Citerat från (förra) veckans läsning

"He handed me something. I looked down at it. It was a little purse of soft leather, with a drawstring. Puzzled, I opened it. 'It'll never be empty, unless yoi shake it out,' he said, 'And the coin you pull from it will always be enough to pay for what you want.'
  I took out a coin and turned it in my fingers. I had seen coins before; they use money in Lucia.[...]It was forbidden to me to have gold, other than the Gold in my soul[...]I couldn't think of a more useless gift, but I imagined it was well intended."
ur Necessity av Jo Walton

"Job Job watch what you say/The Lord let Satan have his way/Don't give in and don't give up/The Lord could soon refill your cup/You could make a comeback still/with cattle on a thousand hills"
ur "Job" i Forever Words av Johnny Cash

En juldikt av Johnny Cash

I Forever Words av Johnny Cash (se förra inlägget) så finns en juldikt med titeln "I wish you a merry christmas". Cash spelade in flera julsånger. De hade oftast det vanliga julbudskapet.

Den här dikten är lite annorlunda. Den börjar "I wished that you had choked on the glue/Of the goodbye letter you wrote/I wish that I had been standing by/To jam it down your throat". Och den fortsätter med att önska elände på mottagaren till sången.
I slutet får man veta att sångaren fixat bromsarna på sin (före detta) älskades bil: "Yes I wish you a Merry Christmas/And a very short New Year".

Forever words av Johnny Cash

Johnny Cash hade flera strängar på sin gitarr. Förutom att spela in och skriva sånger så var han skådespelare och författare. Han skrev en roman och flera noveller, varav en science fiction-novell. Han skrev också dikter.

Nu har det kommit en bok med hans efterlämnade dikter: Forever words. Med förord av Cashs son John Carter Cash och en inledning av poeten Paul Muldoon. Muldoon, som förutom att vara poet även själv spelat i rockband (och förra året gav ut en samling med sina sångtexter The Word on the Street) har också stått för urvalet.

En del av dikterna verkar snarare vara sångutkast än dikter. Muldoons introduktion går in på skillnaden mellan dikter och sångtexter och passar väl in i den diskussion som varit efter Bob Dylans nobelpris. Muldoon tar också upp att flera av dikterna följer formatet från balladen "Lord Randall". En ballad som också påverkat Dylans "A hard rain's a-gonna fall".
Även ibland annars kan Cash här påminna en om Dylan. Som när han återberättar Jobs bok som om den vore en rockballad. Men läsaren känner framförallt igen Cash själv.

Flera av dikterna är rätt bagatellartade. Och boken ör kanske främst för de inbitna Cash-fansen (och för oss ännu mer inbitna Muldoon-fans). Till nöje för dessa fans så innehåller boken gott om bilder på Cashs nedteckningar av dikterna, ofta med teckningar ditklottrade. Och en del foton.
Men ett par av dikterna håller högre kvalité. Som den redan nämnda "Job". Eller "Don't make a movie about me". En dikt från julen 1982 som inte blir sämre av ironin i att det numera gjorts en film om Cash: "If anybody made a movie out of my life/I wouldn't like it, but I'd watch it twice/If they halfway tried to do it right/There'd be forty screenwriters workin' day and nite/[...]It would run ten days in the final cut".

Mary, grab your child, the river's rising

"Muddy water" är första spåret på 1986 års Kicking against the pricks och bör ha varit den första låten med Nick Cave som jag hörde. Min bror köpte skivan efter att ha hört den på radioprogrammet Bommen.

"Muddy water" handlar om en översvämning. Även de två tidigare Nick Cave & The Bad Seeds-albumen hade börjat med låtar om naturkatastrofer. Metaforiskt i Leonard Cohen-covern "Avalanche" och mer bokstavligt i sången "Tupelo".
"Tupelo" var inspirerad av John Lee Hookers klassiska blues med samma namn. En annan av Hookers blueslåtar tolkas på Kicking... som är ett coveralbum.

Länge trodde jag nog att "Muddy water" var en traditionell låt. Men den är från början gjord av ett bluegrass-band med det lite fyndiga namnet The Seldom Scene. Den finns på deras album Act III (1973) men deras bästa version av den är på Live at the Cellar Door.
Johnny Cash har spelat in låten. Och en av hans låtar finns coverad på Kicking... På Firstborn is dead gjorde Nick Cave and the Bad Seeds "Wanted man" (med en rätt omgjord text). En låt skriven av Bob Dylan men först framförd av Cash. 

I bland ses Kicking... som lite av en mellanskiva pågrund av ett det är ett coveralbum. Men jag tycker det är ett av Caves bästa album. Till viss del är det väl för att det var det första jag hörde. Men det är också en helgjuten skiva där från början rätt olika sånger görs till Bad Seeds egna. Albumet har starka arrangemang vilket "Muddy water" är ett bra exempel på med kören och Caves orgel- och pianospel.

(I denna bloggs barndom hade jag en Kicking against the pricks-vecka där jag skrev om originalversionerna av låtarna på plattan. Om du klickar på kicking against the pricks-etiketten kommer du till de inläggen.)

Johnny Cash - hans tio bästa låtar

Idag skulle Johnny Cash ha fyllt 80 år. Vi uppmärksammar detta med en lista.

Cindy (med Nick Cave)
Cash hade spelat in den här gamla oanständiga folksången flera gånger innan han gjorde den med Cave på den sista American Recordings-skivan. Cave hade även han gjort den live. Oscar Brands version är fortfarande bäst, men den här duger också.

Custer
"The general he don't ride well anymore."

Girl from the north country (med Bob Dylan)
Från Nashville Skyline, en på sin tid rätt utskälld countryplatta med Dylan som på senare år har omvärderats. Den omvärderingen har den väl egentligen knappast förtjänat. Men det här öppningsspåret är så bra att det nästan rättfärdigar albumet.

The Folksinger
Cash är mest känd för versioner av sånger som andra skrivit. Men han skrev en hel del sånger själv. Som den här. Som jag först hörde med Nick Cave.

Folsom prison blues
Live-versionen, där fångarna jublar efter raden "I shot a man in Reno just to watch him die".

Nasty Dan (med Oscar the grouch)
På Sesame Street. Där Cash gjorde flera framträdanden.

Stripes
Han var också med på Muppet Show. Där han av någon anledning inte gjorde den här trots att den borde ha passat programmet som en randig fångdräkt.

Sunday morning coming down
Den andra av flera Kris Kristofferson-låtar som Cash spelade in. När han skulle spela låten på The Johnny Cash Show ville TV-bolaget ändra raden "On the Sunday morning sidewalk I'm wishin', Lord, that I was stoned" till "On the Sunday morning sidewalk I'm wishin', Lord, that I was home". Det är ju inte riktigt samma sak, påpekade Cash.

The Wanderer (med U2)
Låt med på soundtracket till Wim Wenders Faraway, so close!. En rätt svag uppföljare till Himmel över Berlin. Men sången är, trots det (och trots U2), bra. En av de där Cash-sångerna med trevlig biblisk undergångsstämning.

Wanted man
Skriven av Dylan till Cash.

De tio bästa tributalbumen

Ett tributalbum är en skiva där olika artister tolkar en och samma låtskrivare eller rockband eller liknande. Hyllningsplatta är kanske bättre svenska. De flesta av albumen nedan är från senare hälften av 80-talet eller början på 90-talet. Anledningen till det är enkel - jag tröttnade efter hand på genren. Jag minns stunden när jag gjorde det, om än inte året: när jag la tilbaka en beganad Carpenters-hyllning med bland andra Sonic Youth på (deras bidrag på skivan kom senare med i filmen Juno) som jag först tänkt köpa.

De flesta hyllningsalbum är rätt tråkiga, många andra har bara ett par spår. Men när de är som bäst kan de vara rätt roliga. Nedan är tio styckna där merparten av spåren går att lyssna på.

The Bridge
Vi börjar med vad som kanske är den starkaste hyllningsskivan som gjorts. På denna Neil Young-tribut finns egentligen inga svaga spår. Utom möjligen Dinosaur Jrs "Lotta love". Men när det begav sej så upplyste hippare vänner, som förstod vitsen med Dinasour jr., att det visst är bra. Nikki Sudden, Pixies och Nick Cave (utan the Bad Seeds).
Bästa spår: "Only love can break your heart" med Psychic TV.

I'm your fan
Dåvarande indieeliten tolkar Leonard Cohen på denna dubbel-LP från 1991. Flera bra spår med That Petrol Emotion, Jean-Louis Marat (som gör "Avalanche" på franska som "Avalanche IV" - alla verkar hatas den versionen, men alla har som så ofta fel), John Cale och David McComb & David Peters (vars "Don't go home with your hard-on" vi skrev om i veckan.
Bästa spår: "Tower of song" med Nick Cave and the Bad Seeds.

Late Great Daniel Johnston: Discovered Covered
Dubbelalbum där ena sidan är en samling med Johnston, andra en tributskiva. Bright Eyes, Tom Waits, TV on the Radio med flera.
Bästa spår: "Story of an artist" med M. Ward

The legacy - The Sabbath continus
Svensk Black Sabbath-hyllning med Union Carbide Productions, Sort Sol och The Mobile Whorehouse. De sistnämndas i samarbete med den kvinnliga duon Livefood som rappar om att de gillar öl - något som möjligen också görs i originalet, jag har aldrig lyssnat så noga på Sabbath.
Bästa spår: "Iron (Wo)Man" med Livefood rides The Mobile Whorehouse.

Lost in the stars The Music of Kurt Weill
Denna skiva från 1985 säjs ibland ha inlett tributalbumsvågen. Blandar (då) populära artister som Sting och Marianne Faithfull med smalare artister som Dagmar Krause och Tom Waits (han var rätt så smal på den tiden).
Bästa spår: "Ballad of the soldiers wife" med Marianne Faithfull och Chris Spedding.

Poets in New York
Federico Garci Lorca-tribut. Med Lorca tonsatt på grekiska (Mikis Theoderakis), tyska och katalanska och flera andra språk.
Bästa spår: "Take this waltz" med Leonard Cohen.

Sgt. Pepper Knew My Father
En undergenre till tributalbumet är när man gör en tribut till ett album. Alla låtarna på Sgt Pepper (Beatles (sic)) tolkas av olika artister, både populära och smala. Nog den enda plattan där både The Fall och Wet Wet Wet medverkar.
Bästa spår: "Good morning, good morning" med The Triffids

'Til Things are Brighter
Såna här album hörde man ofta hemma hos vänner. Och då inte alla spåren. Jag är inte hundra på att jag hört hela den här Johnny Cash-tributen. Skivor som de här brukar förvisso också vara bättre innan man hört dem. Och den verkar bra när man ser på de som medvverkar - Marc Almond och sångaren i The Fall. Fast den låt jag minns att jag gillade bäst var en med sångerskorna från Voices of the Beehive. Vilket kanske inte ger lika mycket kredd.
Bästa spår: "Five Feet High and Risin'" med Tracey and Melissa Beehive.

Where the pyramid meets the eye - a tribute to Roky Erickson
Innan internet så fick vi skivnyheter ryktesvägen (vilket man väl fortfarande får, bara med fler rykten). Och det sas nästan alltid att Butthole Surfers skulle vara med på den Cohen-tributen och på den Neil Young-hyllningen. Men inte var de det inte, livet var hårt för ett ungt Butthead. På den här medverkade de äntligt. Och de är väl okej här. Men långtifrån bäst. Men så är det också ett av de bättre tributalbumen. Skivan säjs ha extra intresse för R. E. M-fans eftersom det förutom deras "I walked with a zombie" också finns ett annat spår under ett annat namn med en bättre sångare. Att det finns R.E.M.-fan är kanske lite sorgligt men deras två bidrag är faktiskt helt okej.
Bästa spår: " She Lives (In a Time of Her Own)" med The Judybats

White Riot vol one
Rockmagasin som Mojo och Uncut har ofta som gratiscd hyllningsalbum. Fast det är vanligt att det är sammanställningar av tidigare inspelade covers. Det här är ett riktigt tributalbum med spåren inspelade för skivan. Den är lite ojämn. Josh Rouses "Straight to hell" är rätt lik Phil Codys, fast sämre. Och jag kan inte riktigt bestämma mej för om Songdogs "Janie Jones" är genial eller usel.
Bästa spår: "I'm not down" med Thea Gilmore

Hyllningsalbum man skulle vilja höra: En Folk och rackare-tribut, där inte enbart folkmusikgrupper gör dem; en Triffids-Tribut - där Nick Cave, Bright Eyes och såna gör Triffidslåtar; en Babylon Blues-tribut - då man alldeles för sällan hör talas om Stry Terrarie/Kanaries bästa band; franska hip-hop-grupper tolkar Alan Stivell; 69 lovesongs med 69 olika artister.

Like a bigger blacker third bird - King Ink och Blind Lemon Jefferson

Baksidan på och innerkonvolutet till Nick Cave & The Bad Seeds andra fullängdare The Firstborn is Dead har förutom texterna noter till sångerna skrivna i en faux-journalistisk stil.

Om "Wanted Man" står att "It evolved from a song written by Bob Dylan and recorded by Johnny Cash; no-one could recall how it went except for a few half-remembered lines, which grew out of proportion and into every town in America"

Texten till låten är ändrad. (Du kan höra och se Johnny Cash sjunga originaltexten HÄR)
Så ändrad att Nick Caves Wanted Man-text återfinns i boken King Ink, en samling texter av Nick Cave. Varav en är novellen "Blind Lemon Jefferson".

"Blind Lemon Jefferson" finns alltså i två textversioner dels sången på The Firstborn is Dead men också en längre novellversion som inkorporerar rader från sången.

Novellens prosa påminner en del om språket i Nick Caves första roman And the Ass saw the Angel (det ska komma en andra i år) och bör ha skrivits under samma period. Den är inte direkt ett biografiskt berättande om Blind Lemon Jeffersons liv utan mer om en allmän typisk bluesmusiker. Ett fortsatt mytifierande av den amerikanska söderns historia.

Blind Lemon Jefferson tog i sin musik från gospeln. Spelade med Leadbelly. Anses vara Texas-bluesens stora föregångare. Här med "See that my grave is kept clean" senare inspelad av Bob Dylan:

Folk Singer

På Firstborn is Dead, albumet som föregick Kicking against the Pricks, gjorde Nick Cave en, textmässigt fri, version av Wanted Man- en låt skriven av Bob Dylan men från början framförd av Johnny Cash.
Förutom The Singer finns på Kicking ytterligare två låtar som Cash spelat in. Nick Cave har på senare år framhållit Johnny Cash som ett föredöme och sjungit på ett par låtar på Johnny Cash sista svit skivor bland annat hillbillyklassikern Cindy (även om
Nick Cave & The Bad Seeds brukade göra en version live som är betydligt roligare).

Johnny Cash var en countrysångare som...Men chansen är stor att du är mer intresserad av och därmed mer insatt i Johnny Cash än jag är.

En sak skiljer The (Folk) Singer från de flesta Johnny Cash-låter. Den är skriven av Johnny Cash.
Det fanns artister som skrev låtar och det fanns såna som spelade in dem. Cash tillhör de senare. De flesta av Johnny Cash skivor är rent tekniskt coverskivor. Vilket ingen skulle kalla dem. Utom möjligen de sista American Recordings då de i och med att det är fråga om tolkningar av låtar utanför Johnny Cash genre de blir tydliga såsom tolkningar.

Det är först i och med rockmusiken som vi talar om covers, som originalet blir norm.
Gun Clubs Black Jack David kallar vi cover men inte Carter Familys. Vi säjer att Carter Family spelat in en Standard.

Förr brukade musiker smuggla in en egen komposition. Cat Powers två Cover-skiver har vardera en originalkomposition bland tolkningarna. Så hade ofta även de klassiska bluesplattorna, som till exempel Champion Jack Duprees from New Orleans to Chicago.

I alla fall: Johnny Cash Folk Singer, en bra låt:

Sunday Morning Coming Down och the Beer - mer med Kris Kristofferson och Johnny Cash med Kimya Dawson doing the intertextualitetblues

Kicking Against the Pricks-vecka del 4, Long Black Veil

Som liten blev jag varje gång jag hörde Long Black Veil lika irriterad på refrängens uppenbarligen felaktiga klagan: den enda som vet, det är jag. Då åtminstone också hon i slöjan borde känna till sanningen om hans alibi. Men möjligen syftar detta att endast vår (döde) berättare vet att hon besöker hans grav.
I vilket fall är texten rätt korkad.

Long Black Veil har på något sätt lyckats bli både en folkstandard och en countrystandard och finns därmed i hur många versioner sopm helst. På the Original Seeds finns Lefty Frizzels version. Lefty Frizzel var Tommy Steele till Hank Williams elvis.
Här med Johnny Cash:



Kris Kristofferson gör den obligatoriska körsången. Som görs rätt hyfsat på N. Cave-versionen.

(Kris Kristofferson är en något intressanbtare artist än den överskattade Johnny Cash. Men Nick Cave skulle nog inte hålla med mej.)