10 bra böcker av Simone de Beauvoir

I dag så är det 110 år sen den franska filosofen och författaren Simone de Beauvoir föddes. Hon skrev många bra böcker. Tio av hennes bästa finns på listan nedan. Länkarna går till inlägg om böckerna här på bloggen.

Marcelle
Novell från en tidig novellsamling som först gavs ut 1979.

Andras blod
Roman. Den svenska översättningen var en av de första att ges ut i Panache-serien.

Det andra könet
Klassiker.

Mandarinerna
Roman med franska intellektuella som diskuterar. Har på senare år seglat upp som en av de Beauvoirs populäraste böcker.

En familjeflickas memoarer
Första delen i en självbiografisk svit. Kom nyligen i en nyutgåva. Förhoppningsvis kommer de följande delarna också att ges ut igen.

Brigitte Bardot & Lolitasyndromet
Samling med filosofiska essäer från 40- och 50-talet.

Avled stilla
Roman om Simone de Beauvoirs mors död.

De vackra bilderna
Roman från 1966.

Ålderdomen
Bok om ålderdomen i lite samma stuk som Det andra könet.

Avsked och Farväl till Sartre
Två böcker i en. Farväl till Sartre innehåller intervjuer de Beauvoir gjorde med Jean-Paul Sartre ett par månader 1974. Avsked handlar om de sista åren av Sartres liv. Om hans sjukdom och hans döende.

Brigitte Bardot & Lolitasyndromet av Simone de Beauvoir

"Jag träffade ett barn som grät för att portvaktens son var död; hans föräldrar lät honom gråta, och sedan blev de irriterade. >>Den lille pojken var ju ändå inte din bror!<< Barnet torkade sina tårar. Men det var en farlig lärdom. Onödigt att gråta över en främmande liten pojke: Det må vara hänt. Men varför ska man gråta över sin bror?"
ur "Pyrrhus & Cineas", övers. Anna Petronella Fredlund

När essäurvalet Brigitte Bardot & Lolitasyndromet kom ut 2012 så kritiserades omslaget av en del. Att Modernista passade på att sätta Brigitte Bardot på omslaget är kanske inte så konstigt (och det är åtminstone mindre olämpligt än Fontanas pocketserie med Beauvoir-böcker vars omslag pryddes av foton på nakna kvinnor). Men titelessän är inte typisk för texterna i boken.
Bardot-essän skrevs 1959 medan merparten av texterna här är från 1944-46. Enda andra texten från 50-talet är "Bör vi bränna Sade?" (Spoiler: Svaret är nej.)

De sju essäerna från 40-talet är kanske inte lika säljande som den om Bardot. Det är filosofiska och litterära essäer som präglas av kriget. Det är rätt svåra men fängslande och underhållande texter, inte utan en slags torr humor ("'Vi måste odla vår trädgård', säger Candide. Detta råd är oss inte till mycket hjälp.")

En text som "Moralisk idealism & politisk realism" har inte förlorat sin aktualitet: "Det är därför den konservatives första argument inför en föreslagen reform alltid är att förklara den omöjlig: han vet mycket väl att han därigenom bidrar till att göra den sådan."

I en annan av essäerna skriver Beauvoir att folk gärna tänker sej dygden som enkel liksom de har lätt att föreställa sej dygden som omöjlig. Men inte lika gärna ser att "dygden är möjlig och svår".
De orden fångar på nåt sätt kärnan i dessa 40-talsessäer.
(Först publicerad 3 november 2016.)

De vackra bilderna av Simone de Beauvoir

"'Och du då, vad gör du för de olyckliga människorna?'
  Den där obarmhärtiga blicken hos barn som inte längre låter lura sig.
  'Jag hjälper pappa att förtjäna vårt uppehälle. Det är tack vare mig som du kommer att kunna fortsätta att studera och bota sjuka.'
  'Och pappa då?'
  'Han bygger hus åt människor som inga har. Det är också ett sätt att hjälpa dem, ser du.'
  (Vilken ohygglig lögn. Men vad fanns det för sanning att tillgå?)"
övers. Eva Alexanderson

De vackra bilderna är en roman från 1966. Den handlar om Laurence som arbetar på en reklambyrå. Hon har man och barn och en älskare. Hennes dotter Catherine ställer frågor som får Laurence att tvivla på det hon gör.

Egentligen brukar den här väl inte räknas till Simone de Beauvoirs främsta böcker. Men det är min favoritroman av Beauvoir. Möjligen undantaget En familjeflickas memoarer (som kommer ut i nyutgåva i dagarna) om man räknar den som roman.

Det andra könet (på engelska)

I den här serien där jag skriver om böckerna i min boksamling brukar jag ha ett mer eller mindre välvalt citat ur boken i början av inlägget. Det kommer jag inte att ha här eftersom boken är Det andra könet av Simone de Beauvoir fast på engelska: The Second Sex och citat på engelska ur böcker som inte är skrivna på engelska och finns på svenska känns fåniga. När folk citerar till exempel Karl Marx på engelska på twitter blir jag alltid (orimligt) irriterad.

Från början hade jag den första förkortade svenska utgåvan av Det andra könet. Sen köpte jag den engelska för att jag ville läsa hela. Den svenska boken gick sönder så jag slängde den. Två andra Beauvoir-böcker har jag också slängt för att de var trasiga: The Mandarins och She Came to Stay. She Came to Stay är inte så bra, Mandarinerna är bra.

Jag hade då också Mandarinerna på engelska trots att den finns på svenska. Också hela Det andra könet finns numera på svenska.
Vare sej den är på svenska, engelska eller franska så är Det andra könet en mycket bra bok.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en efter en, i alfabetisk ordning.)

Brigitte Bardot & Lolitasyndromet av Simone de Beauvoir

"Jag träffade ett barn som grät för att portvaktens son var död; hans föräldrar lät honom gråta, och sedan blev de irriterade. >>Den lille pojken var ju ändå inte din bror!<< Barnet torkade sina tårar. Men det var en farlig lärdom. Onödigt att gråta över en främmande liten pojke: Det må vara hänt. Men varför ska man gråta över sin bror?"
ur "Pyrrhus & Cineas", övers. Anna Petronella Fredlund

När essäurvalet Brigitte Bardot & Lolitasyndromet kom ut 2012 så kritiserades omslaget av en del. Att Modernista passade på att sätta Brigitte Bardot på omslaget är kanske inte så konstigt (och det är åtminstone mindre olämpligt än Fontanas pocketserie med Beauvoir-böcker vars omslag pryddes av foton på nakna kvinnor). Men titelessän är inte typisk för texterna i boken.
Bardot-essän skrevs 1959 medan merparten av texterna här är från 1944-46. Enda andra texten från 50-talet är "Bör vi bränna Sade?" (Spoiler: Svar nej.)

De sju essäerna från 40-talet är kanske inte lika säljande som den om Bardot. Det är filosofiska och litterära essäer som präglas av kriget. Det är rätt svåra men fängslande och underhållande texter, inte utan en slags torr humor ( "'Vi måste odla vår trädgård', säger Candide. Detta råd är oss inte till mycket hjälp.")

En text som "Moralisk idealism & politisk realism" har inte förlorat sin aktualitet: "Det är därför den konservatives första argument inför en föreslagen reform alltid är att förklara den omöjlig: han vet mycket väl att han därigenom bidrar till att göra den sådan."

I en annan av essäerna skriver Beauvoir att folk gärna tänker sej dygden som enkel liksom de har lätt att föreställa sej dygden som äomöjlig. Men inte lika gärna ser att "dygden är möjlig och svår".
De orden fångar på nåt sätt kärnan i dessa 40-talsessäer.

Andras blod av Simone de Beauvoir

"Hon är där, så nära, så ung i sitt ljusa blusliv, ung som förhoppningarna under denna segerns sommar. Hon hade en veckad röd- och grönrutig kjol, en vit blus och kring livet ett brett rött läderskärp; en lugg gick ned i pannan på henne och håret föll mjukt ned på båda sidorna om ansiktet. När hon plötsligt stod i dörröppningen vändes allas blickar mot henne; hon såg inte ut som en arbetarkvinna, men när hon gick genom sätteriet, passade hon ändå inte illa in i omgivningen; det berodde säkerligen på att det låg något vårdslöst över hennes klädsel, hennes rörelser och hela hennes person."
övers. Eva Alexanderson-Lundström

Simone de Beauvoirs novell Marcelle läste jag i år. Beauvoirs andra roman Andras blod (1945) läste jag för en herrans massa år sen. För länge sen för att egentligen kunna säja så mycket om den.
Men när jag nu bläddrar i den så blir jag sugen på att läsa om den. När jag sist läste den så hade jag inte läst några av Beauvoirs filosofiska texter från den tiden. Och Andras blod är i högsta grad en filosofisk roman. Så pass att Beauvoir själv senare skulle komma att tycka att den var för didaktisk. Jag minns den emellertid också som en rätt fängslande roman.

Den gavs ut i Sverige redan året efter att den kom ut i Frankrike. I den nya bokserien Panache. Andras blod var en av sexton romaner som gavs ut i serien under dess första år.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en efter en, i alfabetisk ordning.)

Marcelle av Simone de Beauvoir

"men de små biträdena och expediterna i laget var inte särskilt intresserade av varken Racine eller Baudelaire. De förstod inte att en gift kvinna måste avstå från arbete utanför hemmet för att ägna sig åt hushållet. Marcelle höll fina föreläsningar om försakelse och hängivenhet som de inte tog intryck av."
övers. Magdalena Sørensen

"Marcelle" är en novell av Simone de Beauvoir som ingick i en novellsamling som hon skrev 1937. Den skulle ha blivit Beauvoirs debutbok om den inte hade blivit refuserad. Den gavs ut först 1979. Novellsamlingen innehöll fem noveller alla med kvinnonamn som titlar.

Novellerna ska på nåt sätt interagera med varandra. Vilket gör det lite tveksamt att ge ut bara en av novellerna. Novellen är utgiven i egen volym av förlaget Novellix som bara ger utnoveller (och inte novellsamlingar).
Novellix gav ut den förra året. Jag läste den i februari i år.

För att vara ur en debutsamling så är det en riktigt bra novell. Det är en slags moralitet. Där Marcelle, huvudpersonen, blir ett offer för sina romantiska föreställningar om livet, fast i sin fiktion.
Trots att hon är skriven som ett varnande exempel så känns Marcelle som en levande människa. Beauvoirs författarhandlag märks redan här.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en efter en, i alfabetisk ordning.)

Citerat från veckans läsning

"men de små biträdena och expediterna i laget var inte särskilt intresserade av varken Racine eller Baudelaire. De förstod inte att en gift kvinna måste avstå från arbete utanför hemmet för att ägna sig åt hushållet. Marcelle höll fina föreläsningar om försakelse och hängivenhet som de inte tog intryck av."
ur "Marcelle" av Simone de Beauvoir, övers. Magdalena Sørensen

"Ibland kan vi tränga så djupt in i tanken på en handling som anses tarvlig, och ge den en sådan uttryckskraft, att vi tvingas till sång. Förräderiet är vackert om det får oss att sjunga."
ur Tjuvens dagbok av Jean Genet, övers. Bengt Söderbergh och Marc Ribes

"Sedan berättar hon om en gammal släkting som läste så mycket böcker att han blev sjuk. Sedan dog han. Han läste ihjäl sig, Clara."
ur Det finns råttor överallt utom på Antarktis av Sara Beischer

Citerat från veckans läsning

"Ja, det där är ju mycket skönt fast mycket fegt. Man har inte kommit till den här världen bara för att ta kontakt med Gud."
ur A Clockwork Orange av Anthony Burgess, övers. C. Lundgren

"Jag träffade ett barn som grät för att portvaktens son var död; hans föräldrar lät honom gråta, och sedan blev de irriterade. >>Den lille pojken var ju ändå inte din bror!<< Barnet torkade sina tårar. Men det var en farlig lärdom. Onödigt att gråta över en främmande liten pojke: Det må vara hänt. Men varför ska man gråta över sin bror?"
ur "Pyrrhus & Cineas" i Brigitte Bardot & Lolitasyndromet av Simone de Beauvoir, övers. A. P. Fredlund

10 bra kvinnosaksböcker

Det andra könet av Simone de Beauvoir
Klassikern.

Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf
"2/4-68
Hur f-n ska man stå ut---Jag begriper det inte---Så länge jag har nån bok på gång tycker jag det går bra, men sedan...sedan...Jag har nyss läst ut 'Mina universitet' av Gorki. Nu har jag ingen bok i dag---Det enda uthärdliga i detta liv är att veta det funnits människor som tänkt samma tankar och upplevt det samma som man gör själv[...]Medan rasupproren (makten om pengar) rasar i Amerika håller vi på att rösta fram den bästa schlagern i Europa... Spanien vann med en la-la-la-låt. Jag har städat efter reparationsgubbarna på socialvårdsbyrån. Är dödstrött---"

Carmen Dog av Carol Emshwiller

"De få vara tacksamma att vi ge dem arbete." av Lotta Forssman och Marianne Paas
En bok om arbetarkvinnornas kamp i Sverige.

Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen av Alexandra Kollontaj
Föreläsningar hållna vid Sverdlov-Universitetet 1921. Om att kvinnornas roll varierar under olika tider och under olika samhällsskick. Och att kvinnans underordning därmed inte är av naturen given. Känns fortfarande rätt radikala så här lite mer än 90 år senare. (Sen finns det ett och annat av hennes exempel som inte riktigt hållit för historieforskningens tand, som beskrivningen av det nomadiska samhällslivet.)

Den femte sanningen av Doris Lessing
Den femte sanningen (The Golden Notebook) skildrar, i jagform, en kvinnas liv uppdelat i fyra anteckningsböcker.

Mor gifter sig av Moa Martinson
En av de klassiska statarromanerna.

Honmänniskan av Joanna Russ
Female man heter den på engelska. En pun som går bort på svenska (annars är översättningen rätt bra). SF från 70-talet där kvinnans roll på olika sätt och i olika världar vskildrasskildras. En av dessa världar är enbart befolkad av kvinnor.
I slutet av boken uppmanas den att glädjas när den blir föråldrad "För den dagen är vi fria" (övers. Y. Spångberg). Honmänniskan kom ut 1975. Den har hållit sej bra. Något som kanske antyder att vi ännu inte är fria.

Våldtäkt av Anja Tuckerman
Tysk roman från 1988.

Pennskaftet av Carol Elin Wägner

10 bra franska böcker

Ännu en nationaldag och ännu en lista. Den här gången med tio bra franska böcker (som inte är romaner, då de franska romanerna redan fått en lista)

S/Z av Roland Barthes
Barthes närläser en novell av Honoré de Balzac. Han går igenom så gott som varje rad och ser på dess teman och uppbyggnad.

Det andra könet av Simone de Beauvoir
Det pågår någon slags back-lash mot den här. De dumheterna borde genast upphöra.

Den andra jorden av Yves Bonnefoy
Till allas förvåning seglade Bonnefoy upp i nobelprisspekulationerna förra året. Det bör inte hindra en från att läsa denna vackra bok med ett urval av hans essäer.

Människans revolt av Albert Camus
Bok om, och mot, upprorsidéen genom tiderna. En lysande essä som kom ut första gången 1951 och visar att man kan skriva anti-upproriska texter utan att vara så mördande tråkig som vår tids Axess- och DNledare-skribenter och alla de där.

Just här av Jean-Claude Forest (text) och Jacques Tardi (bild)
Seriealbum som är som om Franz Kafkas Processen fått ett kärleksbarn med Italo Calvinos Klätterbaronen och det sen tagits om hand av Luis Bunuel och Jacques Tati och den här jämförelsen har på något sätt spårat ut men det är en bra och utsökt tecknad tecknad serie.

Bröd och stenar av Eugène Guillevic
Skåpet var av ek.
Och det var inte öppet.

Kanske skulle det ha fallit döda ur det.
Kanske skulle det ha fallit bröd.

Många döda.
Mycket bröd.

(ur "Saker" översatt av Lars Gustafsson)

Lodjurets historia av Claude Lévi-Strauss
Lévi-Strauss går igenom myten i bokens titel och ser på de versioner som finns hos olika indianstammar i Nord- och Sydamerika. Han analyserar sen skillnaderna mellan dessa utifrån sina strukturalistiska teorier. Men även för den som inte är så intresserad av dessa teorier (som kan bli lite långrandiga, men det finns betydligt värre exempel på det än den här volymen) bör boken gå att läsa bara för berättelserna i den.

Stilövningar av Raymond Queneau
En busspassagerare anklagar en annan för att trängas. Senare under dagen så får han rådet att sy in en knapp i sin överrock. Denna historia berättar Queneau på 99 olika sätt.

Revolutionens nätter av Restif de la Bretonne
"Jag gick för att se när belägringen av Bastiljen tig sin början men allt var redan över; fästningen var
intagen: ursinniga människor kastade papper, historiskt värdefulla papper, från de höga tornen ner i vallgraven... Förstörelsens ande svävade över staden... Jag såg den nu, denna fruktade Bastilj som jag tre år tidigare, när jag varje kväll vandrade rue Neuve-Saintgilles, inte ens vågade kasta en blick på! jag såg den nu falla" (övers. Margareta Zetterström) Anteckningar från åren 1789-1793.

Saint Genet av Jean-Paul Sartre
Sartres biografi över Jean Genet är en egensinnig och väldigt underhållande bok.

Tidigare 14:e juli-listor:
10 bra franska filmer
10 bra franska romaner

Simone de Beuvoir-omslag

Mandarinerna av Simone de Beuvoir är en riktigt bra roman om en grupp franska intellektuella efter andra världskrigets slut. Jag har, och har läst den, på engelska. Varför vet jag inte riktigt.
Möjligen så hade den svenska översättningen ännu inte kommit ut när jag köpte den, kanske visste jag bara inte att den fanns.

Jag har den i Fontana Modern Novels. Som gav ut fyra av de Beuvoirs böcker. Alla med fotografier av nakna kvinnor på omslaget. Vilket man ju kan tycka är ett underligt val. Jag har en till i serien, den tidiga (och rätt dåliga) She came to stay (L'Invitee). Det omslaget pryds av ett foto på en barbröstad ung kvinna.

Fast omslaget till De vackra bilderna är kanske det mest smaklösa av kvartetten. Det är nästan lite synd att jag istället har den första svenska utgåvan med en fullt påklädd kvinna på framsidan.

Böckerna har kommit ut i två omgångar på Fontana. Med olika omslag. Fast med ett gemensamt tema.
Också de andra utgåvorna har lättklädda kvinnor på omslaget.

Kafka som fantasy

Jag läser Kafka på stranden av Haruki Murakami. Vid ett tillfälle tillfrågas huvudpersonen om han känner till sin namne och de börjar prata om "I straffkolonin". Vilket får mej att ta en paus i boken för att gå och läsa om novellen. Men jag upptäcker att jag inte har just den boken. (De flesta av mina Kafka har jag i W&W-serien. De gav ut två novellsamlingar med Franz Kafka. Jag har En läkare på landet men inte I straffkolonin.) Då kommer jag på att jag har novellen. På engelska. I den av Ray Bradbury redigerade volymen Timeless stories for today and tomorrow. Det känns lite dumt att läsa "In the penal colony" på engelska så jag bläddrar i volymen i stället.

Antologin är en samling fantasy. På sätt och vis. Bradbury skriver i förordet till den här samlingen från 1951 att novellerna är valda av författare som sällan skriver fantasy. Shirley Jackson, John Steinbeck och Christopher Isherwood är några av författarna. Det är en trevlig volym (och det omslag mitt ex har är snyggare än det på bilden). Men det får mej att fundera på huruvida man kan kalla "I straffkolonin" för fantasy.

På ett plan är frågan rätt enkel. Kafka skrev i en annan tradition än fantasyns. Han må ha påverkat författare i genren men har själv inte påverkats av den. Och alltså är detta inte fantasy.

Men just "I straffkolonin" skulle stå ut mindre i en fantasyantologi (Bradburys antologi är snarare en slipstream-antologi, även om det blir anakronistiskt att kalla den för det då termen slipstream uppfanns på 1990-talet) än många andra Kafkanoveller. Kvalitativt skulle den säkert stå ut men det är en annan sak.

Om man tar "Förvandlingen" som visserligen inte är realistisk går det där rätt lätt att peka ut hur den skiljer sej från genren. Att det inte finns någon förklaring till Samsas omvandling gör inte att det inte är fantasy. Men i fantasy när något liknande sker så är det för att i den värld som finns sådant brukar ske.

Men i "I straffkolonin" målas en värld, ett rike upp där sådant som användandet av denna onödigt tillkrånglade avrättningsapparat händer. Visserligen ser vi bara en liten del av den världen.
Man skulle kunna invända att språket, den sakliga tonen skiljer sej från den som brukar användas i fantasyn. Men en del av till exempel Ursula K. LeGuins senare noveller har lite samma slags distanserade ton.

Å andra sidan kan man fråga sej huruvida detta spelar särskilt stor roll. Inlivandet av en kafkanovell i en genreantologi (jag har sett honom också i skräckantologier, jag tror samma novell) spelar väl mest samma syfte som när bibliotekarier ställer Brott och Straff bland deckarna och nöjt noterar att utlåningen av verket går upp. Och därmed lurar på intet ont anande läsare denna den tråkigaste av tråkiga böcker.

Men just Kafkas stora inflytande på genren gör ändå att jag tycker skillnaderna och likheterna de imellan är intressanta. Och också de övriga novellerna i antologin får en ofta att fundera över gränserna mellan genrelitteratur och mainstream.

(Först publicerad 15:e maj 2009.
Jag återvände till Murakamis Kafka på stranden, läste ut den och skrev om den. Med inledningen: "I en av böckerna i Simone de Beauvoirs memoarsvit så sitter hon med Sartre och de läser en artikel där Proust, Joyce och Kafka kallas för de tre största författarna. Detta är typ tidigt 40-tal. De skrattar gott åt detta påstående. Om nu den där Kafka verkligen var så bra så skulle de väl redan känt till honom.

Något liknande kan jag känna inför hypade författarskap. Om nu den här Haruki Marakumi verkligen vore så bra så skulle jag väl redan ha läst honom. Detta är möjligen ett inte helt logiskt resonemang.")

Om DNs 10 böcker som förändrade världen

I veckan avslutades DNs artikelserie 10 böcker som förändrade världen. Tio skribenter skriver om tio böcker (som DNs redaktion verkar ha valt). Urvalet är nog inte direkt menat som en de tio viktigaste. Kvalitén på artiklarna varierar. Många av författarna tar boken som utgångspunkt för att diskutera närliggande frågor. Något som irriterat en del av kommentatorerna på DNs nätsida. Men det verkar ha ingått i uppdraget. (En del av kommentarerna är också av det där lite underliga högerrabulisiska slaget. Man skulle på de kunna tro att det handlade om gillande beskrivningar av Stalins Leninismens problem eller Koka Borsjt med Brezjnev.

Jag har bara läst fem av böckerna. Men detta hindrar mej inte från att kommentera också resten.

Göran Greider om En dag i Ivan Denisovitjs liv av Alexandr Solzjenitsyn
Greiders artikel är en av de som ändå huvudsakligen handlar om boken och till en del Solzjenitsyns övriga författarskap. Han kallar författarskapet för dialogiskt - en term använd av Bachtin som också nämns i artikeln. Jag har inte läst boken sen gymnasietiden. Kansker skulle det vara dags för en omläsning.

Thomas Götzelius om Media av Marshall McLuhan.
Jag har läst många underliga noveller och romaner som influerats av McLuhan. De är ofta roliga. Troligen roligare än boken själv.

Malena Rydell om Du sköna nya värld av Aldous Huxley
Om Huxleys roman har jag skrivitHÄR (även om den senare romanen The Island) och HÄR (om Anthony Burgess och en filmatisering som inte blev av.)

Barbro Hedvall om Det andra könet av Simone de Beauvoir
Hedvall kallar boken för misogyn och kall och föredrar Fredrica Bremer. Själv tycker jag nog den är rätt skoj.

Andreas Malm om Tyst vår av Rachel Carson
Carsons bok är en sån som man väl oftare hört talas om än läst. Malm ger en översikt över dess inflytande och den backlashsom senare drabbat Carsons idéer.

Tom Malmqvist om På väg av Jack Kerouac
Kerouac kan kanske tyckas lite udda i sammanhanget. Men på sitt sätt har den väl påverkat världen. Som att få en massa människor att skriva dåliga romaner (ingen nämnd, ingen lundell). Jag har för mej att jag tyckte bättre om hans The Subterraneans. Men det är länge sen jag läste de där (På väg borde också komma med en "för åldrarna 14-17"-lapp på sej.)

Alexandra Coelho Ahndoril om Drömtydning av Sigmund Freud
Jag hara bara läst en Freud från pärm till pärm. Och den var tunn. Leonardo da Vinci. ett brndomsminne. Det är å andra sidan en riktigt rolig bok. Att en viktig del av Freuds läsning av en da Vinci-dröm bygger på en felöversättning (en detalj som spelar en stor roll i P.C. Jersilds roman Geniernas återkomst) gör heller inte särskilt mycket. Freuds drömtydningar är där friare än i Drömtydning.

Zac O'Yeah om Jordens fördömda av Frantz Fanon
Frantz Fanons Jordens fördömda är nödvändig läsning. En av de starkaste texter som skrivits.

Maria Sveland om Kinsey-rapporterna
Kommentarerna har blivit färre efter varje artikel på nätet men här blir de genast fler igen. Vilket väl kanske antyder att det ämne som Kinsey studerade fortfarande intresserar många.

Aase Berg om Globaliseringsfällan av Hans Peter Martin och Harald Schulmann
Det är inte så många år sen Globaliseringsfällan var på allas läppar. Men det är sällan man hör om den idag. Glömmer vi nyare böcker fortare?

Naturligtvis finns det andra böcker som hade kunnat varit med. Som Kapitalet, Hobbes Leviathan, Eldridge Cleaver, han Singer med djurrätten (eller då Leninismens problem), eller Kennelklubbens nya regler men listan verkar som sagt inte göra anspråk på att vara heltäckande.

10 bra franska romaner

Så Stackars Marat i sitt sittbadkar presenterar tio bra franska romaner (till):

Bönderna av Honore de Balzac
Tyvärr får Balzac ofta stå som ett skolexempel på realism. Man bockar av de bitar i Papa Goriot som passar in. Men hans stora verk är inte så prydliga. Bönderna må börja med en sexti sidor lång beskrivning av naturen i trakten men den är värd att ta sej igenom. (Se upp för tidiga svenska utgåvor. Som ofta har den efter Balzacs död avslutade versionen.)

Mandarinerna av Simone de Beauvoir
Det är kanske inte egentligen romanerna som är Beauvoirs främsta arbeten. Men den här skildringen av franska intellektuella är skoj.

Jakob Fatalisten av Denis Diderot
Jakob berättar en historia för sin husbonde. Men avviker från ämnet gång efter gång.

Dagen före morgondagen av Gerard Klein
Att fransmännen är pretto med sina Gitanes och konstiga filmer innebär inte att den franska litteraturen inte har plats för romaner om galaktiska imperier med tidsförändrande elitstyrkor. En av de bästa tidsreseromanerna.

Farliga förbindelser av de Laclos
Den enda brevroman jag läst där jag förstår vitsen med formen.

W eller minnet av barndomen av Georges Perec
Inte lika gargantuansk som många andra Perec. Två historier varvas. En om Perecs barndom. En annan, efter ett tag rätt obehaglig, om en liten ö vars samhällsskick helt kretsar kring idrott.

Locus Solus av Raymond Roussel
En av Perecs föregångare. En uppfinnare tar en grupp på tur över sina ägor och visar de allehanda märkliga ting.

Kärlek utan motstånd av Gilles Rozier
Det lär skrivas böcker i Frankrike ännu i vår tid. Vilket kanske inte direkt märks på den här listan. Men Kärlek utan motståndhar bara ett par år på nacken. Handlar om en lärarinna i tyska i en fransk småstad under andra världskriget. Hon inleder ett förhållande med en polsk jude som hon gömmer undan tyskarna. Och om Heine på jiddisch.

Kartusianerklostren i Parma av Stendhal
Jag uttalar alltid Stendhal som om det vore ett svenskt namn. Men det är nog fel.

Monsieur av Jean-Philippe Toussaint
"Livet; en barnlek för Monsieur."

Kafka på stranden

I en av böckerna i Simone de Beauvoirs memoarsvit så sitter hon med Sartre och de läser en artikel där Proust, Joyce och Kafka kallas för de tre största författarna. Detta är typ tidigt 40-tal. De skrattar gott åt detta påstående. Om nu den där Kafka verkligen var så bra så skulle de väl redan känt till honom.

Något liknande kan jag känna inför hypade författarskap. Om nu den här Haruki Marakumi verkligen vore så bra så skulle jag väl redan ha läst honom. Detta är möjligen ett inte helt logiskt resonemang. Nu har jag i alla fall läst Kafka på stranden av Murakami. Och den var väl rätt okej.

Romanen har inte så mycket med Kafka att göra även om huvudperson, en femtonåring på rymmen, har tagit sitt namn efter honom. En novell av Kafka diskuteras liksom flera andra böcker. Och filmer, som scenen med mjölkflaskan i Truffauts De 400 slagen.

Boken följer, i början, tre olika berättarstråk. Dels den 15-årige Kafkas, dels ett om en äldre man med svagt förstånd och en alltför ljus skugga. Och en berättelse om en skolklass som oförklarligt somnar. Den sistnämnda delen, berättad i en faux-dokumentär stil, försvinner efter ett tag då den visar sej vara förhistoria till en av de andra två berättelserna. De tar en längre stund inom de närmar sej varandra.

De tre stråken berättas i något olika stilar. Även om huvudhistoriens i stort realistiska stil efter ett tag får drag av samma drömska atmosfär som den i mannen med den ljusa skuggan.

I stort sett är det en rätt bra och medryckande bok. Det finns ett parti med försök till en konservativ politisk satir med korkade feminister som är pinsamt dåligt skriven. En historia med märkligt mordiska studentradikaler är också involverad. Men det kan inte vara lätt att vara konservativ när det kommer till att skriva satir (även om Evelyn Waugh har visat att det går.) Det finns en vis löshet i strukturen här och där. Men svagheterna är rätt jämnt utspridda så de påverkar inte så mycket.

En av de böcker Kafka sitter och läser och som det talas om i boken är av den japanske sent 1800-talsförfattaren Natsumi Soseki, mest känd för romanen Kokoro (som också har en tredelad struktur) men Kafka läser en annan av hans böcker. Kafka på stranden är mer japansk i stuket än jag hade förväntat mej. Kanske mer Oe än Abe. Särskilt hur historierna flätar in sej i varandra påminner om Oes berättande. Men Murakami är också tydligt påverkad av senare mer modern, jag vill säja engelskspråkig men det måste finnas japanska exempel på typen, sorts prosa a la Easton Ellis och de. Fast med böcker och filmer istället för varumärken. Skurken har också något väldigt stephenkingskt över sej. Det är kanske den här kombinationen som har gjort honom så populär.

Jag vet inte om Kafka på stranden är en av Murakamis bättre eller en av hans sämre böcker. Eller om den är särskilt typisk. Jag känner inget starkt behov av att läsa mer.