Tälje tokar i Sven Delblancs Hedebysvit

"Efter sju sorger och åtta bedrövelser var han så tillbaka i Tälje igen hos sin kära hustru. Nu tog han fram gåvan han hade med sig åt henne.

  Hustrun, som aldrig förut sett en spegel, vart alldeles förskräckt när hon tittade i den. Gråtande sprang hon över till grannen och klagade:

  – Min man har fört en främmande kvinna in i huset!

  Grannen, som redan satt och ruvade på sitt elefantägg, tog spegeln av henne och tittade i den.

  – Det är en gammal och skäggig käring, sade han och räckte henne spegeln tillbaka."

ur Den gamla fabeln om Tälje tokar av Torsten Kassius

"Och Tälje tokar byggde sin stad på nytt, och såg sig om i den nya, goda tiden, då de berövades sin talan på riksdagen, förblödde i två meningslösa krig och slaktades i rikets sista stora folkuppror, och den nya, goda tiden kallades för den skull frihetstiden och vann stor ära i vår historia."

ur Stadsporten av Sven Delblanc

Den gamla fabeln om Tälje tokar skrevs av Torsten Kassius och kom första gången ut i två volymer 1948 och 1950. Den bygger på de gamla toksagorna om folket i Tälje. Jag minns att det fanns en barnbok när jag var liten som återberättade ett par av dessa. De gick i stort sett alla ut på att Täljeborna gjorde korkade saker.

Torsten Kassius lånar också från liknande österländska berättelser. Och bygger upp en intrig av de många skämthistorierna. Från början är männen i Tälje här kända för sin visdom. Första volymen är berättelsen om hur de kommer på bättre och tokigare tankar. 

Torsten Kassius lyckas blanda episoderna så det aldrig känns enformigt (sen skulle jag kanske ändå inte rekommendera att läsa den i ett svep).

Romanen gjorde inte mycket väsen av sej när den kom. Även om Gunnar Ekelöf hyllade den. Gunnar Ekelöfs recension nämns i Sven Delblancs förord till den andra utgåvan (i en volym) utgiven 1973 på Författarförlaget. Om det gick så mycket bättre för boken den gången vet jag inte. Men själv läser jag ofta i Den gamla fabeln om Tälje tokar. Och för den som söker upp boken väntar en stor läsupplevelse.

I förordet skriver Sven Delblanc att Torsten Kassius bok kommer ur "en burlesk, blodfull och i grunden folklig tradition". Han hyllar också hur tider och orter blandas.

Den gamla fabeln om Tälje tokar har också påverkat Delblancs svit om Hedebyborna: romanerna Åminne, Stenfågel, Vinteride och Stadsporten som kom ut från 1970 till 1976. Delblanc skrev alltså sitt förord medan han höll på med denna romansvit. Sviten blev också till en populär tv-serie vid namn Hedebyborna.

Två av de historier som gruppen som kallas för Avskummet i Sven Delblancs Åminne berättar för varandra nämner Tälje tokar. Den ena mest i förbifarten. Men i den andra säjer Berättaren att han måste "frisera Svenssons ludna idiom"..."för att hedra den vise och sorgsne mästare som bäst av alla berättat uppbyggliga historier om Tälje Tokar." Denne mästare är alltså Torsten Kassius.

Svenssons berättelse är inte från Torsten Kassius utan bygger på "Broder Alberto" i Boccaccios Decamerone. En munk lurar i en dam att ängeln Gabriel kommit till honom i en dröm och blivit förälskad i frun i fråga. Munken ställer osjälviskt upp med att låta Gabriel besitta hans kropp. Och frun får om natten besök av en ängel.

Hos Sven Delblanc är det i stället en prost och denne lurar i kvinnan att han är den Helige Ande snarare än ängeln Gabriel. Till skillnad från hos Boccaccio med dess uppbyggliga slut där munken får vad han förtjänar slutar det lyckligt för alla parter.

Det fabulerande draget i Åminne minskar lite i följande fortfarande läsvärda tre volymer. Men Stadsporten, den sista delen börjar med en satirisk historieskrivning över staden Tälje. Här lånat från den nordiska mytologin.

Också Hedebysviten är en stor läsupplevelse. 

(Detta inlägg inleder vår juileumsvecka här på Butter tar ordet. Det är egentligen två inlägg sammanslagna till ett där jag också lagt till citatet från Stadsporten. Inläggen publicerades först den 23 februari 2009 och den 25 april 2011.

I veckan kommer Hedebysviten ut i nyutgåva i två samlingsvolymer.

På senare år har Sven Delblanc ofta nämnts som ett exempel på en bortglömd författare. Men han är visst inte mer bortglömd än att han får nyutgåvor. Torsten Kassius får nog säjas vara mer bortglömd. Om det nu är en tävling man vill delta i.

Så i brist på nyutgåvor får du söka dej till bibliotek och antikvariat och bokbörsar för att kunna läsa berättelsen som börjar: "Där Tokstan nu ligger, låg för länge sedan – det var på den tiden då lejonen ännu lekte i vårt land – en stad som hette Tälje.")

Hur är man när man är svensk?

"December, tunga himlar, lukt av förgängelse och sjuka sniglar. Och regnet det regnar vareviga dag.

  Jag får P. O. Enquists bok om balterna och läser den med förskräckelse. Ja, den boken gör mig rädd. Jag känner mig som skogssnuvan, som plötsligt inser att ryggen är ihålig. Jag anar hos P.O. en moralisk känsla, som jag själv definitivt saknar. En sorts utpräglad svensk moralism, inbillar jag mig. Och jag är nog tyvärr inte särskilt svensk.

  Flera dagar går jag och skäms över att jag inte är svensk. Ack, jag är alldeles för cynisk, lättsinnig och egocentrisk för att vara svensk.

  Hur är man när man är svensk? Redbar? Bondedemokratisk? Sturig, lite skygg? Kanske ett påbrå av folklig fromhet? Kristen rättfärdighetslidelse?

  P. O. Enquist är mycket svensk. Göran Palm är så svensk att man kunde ställa ut honom på Skansen. Jan Myrdal är svensk, särskilt när han skäller ut Sverige. Ernst Wigforss är alldeles oerhört svensk.

  Fast jag är inte riktigt säker på Tage Erlander. Han är lite för klurig och lättsinnig på ett värmländskt sätt.

  Olof Palme är osvensk.

  Sara Lidman är svensk på ett laestadianskt sätt. Peter Weiss är svensk som Anckarström eller Nils Dacke.

  Harry Martinson är lite för mjuk och charmfull och italiensk för att vara riktigt svensk. Lindegren var inte heller svensk. Olof Lagercrantz är lite för irisk, är jag rädd. Men Karl Vennberg är mycket svensk.

  Lars Forssell är förfärande osvensk, han innesluter i sig de flesta av kontinentens odygder, däribland kvickhet.

  Sven Delblanc är närmast rysk. Jämför Mussorgskij.

  Ja, så är det nog. Jag tål inga motsägelser på den punkten."

ur Åsnebrygga: En dagboksroman av Sven Delblanc 

Tidens ålder

"Nej, julboksfloden är ett borgerligt elände nu som för hundra år sedan. Den ödelägger många löften i vår svenska litteratur. Tag Sven Delblanc till exempel. 'Samuels bok' var bra. Den var nödvändig. Men sedan började han skriva julbok på ämnet. Tunna ut. Dra i texten som ett kolakok. Detta står också att läsa i all hyllande kritik för den som vet att läsa kritik."
ur "Om litteratur och tidsvändor" av Jan Myrdal

En del referenser återkommer i Jan Myrdals författarskap. Titeln på den sextonde skriftställningsvolymen Tidens ålder är tagen från Paracelsus. Paracelsus hette egentligen Theophrastus Bombastus von Hohenheim (man kan förstå han föredrog en pseudonym) och var en läkare och mystiker som levde på 1500-talet. Urvalet Boken om homunculus och andra texter kom ut på Vertigo förlag för några år sedan. Paracelsus återkommer ofta i Myrdals texter. Senast i en text publicerad i veckan.

I romanen Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell så läser den unge Jan Myrdal Paracelsus. 
I Skriftställning 3 finns artikeln "Att veta sin tids ålder" från 1969. Där skriver Myrdal först att "Paracelsus hävdade att man måste känna sin tids ålder för att handla riktigt." Och sen "Visst hade Paracelsus rätt i detta med tidens ålder. Man kan inte handla målmedvetet utan att veta sin tids ålder. Men den är oss svår att bedöma. Själva är vi ju också mellanting. Formade i den tid vi själva bidrar att forma."
I en Skriftställning från 1982 (återtryckt i Den trettonde) skriver Myrdal att "Det går att se det verkliga skeendet och handla målinriktat. Man kan känna sin tids ålder, som Paracelsus sade."
Den förenkling som man ser här är symptomatiskt för utvecklingen av Myrdals politiska skrivande.

Förutom Paracelsus (som inte nämns i den artikel som gett boken sitt namn) finns fler referenser som man känner igen från tidigare böcker i Tidens ålder. 
Som Bertolt Brechts fråga om vad makten tar vägen efter att den utgått från folket.

Jag gillar att stöta på de här ställena i Myrdals skriftställningar. Som att möta gamla vänner.

Tyvärr finns inte boken på Runeberg.

Citerat från (förra) veckans läsning

"Det kom som en chock när Ekelöf själv sökte mig i början av 60-talet. Han hade läst Prästkappan och lät hälsa genom en bekant att han ville träffa mig. Jag greps av panik, flydde till Norrtälje och gömde mig på ett pensionat, darrande av skräck."
ur "Kvarnen är riven, vägen igenlagd..." i Kritik och essäistik 1958-1991 av Sven Delblanc

"1. Going to hell. Instructions and advice.

Listen, because I'm only going to do this once. You have to get there by way of London. Take the overnigyt train from Waverly. Sit in the last car. Speak to no one. Don't fall asleep."
ur "Flying lessons" i Stranger things happen av Kelly Link

"30. Teorier som dessa har lett fram till ökande diskussioner kring närheten mellan kaosteori och litteraturteori."
ur en not till "'Blessent mon cœur d'une longeur monotone': begreppet entropi" i Varia av Lotta Lotass

Tre korta klassiker av Lars Gustafsson

Modernista har gett ut en volym med tre romaner av Lars Gustafsson kallad Tre korta klassiker. Som innehåller romanerna Tennisspelarna (1977), En biodlares död (1978) och En kakelsättares eftermiddag (1991). 
Man skulle kunna ifrågasätta titeln. Den första och den sista romanen i volymen är rätt korta. Men En biodlares död är en normallång roman. Och är inte En kakelsättares eftermiddag lite för ny för att utnämnas till klassiker om inget annat?

Men om man nu ska ta tre böcker av Gustafsson och ge ut tillsammans så hade man kunnat göra sämre val.
En biodlares död är sista delen i romansviten Sprickorna i muren. Idén till romanen har Gustafsson skrivit att han fick sittandes på campus på universitetet i Texas. Tennisspelarna utspelar sej på universitetet i Texas där Gustafsson undervisar. En kakelsättares eftermiddag har tematiska likheter med En biodlares död.

För att ta de var för sej:
"Och var det verkligen förenligt med den allra modernaste psykoterapins metoder att rehabilitera folk genom att ge dem tillgång till maskiner som styrde skarpladdade nukleära stridsspetsar i jättelika raketer gömda fyrtio meter under jorden i betongbunkrar?"
Tennisspelarna handlar om Lars Gustafsson som undervisar på ett amerikanskt universitet (några år tidigare hade Sven Delblanc skrivit Åsnebrygga, det lär även finnas en roman av Heidi von Born där hon undervisar på ett kanadensiskt universitet, så romaner om svenska författare som undervisar på nordamerikanska universitet är en svensk undergenre). Den korta romanen tillhör Gustafssons allra populäraste. Det är en humoristisk berättelse som innehåller en alternativ förklaring till Strindbergs Inferno-kris, studentdemonstrationer för Wagner och datasimulerade krigsspel. Och tennis.
Det är en roande roman. Påminner en del om Sprickorna i muren-serien. Fast lite lättsammare (och kanske också lite lättviktigare)  

"Paradiset måste bestå i att en smärta upphör."
En biodlares död är en av Gustafssons allra bästa romaner. Den ingår som sagt i den fem romaner långa sviten Sprickorna i muren. Men de fem böckerna är rätt fristående. Och även andra böcker i serien har ryckts ut ur sviten och publicerats för sej (liksom man gjort utomlands En biodlares död var den första av Gustafssons romaner som gávs ut i Förenta staterna). Som Yllet. Och senare i år ger Atlantis ut Sigismund på nytt.
Den fyrtioettårige före detta folkskolläraren numera biodlaren Lars Lennart Westin har troligtvis cancer. Men när brevet med svar kommer från sjukhuset låter han bli att öppna det. Boken består av hans kvarglömda anteckningar från denna tid. Där finns också berättelser. Som den om när Gud plötsligt börjar lägga märke till våra böner.. Det är en bok om de stunder när smärtorna upphör. Boken håller fortfarande.

"Livet var som det var och blev som det blev. Och inte kunde man gå tillbaka och reparera i det heller. Livseländet."
En kakelsättares eftermiddag är en sävligare lite trögare bok än de andra två. Den handlar om den svartjobbande kakelsättaren Torsten Bergman som börjar bygga om ett badrum medan han klagar på skatterna och minns delar sitt liv (bokens baksida får det här att han minns sitt liv, ett ytterst vanligt berättargrepp, att framstå som något banbrytande). Efter hand börjar han undra om det inte är nåt skumt med huset han är och arbetar i. Varför har inte ägaren dykt upp?
Det är inte en dålig berättelse. Men den förlorar lite på att läsas efter den betydligt bättre En biodlares död.

Allt som allt ger Tre korta klassiker ett rätt bra prov på Gustafssons författarskap. (
Romanerna ges också ut var och en för sej. Nyskrivna förord finns till romanerna.)

Citerat från (förra) veckans läsning

"Daniel höll ett vackert tal för Frälsaren och dekorerade honom med frihetsmedaljen och gav honom en duktig livränta. Frälsaren predikade en stund. Det var de rätta åsikterna, dom kände man väl igen. Alla var mycket belåtna."
ur "Frälsare" av Sven Delblanc

"DU gör revolution i ditt eget land och krossar kapitalismen. (Sista steget i REVOLUTIONSSPELET Grupp 16 FISK.)"
ur "Kultur och revolt - propaganda för en nödvändig rättighet" av Björn Eneroth, i Konstnären som kommentator. Svenska konstnärstexter från 1948 till idag, red. Bo Nilsson

Citerat från veckans läsning

"P. O. Enquist är mycket svensk. Göran Palm är så svensk att man kunde ställa ut honom på Skansen. Jan Myrdal är svensk, särskilt när han skäller ut Sverige.[...]
Sara Lidman är svensk på ett laestadianskt sätt. Peter Weiss är svensk som Anckarström eller Nils Dacke.
Harry Martinson är lite för mjuk och charmfull och italiensk för att vara riktigt svensk. Lindegren var inte heller svensk. Olof Lagercrantz är lite för irisk, är jag rädd. Men Karl Vennberg är mycket svensk.
Lars Forssell är förfärande osvensk, han innesluter i sig de flesta av kontinentens odygder, däribland kvickhet.
Sven Delblanc är närmast rysk. Jämför Mussorgskij.
Ja, så är det nog. Jag tål inga motsägelser på den punkten."
Ur Åsnebrygga av Sven Delblanc

"När en demonstrant därför sitter i sin cell, och får veta att han sitter där för att ta sitt förnuft till fånga, tillråds samme demonstrant att be om en massa papper. När han börjar att skriva måste han välja sina ord omsorgsfullt, så att det han skriver blir övermåttan besynnerligt och vackert. Om detta lyckas och det skrivna censureras, kommer han omedelbart att släppas fri."
ur Det av Inger Christensen, övers. Marie Silkeberg

Delblanc

22. I juli planerar de skicka människor till månen. Åter en pseudohändelse.
(ur Åsnebrygga)

När det skrivs litteraturhistoria blir litteraturen ofta en fråga om trender. På 60-talet är det experiment och fantastik, på 70-talet realism och nånstans däremellan slutade författarna att skriva (fast de som påstods ha lämnat litteraturen gav ut ett märkligt stort antal böcker).
Sett så så kan Sven Delblanc framstå som en dedicated follower of fashion. Prästkappan är den nya fantastiken, dagboksromanerna ifrågasätter romanformen när denna skulle ifrågasättas. Han begick reseskildring, Zahak, när de svenska författarna skrev reseböcker. Och epik när man på 70-talet sökte sej tillbaka till realismen.

Men i alla dessa böcker känner man igen Delblancs stämma. Som fanns där redan i debuten Eremitkräftan.
Och Zahak har mer gemensamt med Willy Kyrklunds reseböcker från 50-talet än de gängse rapportböckerna.

Medan de fyra böckerna som börjar med Åminne (som blev TV-serien Hedebyborna) är en mycket egensinnig och rolig skildring av ett samhälle 1937-45. Det är en fascinerande berättelse (rent allmänt anser jag att den här återgången till epiken på 70-talet har ett oförtjänt dåligt rykte).

Delblanc lämnade ett stort (och lite ojämnt, men det får man ta) författarskap bakom sej.
Förutom böckerna ovan så var Homonculus viktig när den kom och är fortfarande läsvärd.
De två dagboksromanerna Åsnebrygga och Trampa vatten är lysande.
De litteraturhistoriska kåserierna i Gröna vintern tycker jag är mycket underhållande.
Bland dem jag inte läst finns sviten som inleds med Samuels bok (första boken handlar om Delblancs morfar - jag borde läsa den). Den vart både populär och hyllad av kritiker och såna
En av hans största böcker är den 75 sidor långa Slutord, en dagbok om när han drabbades av den skelettcancer som blev hans död.

Svenska framtider från förr - Eremitkräftan av Sven Delblanc

Det är alltid ovant för flyktingar i början, men dom vänjer sig snart. Vi har kurser för sånt. Där plockar vi Fängelset ur kroppen på dom.

I början av Sven Delblancs debutroman Eremitkräftan (1962) så flyr huvudpersonen Axel från Fängelset. I Fängelset växer man upp i Barnkrubban - det är ett samhälle som styrs av Chefen. Tre dagar i månaden får man permission och kan gå till Nöjesparken. Men de mest patriotiska medborgarna i Fängelset hoppar över sin permission.
På fängelset finns statyer uppresta efter Flyktingar. Axel bestämmer sej för att bli en av dem.

Efter flykten så kommer vår hjälte till Den Vita Staden där han bland annat träffar Lilith. Den Vita Staden verkar till en början vara en trevligare plats. Men vad händer egentligen i Badhuset?

Att Den Vita Staden inte riktigt är den utopi den först verkar vara kanske inte direkt förvånar någon. Men scenerna där staden visar sitt andra ansikte är rätt så fängslande. Särskilt en med en föreläsning om Gudasonen, en omvandlad Herkules-myt, där föreläsaren anklagas för heresi.

Gudasonhistorien är en av flera omarbetade äldre berättelser i Delblancs författarskap. Och den senare Delblanc går redan att känna igen i Eremitkräftan. Som är ovanligt läsvärd för att vara en debut.

11 bra Första delen av...

Idag är det den elfte i elfte år 2011. Vilket vi firar med en lista över 1:or. Eller inledanda böcker i romansviter.

Samuel Beckett - Molloy
Refuserad 55 gånger. Litteraturens Ace of base. Utgiven med de två följande böckerna som Trilogin.

Thomas Bernhard - Orsaken
Jag håller på och läser om Bernhards fem böcker långa jag-svit. Men jag har inte den här första boken. Så den hoppade jag över. Hela sviten har getts ut i en volym som Självbiografierna

Heidi von Born - Hungerbarnen
Handlar om ett syskonpar, bror och syster i 50-talets Stockholm som jämt är hungriga. Jag är inte helt säker på vad de fem böckerna om Ella Ahrenfri-Bussoli kallas. Men de följande heter Kungariket Atlas, Den vita öknen, Tiden är en tjuv och Ropa stenarna tillbaka.

James Branch Cabell - Berättelsen om Manuel
Branch Cabells böcker om Manuel och hans släkt är (beroende på hur man räknar) 23 delar lång. Jag har bara läst de tre som finns på svenska. Som en Sagan om ringen om den byggt på skämtsagan och inte på böcker som The Green Knight å såna.

Sven Delblanc - Åminne
"Detta är den skickelsedigra dag, då Fjärsman föresatt sig att inmana Handlarn i fängsligt förvar."

Karl Olov Knausgård - Min kamp 1
Knausgård förhåller sej till Jan Myrdal som Quentin Tarrantino till Jean-Luc Godard.

Ursula K. LeGuin - Trollkarlen från övärlden
Fantasy är en genre som är olyckligt fäst vid romansviten. Men den här är bra. Den bästa magikerskoleboken.

Doris Lessing - Martha
Första delen av Våldets barn. Första boken utspelar sej i Sydafrika på 30-talet, medan den sista gargantuanska volymen äger rum delvis in the FUTURE. Vilket kanske inte var Lessings bästa idé.

Sara Lidman - Din tjänare hör
Norrländsk vilda västern när den är som bäst. Inleder Jernbaneeposet.

Jan Myrdal - Barndom
"Men redan den våren började jag undra om jag inte drunknat. Om inte det hela var så tydligt och klart för att det var det sista jag mindes.[...]
Man kan säga att det inte kunde vara så då det ju hände så mycket efteråt och jag levde vidare. Men hur kan man säga det? Först är det nu och sedan plötsligt är det ett annat nu och det är som om man blinkar och egentligen kan jag ju inte bevisa att det jag kallar minne och sådant jag varit med om verkligen funnits. Fram och tillbaka tänkte jag på detta att jag kanske drunknat och redan var i dödsögonblicket då tiden sträcktes ut och att detta jag tyckte vara ett nu bara var ett plötsligt uppdykande flak i detta försvinnande."

Francois Rabelais - Den store Gargantuas förskräckliga leverne
Redan på 1500-talet så gillade de uppföljare. Det här är den andra boken Rabelais skrev om de matglada jättarna. En av de första prequelarna.

Kommentarer av Lars Gustafsson

"Tidskriften har förlorat sin läsekrets sedan den efter en militärkupp övertogs av en samling extrema vänstermän som utmålar gamla hedervärda romanförfattare som 'fascister' och nästan enbart blir entusiastiska inför böcker om Albanien (Albania and North Korea are in.)" - Tomas Tranströmer om BLM i ett brev till Robert Bly den 27:e oktober 1970, från Air Mail.

Från mitten av 60-talet fram till 1972 så var Lars Gustafsson redaktör för Bonniers litterära magasin. Artiklarna i samlingen Kommentarer kommer från denna period. Det är inte bara från BLM utan också recensioner och debatt i Expressen.

Under sin tid på BLM gav Gustafsson utrymme åt en del strömningar i tiden. Bland annat en hel del marxism. Bland de som på kultursidor klagade på tidens vänstervindar så var en vanlig syn att BLM mer eller mindre hade förvandlats till en marxistisk stenciltidskrift.

Sånt kan (och bör) man göra sej lustig över. Emellertid så skriver Gustafsson när han får kritik för att en bok om Albanien recenserats av en Albanienanhängare att en Ekelöf-biografi recenserats i samma nummer och att "Redaktionen har inte heller här gjort sig mödan att leta rätt på en riktigt beslutsam motståndare till Gunnar Ekelöf". Vilket förvisso är en rolig formulering men kanske visar på att det kan ha funnits ett korn av sanning i kritiken.

Fast knappast mer än ett korn. Det verkar ha varit några av tidskriftens mest spännande år (mina föräldrar hade dessa årgångar och flera senare i bokhyllorna så jag har åtminstone bläddrat i numrena även om det var ett tag sen). Och artiklarna i Kommentarer är väldigt bra. Ett av de bästa avsnitten är ett möte med den franske poeten Eugène Guillevic.
Och det finns intressanta texter om Grisjakten av P. C. Jersild och Homonculus av Sven Delblanc. Det är en bra bok som tyvärr, som så lätt sker med såna här böcker, lite verkar ha glömts bort.

Den gamla fabeln om Tälje tokar

Efter sju sorger och åtta bedrövelser var han så tillbaka i Tälje igen hos sin kära hustru. Nu tog han fram gåvan han hade med sig åt henne.
Hustrun, som aldrig förut sett en spegel, vart alldeles förskräckt när hon tittade i den. Gråtande sprang hon över till grannen och klagade:
- Min man har fört en främmande kvinna in i huset!
Grannen, som redan satt och ruvade på sitt elefantägg, tog spegeln av henne och tittade i den.
- Det är en gammal och skäggig käring, sade han och räckte henne spegeln tillbaka.

Den gamla fabeln om Tälje tokar skrevs av Torsten Kassius och kom första gången ut, i två volymer 1948 och 1950. Den bygger på de gamla toksagorna om folket i Tälje. Jag minns att det fanns en barnbok när jag var liten som återberättade ett par av dessa. De gick i stort sett alla ut på att Täljeborna gjorde korkade saker.

Kassius lånar också från liknande österländska berättelser. Och bygger upp en intrig av de många skämthistorierna. Från början är männen i Tälje här kända för sin vishet. Första volymen är berättelsen om hur de kommer på bättre tokigare tankar. Kassius lyckas blanda episoderna så det aldrig känns enformigt (sen skulle jag kanske ändå inte rekommendera att läsa den i ett svep).

Romanen gjorde inte mycket väsen av sej när den kom. Även om Gunnar Ekelöf hyllade den. Ekelöfs recension nämns i Sven Delblancs förord till den andra utgåvan (i en volym), utgiven 1973 på Författarförlaget. Om det gick så mycket bättre för boken den gången vet jag inte. Men själv läser jag ofta i Den gamla fabeln om Tälje tokar. Och för den som söker upp boken väntar en stor läsupplevelse.
"Där Tokstan nu ligger, låg för länge sedan - det var på den tiden då lejonen ännu lekte i vårt land - en stad som hette Tälje."

Apropå debutromaner

Jag tycker om att läsa debutromaner av författare. Men det är sällan som dessa är särskilt bra. Och om de är bra visar det sej ofta att det inte är författarnas riktiga debuter eller att de på annat sätt varit vana skribenter när boken i fråga kom ut.
Så hade till exempel innan Hemkomst kom ut inte bara en (dålig) pjäs av Jan Myrdal redan publicerats (om än på eget förlag) utan Myrdal hade ägnar ett decennium innan denna hans första roman kom ut med att skriva och försöka få ut romaner (en av dessa, Pubertet, lät han långt senare ge ut).

På rak hand kan jag bara komma på ett par debutromaner som är bra: Poeten Brumbergs dagar och död av Lars Gustafsson (hans andra roman är emellertid jättetråkig) och Eremitkräftan av Sven Delblanc är två exempel.
Detta är inte så konstigt. Författarhantverket tar ett tag att lära sej som allt annat.
Men vad som är lite intressant är att jag sällan har samma reaktion på nyare debutanter. De flesta är dåliga. Men inte mer än romaner i stort.
Så frågan är om debutromanerna, skrivna av mindre erfarna skribenter åldras sämre eller om det är att man jämför böckerna med de senare - att man anar författaren som ska komma i texten och den i jämförelse står sej lätt.

Djurisk trio

Lyrans trio denna vecka har temat djur i titeln.

Sven Delblanc - Åsnebrygga
Sven Delblancs dagboksroman från 1969 är nog hans bästa bok. På länken ovan skriver jag mest om Delblancs förhållande till den svarta radikalismen men boken handlar om allt möjligt. Som om skrivandet "Trots allt måste det finnas någon väg tillbaka. En bro tillbaka till romanen. En bro att bygga. En åsnebrygga."

Carol Emshwiller - Carmen Dog
Om "åsne-" i Delblancs roman är en metafor (och en lite krånglig sådan, åsnebrygga har flera betydelser) så är hunden i titeln till Emshwillers på flera sätt fantastiska roman en faktisk hund. Eller åtminstone en före detta hund. Då huvudpersonen är en hund som håller på att förvandlas till människa.

Bengt af Klintberg - Harens klagan
En samling uppsatser om folklig diktning. Titeluppsatsen handlar om en harvisa som Klintberg hittat i samband med att han skrev om djur som talar i en av de andra texterna i boken. Han följer visan över tid och rum.Ser hur den förändras. I boken tas annars poesialbum och vitsar, magiska rim och den vandrande juden upp. Och en del annat. Det är en trevlig läsning. Sista kapitlet ägnas åt de folksägner av idag (eller av 1978 då) som sen kommer att ta upp allt mer av Klintbergs skrivande. Med Råttan i pizzan och de.

Åtta länkar en lördag

Ny Scott Pilgrim-trailer
De flesta som är intresserade antingen av Bryan Lee O'Malleys serie eller Edgar Wrights filmer har säkert redan sett denna senaste trailer. Men den ser rätt lovande ut. Alison Pill som Kim Pine, trummisen i Sex Bob-omb, ser ut att passa i rollen.

Intervju med Alison Pill
Om rollen i Scott Pilgrim vs the world

Genom Iran i Delblancs fotspår av Lars Lönnroth
40 år efter att Zahak av Sven Delblanc kom ut så har Delblanc-sällskapet gjort en resa till Iran. Artikeln innehåller tyvärr en del klichéer. Som påståendet att Delblancs egenartade personlighet inte passade för politiskt skrivande.

Om Breathless av Godard

Om China Mieville och Swamp Thing
På en Swamp Thing-fansida samtalas det med China Mieville om hans planerade Swamp Thing-serie. Den kommer nu inte att bli av. Enligt rykten för att DC Comics beslutat flytta Träskmannen till samma serieuniversum som Läderlappen och Stålmannen och de bebor. Vilket illustrerar problemet med den amerikanska serietidningsmainstreamen. Mievilles version hade nog kunat bli intressant. Han har tidigare skrivit en kort Hellblazer-serie i ett jubileumsnummer av tidningen som jag skriver om här. Och novellsamlingen Looking for Jake innehöll en tecknad serie.

Chris Ware, Gävle Konstcentrum
"I utställningen ingår ett större antal originalteckningar, tryckta serier samt animerad film." Inte mycket mer information om utställningen som börjar 12:e juni. Men Ware kommer i alla fall till Gävle på vernissaget.

Space Girls del 2 - Escape!
Andra delen av Stacie Ponders sf-parodi.
Med Lena Headey.

Böcker som TV-serier

På frågan om en lyckad TV-serie på enkäten i söndags så vart det visst meningen att det skulle vara en baserad på en roman. Något jag missade. Även om det första avsnttet av mitt TV-val Comic Strip Presents: "Five go mad in Dorset" ju är en parodi på Vi Fem-böckerna.

Det fick mej ialla fall att fundera på det här med TV-versioner av böcker. När det diskuteras filmatiseringar av böcker på nätet är det vanligt att någon anser att boken istället skulle bli TV-serie. Då för att få med allt. Idén att TV-versioner, genom att vara längre, har en större chans att vara trogna förlagan verkar vara vanlig.

Medan de faktiska TV-versioner av romaner som finns i sinnesvärlden brukar skilja sej en hel del från förlagan. Att en adaptions värde kan direkt mätas i dess trohet till förlagan är väl också fel.

TV-serier åldras ofta sämre än filmer. Hedebyborna, byggd på Sven Delblancs Åminne-böcker mindes jag som en bra serie*. Men jag såg om ett par avsnitt nu och de kändes väldigt långsamma. Medan böckerna håller väl.

Det finns många olika sätt som en TV-serie kan förhålla sej till den bok den bygger på. Nedan tar jag upp fem TV-serier som är baserade på böcker. Det här är inte en topp 5-lista, även om jag tycker alla fem serierna är bra.

Berlin Alexanderplatz
Fassbinders filmatisering av Alfred Döblins roman med samma namn utnyttjar till fullo sitt medium. Ett kortspelsparti hopmixat med berättelsen om Job som är ett av bokens bästa stycken får ett större utrymme i Fassbinders version än i originalet. På ett sätt som knappast skulle fått rum i en långfilm.

Boondocks
Aaron McGruder som gjorde dagsseriestrippen The Boondocks är själv med i den tecknade TV-varianten. Liksom skämtseriestrippen så följer TV-serien två svarta bröder. Den nioårige Riley dras till Gangstah-kulturen medan storebrodern Huey är radikal. Den här sortens adaptioner när karaktärer och koncept snarare än intrig överförs är rätt vanlig.

Ray Bradbury Theatre
Medan den här serien från 1985 hade en filmad novell av Bradbury i varje avsnitt. Bara en eller två säsonger gick på svensk, och av de minns jag egentligen bara avsnittet "The Crowd" såsom riktigt bra. Inget försök gjordes till att knyta ihop novellerna förutom att Bradbury själv presenterade dem. Den här sortens serier är inte helt ovanliga. Det har funnits en Vonnegut och en Stephen King. Och Roald Dahl. TV-serier med fristående avsnitt som Twilight Zone eller Masters of Horror (med bland annat en mycket svag version av James Tiptree Jrs The Screwfly solution) bygger oftare än inte sina avsnitt på noveller.

Casanova
Casanovas memoarer är omfångsrika. Dennis Potters TV-serie stuvar om en del av händelserna och låter Casanovas flykt från ett fängelse bli till bas för historien.
Det har gjorts många Casanova-filmatisderingar. Också som TV-serier. (Den med Doktor Who i huvudrollen var inte särskilt bra.) Man kan diskutera i hur hög grad de egentligen bygger på Casanovas egen bok.

Fingersmith
Ofta ser vi TVserier eller filmer istället för att läsa boken. Sarah Waters har gjort sin karriär på att hon sett att de viktorianska kärleksromaner som alltjämt är populära saknar lesbiska sexscener och sen skrivit egna varianter som ser till att rätta till denna brist. Jag har aldrig kännt något större intresse att läsa henne. Hon brukar få rätt goda recensioner. Och TV-serien Fingersmith som bygger på romanen med samma namn tyckte jag var riktigt bra. Den tillhör också de adaptioner som anses vara trogna. Alltså slipper jag läsa boken.

* Hedebyborna lär dock ha skrivits ner av kritiker på sin tid. Som det står om i Slutord: "Men bland sjuka medborgare i salen råder stor ovisshet, tills sanningen yppas en dag - han har skrivit di där serierna för TV!
Är det du som skrivit om Hedeby och Farmor, undrar Svensson.
Det kan inte förnekas.
- Ja, det var jävligt bra, gumman och jag såg alltihopa.
- Jaså, ja, men kritiken var ju inte så nådig.
- Vadå kritik?
Jag måste berätta för Svensson om de rutor och tidningsspalter där TV bedöms, om mediakritik och kultursidor.
Han lyssnar klentroget.

Om tronföljare

I en av Sven Delblancs mindre bra romaner finns det en monarkivänlig Mon Onkel-liknande figur. Hans vördnad för monarkin gäller dock bara den riktiga: Vasaätten.
Efter ett långt sökAnde finner han den rättmätige konungen av Sverige. Och knäfaller för den siste Vasan. Tyvärr är denna Vasaättling en kommunistisk norrländsk gruvarbetare som bara skrattar åt den knäböjde och bjuder in honom på en kopp kaffe. Säkert beskt.

Även om man inte har fullt lika strikt syn på de konungliga så finns det skäl för en monarkist att ifrågasätta dagens styre.

I "Om furstar av Ponte-Corvo" i den första Skriftställning skriver Jan Myurdal (här starkt förkortat)

"Idag är det sommar. Svensk sommer med gröna björkar, blått vatten"..."Alltså blir jag patriotisk och grips av djup oro för tronföljarens framtid."
..."Parlamentarismen har inte undergrävt monarkin."..."Jag tror heller inte tronföljaren förbereder en kunglig statskupp"..."Nej, min oro ligger djupare"..."För en monarkist och legitimist står klart att Carl Gustaf Bernadotte icke har successionsrätt till Sveriges krona"(här citerar Myrdal ur successionsordningen om att denblivande konungen måste krönas)"Av praktiska taktiska skäl inställdes kröningen avGustav V."..."Enligt successionsordningens ord och tanke har Sverige icke haft en konung sedan Oscar II avled. Nu finns blott en veckopress-monarki. En PR-monarki."

Tälje Tokar i Sven Delblancs Åminneböcker

Sven Delblanc skrev förordet till Författarförlagets återutgivning av Torsten Kassius Den gamla fabeln om Tälje Tokar. Boken hade tidigare 1948 0ch 1950 kommit ut i två volymer. Böckerna hade inte fått något speciellt gott mottagande. Gunnar Ekelöf skrev en hyllande recension men det var han rätt ensam om.

Berättelserna om Tälje Tokar är såkallade toksagor. De ingår i en svensk muntlig tradition. När jag var liten läste jag åtminstone en barnbok fulld av såna sagor från Tälje.

Kassius återberättar inte bara dessa historier utan binder en intrig och lägger till en stor mängd orientaliska gamla historier. Och hans Tälje Tokar börjar som de vise männen från Tälje. De lär sej den tokiges väg i mitten av första volymen.

Delblanc skriver att Kassius bok kommer ur "en burlesk, blodfull och i grunden folklig tradition". Han hyllar också hur tider och orter blandas.

Två av de historier Avskummet berättar för varandra på uteserveringen i Sven Delblancs Åminne nämner Tälje Tokar. Den ena mest i förbifarten medan den andra där Berättaren säjer sej "frisera Svenssons ludna idiom"..."för att hedra den vise och sorgsne mästare som bäst av alla berättat uppbyggliga historier om Tälje Tokar." Alltså Torsten Kassius.

Svenssons berättelse är inte från Kassius utan går att känna igen som "Broder Alberto" i Boccaccios Decamerone. En munk, eller här en prost lurar i en dam att ängeln Gabriel kommit till honom i en dröm och blivit förälskad i frun i fråga. Munken ställer osjälviskt upp med att låta Gabriel besitta hans kropp. Och frun får om natten besök av en ängel.
Här lurar prosten i tokan att han är den Helige Ande snarare än ängeln Gabriel och till skillnad från hos Boccaccio med dess uppbyggliga slut där munken får vad han förtjänar slutar det lyckligt för alla parter.

Det fabulerande draget i Åminne minskar lite i följande fortfarande läsvärda tre volymer. Men Stadsporten, den sista delen börjar med en satirisk historieskrivning över staden Tälje. Här lånat från den nordiska mytologin.

En svensk panter?

Det är Black History Month i Staterna. Här i Sverige har vi också en kanske något brokig historia när det gäller förhallandet till afro-amerikanarna. Sen Gunnar Myrdal åkte dit för att ordna negerfrågan.

Jag läste nyss om Sven Delblancs Åsnebrygga hans så kallade dagboksroman från 1969. Roman skulle man nog inte kalla det i dag men den fick Stora romanpriset.
Den handlar om ett år när Delblanc gästföreläser i Berkeley, studentradikalismens centrum i dåvarande USA.

Mycket handlar den om den svarta radikalismen. Och Delblancs hållning till den. Eldridge Cleaver dyker upp på en fest. Och uppför sej som kändisar gör. Möt USAs näste president, presenteras han med innan han tar med festens vackraste flicka till sin bil.

"Flera av de svarta gästerna har blivit nedslagna och tysta.
Jag känner mig olustig och indignerad. Om en nybakad vit succéförfattare hade uppträtt på samma sätt hade jag reagerat lika starkt. Nästan lika starkt. Vanligt folkvett är väl inte för mycket begärt? Och han är ju i alla fall neger..."

Senare i boken håller Cleaver en gästföreläsning på universitetet. Det har varit stora konflikter innan föreläsningen. Politikerna har försökt stoppa honom. Studenter har protesterat. Sven Delblancs egna studenter är dock inte engagerade i konflikten. Massmedia är där väntar sej skandal och obsceniteter. (Cleaver har skrivit om sitt användande av obsceniteter i ett svar på ett brev från en äldre dam i Svart panter: Tal, artiklar och intervjuer efter fängelsetiden)

"Och nu inträffar det förfärliga och chockerande: han talar sakligt och lugnt"

Sven Delblancs stundom lätt ironiska förhållningssätt till den svarta radikalismen är sånt som man brukar förlöjliga som föråldrat. Bara att baksidan talar om "negerproblemen" är sånt vi kan fnissa åt och sjävklart se vår egen tids syn på saker och ting som klarare.

Nuförtiden om det intervjuas en vit amerikansk rasist så drar man nästan alltid fram en svart radikal på ytterkanten. Att många i USA såg och ser Barrack Obama som inte tillräckligt svart kommenteras som något underligt, något som säjs vara svårt för oss att förstå. De progressiva ges automatiskt rätt över de militanta.

Även då Åsnebrygga gavs ut var den vanliga inställningen till organisationer som de Svarta Pantrarna att de gick för långt och så vidare.

Men LeRoi Jones (senare Amiri Baraka) spelades. Soul on Ice gavs ut.

Den svarta radikalismen fanns med som en röst, och inte en att självklart förlöjliga.

Åsnebrygga handlar även om en del annat. Vad är skrivande? Vad bör göras. Sven Delblancs torra humoristiska prosa gör detta till en av de bättre svenska, ja varför inte- romanerna.