The Knights of the Limits av Barrington Bayley

"their main diet was of intellectual ideas and observations, which they were adept at stealing from surrounding civilizations."
ur "The Bees of Knowledge"

Boken ser kanske inte ut att vara så bra. Men novellerna i The Knights of the Limit av Barrington J. Bayley tillhör mina favoriter inom science fiction-genren.
Boken innehåller nio noveller skrivna 1965-1978. De flesta av dem var först publicerade i New Worlds - en engelsk sf-tidskrift som efter att Michael Moorcock tagit över den i mitten av 60-talet publicerade nyskapande science fiction.
Bayley brukade publiceras i tidningen redan innan Moorcock tog över. Och hans noveller tillhörde inte tidskriftens mer experimentella. Moorcock var emellertid ett stort Bayley-fan. Och de samarbetade ibland.

Om Bayley inte ör direkt experimentell så är han ändå rätt så säregen. Science fiction betyder ju vetenskapsfiktion. Hos Bayley är vetenskapen oftast filosofi eller matematik (en av mina favorit-bayleynoveller aom inte finns med i den här samlingen heter "The Four-Colour Problem). Vare sej novellerna handlar om en man som blir beroende av utomjordiska bins honung, en maskcivilisation under marken ("Me and My Antronoscope" - den första Bayley-novell jag läste) eller ett försök att nå utanför universum.

I går läste jag om den äldsta novellen i samlingen "All the King's Men". På sätt och vis är handlingen en rätt vanlig inom genren: en utomjordisk civilisation har tagit över. Men denna novell om assistenten till Kungen av Storbritannien, en rymdvarelse, har en egen sorgsen ton.

The Knights of the Limits är en bra introduktion till ett av genrens sällsammaste författarskap.

Kristallvärlden

"De fåtaliga husen mellan träden glittrade som bröllopstårtor, med de vita taken och skorstenarna förvandlade till exotiska minareter och barockkupoler. På en gräsmatta av grönt glas glittrade ett barns trehjuling likt en Fabergé-juvel, med hjulen stjärnbeströdda som strålande kronor av jaspis."
övers. Peter Stewart

J. G. Ballard var en engelsk sf-författare. Hans tidiga romaner ingår i den brittiska undergångstraditionen med H. G. Wells och John Wyndham.
Efter dessa så skulle Ballard komma att bli en mer experimentell författare. Främst genom vad han skrev i den av Michael Moorcock redigerade sf-tidskriften New worlds.
Kristallvärlden (1966) är en slags brygga mellan dessa perioder i Ballards författarskap. Den började gå som följetong i det första Moorcock-redigerade numret av New worlds. Men var också sist i en svit av undergångsromaner.

Denna undergång är den underligaste, mest lyriska av dessa undergångar. Här har den västafrikanska djungeln börjat att kristalliseras. Växter och djur förvandlas till något som liknar ädelstenar.

Det borde gå att göra en postkolonial läsning av romanen. De klassiska brittiska undergångsromanerna var ju också på olika sätt intrasslade i kolonialismen.
Men framförallt är det en suggestiv bok med dess beskrivningar av en kristalliserad djungel.

Big Mama Stories

"Heraclitus noticed this a long time ago - or a long time in the future. A difficult man! Big Ugly Mama hadn't liked him. But he knew about stepping in rivers in ancient Greece. Here in the Carboniferous, he would most likely be eaten before he finished stepping in the same river once. Who knew what that would do to the history of human thought?"
ur "Big Ugly Mama and the Zk"

Big Mama Stories (2013) är en bok jag läste rätt nyligen. Det är en samling sf-noveller inspirerade av så kallade "tall stories" av Eleanor Arnason. Jag köpte den på SF-bokhandelns rea. Jag kände inte till författaren sen tidigare (men såg sen art jag har och hade läst en novell av henne i gamla New worlds) men gillade utseendet på boken.

Jag gillade berättelserna om de olika Big Mamas. Som gamla sagor korsade med Stanislaw Lems humoristiska sf-historier.

Novellsamlingen har också ett rastema. Som märks till exempwl i den långa avslutande novellen där den afroamerikanske tricksterhjälten Brer Rabbit gör ett gästspel.

Men framförallt är det en rolig bok. Med tidsresor, folk som delas i fyra personer, intergalaktiska resor och stora Mamas.

(Detta inlägg ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en och en, i alfabetisk ordning.)

Rapport om sannolikhet A

"'Här har vi en lång och alltmer pedantisk beskrivning av en medioker målning som hänger i vagnslidret. Dessutom har den redan beskrivits en gång, och det räckte mer än väl. Den saken måste ligga helt utanför vårt huvudintresse.'
  'Tror du det?' sade Midlakemela neutralt." (övers. Sam J. Lundwall)

Rapport om sannolikhet A publicerades i sf-tidskriften New worlds 1967. Men den skrevs 1962. Den här försenade publiceringen är ett öde den delar med flera science fiction-böcker i den experimentella nya vågen på 60- och 70-talet.

Boken börjar med att mycket detaljerat beskriva en stuga och två personer i denna stuga. Det visar sej att de bevakas av folk från en annan dimension. De i sin tur är också betraktade

Romanen är inspirerad av den nya franska romanen och författare som Alain Robbe-Grillet och Michel Butor (Aldiss nämner även Marguerite Duras när han skriver om boken i en essä).
Butor har jag själv inte läst men Robbe-Grillets böcker innehåller ofta väldigt detaljerade beskrivningar av möbler och katter och annat.

Genom att lägga till de utomdimensionella observatörerna så ger Aldiss ett skäl till denna hos Robbe-Grille oförklarade överdrivna beskrivning. Så undrar en av observatörerna om vattnet kokar i samma temperatur i det kontinuum de granskar.
Resultatet är en fascinerande berättelse. Ett osannolikt lyckat äktenskap mellan den franska nya romanen och science fictions nya våg.

Bakom lucka 5 hittar vi Mögel

om det börjar växa mögel på ögat ser det hemskt ut men är inte så obehagligt som man tror det är bara att torka bort det och då får man det på handen det ser då på handen ut som litet grön färg endast det kan också växa mögel inuti munnen men det är endast på döda människor.

Rune Jansson är en svensk konstnär född 1918. Hans korta roman Mögel kom ut 1968 på Bonniers. Boken börjar i rätt gängse absurd stil. Datamaskiner styr allt. Kyrkor och konst blir bägge konserverade. Som man konserverar mat. Multikonst kallas konsten i burk som man kan öppna för att få ett svagt estetiskt välmående. "Hur fungerade multikonst? Måste allt fungera."

När i andra kapitlet möglet börjar breda ut sej så ägnas ingen större tid åt förklaring. Asiaterna har ätit mögel och blivit mörkerseende och invaderar. Men sen börjar allt och alla att mögla. Ett år faller mögel istället för snö. Ett barn föds med mögel istället för hår. Överallt mögel.

Det enda som finns att äta är andra människor och den vanligaste sysselsättningen är krig. Som är något av ett familjeföretag. De betalas med köttet från dem som de har dödat. Och får ge ifrån sej ett skålpund kött om de inte krigat bra nog - "det var jobbigt att kriga för kapitalisterna men det gjorde inte så mycket kapitalisterna gav dem mat, det var jobbigt att kriga för kommunisterna men det gjorde inget kommunisterna gav dem mat".

Boken har inte direkt protagonister utan är mer som en svit prosadikter. Med mögeltema.
Den påminner lite om J.G. Ballard och den nya våg inom sf som fanns i England i tidskriften New worlds vid denna tid.
Om Rune Jansson var bekant med denna new wave är svårt att säja. Troligen är det snarare Willian S. Burroughs än Ballard som påverkat honom. Prosan har också visa likheter med Gertrude Stein.

Om Mögel bara vore ett aningens snäpp bättre hade jag gärna utnämnt den till en bortglömd klassiker. Men den har svårt att välja mellan det absurda och satiren. Vissa stycken lyckas i kraft av lyriskt äckel att glimta till men andra går på tomgång.

Den slutar åtminstone lyckligt. Alla är nöjda med sin mögliga lott.

(Repris från en temavecka om svensk fantastik från 2009 - jag repriserade den även tidigare i år, men utan den här hade vår kalender lidit av mögelbrist. Jag la till ett citat ur boken så att det bidde lite nytt innehåll.
Bilden överst är en tavla av Jansson som även själv gjorde omslaget till boken.)

NEW WORLDS 5

Appleseed var John Clutes andra roman. Hans första hette The Disinheriting Party och kom ut 1977, tjugofyra år innan Appleseed.
Till skillnad från roman nummer två så var inte The Disinheriting Party science fiction. Ett utdrag ur den publicerades emellertid i science fiction-magasinet New Worlds. Det utdraget har jag läst. Men inte hela romanen.

Att utdraget fanns med i den tidningen trots att det inte tillhörde genren var mest på grund av att Clute brukade skriva i den. Essäer och kritik. Men när man läser den i New Worlds Quarterly 5, en fortsättning på den månatliga tidskriften i bokform, så slås man av att den passar rätt bra in i antologin (första gången jag läste utdraget så tolkade jag nog en del av tillbakablickarna som om de vore ur ett tidsreseperspektiv, så genrestämpeln påverkar läsupplevelsen - kanske skulle en Anna Karenina eller en Utvandrarna tjäna på att läsas som om de vore science fiction, kanske inte).

Det är dels för att den av Michael Moorcock redigerade New Worlds var en rätt udda tidskrift. Förutom noveller och recensioner innehåller New Worlds 5 till exempel flera dikter. Och dels därför att The Disinheriting Party, liksom flertalet av sf-novellerna i boken är i den experimentella modärnistiska traditionen.

Utdraget är rätt bra - om än inte bäst i samlingen. Det är istället "Me and my antronoscope" av Barrington Bayley - ett brev som beskriver en maskcivilisations värld - och "Bill gets hep to God!" av John Sladek, en ateistisk pamflett berättad i samma hurtfriska stil som en Jehovas vittne-broschyr.

Bägge dessa är roliga, även om Bayleys novell inte är det i första hand. Den humoristiska nya våg-science fiction har ofta klarat tidens tand bättre än deras mer gravallvarliga bröder och systrar. Fast de är ofta också fortfarande läsvärda.

En levande själ

Slapstick är science fiction. Det kallades den inte av förlaget eller av Kurt Vonnegut själv. Det fanns bland annat ekonomiska skäl ill att Vonnegut inte kallade sin sf för sf. Sf-böcker står i en egen avdelning i bokhandeln.som de flesta går förbi.
En svensk författare som skrivit flera sf-böcker är P. C. Jersild. Inte heller han kallar de för sf. En av hans sf-romaner är En levande själ från 1980.

Vonnegut-recensionerna i Alla är vi stora romaner av Erik Beckman står tillsammans i en avdelning där det också finns en text om att Beckman hatar sf, sf-författare och sf-läsare.

I ett annat avsnitt står en positiv recension av En levande själ. Som bland annat beröms för att den inte är en "Månadens bok" (Slapstick var en "Månadens bok".) Man får också reda på att Beckman gillar Jersilds Drömpojken. Vilket väl inte är så förvånande. Drömpojken påminner en del om en Beckman-roman. Den påminner också en hel del om nya vågens sf (Michael Moorcock, J. G. Ballard) som gick att läsa i New Worlds och som nog varken Jersild eller Beckman hade läst.

En levande själ är en mer konventionell sf-roman. Den handlar om en hjärna. Utan kropp. Den är bra. Drömpojken är också bra.

Litteraturer

Lyran vill idag att vi ska berätta om tre sorters favoritlitteratur.

Poesi
Dikter har fördelen att det är rätt lättdefinierat vad som är poesi. Ojämna högermarginaler (också en del annat har förvisso det. Som menyer. Slas skrev en gång en novell där en man avskydde poesi så pass mycket att han inte ens kunde beställa mat på en restaurang då menyns typografiska likhet med dikten var alltför stor.)

Svårdefinierbar litteratur
Många av de böcker jag tycker bäst om är annars svåra att kategorisera.

Experimentell sf från slutet av 60-talet till mitten av 70-talet
Som sånt i tidningen New Worlds. J. G. Ballard, Joanna Russ, James Tiptree jr.

Om en bunte intressanta böcker jag läst nyligen som jag inte skrivit om och som jag därför skriver något kort om - del 1

Jag har skrivit mindre här än vanligt under sommaren. Men jag har läst en hel del. Mycket av det har jag väl tänkt skriva om. Men efter hand har det staplats på hög och snarare blivit ett hinder för uppdateringar än tvärtom. Så inför starten på denna sommars långsamma smärtsamma dödskamp så hade jag tänkt kort ta upp några intressanta böcker som jag läst på den senaste tiden:

Paul Muldoon - Mules och Why Brownlee Left
Muldoons andra och tredje diktsamling. Man kan se hur Muldoon utvecklas som poet från Mules som trots en del höjdpunkter riskera bli roliga anekdoter i diktform till en mer mogen blandning av lyriska bilder och berättande i Why Brownlee Left. Nästa samling i volymen är Quoof - vilket jag ser fram emot.

Ulf Eriksson - Det försvunna rummet
Läste ut i början av sommaren. Om man av nån anledning följt min Citerat från veckans läsning så kan man se att jag tyckte den var väldigt citatvänlig. Dessa kan kanske få denna novellsamling från 2008 att framstå som mer lättsam än den är. Det finns skräckmotiv med energiskogar och styckade demoner. Men Eriksson är ändå Eriksson. Samlingen hade knappast en chans att hoppa på Ajvide-tåget till bästsäljarnas land. Varje antydan till en mer normal skräckberättelse slås efter hand ner. Men det är en underhållande bok.

Barrington J. Bayley - Knights of the limit och Star Winds
Bayley är en författare som brukade skriva i New Worlds medan det var en traditionell, om än kvalitativt högstående, engelsk s/f-tidskrift. När Michael Moorcock tog över tidningen och gjorde om den till ett mer experimentell forum för s/f:s nya våg (med bland andra J. G. Ballard och hans Skändlighetsutställningen) så var Bayley än av de författare som han fortsatte publicera. Redan Bayleys äldre noveller var även om de följde ungefär samma slags mall som använts inom genren sen H. G. Wells dagar märkliga på ett eget sett.
Novellerna från Moorcock-New Worlds är ändå bättre än de äldre och det är framförallt såna som finns i novellsamlingen Knights of the limits.
Bayleys romaner gavs emellertid ut på det mer gammeldags DAW:sf. Som Star Winds - en roman om segelfartyg i rymden. Likheterna och skillnaderna mellan de öppet bayleyska novellerna och den till äventyrsroman utklädda bayley-rösten är intressant.

J. G. Ballard och New Worlds

1964 tog Michael Moorcock över redaktörskapet för den brittiska sf-tidskriften New Worlds. Tillsammans med bland andra J. G. Ballard, som tillsammans med Moorcock stod för det mesta av det redaktionella materialet i magasinets första år, gjorde han om den till en publikation för nyskapande prosa. Tidningen sålde trots klagomål på de nya obegripliga historierna väl och var under ett decennium något så udda som en tidskrift för experimentell litteratur som också var en försäljningsframgång.

J. G. Ballard var redan en etablerad författare och hade sålt sina noveller och romaner såväl till den amerikanska marknaden som till den tidigare mer traditionella New Worlds under Ted Carnells regi. Hans tidiga prosa var påverkad av den brittiska undergångstraditionen med Wells och Wyndham och en av hans katastrofromaner The Drowned World hade redan gått som följetong i en annan engels sf-tidning. Och novellen "Terminal Beach", också den med gott om undergångsstämning hade tryckts i Carnells magasin. I det första Moorcocknumret började den bästa av hans svit med katastrofromaner The Crystal World (på svenska som Kristallvärlden att gå som följetong.

Moorcock skriver i förordet till den retrospektiva antologin New Worlds att gruppen kring tidskriften hade ett gemensamt intresse för det nya och experimentella i allmänhet men inte nödvändigtvis för samma konstnärer och författare. Ingen annan i gruppen delade Moorcocks intresse för Brecht medan Moorcock inte delade Ballards gillande av Salvador Dali.
Av de äldre sf-författarna uppskattade Moorcock endast Alfred Bester och Ballard enbart Bradbury. Denna förkärlek för den mer finstämde närmasr sentimentala Bradbury är lätt att förstå när man läser den tidige Ballard som i allt undergångsfrossande har en lyrisk melankolisk ton som jag menar finns kvar också när hans författarskap tar en mer experimentell vändning.

Ballards kondenserade romaner såsom "The Assassination Weapon" (ur vilken jag citerade ett stycke häromdagen vid nyheten om Ballards död) var viktiga för SF-litteraturens utvecklande och mycket imiterade. Dessa Ballards experimentella texter hade sina föregångare. I det första New Moorcock Worlds hade Ballard skrivit en text om William S. Burroughs. Och redan i tidigare Ballardnoveller och -romaner kan man se fröna till dessa mer avantgardistiska texter.

New Worlds gav Ballard, liksom fler författare (Thomas M. Disch, Barrington J. Bailey) en möjlighet att fritt utveckla sin stil. Och även om det väl finns en period under det sena 70-talet då hans texter fullt upptagits av sf-mainstream och han kunde tyckas stå och stampa på ett ställe kom han att fortsätta utveckla sej. Och i England ses han idag mindre som genreförfattare utan snarare blott och bart författare trots att en stor del av hans böcker fortsatt att vara off-sf. Hans självbiografi låg på många årstopplistor förra året. Och nyheten om hans död har i hemlandet fått stort utrymme.

Vill man läsa och se förändringen men också det trots allt i det stora hela enhetliga i J. G. Ballards författarskap görs det, om inte enklast, så bäst genom volymen The Complete Short Stories en mer än tusensidig volym som också kommit i storpocketutgåva i två volymer (boken ska sakna ett par noveller enbart publicerade i tidskrifter).

I Sverige kom en del av Ballards tidiga romaner ut på 70-talet men det skulle dröja tills för några år sedan för den banbrytande The Atrocity Exhibition att komma på svenska som Skändlighetsutställningen. Sven Christer Swahn tar upp just detta att Atrocity Exhibition inte kom ut i Sverige men väl i Danmark som en viktig skillnad i förhållandet till den nya sf i de två skandinaviska länderna i sin 7 x framtiden.

Därför är det kanske inte så förvånande om nyheten om Ballards död har fått rätt kortfattade notiser i svensk press. Och mest nämner atttvå av hans böcker filmats.
DN skriver bland annat om "den omtyckta dystopiska romanen 'Crash'" vilket åtminstone jag skrattade till åt.
Svenska Dagbladet nämner visserligen också främst filmerna men har också på under-stecket-bloggen flera länkar till tidigare artiklar om Ballard. Det verkar vara bra översiktliga artiklar.
I den svenska bloggosfären har det ägnats ett lite större och bredare intresse för Ballard efter dödsnyheten Jessica Björkäng skriver om Ballard som en relativt nyfunnen favorit. Och länkar till fler inlägg bland annat till Johan J. på Ampersand. Också han tar upp The Complete Short Stories. (Som av och till varit ut ur tryck, men om den finns att få tag i nu kommer den nog att tryckas upp i nya upplagor nu.)

Antologier, Baby

Den bästa sortens bok är antologin, som många små böcker i en. Den första boken som trycktes med den (då) nya gutenberg-teknologin var mycket riktigt en antologi (bibeln).

Jag har alltid gillat antologier. Den första riktiga boken jag köpte i en bokhandel var en antologi.

Här följer tio antologier. Inte direkt en topplista utan bara tio bra och snygga böcker i min ägo:

100 Franska dikter Från 9 Århundraden i tolkning av Erik Blomberg

Diktantologier som består av en enskild översättares tolkningar är ofta trevliga. Erik Blomberg gjorde flera. Många av de var bara hans favoriter. Denna har dock ett tema. Och kommer med ett 50-sidigt långt förord om den franska poesins historia som ingen som är intresserad av ämnet kan undvara.

Bland de tolkade poeterna finns Alfred Jarry, Francois Villon och Rimbaud. Plus en hel drös till.

Dark Matter A Century of speculative fiction from the african diaspora, redigerad Sheree R. Thomas

SF av svarta amerikanska författare. De väntade som Samuel R. Delany och Octavia Butler men också Amiri Baraka. Utdrag ur George S. Schuylers Black no more och Anthony Josephs The African Origins of UFOs.

Fantastika. Red, Lars Bjurman

En samling med 27 franska lätt märkliga författare. Stendhal och Restif de la Bretonne. Prévost och Alphonse Allais. På Bo Cavefors Bokförlag.

Kritik som vapen och verktyg. Ny tysk marxistisk forskning och debatt kring film, teater, musik och litteratur.

Från 1977. Innehåller artiklar av Västtyska kritiker som fått eller hotats få yrkesförbud. Särskilt musikessäerna är facinerande. Ska du bara läsa en samling med film-, teater-, musik- och litteraturkritik av västtyska maoister så är det den här.

McSweeney's Issue No. 16

Kommer med både kam och en novell skriven på lösa kort. McSweeney-serien är lite ojämn. Men om man ser ojämnhet som ett stort problem så lär man aldrig till fullo uppskatta antologi-formatet. Här finns den underbara "Considering the bittersweet end of Susan Falls" av Adam Levin. Alice i underlandet-hommagen "Heart Suit" av Robert Coover (kortleken) och Roddy Doyles "Home to Harlem" som är det bästa jag läst av Roddy Doyle.

New Worlds red. Michael Moorcock

En antologi med urval ur den experimentella sf-tidskriften New Worlds. Har också flera Best of New Worlds. 5 av de 8 om jag minns rätt. Det enda inom sf-området som jag skulle räkna som väsentlig läsning.

Satiricon De elaka böckernas bok. Urval av Bengt Holmqvist

Rejäl samling med satiriskt skrivande. Flaubert, Lukianos och Karl Krauss med mera. Ulspiegel. Trevliga illustrationer av Mark Sylwan. Finns också i pocket uppdelad i två volymer.

Segla i ett såll Patafysisk antologi av Claes Hylinger

Detta då den bokhandelsinköpta boken jag nämnde ovan.
Stefan Themerson, Alfred Jarry, Boris Vian, Leonardo da Vinci och Lewis Caroll med flera. Eadem mutata resurgo.

stormcentrum Modern tysk prosa i urval av Stig Jonasson och Carl-Henning Wijkmark

Många av de roligaste antologierna är de med författare från ett land eller som skriver på ett språk. När de inte är riktigt tråkiga. En av de första antologier jag minns mej läsa var en med Holländska berättare. Med bland annat en novell om en vampyr i den. Jag tyckte idén med holländska vampyrer var lite udda. Det tycker jag nog fortfarande.

Också här finns Karl Kraus med. Detta urval av tysk samtida litteratur från 1964 är lysande. Bäst är kapitlet ur Alfred Döblins November 1918: "Antigone".

Strange ecstasies, red. Michel Perry

En lite mer lättviktig volym. Men ibland behöver man något lättviktigt. Fantasy- och sfberättelser om droger. Bäst är Chris Millers humoristiska "Pipe dreams" vars slutmening "I told him he didn't know shit" anspelar på tre betydelser av ordet shit.

Man kan tycka att det med denna blir ett lite väl stor andel sf-antologier. Men det är mycket min förkärlek för antologier som gör att sf är den av populärlitteraturgenrerna som jag helst läser.

SyFy

Sci Fi Channel ska byta namn till SyFy. För att ta bort stigmat från termen. Att göra bra program är Plan B. SyFy lär uttalas på samma sätt som Sci Fi.

Som förkortning för Science Fiction har Sci Fi något annorlunda konnotationer än SF. Mer populärt inriktad. Kanalens hemsida har bland sina medarbetare också en författare och kritiker som John Clute. Som tilhör den andra sidan av genren.

När termen Sci Fi började bli populär var det i reaktion mot de mer litterära och experimentella utövarna av genren. Som gärna påpekade att S-et i SF inte behövde stå för Science. I förordet till 69 års antologi The New SF. An original anthology of modern speculative fiction (en systerantologi till New Worlds) skriver dess redaktör Langdon Jones "The initials themselves have been put to various uses - science fiction - speculative fiction"..."and one critic, incensed by J. G. Ballards excellent 'concentrated novels' claimed they stood for So-called Fiction". Ballard finns representerad i antologin med en intervju om den (då) nya science fictionen. Bara en del av antologin skulle idag kännas igen som SF. Inget som Sci Fi.

Själva poängen med förkortningen Sci Fi är att den inte kan stå för vare sej So-called Fiction eller Speculative Fiction. Den senare termen den experimentelle SF-författarens första val på den här tiden. Samuel Delany har menat att termen Speculative Fiction (som betyder spekulerande snarare än spekulativ på svenska) beskriver en viss historisk epok av SF. Vilket inte hindrade Margaret Atwood att kalla en av sina romaner för speculative fiction i motsättning till science fiction. Skillnaden skulle enligt henne bestå i att speculative fiction till skillnad från det andra sf handlade om vad som verkligen skulle kunna hända. Något författarna som kallade sina verk för speculative fiction i regel inte var särskilt intresserade av.

Nu kallade Atwood sin roman 'Oryx and Crake speculative fiction för att hennes förläggare inte ville att hon skulle kalla den för science fiction. Så det var snarare som ett slags kod.

Men oviljan från förlagen för genren som inte vågar säga sitt namn (här hemma har Lars Jakobsson blivit på samma sätt rådd att inte kalla I den röda damens slott för SF) är ett uttryck för det som får Sci Fi Channel nu att byta namn. Det är visserligen ett polskt ord för syffe men allt måste vara bättre än sci fi.

Ur THE HEAT DEATH OF THE UNIVERSE

"(33) How fortunate for the species, Sarah muses or is mused, that children are as ingratiating as we know them. Otherwise they would soon be salted off for the leeches they are, and the race would extinguish itself in a fair sweet flowering, the last generations' massive achievment in the arts and pursuits of high civilizations"..."no more cowardly investment in immortality via the patchy and too often disappointing vegetables of ones own womb."

Pamela Zoline 1967

(Hela novellen här)

En ny tunn liten pynchon

Apropå på anxiety of influence(eller hur det stavas) så har John Clute en artikel om moorcocks inflytande på pynchon i nya science fiction weekly(http://www.scifi.com/sfw/books/column/sfw14197.html)- fast jag är inte säker på att han menar att detta inflytande är direkt.
De verk av Michael Moorcock som Clute tar upp var en gång väldigt inspirerade av Pynchon främst "V".
I det av Michael Moorcock redigerade sf-magasinet New Worlds fanns i början av sjuttitalet många noveller som var starkt Beckett-influerade. I Samuel Beckets 80-talsproduktion finns åtminstone två noveller som ser ut att passa in i New Worlds.
Det är inte omöjligt att Beckett hade influerats av New Worlds men det är troligare att den gemesamma inspirationen i sammanhanget var den yngre Beckett.
John Clutes artikel är intressant vilket hans kolumn ofta är fast den är gömd i sci fi channels webzine.