Brian Aldiss och film

Tre gånger har det gjorts långfilm på berättelser av Brian Aldiss. Låt oss ta de kronologiskt:

Frankenstein unbound Roger Cormans film bygger på Aldiss roman med samma namn. Den kommer vi att prata mer om i morgon.Handlingen befinner sej inte så långt från romanen. Men Corman var en b-filmsregissör och det här är en b-filmsversion av Aldiss berättelse. En underhållande b-film.

A. I. I Billion Year Spree så beskriver Aldiss Stanley Kubrick i en not som en av sin tids viktigaste science fiction-berättare. Detta läste Kubrick och tog kontakt med Aldiss. Kubrick och Aldiss började arbeta tillsammans på ett manus som byggde på Aldiss novell "Super-toys last all summer long". Det är en kort novell, närmast en vinjett. Aldiss och Kubrick blev oense. Framförallt om hur mycket filmen skulle likna Pinocchio (eller "fucking Pinocchio" som Aldiss brukar säja i intervjuer om filmen. Kubrick dog innan han hann göra filmen och Steven Spielberg kom att regissera den. Han minskade inte direkt på det srntimentala pinocchio-temat. Filmen är väl sådär men gav oss åtminstone Jude Law som robothallick - en roll han var född att spela.

Brothers of the head Jag har Aldiss 70-talsroman Brothers of the head men jag har inte läst den (jag har ytterligare två olästa Aldiss-böcker, jag kommer som regel att hoppa över de olästa böckerna i min genomgång av min boksamling). Den handlar om ett par siamesiska tvillingar som blir rockstjärnor. Filmatiseringen är gjord som en fejkomentär och verkar rätt spännande.

De fem bästa Shakespeare-filmatiseringarna

Med anledning av att det i dag är William Shakespeares 450-årsdag kommer här en favorit i repris.

Blodets tron av Akira Kurosawa

Väldigt kurosawisk version av Macbeth. Nästan ingen dialog. Kurosawa har också med Ran gjort en av de sämsta Shakespeare-filmerna.

Hamlet goes business av Aki Kaurismäki

Allt du trodde du visste om Hamlet är fel.
Kaurismäki ändrar slutet, ger Hamlets agerande en förklaring och visar William hur det skulle ha gjorts från början.

Prosperos böcker av Peter Greenaway

En version av Stormen, en pjäs som fått många underliga filmversioner (Forbidden Planet med flera). Men det här är den underligast. Nog till och med den underligaste Greenaway. En av scenerna såg jag nyligen i en lista över de tio värsta nakenscenerna. Bör ses på bio.

Romeo och Julia av Zeffirelli

Den här versionen ansågs djärv och modärn när den kom 1968. Vad de hade tänkt om Prosperos böcker kan man bara gissa. Men den är riktigt bra. Kanske lite lång. Fast pjäsen är ju väldigt lång. Olivia Hussey som aldrig senare visat någon som helst antydan till talang är en strålande Julia.

Stormen av Derek Jarman

Slutet med "Stormy Weather" är så bra som filmer kan bli. Kanske bättre.

(Först publicerad 2 september 2009. Det finns kommentarer på ursprungsinlägget. Jag har sett ett par till filmer som bygger på Shakespeares verk sen listan gjordes. Men håller fortfarande med om listan. Känner mej mindre säker på att Ran är så dålig som jag säjer ovan. Det har gått så lång tid sen jag såg den.)

Ray Bradbury-filmatiseringar

Ray Bradbury skrev manus till ett par filmer. Som It came from outer space och John Hustons filmatisering av Moby Dick. I Dagbok med Fahrenheit 451 skriver Francois Truffaut att Bradbury skickat ett manus han gjort av sin egen klassiska fix-it-roman Invasion på Mars. Den kom senare, med ett annat manus, att bli en TV-serie. Bradbury tyckte att den enbart var tråkig och de flesta kritiker höll med honom.

Det finns förutom filmer baserade på Bradburys verk ett stort antal TV-avsnitt i diverse antologiprogram. Vilket, då Bradbury främsta verk är i novellformatet, inte är så förvånande.
TV-serien The Ray Bradbury Theatre byggde uteslutande på Bradburys noveller. En säsong av denna gick påsvensk TV. Avsnitten var av varierande kvalité. Men jag minns det som byggde på novellen "Folksamlingen" (i Oktoberlandet) som väldigt bra.
Rangordnade från sämst till bäst av de Bradbury filmatiseringar som jag har sett:

5. Sounds of thunder
Denna styggelse till film bygger på Bradburys tidresenovell "Åskmuller" (i Solens gyllene äpplen). I den råkar huvudpersonen trampa på en fjäril under en tidreseexpedition med firman AB TIDSSAFARI. Safarin går ut på att jaga dinosaurier. Fjärilens död leder till små oroväckande förändringar i nutiden (historien har också stått modell för en Treehouse of Horror-episod av The Simpsons.
Bradburys novell har en egentligen absurd premiss (på sätt och vis förklaras det varför de skjutna dinosaurierna inte förändrar historiens förlopp, men det är för historien bäst att man inte funderar så mycket på det) men gjord så pass elegant att man är villig att svälja den.
Filmen är inte särskilt elegant.

4. Something wicked this way comes
Oktoberfolket heter romanen på svenska. Det är inte en särskilt bra bok. Senare författare påverkade av Bradbury, som till exempel Stephen King (Det är en megaloman felläsning av den här sidan av Bradbury), har gjort bättre varianter på temana i berättelsen. Filmversionen är en hyfsad skräckfilm för barn med en del suggestiva scener.

3. Savannen
Det svenska hoppet på listan. TV-pjäs från 1983 regisserad av Tord Pååg. Med bland andra Börje Ahlstedt. Barnen, som i originalnovellen enbart beskrivs utifrån, får en mer framskjuten roll. En scen där pojken föreställer sej sin egen begravning, som spelas upp på deras nya TV-vägg, har lagts till. Det är synd om barnen i den här versionen. Samtidigt som novellens slut bibehålls.
Den unge Bradbury hade ofta barnet i monstrets roll. Barn var främmande, grymma varelser. Som i novellen "Savannen". Medan den äldre hade en mer sentimental syn på barn och barndom - vilket Oktoberfolket är ett exempel på. Denna TV-film har något av en syntes mellan den tidige och den sene Bradburys barnskildringar. Nu såg jag filmen senast när den var ny och jag vart alltså nio. Så det är möjligt jag då skulle formulerast mej annorlunda. Jag minns jag tyckte lejonen var läskiga.

2. Den illustrerade mannen
"Savannen" är en av de tre novellerna som görs i filmversionen från 1969 av Den illustrerade mannen. Här har filmen tjänat en del på att åldras. Då just det tidstypiska i bildspråket och musiken ger den en viss charm. Tyvärr är sista segmentet "Världens sista kväll" det minst lyckade.

1. Fahrenheit 451
Truffauts film har sina brister. Mest i rytmen. Men flera enskilda scener är väldigt bra. Som de som har med bokgömmande och bokbrännande att göra.
Slutet är också bättre hos Truffaut än hos Bradbury.
Cyril Cusacks sympatiska brandkapten och det att Truffauts motvilja mot Oscar Werner (som spelar hjälten Montag) skiner igenom ger filmen en intressant biton. Som alla dystopier har Fahrenheit 451 i grunden en samhällsbevarande tendens. Men i Truffauts version finns en subversiv antydan om att det kanske är bokbrännarna som har rätt.

Philip K. Dick och film

Efter att Blade Runner efter hand, trots att den från början gick dåligt, blev en hit så blev det också populärt att filma P. K. Dick-texter. Jag har inte sett alla filmerna. Och i några fall har jag bara sett delar av filmerna. Men nedan följer de P.K.Dick-adaptioner jag sett rangordnade från sämst till bäst:

5. Minority Report
Jag har varken sett hela filmen eller läst novellen den bygger på. Jag orkar inte googla vem som gjort den. De inblandade kan knappast ha använt sina riktiga namn ändå.

4. Screamers
Gjord av Christian Duguay. En ordinär sf-film. Långnovellen den bygger på är lite bättre men inget märkvärdigt. I regel är det inte Dicks bästa verk som filmats.

3. Total Recall
Filmen var först menad att göras av David Cronenberg. I stället tog Paul Verhoven över. Verhoven har sina anhängare. Och jag gillar själv hans två sf-filmer RoboCop och Starship Troopers. Men filmen skulle säkert ha blivit intressantare under Cronenbergs regi. Nu är den i sina bästa stunder big dumb fun. Novellen den bygger på "We can remember it for you wholesale" ("Minnen en gros" i Det hände imorgon, första boken i en antologiserie) är kort och rolig. Liksom filmen har den en man som vill köpa minnen om att han varit en spion på Mars som sen visar sej vara en spion på Mars. Firman bestämmer sej för att ge honom några andra falska minnen och hittar en barndomsfantasi där han räddar världen och sluter ett kontrakt med utomjordingar. Det går inte som de tänkt sej.
Nedtonat och fördummat så har filmen ändå med en del teman om osäker verklighet och identitet som brukar finnas i Dicks verk.

2. A Scanner Darkly
En Richard Linklater-film. Ska vara den mest trogna Dick-adaptionen. Jag har bara läst ett utdrag ur A Scanner Darkly (i antologin Future Cops som jag tycker är lite pinsam att ha i bokhyllan) men det verkar stämma. Tyvärr är filmen filmad i en blandning mellan animerad film och vanlig film som var populär för ett par år sen. Alltså bland de som gör film - alla andra avskyr tekniken som är ful och meningslös. Filmen skulle nog inte riktigt fungerat ändå. Den är helt enkelt rätt tråkig.
Att den ändå slår ut Total Recall beror på en scen. Också den trogen romanen. En av karaktärerna, Freck (spelad av Rory Cochrane som också spelade en haschrökande herre i Linklaters bästa film Dazed and Confused, på lite samma sätt - man kan föreställa sej Freck som Dazedkaraktären i framtiden) bestämmer sej för att ta livet av sej med en god flaska vin och en massa nedåttjack. Tyvärr är nån av drogerna lite konstig och det kommer en utomdimensionell varelse och läser upp hans synder. Efter tusen år har de kommit fram till mellanstadiet. Scenen (som du kan se HÄR) är höjdpunkten i Philip K. Dick-adaptionernas historia. Den fångar Dicks humor och till och med den fåniga fauxanimationen ger något i den här scenen.

1. Blade Runner
Blade Runner har slagit ut titeln på romanen Androidens drömmar så att den nu också heter Blade Runner. Vilket vore en helt obegriplig titel om man inte kände till filmen.
Det är en rätt fri bearbetninga av romanen. Och även om man kanske kan sakna bokens melankoliska drag så är det ett verk som står bra på egna ben. Varför man behöver de 37 versioner som finns på senaste DVD-utgåvan förstår jag dock inte riktigt.

Förutom de här finns filmerna Next och Paycheck, där jag varken läst novellerna eller sett filmerna.
Impostor som jag sett några minuter av början av. Novellen den bygger på är viktig i P. K. Dicks författarskap såvida att han här för första gången använder sej av ett tema som återkommer i senare bättre verk. Hur den ska räcka till en långfilm förstår jag inte. ("Impostor" finns också filmad som ett avsnitt av en gammal sf-tvserie.)

Två P. K.Dick-filmatiseringar är under inspelning just nu. Bland de av hans böcker som är optionerade eller på gång finns en del av de betydande lite mer dickska verken som Ubik och Flöda min gråt sa polisen. Om de blir av lär de nog bli kraftigt förändrade.

Och så finns det en fransk film baserad på en av hans realistiska romaner kallad Confessions d'un Bario. Ofta ställs frågan varför författare skriver genreverk. I Philip K. Dicks fall, liksom i till exempel Theodor Sturgeons fall, så är ett av svaren att han inte lyckades slå sej in i mainstreamlitteraturen. På 50-talet skrev han ett par normala romaner (som brukar skrivas upp av folk som skriver om P. K. Dicks verk men den av de jag läst tyckte jag inte var särskilt speciell) som blev refuserade.

Senare försökte Dick få skriva för TV. Ett utkast till ett avsnitt av Mission Impossible finns utgivet i The shifting realities of Philip K. Dick. Säkert hade han glatt sej över sin postuma filmkarriär.

(Total Recall-affischen är inte en av filmens officiella utan en "reimagined poster" av Tyler Stout.)

Alan Moore och film

Watchmen är inte den första filmatiseringen av ett verk av Alan Moore. Moore är negativt inställd till dessa filmer. Och de är långt ifrån alla bra.

Från sämst till bäst:

7. The League of Extraordinary Gentlemen (The League - Sju hjältar i en klass för sig)
Moores och Kevin O'Neills serie där Kapten Nemo, herr Hyde och Mina från Dracula slåss mot Fu Manchu må vara bland den lättviktigare delen av Moores arbeten. Men även om jag bara sett lite av filmen, huvudanledningen till Moores ovilja mot att det görs filmversioner av hans verk, så anser jag mej kunna med säkerhet säja att detta är en bedrövlig film helt i avsaknad av den charm som albumen ändå har.

6. The Return of Swamp Thing
Wes Cravens Swamp Thing byggde (löst) på Len Weins och Bernie Wrightsons Träskmannen. Filmen gjorde att serietidningen började att ges ut igen och denna serie började Alan Moore skriva från och med nr 20.
Denna uppföljare är långt ifrån att utgå från Alan >Moores serie men en scen visar viss påverkan. Romanversionen av Peter David lär inkorporera fler bitar från Alan Moores version av karaktären.

5. From Hell
Bara sett delar av den här med.
Verkar vara en normal Jack the Ripper-film, möjligen med ett par scener som påverkats av Alan Moores Magnus Opus.

4. Constantine
Denna film bygger på serien Hellblazer. Hjälten i tidningen är John Constantine, som skapades av Alan Moore som en bifigur i Swamp Thing. En arbetarklass-magiker som såg ut som Sting. Filmen bygger snarare på historier av Jamie Delano och Garth Ennis. Det enda minnesvärda med filmen är Tilda Swinton som ärkeängeln Gabriel.

3. Justice League Unlimited - episoden "For the man who has everything"
Detta avsnitt av en animerad barnserie är den trognaste av Alan Moore-adaptionerna. Serien den bygger på är ett samarbete mellan Moore och tecknaren Dave Gibbons. Dessa gjorde också Watchmen tillsammans. En medelålders småfet Stålmannen i denna serie är väldigt lik Dan Dreiberg (Nite Owl) i Watchmen.

2. Watchmen
Zach Snyders film har sina svagheter. Bland de många bra detaljerna (1984 på en av Ozymandias Tv-skärmar) finns flera som skär sej (foldern märkt "Boys" på Ozymandias dataskärm). Det är en ytligare film än Moores serie. Men ofta rolig och underhållande.

1. V för Vendetta
Också V för Vendetta har förlorat nyanser jämfört med David Lloyds och Moores original. Särskilt i diskusionerna om frihet och tvång och sånt. Men filmen lyckas vara ett självständigt verk med egna poänger.

Det är möjligt jag missat något verk. Troligen lär det dröja innan det blir fler Alan Moore-filmatiseringar. Om nu ingen gör Lost Girls.