Staffan var en stalledräng

"Staffan var en stalledräng.
Han vakta sina fålar fem.

En fåle hette Godhet.
En fåle hette Trohet.

En fåle hette Tålamod.
En fåle skyggade för blod.

En fåle hette Makt och slogs.
Han drev de andra snart till skogs.

Där bröto de båd' hals och ben.
Men Makt, han satte av i sken

och fradgan stod om mulen
som sockervadd om julen.

[...]

Men Staffan går i skogen än
och letar efter fålar fem.

Han visslar efter Godhet.
Han lockar efter Trohet.

Han viskar ofta rätt försagt:
Var är du, Makt?"

ur "Staffan var en stalledräng" av Lars Forssell
Dikten inleder samlingen Jack Uppskäraren och andra visor tryckta i år. Och är en av dem Cornelis Vreeswijk sjöng in på Visor svarta och röda. Du kan höra den HÄR.

Så ska vi slå din skorsten omkull

Som bekant var det länge förbjudet med helgonadyrkan i vårt land. En av de företeelser som motarbetades var staffansvisor. Staffansfirandet sågs ner på också av det skälet att det innehöll förkristliga inslag.

Sjuttiotalets folkmusikvåg var påverkad av politiska vänsterströmningar. Folk-delen av folkmusiken underströks. Frestande blev politiska läsningar av låtarna.

På den andra Folk och Rackare-skivan finns balladen "Bonden och kråkan", en visa där en skjuten kråka får monstruösa proportioner (liknande motiv finns i många sånger såsom den engelska "Derby Ram"): "Och skrovet det blev till ett gångande skepp/Det största som uppå det havet gick."
I texthäftet beskrivs texten som ett uttryck för irritation med kyrkan och dess tionde. En läsning som lite tar bort de mer karnevaliska aspekterna av kråkans gigantiska skrov.

Så när Folk & Rackare på skivan "Rackarspel" gör Staffansvisan "Staffan och Herodes", en annan variant av Staffansvisan än den vi är vana vid, så är det inte förvånande att de i kommentarerna gör sitt bästa för att framhäva ett politiskt innehåll i omkvädets: "Ty vår Staffan vare vår styre och rådesman". Men man bör nog ta sådant med en nypa salt.

"Staffan och Herodes"-versionen på "Rackarspel" är också en tiggarvisa. Liksom "Äggavisan" på samma skiva. Det våldsamma språket i många tiggarvisor har ofta lästs ur ett upproriskt perspektiv. Men även om dessa tiggarseder oftast var mer lika trick-or-treat än egentligt tiggeri så hade de nog det gemensamt med tiggandet att de i grunden stödde status-quot. (Och hoten var skämtsamt överdrivna, knappast menade att utföras.)

Och ibland är våld bara våld.

"Hugg av Staffans hand och fot!/Det välsignade barnet rådde honom bot."