Äkta människor

Slumpen ville att jag strax innan de första avsnitten av TV-serien Äkta människor sändes hade läst Klara Johansons recension av Riktiga människor.
Riktiga människor är en bortglömd roman av Annie Åkerhielm från början av 1900-talet. Den handlar om hemmadottern - "hemmets outtröttliga, glatt förnöjsamma och således tämligen förbisedda hjälpreda" (Johanson är inte imponerad).

Robotarna ("hubotarna") i Äkta människor ser ut som människor som sminkats att se ut som skyltdockor. De är ett slags hemmadöttrar för de riktiga människorna, en lägre kast som arbetar i deras hem och fabriker och sängar.

Roboten har i sf-genren otaliga gånger stått som stand-in för underklassen och/eller kvinnan. Och frågan vad är en människa? som finns antydd i seriens titel har ställts i så många tidigare robothistorier. Detta är i sej inte ett problem. Genrelitteratur är som bäst när den står i dialog med tidigare texter.

Men snarare än att gå i svarstal med andra robottexter så upprepar programmet de förväntade angreppspunkterna som om det programmerats därefter. Såväl skådespeleri, foto och manus är klichéartat.
SVT har försökt att sälja serien som en svensk Blade Runner.
Men den filmen kom på 80-talet medan det här mer påminner om en sämre sf-berättelse från 40-talet. Jag tror inte ens Åkerhielms roman om "den nya kvinnan, den riktiga kvinnan" skulle kännas fullt lika gammalmodig.

I en diskussion om varför så många undviker science fiction på nån blogg för ett tag sen så sas det att var därför att folk trodde att genren bara handlade om rymd och robotar. Så även bland sf-läsare verkar den stackars roboten ses ner på. Något den här TV-serien inte kommer att ändra på.

Jag gillar robotberättelser. Flera av mina favoriter i sf-genren handlar om robotar eller androider. Historier om robotar kan vara filosofiskt engagerande, berättartekniskt intressanta eller helt enkelt väldigt underhållande. Äkta människor är ingetdera.
(översta bilden är ur Barbarella av Jean-Claude Forest, understa ur Robo-Hunter av John Wagner (text) och Ian Gibson (bild) - två exempel på att det går att göra något bra och underhållande med temat robotar/sexualitet respektive robotar vs människor)

21 - Skeppsbrutna i tiden

De flesta svenska framtidsvisioner är mer eller mindre influerade av utländska förlagor - ""efter en främmande idé" som det heter hos Claes Lundin. Oxygen och Aromasia var inspirerad av en tysk roman. Nuförtiden lånar man oftare från engelskspråkiga berättelser.

Dikten "Skeppsbrutna i tiden" av Sven Christer Swahn utgår emellertid från den franswka tecknade serien Les Naufragés du temps av Jean-Claude Forest (mest känd för Barbarella) och Paul Gillon.
Swahns poem varierar motiv i dessa franska seriealbum och tycks ibland återge handlingen. Jag har inte läst förlagan. Den ska vara en kärlekshistoria om en man och en kvinna som fryses ned i nödkapslar när Jorden drabbas av en pandemi. När de väcks kan de inte leva upp till sina idealbilder av varandra.

"Ännu en palatsrevolution. Ännu ett folkmord./Vi gör det för bra, det kommer av sig självt. Hur många upptåg/av detta slaget har vi varit med om?/Valerie återbördad från semestern i drömfolkets grotta/räknar på fingrarna: Striden i de Sju Månarnas Hem,/den gången vi gjorde upp med Drakarnas Konklav,/gången när vi tillfångatog havskungens dotter/och urövade utpressning mot hennes obehagliga pappa,"

Les Naufragés du temps är en äventyrsserie, en populärlitterär form som kan tyckas rätt långt från poesin - krocken mellan formerna är också en del av vitsen med Swahns verser.
SF-poesi är vanligare än man tror. I Sverige torde poesi och tecknade serier ju också ha ungefär lika stor publik vardera.
("Skeppsbrutna i rymden" finns i Nova SF 1/2005, ett nummer tillägnat Swahn som just hade dött, en tidigare längre version finns i ett annat nummer av tidskriften (som jag inte hittar - (enligt Simon i kommentarerna hittar man den längre varianten i Nova 2/1983))).

När är Casanova Quinn? - Casanova. Gula av Matt Fraction och Fábio Moon

I made you a star. A glorious celebrity in my inhumane secret cinema.
For months we've been crafting your narrative, massaging your highs and dramatically milking your lows. We've focus-group fucked you and gang-bang branded you. You're our mainlined silver screen drama queen, darling dove.

Casanova Quinn är en agent i en hemlig spionorganisation vars chef är hans far. Men egentligen är han från en annan dimension, en tidslinje där han är familjens svarta får. Han är sin egen transdimensionella onda tvilling, seriens hjälte.

I det första albumet av Matt Fractions tecknade spionserie, Casanova. Luxuria, bjöds vi på öar utanför tiden, robotorgier och en man som uppnått dubbelnirvana genom att meditera i 14 år (Buddha mediterade som bekant i ynka sju år med en simpel enkelnirvana som resultat). Uppföljaren Casanova. Gula, som nu kommit i häftad utgåva, har inte lika många uppslag. Ett kapitel om en regissör som gör om vanliga människors liv till film, en secret cinema där deras tillvaro manipuleras för en grupp dekadenta cineasters nöje, påminner mer om förra volymens fristående kapitel. Men annars berättar detta album en sammanhängande historia.

Den historien har titeln "When is Casanova?". Och förutom några sidor i början albumet så är Casanova försvunnen. Istället får vi följa hans ännu mer amoraliska tvillingsyster - också hon agent.

Fraction lånar från flera spionhistorier. Greppet med att huvudpersonen är försvunnen återfinns till exempel i en av Michael Moorcocks böcker om Jerry Cornelius. Här förekommer också en Modesty Blaise-stand in och syster Quinns kärleksintresse namedroppar varumärken på James Bond-vis. Då det ändå är en något skruvad agentserie så är varumärket en chokladkaka snarare än ett spritmärke.

En annan referens är till sf-serien (och filmen) Barbarella, i form av en fyrarmad rymdkvinna från framtiden. Den franska tecknade serien Barbarella var färglagd i tvåfärg. Det var också från början den här serien. Men när ett större förlag köpte upp den började den ges ut igen i fyrfärg. Men Casanova. Luxuria var i grönt och vitt. Medan Casanova. Gula var i blått och vitt. Och ursprungligen så fanns tillbakablickar i denna del från förra delen i grönt och vitt. Det här har man försökt behålla i färgläggningen. Så i delar av serien är den gamla tvåfärgen antydd. Vilket ibland blir lite intressant. Men oftast lätt irriterande (bilden till vänster är den gamla färgversionen - just den panelen gör det emellertid ingen större skillnad).

Albumet är annars utmärkt tecknat (och där det grön-vita passade bra för serien, så var den ursprungliga blå-vita färgläggningen lite tröttande för ögonen). Första albumet tecknades av Gabriel Bá. Medan detta andra album är tecknat av Fabio Moon, som är (passande nog) Bás tvillingbror. De två bröderna har lite liknande stil. Vilket gör att bilderna känns på en gång annorlunda och som om de ändå hör ihop.

Moon är bra på att rita rörelse och actionserier. Och här är gott om action. Men den är bättre tecknad än skriven. Det är fortfarande en underhållande serie men jämfört med första delen så känns den lite ytlig. Trots teman om identitet och sånt.

Kapitel och scener har namn från poplåtar av M.I.A. och The Mountain Goats och Peter, Bjorn and John. Och Casanova har en stark popseriekänsla. Beatles spelade en stor roll i det första albumet. Och i nästa del av serien, vars första lösnummer kom ut förra veckan, lär David Bowie spela en ännu större roll. Albumet innehåller en extraserie, som en försmak på de kommande numren. Med en davidbowiesk antihjälte. Denna korta serie är rätt så underbar och gör att jag ser fram emot framtida delar av Casanova.

De tio bästa filmerna byggda på tecknade serier

Den kommande Scott Pilgrim vs the world, Edgar Wrights filmatisering av Bryan Lee O'Malleys tecknade serie (som Chris Sims har sett en förhandsvisning av) är bara ett av flera exempel på att filmmakare allt oftare söker sej till serierna för att hitta idéer. Filmen och den tecknade serien är bägge visuella konstarter. Vilket gör att en filmatisering av ett seriealbum har delvis andra förutsättningar än en romanfilmatisering.
De flesta filmer byggda på tecknade serier är inte förvånande rätt dåliga. Men en del bra har gjorts. Som dessa:

10. Barbarella
Roger Vadims filmatisering från 1968 av det franska seriealbumet är ibland lite väl episodiskt (vilket serien också är - men det fungerar bättre där) men är allt som allt en underhållande film.

9. Ichi the killer
När man pratar om serietidningsfilmer så brukar genast de senaste Läderlappen-filmerna (som jag inte sett emedan jag är vuxen) föras på tal. En intressantare variant av Läderlappen- och Joker-arketyperna ges i den här filmen av Takashi Miike. Mangan den bygger på är en aning våldsammare än filmen.

8. The Crow
När senare filmer brukar säjas ha en serietidningskänsla så märks ofta påverkan från den här.

7. Watchmen

6. Mördarkondomen
Filmatisering av de två Ralf König-seriealbumen om en kondom med huggtänder som utspelar sej i New Yorks gayvärld (fast alla pratar tyska.

5. Old Boy
I Japan är det vanligt att filmer bygger på tecknade serier. Jag visste inte att denna Chan-wook Park film baserade sej på en manga första gången jag såg den. Men när jag fick reda på det så förklarade det en del av filmens egenheter.

4. A history of violence
David Cronenbergs övergång från en genre (skräck/sf) till en annan (thriller) tog sin början i denna filmatisering av ett Vertigo-album.

3. Persepolis
Tecknade versioner av seriealbum kan ibland riskera bli för lika sin förlaga. Och detta är väl mer som en rörlig, något komprimerad version av albumen. Men det är bra serier och musiken lägger till en del i vissa scener.

2. V för vendetta
Färre nyanser än David Lloyds och Alan Moores original. Främst i diskussionerna om frihet och motstånd. Men filmen lyckas vara ett självständigt verk med egna poänger.

1. American SplendorShari Springer Bermans och Robert Pulcinis film om Harvey Pekar utgår inte direkt från hans självbiografiska serier om sej själv. Men utnyttjar dess serietidningskällor på ett sätt som borde ha påverkat fler filmskapare.

5 robotar ur seriernas värld

Även om till exempel John Sladeks Roderick är en sinnrikt konstruerad modern roman starkt påverkad av William Gaddis så förknippar man kanske inte robotar med högkultur.
Snarare ger robotar en viss trashkänsla. Som i lågbudgetfilmer och seriemagasin.

Just i serier är robotar vanliga. Robotar och gorillor är vad som utmärker en viss slags serietidningar.
Så för att mjölka ur robottemat, Fem robotar ur seriernas värld:

Aiktor
ur Barbarella

"Mes elans ont quelquechose de mécanique." Det ryktas om en nyfilmatisering av Barbarella. Förhoppningsvis kommer den till skillnad från den första filmen ha med Aiktor från Jean Claude Forests serie.

Ruby Berserko
ur Casanova
I det första numret av serietidningen Casanova, skriven av Matt Fraction och ritad av Gabriel Bá, så ska Casanova frita Ruby Seychelle. En ung flicka som visar sej vara en robot. Ruby Seychelle blir dödad under uppdraget.

Senare i numret möter Casanova en Fabula Berserko i en mental duell. Berserko har tre ansikten staplade på varandra. "He's a big mutant brain. Three, even. I heard he's three monks that practiced some form of occult zen for so long they fused together in a wad./Whatever--he's an arrogant special effect and I'm gonna fuck him up for money."

När Casanova i en annan dimension där han spelar rollen som den dimensionens Casanova ("I am my own evil twin") ska utföra samma exraktion av Ruby Seychelle tar han bara hennes minne med sej. Detta minne sätter han in i Fabula Berserko som (åtminstone i denna dimension) visar sej också vara en robot. Resultatet blir Ruby Berserko. Som ser ut som Fabulo Berserko fast har en blond peruk och läppstift.


Fumble

Rockys robot i Love & Rockets-serien av Jaime Hernandez. Då han är bedårande.

Aaron Stack

Warren Ellis tog i serien nextwave en bunte obskyra seriefigurer och gjorde Elliskaraktärer av de. Bäst lyckades han med Aaron Stack, också kallad Machine Man.

Samt naturligtvis denna
Robot Utan Namn
ur Rex Dexter