Ivanhoe av Walter Scott

Vår historia måste nu gå något tillbaka i tiden, för att underrätta läsaren om vissa tilldragelser, som äro väsentliga för att kunna förstå det följande af denna vigtiga berättelse.

På nyårsdagen läste jag om Ivanhoe av Walter Scott. Det är en bra roman. Vilket de av er som brukar se den på TV istället kanske har svårt att tro. Men det är en trivsam gammal historisk roman. Trivsamheten ökas av att mitt exemplar är från 1887 (det är troligtvis den äldsta bok jag äger) och har en för genren passande gammalstavning. Framförallt gillar jag att 'tyvärr' stavas 'ty värr'.

Berättelsen utspelar sej i slutet av 1100-talet i ett England där saxare hatar normander och normander hatar saxare. De två folkslagen är bara överens om en sak: de tycker alla lika illa om judar. De flesta personnager i boken, till och med broder Tuck, är antisemiter.

Ivanhoe är bland annat en roman om antisemitism. Den kom ut första gången 1820 så det är inte förvånande att det finns en del i skildringen av judarna här som det går att ha invändningar emot. Den vackra judiska unga kvinnan och hennes rike far är en kliché ända sen Köpmannen från Venedig (som Scott citerar i början av ett kapitel, alla kapitlen inleds med citat). Och den judiske fadern är snål. Och denna snålhet skildras ofta på ett skämtsamt sätt.
Men i ett par scener kommer det fram att han har en god anledning att vara snål.

Redan när Ivanhoe först kom ut ville många läsare att Ivanhoe skulle bli ihop med judinnan Rebecka istället för "den mindre intressanta Rowena". Det är Scott själv som kallar den stackars Rowena för mindre intressant i ett förord från 1830. Där svarar han de läsare (eller "läsarinnor" som han kallar dem) som shippat Rebecka och Ivanhoe på två sätt. Dels menar han att detta inte vore möjligt på den tiden. Men franförallt hävdar han att det vore fel att på detta sätt låta Rebeckas dygd få en belöning. Dygden bör vara sin egen belöning och inte ge timlig lycka.

Ivanhoe har sina brister. Upplösningen lyckas förena det osannolikt melodramatiska med en västgötaklimax. Och en del av romanfigurertna är lite platta. Men det är fortfarande en spännande och roande roman. Som spelat en stor roll för den medeltida berättelsen i allmänhet och Robin Hood-äventyren i synnerhet.   

Citerat från veckans läsning

"På väggen i klassrummet hänger alla bokstäver som finns. A-bilden har en apa, på B är det en banan. På N-bilden var det en neger förut men fröken sa att negrer inte ser ut så och ritade en nyckel i stället."
ur Solknepet av Christina Kjellsson

""'Nej, tro inte, att jag afundas dig, broder Gurth', sade Wamba; 'trälen sitter vid spiselbrasan, när frimannen måste ut på slagfältet. - Och hvad säger Oldhelm af Malmsbury: bättre vara en narr vid ett gästabud, än  en vis man i ett handgemäng.'"
ur Ivanhoe av Walter Scott, översättare okänd

Finns det bra Robin Hood-romaner?

Som kanske bekant så har Ridley Scotts Robin Hood visats i Cannes. Nu tänker jag inte se filmen. Dels avskyr jag med all rätt Russel Crowe och senast Scott gjorde en bra film var när Lille John var liten. Filmens mottagande, som gått från ljumt positivt till milt negativt (samt den sortens positiva recensioner som gör en mer betänksam än negativa sådana) gör inget för att göra mej mer lockad.

Men uppmärksamheten kring filmen fick mej ändå att fundera kring själve Robin Hood.

Som de flesta har jag genom åren sett, hört och läst diverse varianter av myten. Men jag tror aldrig jag läst någon riktigt bra Robin Hood-roman. Eller ens hört talas om någon som säjs vara bra. Detta till skillnad från Kung Arthur-myten där det finns många verk som är, eller åtminstone anses, vara av litterärt värde.

Robin Hood-berättelserna kom ursprungligen i balladform. Den femte boken av de så kallade Child-balladerna är ägnad åt Robin Hood (de tillhör de av de ballader Child samlade in som är sällan sjungna idag men Maddie Prior har spelat in några). Det är cirka fyrtio stycken.

Kanske är det detta lite fragmentariska ursprung som stått i vägen för den stora Robin Hood-romanen. Som bifigur har han också fungerat bättre. Dels i Walter Scotts Ivanhoe och i T. H. Whites Svärdet i stenen.

10 bra skotska böcker

Det är Skottlands nationaldag. Dags för haggis, säckpipemusik och en lista med tio bra skotska böcker:

Iain M. Banks - Player of games
En Culture-roman. En svit böcker som varit främsta anledning till att rymdoperan fått en renässans på senare år. Jag har alltid gillat böcker med fiktiva spel och det här är en av de bästa.Kulturerna i romanens värld skildras genom spelen i turneringen. Jag har inte läst så många andra Iain M. Banks (eller för den delen Iain Banks utan M.) men när jag hade läst boken pratade jag om det med en vän som är ett stort fan av Culture-böckerna. Han menade att detta var en av de bättre.

Kenneth Grahame - Det susar i säven
En av de riktigt klassiska barnböckerna. Med Herr Padda och de andra.

Erik Linklater - Det blåser på månen
Också en barnboksklassiker. Med en av genrens bästa boktitlar. De skotska barnboksförfattarna gillar visst vind.

Hugh MacDiarmid - En drucken man beskådar tisteln...
Jag e' inte så full, mest trött intill döden.
Och det är ganska jobbigt att bägarna ta
med Cruive, Gilsanquhar och di andra.
Man e' inte så rask som man en gång va.
(övers. Jan Östergren)
A Drunk Man Looks at the Thistle är en lång spretig dikt. Med referenser, pastischer och användande av dialekter. Det svenska urvalet som fått namn efter dikten innehåller ett utdrag ur detta märkliga och mycket läsvärda roliga poem. Plus flera andra bra kortare dikter.

Ian McDonald - Desolation Road
Denne irländsk/skotske författarens debutroman. SF förvisso men också en roman i den absurda traditionen. Blandar påhittade myter med en uppskruvad variant av småstadsberättelsen. Bör kunna uppskattas även av folk som vanligen inte gillar genren.

Mark Millar & Phil Hester - Swamp Thing 166 - 171
Tekniskt sett inte en bok då den inte finns i samlad förm. Mark Millars längd på Swamp Thing (Träskmannen är mestadels svag. Men i dessa sista nummer av serien tillhör de bästa med karaktären. Millar lägger till en religiös dimension i denna sista Träskmannen-berättelse om makt och tro.

Grant Morrison & Chris Weston & Gary Erskine - The Filth
Greg Feely är en ensam kattägande man som får reda på att han egentligen är en agent i organisationen The Hand. Greg Feely är bara är en täckmantel, en persona som injiceras. Men han håller fast vid sitt liv som Greg och vid sin katt även när han måste handskas med minijordar och lyxkryssningscivilisationer som urartat tillsammans med de andra agenterna varav en är en rysk schimpans som utbildats till lönnmördare av KGB.
Serien innehåller Grant Morrisons vanliga teman - metafiktion och frågan vad som är verkligt.
Som i de flesta av Morrisons amerikanska serier finns det en biperson som pratar med skotskt uttal. "See, inna Science Gestapo, everything's just whit it is, no whit wey waant it tay be. Maist peeple jist see whit they're telt so that's whit geez usan advantage thut looks lik magic". Ett grövre skotskt uttal än tidigare Morrison-personer. Och The Filth är Morrison lite mer morrisonsk än vanligt.
De tretton numren finns samlade i en volym.

Walter Scott - Ivanhoe
Ivanhoe har lite dåligt rykte i litteraturhistorien. Man brukar där säja att det är synd att Walter Scott bedöms efter sitt sämsta verk. Vilket då skulle vara Ivanhoe. Men denna äventyrsroman är välskriven och har en intressant uppbyggnad.

Muriel Spark - Miss Jean Brodies bästa år
Crème de la crème. Jean Brodie är en lärarinna på en flickskola. Hon håller sej med favoriter och är en gräslig och karismatisk person. En underhållande bok.

Robert Luis Stevenson - Doktor Jekyll och mr Hyde
Jekyll och Hyde har fått många senare tolkare. Från Allan Edwall till Alan Moore. Men bäst är fortfarande originalet.