Jack Kirbys The Demon

Men om regelrätta superhjältar bara är med i Swamp Thing i bakgrunden så gästas serien av andra figurer från DC Comics serieuniversum. Som The Demon. Som är med i Swamp Thing 25-27. Serien är tillägnad Jack Kirby.

Demon skapades av Jack Kirby som skulle ha fyllt hundra år tidigare i år. Jack Kirby har varit med och skapat seriefigurer som Captain America, Hulk, Thor, Avengers, The Fantastiskt Four och en massa andra. De flesta av de serierna gjorde han för Marvel. Men missnöjd med förhållandena där så gick han över till DC i början av 70-talet. 

DC Comics behandlade tyvärr inte heller Kirby särskilt väl. De lät bland annat teckna över huvudet på Kirbys Stålmannen då de inte tyckte hans Stålmannen var tillräckligt lik andra tecknares stålmän.

Efter att Kirbys serie The New Gods lagts ner så ville DC Comics att han skulle göra en skräckserie. Något Kirby egentligen inte ville. Han skapade The Demon efter en utklädnad prins Valiant hade i Hal Fosters serie med samma namn. (Det är möjligt att Alan Moore inte kände till att Kirby inte ville arbeta med The Demon när han tillägnade serien till honom.)

Huvudpersonen i Kirbys serie var en man som bytte plats med en demon. Moore la till att han talade i rim som demon. Senare serier med Demonen har följt Moores version.

Swamp Thing 25-27 handlar annars om en apvarelse som lever på barns skräck. "I used to think I knew from fear... I didn't. All I knew were the suburbs of fear... and now here I am, in the big city." Det påminner om något Stephen King hade kunnat skriva på 80-talet. Och serien är från 1984.

Överst är en bild ur Jack Kirbys The Demon. Nedan är en bild av Stephen Bissette och John Totleben.

5 bra böcker av Stephen King

I dag så fyller skräckförfattaren Stephen King 70 år. Vilket vi firar med en lista. (King har skrivit ungefär lika många böcker som han är år fyllda och jag har läst långtifrån alla. Så det är en lista med de fem bästa av de jag har läst.)

Maratonmarschen
Kort framtidsroman först utgiven under pseudonymen Richard Bachman. I en dyster framtid ställer en grupp unga män upp i ett maratonlopp där endast en kommer att överleva. En suggestiv roman som var den första King skrev.

Sommardåd och Vinterverk
Novellsamlingen Different seasons, i Sverige utgiven i två böcker, innehåller fyra historier som de flesta nog skulle betrakta som romaner. Men King skriver gärna lite långt.
Förr såg man ner på Kings böcker i Sverige (medan han numera kanske är lite överskattad, som när han nyligen utnämndes till en stor klass-skildrare i en artikel) även om man ändå läste honom. Då var det vanligt att beklaga att King alltid stoppade in en massa monster i sina böcker. Nåväl, detta är King minus monster. De två bästa berättelserna är "The Body" och "Rita Hayworth and The Shawshank Redemption". En ungdomsskildring och en fängelseberättelse. Bägge dessa (och en till i samlingen) har filmatiserats. Filmerna, Nyckeln till frihet och Stand by me är inte lika bra men hör ändå till de bästa King-filmatiseringarna.

Christine
Christine har också filmatiserats. Men trots att Harry Dean Stanton medverkar så är det en rätt svag film. Romanen handlar om en ond bil. En slags vampyrhistoria. Vilket kanske låter fånigt (och är fånigt i filmen) men är en rätt effektiv skräckhistoria. En typisk kingsk småstadsskildring.

Den förskräckliga apan
Novellsamling. Med novell-långa noveller (och en lite längre). Mina favoriter här är "Gudarnas ordbehandlare", "Mrs Todds genväg" och "Den typ som överlever". Den sistnämnda är om en man som äter upp sej själv. I slutet av novellsamlingen skriver King om hur novellerna kom till (vilket är trevligt). I stycket om självkannibalismhistorien så skriver King "min musa tömde ännu en gång sina tarmar över mitt huvud" (övers. Karl G. och Lillian Fredriksson).

Det
It är en på tok för lång roman. Min pocketutgåva är 1376 sidor lång. Men bortsett från det så är det en fascinerande roman som bygger vidare på arvet från Ray Bradbury och H. P. Lovecraft (hos King är motvikten mot den lovecraftska ondskan lika främmande den).

(Något reviderad lista från när Stephen King fyllde 65.)

Oktoberfolket av Ray Bradbury

"'Biblioteket', sade Will. 'Jag är rädd till och med för det nu.' Alla böckerna, tänkte han, som hundratals år gamla satt uppspetade där och fjällade av sig skinn och lutade sig mot varandra som tio miljoner rovfåglar. När man gick där utefter de mörka travarna vände alla de gyllne titlarna sina lysande ögon mot en."
övers. Olov Jonason

I presentationen av Ray Bradbury i antologin Stora skräckboken från 1959 så skriver Torsten Jungstedt att Bradbury efter att han tagit sej från de billiga skräckmagasinen till de finare tidskrifterna 'började vämjas över vissa av sina ungdomliga noveller där han var grym mot barn, för nu hade han fått barn själv."

Då hade inte romanen Oktoberfolket (Something wicked this way comes (1962)) kommit ut men Jungstedt hade nog inte tyckt att den sa emot detta.

Boken utspelar sej i en liten amerikansk stad dit ett tivoli kommer. Ett tivoli som kan uppfylla folks önskningar. Pojkarna Jim och Will är bokens huvudpersoner.
Romanen, som helt uppenbart har inspirerat It av Stephen King, har sina mörkare sidor. Men det kommer inte som en överraskning när ondskan på slutet besegras. Hur ondskan besegras är en av de bästa bitarna i boken.

Människohamn av John Ajvide Lindqvist

"Han var tvungen att ta hjälp av händerna för att ta sig ett steg nedåt. Det var ingen trappa byggd för människor, knappast heller av människor. Vilka människor i forntiden skulle ha kunnat utföra stenarbete under vatten?"














John Ajvide Lindqvist beskrivs ofta som en svensk Stephen King (en epa-Stephen King har jag hört nån gång). Och Människohamn med dess skärgårdsmiljö och onda GB-glassclowner tycks väl först inte vara nåt starkt argument emot detta. Men det märks här att Ajvide Lindqvist har influerats av fler skräckförfattare än King. Det är min favorit av de av han som jag har läst.



(Det här inlägget ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en i taget i alfabetisk ordning.)

10 bra skräckromaner

Idag den 31a oktober firar de Halloween i Staterna. Vilket vi firar med denna lista.

John Ajvide Lindqvist - Människohamn
Ajvide är den mest framgångsrike svenske skräckförfattaren. Åtminstone försäljningsmässigt (Herr Arnes penningar och Nils Karlsson Pyssling sålde också bra på sin tid). Det här är en skärgårdsskildring med en nypa The Wicker Man. Med underlig utomvärldslig undervattensarkitektur och GB-glassgubbar.

William Hope Hodgson - Huset vid avgrunden
Märklig roman från början av 1900-talet. Som i många böcker i genren så har huvudpersonen efterlämnat en dagbok. Där han skriver om hur en del av hans hus ligger i en annan dimension med grisliknande varelser och onämnbara landskap. På svenska utgiven i Kalla kårar - en serie billighetspocket med kitschigaste möjliga omslag. En av deras antologier innehöll noveller av Hodgson och Franz Kafka.

Stephen King - Maratonmarschen
Lite tunnare än de flesta King. Och en bra bit bättre. Om en framtid där man varje år har ett maratonlopp med hundra deltagare. Den siste överlevande vinner.

Doris Lessing - Det femte barnet
Ben är inte riktigt som andra barn.

Ira Levin - Rosemarys baby
"En svans! Hans knoppande horn!"

Kim Newman - Anno Dracula

Mary Shelley - Frankenstein
Skräcklitteraturens fader/moder/mad scientist creator.

Robert Louis Stevenson - Dr. Jekyll och Mr. Hyde
Första gången jag läste den här så satt jag på pågatåget och en av mina kursare satte sej framför mej och frågade vad jag läste. När jag visade henne boken så fnös hon till. En inte så ovanlig reaktion på skräcklitteratur. Fast man tycker att just den här borde räknas till den seriösa litteraturen.

Theodore Sturgeon - Some of your blood
Mycket skräck är övernaturlig och har monster och sånt. Den här är lite närmare verkligheten. Berättaren är en psykolog som får en ung patient med en hemlighet (som tyvärr bokens namn avslöjar - kan man sätta spoilervarning på en boktitel?).

John Wyndham - Vidundret vaknar
Roman Wyndham skrev efter den mer kända Triffidernas uppror. Om Triffidernas uppror är en trashigare variant av Världarnas krig så är Vidundret vaknar som en pulp-version på Triffidernas uppror. Om havsodjur och civilisationens undergång.

(Repris från 2011)

Andra skräcklistor:
10 bra skräckfilmer
10 bra skräcknoveller
10 bra skräcksånger

Åtta länkar en lördag

Simon säger om Fridas resor
Simon säger om Frida Ulvegrens seriealbum Fridas resor

Jean Paul Sartres kokbok
"Spoke with Camus today about my cookbook. Though he has never actually eaten, he gave me much encouragement."
Novell av Marty Smith.

You wouldn't like Jonathan Franzen when he's angry
"Every woman must decide how not to sleep with Jonathan Franzen in her own way. I learned from my grandmother, a wise woman who lived in the forest and only very rarely slept with Jonathan Franzen."
Mallory Ortberg gör sej lustig över Jonathan Franzens text om Karl Kraus i The Guardian (Kraus hade säkert också gjort sej lustig över Franzen om Kraus hade levt i dag).

B. Olsen löper livet ut
TV-film baserad på Jan Myrdals pjäs. Regisserad av Per Berglund. Med Anders Nyström i huvudrollen. Marie Göranzon har en mindre roll. Jag kommer nog att skriva lite mer om den här nästa vecka.

Jan Myrdals hjärtoperation
När Jan Myrdal opererades sändes det i TV. "Jag tyckte vissa saker var festliga. Som när den lilla lungan åker in och ut" säjer Myrdal till Hagström om operationsfilmen i en intervju i början av klippet.
Myrdal skriver Hagströms program i Inför nedräkningen: "Programmet om hur en hjärtoperation går till var egentligen inte ett program om mig. Det var ett folkbildande program"
Anton Honkanen har digitaliserat och lagt upp bägge Myrdal-programmen på youtube.

Mossmark av Seamus Heaney tolkad av Eva Ström
Straff av Seamus Heaney tolkad av Eva Ström
Eva Ström (som i veckan fick Pär Lagerkvists litteraturpris) tolkar två mossdikter av Seamus Heaney.

Fiktiviteters Stephen King-helg
En temablogghelg om Stephen King som inleddes i dag. Flera bloggar deltar, schema på länken. Fiktiviteter som tidigare anordnat en liknande blogghelg om Joss Whedon.

Stephen Kings fem bästa böcker

I fredags fyllde den amerikanske författaren Stephen King 65. Vilket vi lite försenat firar med denna lista.
(King har skrivit ungefär lika många böcker som han är år fyllda och jag har läst långtifrån alla. Så det är en lista med de fem bästa av de som jag har läst.)

Maratonmarschen
Kort framtidsroman skriven under pseudonym. En sf-variant på They shoot horses, don't they?. En grupp unga män ställer upp i ett lopp där den överlevande vinner.

Sommardåd och Vinterverk
Novellsamlingen Different seasons, utgiven i två böcker, innehåller fyra historier som de flesta nog skulle betrakta som romaner. Men King skriver gärna lite långt.
Förr var King åtminstone i Sverige en lite kontroversiell författare. Då brukade folk ibland påstå sej önska att han inte stoppade in monster i sina böcker. Nåväl, detta är King minus monster. De två bästa berättelserna är "The Body" och "Rita Hayworth and The Shawshank Redemption". En ungdomsskildring och en fängelseberättelse. De blev till två menlösa filmer. Men det är ju inte deras fel.

Christine
Om en ond bil. En slags vampyrhistoria. En typisk kingsk småstadsskildring.

Den förskräckliga apan
Novellsamling. Med novellånga noveller (och en lite längre). King är en hyfsad novellförfattare. Mina favoriter här är "Gudarnas ordbehandlare", "Mrs Todds genväg" och "Den typ som överlever". Den sistnämnda är en av Kings mest beryktade - om en man som äter upp sej själv. I slutet av novellsamlingen skriver King om hur novellerna kom till (vilket är trevligt). I stycket om självkannibalismhistorien så skriver King "min musa tömde ännu en gång sina tarmar över mitt huvud" (övers. Karl G. och Lillian Fredriksson).

Det
It är en på tok för lång roman. Men bortsett från det så är det en fascinerande variant på Orfeus-myten där King bygger vidare på arvet från Ray Bradbury och H. P. Lovecraft (hos King är motvikten mot den lovecraftska ondskan lika främmande den, vilket är ett intressant sätt att använda sej av Lovecrafts kosmologiska skräck).

10 bra skräckromaner

Idag den 31a oktober firar de Halloween i Staterna. Vilket vi firar med denna lista.

John Ajvide Lindqvist - Människohamn
Ajvide är den mest framgångsrike svenske skräckförfattaren. Åtminstone försäljningsmässigt (Herr Arnes penningar och Inferno sålde också bra på sin tid). Det här är en skärgårdsskildring med en nypa The Wicker Man. Med underlig utomvärldslig undervattensarkitektur och GB-glassgubbar.

William Hope Hodgson - Huset vid avgrunden
Märklig roman från början av 1900-talet. Som i många böcker i genren så har huvudpersonen efterlämnat en dagbok. Där han skriver om hur en del av hans hus ligger i en annan dimension med grisliknande varelser och onämnbara landskap. På svenska utgiven i Kalla kårar - en serie billighetspocket med kitschigaste möjliga omslag. En av deras antologier innehöll noveller av Hodgson och Franz Kafka.

Stephen King - Maratonmarschen
Lite tunnare än de flesta King. Och en bra bit bättre. Om en framtid där man varje år har ett maratonlopp med hundra deltagare. Den siste överlevande vinner.

Doris Lessing - Det femte barnet
Ben är inte riktigt som andra barn.

Ira Levin - Rosemarys baby
"En svans! Hans knoppande horn!"

Kim Newman - Anno Dracula

Mary Shelley - Frankenstein
Skräcklitteraturens fader/moder/mad scientist creator.

Robert Louis Stevenson - Dr. Jekyll och Mr. Hyde
Första gången jag läste den här så satt jag på pågatåget och en av mina kursare satte sej framför mej och frågade vad jag läste. När jag visade henne boken så fnös hon till. En inte så ovanlig reaktion på skräcklitteratur. Fast man tycker att just den här borde räknas till den seriösa litteraturen.

Theodore Sturgeon - Some of your blood
Mycket skräck är övernaturlig och har monster och sånt. Den här är lite närmare verkligheten. Berättaren är en psykolog som får en ung patient med en hemlighet (som tyvärr bokens namn avslöjar - kan man sätta spoilervarning på en boktitel?).

John Wyndham - Vidundret vaknar
Roman Wyndham skrev efter den mer kända Triffidernas uppror. Om Triffidernas uppror är en trashigare variant av Världarnas krig så är Vidundret vaknar som en pulp-version på Triffidernas uppror. Om havsodjur och civilisationens undergång.

Magnus Dahlström - Fyr + Papperskorg

Jag håller på och läser om Fyr. Magnus Dahlströms debutroman. Det är en 40 sidor kvar.
Jag har knappt läst i den sen jag köpte den. Vilket väl var ungefär när pocketutgåvan kom 1990.
Den främsta anledningen till att jag inte återvänt till romanen är att jag när jag tar fram volymen alltid dras till den andra Dahlström-boken i utgåvan.

Månpocket gav ut den som en dubbelvolym tillsammans med novellsamlingen Papperskorg. Som kom ut första gången 1986 - året innan Fyr.
Novellerna i den är omläsvänliga. En slags blandning av skräcknovellen med det postmodärna 80-talets prosa. Titelnovellen, där en man upptäcker att någon har börjat ändra i hans avhandlingstext, är min favorit. Många brukar hÅLLA den inledande "Hangar" högst. Och den är också bra.

Pocketen har ett väldigt fult omslag. Månpocket hade ofta det på den tiden. Men bland dessa fula månpocketar finns några av mina favoriter i boksamlingen. Och man tittar inte på omslaget när man läser en bok.

Åtta länkar en lördag

Det må kännas som söndag men det är en lördag och därmed dags för årets första Åtta länkar:

Filmaffischer från Ghana
På Final Girl. Det är en skräckfilmsblogg - vilket är förklaringen till att det bara är skräckaffischer - Motorsågsmassakern, Evil Dead 2 med flera.

How we do
Matt Seneca om hur man gestaltar tid i tecknade serier.

Om Robyn på Factual Opinion (på derastretti-i-topp med 2010 års skivalbum).
När amerikaner skriver om Robyn får det mej alltid att fundera på hur många av de smala utländska band man lyssnat på som i sina hemländer är typ som Robyn.

2011: The year of Ellis
Sequart kommer att under det kommandfe året ge ut tre böcker om Warren Ellis (samt en film). Bland annat en essäantologi om Planetary

Om Peter Greenaway och tecknade serier
Joe McCulloch om en av Greenaways utställningskataloger.

Utdrag ur ett förslag till en uppföljare till Spider-Man: Fever, del 1 och del 2
På Brendan McCarthys blogg.

Oz-böckerna i andra böcker

I en novell av Ray Bradbury ("The Exiles", i Den illustrerade mannen) så har på jorden sagor, spökhistorier och annan fantastisk litteratur blivit förbjuden. Figurerna i och författarna av dessa berättelser bor i exil på Mars. Häxorna från Macbeth, Edgar Allan Poe och en jultomte som sett bättre dagar bland många andra. Och smaragdstaden i Oz.

En expedition kommer från jorden till planeten. Besättningen har mardrömmar, minns halvt bortglömda berättelser från sin barndom. Det visar sej att de på rymdskeppet har de sista av de förbjudna fantastiska böckerna. Bland dessa nämns två av Oz-böckerna. De bränner upp böckerna och långt i fjärran går en grönskimrande stad itu, störtar samman. Och för ett kort ögonblick minns besättningen landet Oz innan det är borta för alltid.

De amerikanska författare som alluderat till Oz-böckerna är många. Som i Bradburys novell så får L. Frank Baums skapelse ofta stå både för ljusa barndomsminnen och anta en mörkare karaktär. Så till exempel hos Stephen King (i bland annat Jurtjyrkogården) som flera gånger refererar till Baums romaner.

En författare som ofta återkommit till Oz-böckerna är science fiction-författaren Philip José Farmer. I sin artikel om Farmer i 7 x framtiden tar Sven Christer Swahn upp olika allusioner till Oz-böckerna i Farmers verk. Och säjer att "Farmers sagor är Oz minus oskuld. Eller oskulden finns kvar men finner uttryck i protest." Något som kan säjas gälla hos fler författare än Farmer.

En bok av Farmer som Swahn inte tar upp (då den inte hade kommit ut än) är A Barnstormer in Oz (1982), en slags fortsättning på Trollkarlen från Oz där Dorothy Gales son hamnar i ett Oz härjat av inbördeskrig.

Populärast av såna här omskrivningar av Oz-sagorna är Gregory Maguires Wicked: The Life and Times of The Wicked Witch of The West (som jag inte läst).

Em undergenre till science fiction - robotberättelsen så dyker en av Baums karaktärer ofta upp. Den mekaniske kopparmannen Ticktack som introduceras i Ozma från Oz. Han måste skruvas upp för att kunna tänka, tala och gå (varje funktion har sitt eget skruvhål). John Sladek döpte sin komiskt homicidala hjälte i Ticktack (finns på svenska) efter honom.
Och i Sladeks bästa Roderick (finns tyvärr inte på svenska) återkommer Oz ofta i pojkroboten Rodericks funderingar. "I can't pledge allegiance because I ain't got no heart, any heart, and this Tin Woodman in Oz can't marry this girl too for the same reason[...]I mean who wants to marry an old flag but all the same if I had a heart-". Men hans adoptivfar anser att det är ben han behöver istället.

Det är uttalat Baums böcker som Sladek hänvisar till. Annars är det egentligen lika ofta filmversionen som alluderas på. Och ibland tar filmversionen över även när det säjs vara böckerna som man utgår från. Som vi kommer att se när vi kommer till Alan Moores Lost Girls senare i veckan.

Ray Bradbury-filmatiseringar

Ray Bradbury skrev manus till ett par filmer. Som It came from outer space och John Hustons filmatisering av Moby Dick. I Dagbok med Fahrenheit 451 skriver Francois Truffaut att Bradbury skickat ett manus han gjort av sin egen klassiska fix-it-roman Invasion på Mars. Den kom senare, med ett annat manus, att bli en TV-serie. Bradbury tyckte att den enbart var tråkig och de flesta kritiker höll med honom.

Det finns förutom filmer baserade på Bradburys verk ett stort antal TV-avsnitt i diverse antologiprogram. Vilket, då Bradbury främsta verk är i novellformatet, inte är så förvånande.
TV-serien The Ray Bradbury Theatre byggde uteslutande på Bradburys noveller. En säsong av denna gick påsvensk TV. Avsnitten var av varierande kvalité. Men jag minns det som byggde på novellen "Folksamlingen" (i Oktoberlandet) som väldigt bra.
Rangordnade från sämst till bäst av de Bradbury filmatiseringar som jag har sett:

5. Sounds of thunder
Denna styggelse till film bygger på Bradburys tidresenovell "Åskmuller" (i Solens gyllene äpplen). I den råkar huvudpersonen trampa på en fjäril under en tidreseexpedition med firman AB TIDSSAFARI. Safarin går ut på att jaga dinosaurier. Fjärilens död leder till små oroväckande förändringar i nutiden (historien har också stått modell för en Treehouse of Horror-episod av The Simpsons.
Bradburys novell har en egentligen absurd premiss (på sätt och vis förklaras det varför de skjutna dinosaurierna inte förändrar historiens förlopp, men det är för historien bäst att man inte funderar så mycket på det) men gjord så pass elegant att man är villig att svälja den.
Filmen är inte särskilt elegant.

4. Something wicked this way comes
Oktoberfolket heter romanen på svenska. Det är inte en särskilt bra bok. Senare författare påverkade av Bradbury, som till exempel Stephen King (Det är en megaloman felläsning av den här sidan av Bradbury), har gjort bättre varianter på temana i berättelsen. Filmversionen är en hyfsad skräckfilm för barn med en del suggestiva scener.

3. Savannen
Det svenska hoppet på listan. TV-pjäs från 1983 regisserad av Tord Pååg. Med bland andra Börje Ahlstedt. Barnen, som i originalnovellen enbart beskrivs utifrån, får en mer framskjuten roll. En scen där pojken föreställer sej sin egen begravning, som spelas upp på deras nya TV-vägg, har lagts till. Det är synd om barnen i den här versionen. Samtidigt som novellens slut bibehålls.
Den unge Bradbury hade ofta barnet i monstrets roll. Barn var främmande, grymma varelser. Som i novellen "Savannen". Medan den äldre hade en mer sentimental syn på barn och barndom - vilket Oktoberfolket är ett exempel på. Denna TV-film har något av en syntes mellan den tidige och den sene Bradburys barnskildringar. Nu såg jag filmen senast när den var ny och jag vart alltså nio. Så det är möjligt jag då skulle formulerast mej annorlunda. Jag minns jag tyckte lejonen var läskiga.

2. Den illustrerade mannen
"Savannen" är en av de tre novellerna som görs i filmversionen från 1969 av Den illustrerade mannen. Här har filmen tjänat en del på att åldras. Då just det tidstypiska i bildspråket och musiken ger den en viss charm. Tyvärr är sista segmentet "Världens sista kväll" det minst lyckade.

1. Fahrenheit 451
Truffauts film har sina brister. Mest i rytmen. Men flera enskilda scener är väldigt bra. Som de som har med bokgömmande och bokbrännande att göra.
Slutet är också bättre hos Truffaut än hos Bradbury.
Cyril Cusacks sympatiska brandkapten och det att Truffauts motvilja mot Oscar Werner (som spelar hjälten Montag) skiner igenom ger filmen en intressant biton. Som alla dystopier har Fahrenheit 451 i grunden en samhällsbevarande tendens. Men i Truffauts version finns en subversiv antydan om att det kanske är bokbrännarna som har rätt.

Joe Hill King

Efter att nu ha läst (det vill säja läst första hälften av och ögnat resten av) En hjärtformad ask av Joe Hill kan jag konstatera att förmågan att skriva halvdan skräck måste vara ärftlig.

Kafka på stranden

I en av böckerna i Simone de Beauvoirs memoarsvit så sitter hon med Sartre och de läser en artikel där Proust, Joyce och Kafka kallas för de tre största författarna. Detta är typ tidigt 40-tal. De skrattar gott åt detta påstående. Om nu den där Kafka verkligen var så bra så skulle de väl redan känt till honom.

Något liknande kan jag känna inför hypade författarskap. Om nu den här Haruki Marakumi verkligen vore så bra så skulle jag väl redan ha läst honom. Detta är möjligen ett inte helt logiskt resonemang. Nu har jag i alla fall läst Kafka på stranden av Murakami. Och den var väl rätt okej.

Romanen har inte så mycket med Kafka att göra även om huvudperson, en femtonåring på rymmen, har tagit sitt namn efter honom. En novell av Kafka diskuteras liksom flera andra böcker. Och filmer, som scenen med mjölkflaskan i Truffauts De 400 slagen.

Boken följer, i början, tre olika berättarstråk. Dels den 15-årige Kafkas, dels ett om en äldre man med svagt förstånd och en alltför ljus skugga. Och en berättelse om en skolklass som oförklarligt somnar. Den sistnämnda delen, berättad i en faux-dokumentär stil, försvinner efter ett tag då den visar sej vara förhistoria till en av de andra två berättelserna. De tar en längre stund inom de närmar sej varandra.

De tre stråken berättas i något olika stilar. Även om huvudhistoriens i stort realistiska stil efter ett tag får drag av samma drömska atmosfär som den i mannen med den ljusa skuggan.

I stort sett är det en rätt bra och medryckande bok. Det finns ett parti med försök till en konservativ politisk satir med korkade feminister som är pinsamt dåligt skriven. En historia med märkligt mordiska studentradikaler är också involverad. Men det kan inte vara lätt att vara konservativ när det kommer till att skriva satir (även om Evelyn Waugh har visat att det går.) Det finns en vis löshet i strukturen här och där. Men svagheterna är rätt jämnt utspridda så de påverkar inte så mycket.

En av de böcker Kafka sitter och läser och som det talas om i boken är av den japanske sent 1800-talsförfattaren Natsumi Soseki, mest känd för romanen Kokoro (som också har en tredelad struktur) men Kafka läser en annan av hans böcker. Kafka på stranden är mer japansk i stuket än jag hade förväntat mej. Kanske mer Oe än Abe. Särskilt hur historierna flätar in sej i varandra påminner om Oes berättande. Men Murakami är också tydligt påverkad av senare mer modern, jag vill säja engelskspråkig men det måste finnas japanska exempel på typen, sorts prosa a la Easton Ellis och de. Fast med böcker och filmer istället för varumärken. Skurken har också något väldigt stephenkingskt över sej. Det är kanske den här kombinationen som har gjort honom så populär.

Jag vet inte om Kafka på stranden är en av Murakamis bättre eller en av hans sämre böcker. Eller om den är särskilt typisk. Jag känner inget starkt behov av att läsa mer.

De 10 bästa vampyrböckerna

Eftersom det är fredagen den trettonde följt av den fjortonde februari så firar vi dessa två på varandra följande förfärliga dagarna med skräckspecial här på Butter tar ordet.

Idag vampyrer och Frankenstein - vi börjar med de tio bästa vampyrromanerna, alfabetiskt här:


Brian Aldiss - Dracula Unbound
Fortsättning på Frankenstein i Frihet

Suzy McKee Charnas - Gästspel av Vampyr
Den svenska utgåvan är ful men lätt att få tag i. The Vampire Tapestry som den heter i original. Riktigt bra.

Sheridan le Fanu - Carmilla
Den stora lesbiska vampyrklasssikern. Har filmats många gånger. Flera bra versioner som Dreyers och Vadims.

Stephen King - Christine
Stephen Kings bra böcker utgår nästan alltid från ett vampyrtema. Christine är inte den mest självklara vampyrboken av hans. Men om man ser bort från blodsdrickandet är bilen i boken en slags vampyr.

John Ajvide Lindqvist - Låt den rätte komma in
Jag vart inte lika tagen av den här som många andra. Men den har en del starka scener. Vilket ju tyvärr gott och väl räcker för att komma in på denna lista. (Kanske ska han stå på A, men vem bryr sej)

Kim Newman- Anno Dracula
Denna bok är den första i en ukronistiska svit av romaner och noveller som utspelar sej i en värld som Dracula lyckades ta över till skillnad från i Stokers roman
Den bästa novellen i sviten är Coppola's Dracula.

Lucius Shephard - Golden
I sedvanlig lyrisk shephardstil.

Bram Stoker - Dracula
Den här borde ju vara självklar. Men har på senare tid fått något av en backlash. Många verkar anse att den är en dålig bok. Dessa har fel. Stokers roman är skickligt uppbyggd och är en intressant variant av invasionsgenren.

Theodore Sturgeon - Some of your Blood
Listans enda realistiska verk. Sturgeons roman påminner mer om Equus än Dracula. Den bästa boken på listan.

Colin Wilson - Rymdens demoner
Vampyrer från yttre rymden av författaren till Outsider.