En diktatorsroman

"Han läste om och om igen några paragrafer i den militära strafflagen som han redan kunde utantill, angående medbrottslibgar och hälare och det glimmade till av förtjusning i hans ödleögon, som om han smuttade på någon pikant sås var gång han i dessa lagparagrafer återfann den lilla frasen vid dödsstraff eller dess variant vid livets förlust,"

övers. Karin Ahlin 

Den guatemalanska författaren Miguel Ángel Asturias dog samna dag som jag föddes: den nionde juni 1974.
Han var båd' lenin- och nobelpristagare. En ovanlig kombination.

Presidenten (som kom ut 1946, men ska ha skrivits tidigare) är en av de viktigaste diktatorsromanerna. En latinamerikansk genre med skönlitterära beskrivningar av diktatorer. Det finns äldre exempel på genren än Presidenten men den brukar anses vara den första modärna sådana.
Diktatorsromanen är en av mina favoritgenrer.

Asturias har byggt sin president på en riktig politiker. Men ändrat en del. Så är när boken utspelar sej lite vagt.

Asturias har också influerat den magiska realismen. Men det mer med böcker som kommit efter Presidenten. Och en del håller gans senare mer mytiskt inspirerade romaner högre. Så börjar Artur Lundkvist sin presentation av Asturias med romanen efter denna.

Jag tycker att den hör till hans bättre. Och den är en av hans populäraste.

10 bra latinamerikanska böcker

I dag är det Columbias nationaldag. På nationaldagar har jag ofta förslag på bra böcker att läsa från länderna i fråga. Vissa länder har jag emellertid inte läst så många författare från.
En av Colombias mest kända författare är Gabriel García Márquez. Han är kallas oftare för latinamerikansk författare än för colombiansk sådan. Samma gäller flera andra latinamerikanska författare. Detta förfarande kan man diskutera. Men det gör att denna dag känns som en passande dag för vår andra kontinentboklista.

Machado de Assis - Vansinnesläkaren
Kort brasiliansk roman från slutet av 1800-talet om en läkare som låter bygga en anstalt för sinnessjuka i en liten stad. Allt fler av stadens invånare blir intagna. En rolig burlesk historia.

Miguel Angel Asturias - Presidenten
Asturias dog samma dag som jag föddes. Men det är inte den enda anledningen till att man ska läsa honom. Han skrev en stor mängd bra episka romaner. Presidenten är en klassiker inom genren diktatorsromanen. Som de flesta latinamerikanska författare av rang har provat på (den äldsta boken i denna undergenre som jag har läst och som ska ha påverkat flera av de senare - Tyrannen Banderas av Ramón del Valle-Inclán - är dock spansk).

Rómulo Gallegos - Den onda anden
Venezuelansk roman från 30-talet om en man som beger sej in i ett urskogsområde. Som i flera av sina romaner så lånar Gallegos här från äventyrsberättelsen. Utgavs i FIBs Världsbiblioteks sydamerikanska serie. "Folket i Bilds förlag har tryckt denna bok i 22000 exemplar".

Bernard Goorden (red.) - Det nödvändigaste. En antologi med latinamerikansk science fiction
Ett problem med att läsa genrelitteratur som sf är att man oftast läser (US)amerikanska och engelska författare. Men det skrivs genrelitteratur i de flesta länder. Latinamerikansk genrelitteratur såsom kriminallitteratur och sf lär, även om den lånar från den (US)amerikanska, ofta ha en egen karaktär. På engelska finns ett par antologier med latinamerikansk sf. På svenska denna från 1978 (men det finns flera romaner av latinamerikanska sf-författare utgivna på svenska). Här finns flera bra noveller. Min favorit är den märkliga "Trettionde kapitlet" av Mario Levrero - en författare från Uruguay.

Mario Vargas Llosa - Kriget vid världens ände
Detta den peruanske Llosas mästerverk utspelar sej i Brasilien på 1800-talet. En sån där bred episk berättelse som folk brukar påstå att de vill läsa.

Gabriel García Márquez - Den otroliga och sorgliga historien om den troskyldiga Eréndira och hennes hjärtlösa farmor. Sju berättelser
Jag tycker Márquez är bäst i novellformatet. Och denna tunna samling med sju noveller (den får ibland heta Sju berättelser, ibland Den otroliga och sorgliga...) är bästa exemplet på hans novellkonst.

Pablo Neruda - Canto General
Canto General, är ett versepos över Latinamerikas historia. På en 500 sidor. Från 1400-talet och framåt. Det borde inte gå utan att bli för bombastiskt. Men Neruda lyckas med det, trots att en avdelning heter "Den förrådda sanden" med undertitlar som "Exploatörerna" och "United Fruit Company". Ett av de stora verken inom 1900-talets poesi.

Octavio Paz - Sor Juana
Om den mexikanska 1600-talspoeten och nunnan Sor Juana Inés de la Cruz.

Augusto Roa Bastos - Människoson
Berättar Paraguays historia i nio avsnitt.

Elvira Vigna - Saker som män inte förstår

Nobelalfabetet a: Ashbery och Asturias

Lyran har kommit till a i nobalfapetet.

Miguel Ángel Asturias
Miguel Ángel Asturias dog samma dag som jag föddes. Vilket kanske inte är så intressant i och för sej. Att denne guatemalanske författare skrev en stor mängd romaner, som utgör grunden för den latinamerikanska våg som bara hade börjat när Asturias fick nobelpriset 1967 och som kanske inte fortsätter men fortfarande påverkar dagens latinamerikanska och spanskspråkiga litteratur, är mer av intresse.
En av hans bästa och mest populära romaner är Presidenten, en roman som la grunden för genren Diktatorromanen (Augusto Roa Bastos Jag den högste, Gabriel García Márquezs Patriarkens höst med flera.
Men åtminstone alla av hans som finns på svenska är bra.

John Ashbery
Som den mest kände nu levande amerikanske poeten så behöver kanske inte John Ashbery en introduktion. Nobelpriset är i stort sett enda priset han inte fått. Han har blivit MTVs officiella Poet Laureate (ung. hovpoet).

Han debuterade på 50-talet. Och brukade säjas ingå i en New York-skola av avantgardistiska poeter. Hans poesi är formmässigt nyskapande. Även om hans bästa dikter kommer perioden direkt efter den mest post-strukturalistiska poesin. Från början av 70-talet till slutet av 80-talet skrev Ashbery sina bästa bitar. Även om också senare dikter som Flickor på flykt

Flera av hans tidiga diktsamlingar blev kontroversiella för sin obegriplighetoch märkliga form. Men hans dikter är inte enbart obegripliga utan också vackra och vördnadsvärda (awesome) och formmässigt ändå rätt säkra.

Också hans pjäser är bra. Första samlingen att börja med är antingen Skuggtåg eller långdikten En våg ur vilken dessa rader kommer:

"Inte något särskilt underligt, men att verka alldaglig/Är ju också konstigt. Bara sättet vi känner på inför alltsammans,/Och inte känslan som sådan, är konstigt, konstigt för oss, som lever/Och vill fortsätta leva under samma närsynta stjärnor, som vi känt/Sedan barndomen då vi tittade ut genom ett fönster, såg dem/Och genast tyckte om dem." (övers Ragnar Strömberg)
Rader som också kan fungera som motivering till varför han ska få det där sista priset att lägga till samlingarna.

1974

BOKMANIA har startat ett meme om ens födelseår och vad som hände då litterärt sett. Jag är då född 1974 även om jag ser mycket yngre ut.

Glas av Derrida kom ut.

Miguel Asturias dog. Läs Presidenten.

Nobelpriset 1974 var en skandal som priset aldrig rikrigt återhämtat sej från. Två av akademiens egna ledamöter tilldelades priset (man får anta att de övriga sexton fick sin del av kakan.) På fliken till Ivar Lo-Johanssons Furstarna (utgiven 1974 förresten) citeras Bertil Palmqvist apropå den närmast föregående boken: "Det har...spekulerats om ett svenskt nobelpris snart igen. Det är naturligtvis Ivar Lo som ska ha det." Och det skulle han naturligtvis haft.

Debut: Bruno Kurt Öijer debuterade nästan 1974. Den första diktsamlingen Sång till anarkismen kom 1973 på det lilla Poesiförlaget. Förlaget var knutet till den poesitidningsrörelse Öijer tillhörde. Så när han 1974 kom ut med första diktsamlingen på Wahlström & Widstrand startade en svekdebatt. En del menade att han hade gömt undan de bättre dikterna till det större förlaget. Fast bägge samlingarna är usla.

Födda: Jens Lapidus och Camilla Läckborg (som för min del lika gärna hade kunnat gå ofödda.)
Bland de som åtminstone finns på min attläsalista är tyskan Juli Zeh. Rasmus Gran är född 1974 om serietecknare räknas.