generation Pwned av Rick Veitch
Erskine och Veitch teckningsstilar passar bättre samman i denna den andra samlingen av serietidningen om hur den amerikanska armén i den nära framtiden slåss i Afbaghistan (nej satiren är inte subtil). "This isn't your father's never-ending insyrgency!" som det står på baksidan av albumet