Komedin I av Stig Larsson

Komedin I (1989) är Stig Larssons fjärde (och senaste) roman. Den handlar om den åldrade författaren Stig i ett framtida Sverige. Stigs böcker har rensats ut från biblioteket för att de är för dekadenta. Han försörjer sej med att skriva manus till scenuppträdanden i en nattklub, där en besökare lottas fram för att bli avrättad.

"Ett tag befinner han sig i ett läger - detta är episkt berättat. Då är vi inne i ett slags framtid" heter det på baksidan av Larssons närmast föregående roman Introduktion (1986). Där fungerar de scenerna mer som ett utomrealistiskt inslag, likt den infettade damsko huvudpersonen Thomas hittar på trottoaren i början av boken. 
Och "episkt berättat" får nog, om vi antar att Larsson själv skrivit det (baksidor är ofta delvis skrivna av författarna), ses som smått sarkastiskt. Påminnande om den "Gogols blick" en av Stigs författarkollegor vill att han ska skildra Sverige med i Komedin I.

Framtidens språk är ett problem de flesta framtidsskildringar hoppar över. George Orwell ägnar till exempel ett kapitel av 1984 åt nyspråk men romanfigurerna pratar helt vanlig 1940-talsengelska. 
Det finns inga framtidsglosor i Komedin I men den första hälften av boken är uppbyggd enbart av det svenska språkets vanligaste ord (de 1500 vanligaste, enligt Larsson i intervjuer). Det här används mer för att spegla Stig än samhället i stort - när Stigs begär väcks till liv igen (bland annat av en 11-årig grannflicka) så ökar romanens ordförråd. Men det är ett intressant sätt att tackla framtidsspråkfrågan på.

Nu fungerar det inte riktigt. Romanen innehåller ett par starka stycken men är Larssons svagaste.

(Från 1 december 2011. En lucka i förra årets butterkalender med det som jag tycker rätt så piffiga temat svenska framtider från förr. Jag håller på att läsa hans nya När det känns att det håller på ta slut. Där han avråder kronprinsessan Victoria från att läsa Komedin I. Larsson verkar ändå tro att Komedin I är en bra roman. Det är den inte.)

Svenska framtider från förr. Lucka 1: Komedin 1 av Stig Larsson

Komedin I (1989) är Stig Larssons fjärde (och senaste) roman. Den handlar om den åldrade författaren Stig i ett framtida Sverige. Stigs böcker har rensats ut från biblioteket för att de är för dekadenta. Han försörjer sej med att skriva manus till scenuppträdanden i en nattklub, där en besökare lottas fram för att bli avrättad.

"Ett tag befinner han sig i ett läger - detta är episkt berättat. Då är vi inne i ett slags framtid" heter det på baksidan av Larssons närmast föregående roman Introduktion (1986). Där fungerar de scenerna mer som ett utomrealistiskt inslag, likt den infettade damsko huvudpersonen Thomas hittar på trottoaren i början av boken.
Och "episkt berättat" får nog, om vi antar att Larsson själv skrivit det (baksidor är ofta delvis skrivna av författarna), ses som smått sarkastiskt. Påminnande om den "Gogols blick" en av Stigs författarkollegor vill att han ska skildra Sverige med i Komedin I.

Framtidens språk är ett problem de flesta framtidsskildringar hoppar över. George Orwell ägnar till exempel ett kapitel av 1984 åt nyspråk men romanfigurerna pratar helt vanlig 1940-talsengelska.
Det finns inga framtidsglosor i Komedin I men den första hälften av boken är uppbyggd enbart av det svenska språkets vanligaste ord (de 1500 vanligaste, enligt Larsson i intervjuer). Det här används mer för att spegla Stig än samhället i stort - när Stigs begär väcks till liv igen (bland annat av en 11-årig grannflicka) så ökar romanens ordförråd. Men det är ett intressant sätt att tackla framtidsspråkfrågan på.

Nu fungerar det inte riktigt. Romanen innehåller ett par starka stycken men är Larssons svagaste.

10 bra röda filmer

Dagen firas med en lista med tio filmer om klasskamp, socialism och revolutionsromantik.

1900
I Vänster vänster av Gunnar Krantz så räknar han bland höjdpunkterna som ung socialist att se Bertoluccis 1900 på bio. Och det kan man lätt föreställa sej.

Cykeltjuven
Vittorio de Sicas neorealistiska klassiker om en arbetare som håller på att förlora allt när hans cykel blir stulen.

Djurfarmen
Djurfarmen av George Orwell är en allegori över oktoberrevolutionen. Och brukar väl ses som en antikommunistisk fabel. Men Orwell var socialist och stod ett tag nära trotskismen. Den tecknade filmen får genom sitt mer barnvänliga slut ett lite mer revolutionsvänligt innehåll.

Den gula jorden
Chen Kaiges (Farväl min konkubin, Kejsaren och mördaren) genombrott från 1984 handlar om en ung medlem i kommunistpartiet som 1939 kommer till en by för att samla in de lokala folksångerna. Han bor hos en familj vars liv han förändrar. En förödande vacker film. Slutet kan ses som en kritik av Kinas kommunistparti. Och så görs ofta. Men det leder lätt till en lite förenklad läsning av filmen.

Kvarteret Korpen
Arbetarskildringen har inte lika stor plats inom svensk film som proletärromanen har i svensk litteratur. Men det har gjorts ett par bra arbetarskildringar. Som den här klassiska filmen av Bo Widerberg.

Kineserna
Film från 1968 av Jean-Luc Godard. Den kallas numera oftast för La Chinoise.


Niklashausen Fart
Fassbinder-film från 1970 om ett religiöst revolutionärt uppror på 1400-talet. Men upprormännen har ibland maskingevär och skanderar mer samtida slagord.

Pansarkryssaren Potemkin
En av de stora stumfilmsklassikerna. Med scener som lejonet som vaknar och den med barnvagnen.

Slaget om Alger
Mästerverk om kampen mot fransmännen i Algeriet.

Sweet Sweetback's baadasssss song
Bertolt Brecht lär ha kritiserat Eisensteins Pansarkryssaren Potemkin för att den enbart vände sej till känslan och inte intellektuellt - och att ingen därför hade blivit marxist av att se filmen. Det är möjligt Brecht skulle rikta samma kritik mot den här klassikern av Melvin van Peebles. Men den har ett renande, revolutionärt hjärta. "Rated X by an all-white jury".

Alan Moore, Den Andre och 3D

"Det Brittiska Imperiet har alltid haft svårt att skilja mellan sina hjältar och sina monster"

Det är mottot till den första volymen av Alan Moores och Kevin O´Neills League of Extraordinary Gentlemen. Ett seriealbum där Mina Harker, Alan Quartermain, den Osynlige Mannen, kapten Nemo samt herrarna Jekyll och Hyde slår sej samman i drottningens tjänst.
Mottot är hämtad ur en (fiktiv) självbiografi. Ett kapitel ur denna finns i det hittills tredje albumet: The Black Dossier. Som inte är volym tre utan ett slags intermezzo.

Det är inte den enda delen av albumet som inte är gjord i traditionell serietidningsform. LOEG: Black Dossier utgörs av ett antal pastischer på populärlitteratur.
En historia över detta sällskap och liknande sällskap över historiens gång - berättat genom en akt ur en försvunnen shakespearpjäs, Orwells 1984 som en tijuanabibel (oanständig seriestripp på åtta sidor), en Lukianad genom bisarra platser i den fantastiska litteraturen berättad såsom den vore en andra del av Fanny Hill, med mera.

De är lite olika lyckade men Kevin O'Neills teckningar är överlag lysande (min favorit är illustrationerna till Fanny Hilluppföljaren). Utom kanske i den lite tråkiga ramhandlingen.

Det finns två löpande trådar i de olika felläsningarna av gångna tiders populärlitteratur i Black Dossier.
Det ena är utdrivandet av det fantastiska. Direktast sker detta i Shakespeare-pjäsen.
Samt kampen mot De Gamla Gudarna. Lovecraft blandas med såväl P. G. Woodhouse som beatromanen (i varieranda goda pastischer).

I Shakespeare-avsnittet representeras det fantastiska av en fairiedrottning (lånad från Michael Moorcock). Alver och fairies och sånt och den lovecraftska traditionen har gemensamma rötter. Som man kan hitta i Moes folksagor (eller dess motsvarigheter i andra länder).
Och bägge står för Den Andre.

I de två tidigare albumen har olika varianter av den andre/de andra visat sej. Fu Man Chu och H.G. Wells kolonialiserande marsianer.

Alan Moore har i intervjuer hävdat att LOEG-världen är en värld där all fiktion har utspelat sej.

Temat med utkastandet av det fantastiska- (som ju inte helt stämmer med den faktiska femtiotalslitteraturen - ramberättelse utspelar sej 1958 - för att Alan Moores tema med försvinnandet av det förunderliga ska fungera så måste han förvisa utomjordingar till ett slags skansen.) rör vid ett problem i Alan Moores verk efter From Hell.
Det nostalgiska.

Om all (populär)litteratur ingår i LOEG-världen ingår där en hel del mindre trevliga saker.

I detta album så bryter det fantastiska in i ramhandlingens spionhistoria i form av en absurd tolkning av en rasistisk barnboksfigur (skapad av Enid Blyton).

Om förvridningen av den rasistiska bilden här fungerar eller inte kan man diskutera. Men det är något annat än att ignorera den.
Det som gör det hela lite tvetydigt är att figuren ifråga på sätt och vis blir en hyllning till originalet - förvanskad men också förbättrad. O'Neills teckningar får också liv i och med karaktärens inträde i berättelsen.

Denna felläsning av en rasistisk ikon inleder ett avsnitt som både är höjdpunkten visuellt och en paradoxalt endimensionell del av boken.
I slutet tar sej våra hjältar till ett imaginärt landskap där fiktionens mest fantasirika skapelser bor i exil i landsflykt och Alan Moore som Prospero håller ett tal om hur viktiga våra berättelser är.
Om nu Berättelsen är så viktig så varför då inte berätta något snarare än att vältra sej i pastischer och allusioner?

3D-sektionen, i sej en övertydlig banal idé, är dock så väl gjord att det förlåter en hel del. Framförallt en skiftande Nyarlathothtep nu under förhandlingar om vapenstillestånd (vilket är en intressant vändning på det lovecraftska temat.)
Även om det Alan Moore på gamla dagar blivit nostalgisk är Black Dossier en underhållande tur genom världslitteraturen. "We'll hang homelights afare long."

(Först publicerad den 26:e november 2008. Det här är en något förkortad (jo, faktiskt) version av originalinlägget. Som man, med kommentar om det närmast föregående League of Extraordinary Gentlemen-albumet, kan läsa HÄR

Så här mer än två år senare så håller egentligen albumet rätt bra - mycket för att man vid omläsning kan bläddra förbi de svagare bitarna. Men jag slarvar hela tiden bort 3D-glasögonen.

Nästa album i serien handlade om Tolvskillingsoperan. Den var så där. I inlägget på länken (möjligen ännu längre än det här) "det är tydligt att serien har tappat farten. Att den skulle ha slutat som herr Hyde, sjungande "You should see me dance the polka". Och vi hade kommit ihåg den som bättre än den var."

1984 av Samuel R. Delany

1984. Selected Letters av Samuel R. Delany är en samling med femtiosju brev skrivna, trots titeln, mellan åren 1983 och 1985. Att redaktören Kenneth R. James ändå valt året 1984, som merparten av breven i boken kommer från, som titel är en allusion till George Orwells klassiker. Orwells roman heter egentligen Nineteen Eighty-four, något som James tar upp i förordet när han diskuterar brevsamlingens titel (ett av de mer lyckade inslagen i Orwells ojämna roman är att berättaren i början av boken säjer sej inte ens vara säker på huruvida året faktiskt är 1984).

Breven är till förläggare, vänner, kritiker och andra författare. Som till exempel Joanna Russ. Breven skildrar livet i New York i början av AIDS-epidemin. Då man ännu var osäker på hur sjukdomen spreds. Delany ändrar sina sexuella vanor till att bara ha sex med ett par främmande män i veckan och att noga borsta tänderna efteråt. När man läser hans beskrivningar av sina sexuella möten kan man bli lite förvånad att han fortfarande är vid liv (tandborstningen är en ledtråd till varför Delany inte drabbas av AIDS).

Breven är intressanmta som tidsskildring även om man inte skulle ha läst annat av Delany. Men man får ut mer av dem om man har läst honom.

Titeln och detta att Delany är den ledande svarte sf-författaren i U.S.A. skulle kunna få en att tro att breven mest skulle handla om science fiction. Men under denna period skrev Delany på sin sword & sorcery-serie Neverÿona - många av breven handlar om hans problem med korrekturen till dessa berättelser. Som hanms sf-förläggare ser ner på som lägre litteratur. Men skildringar av Delanys möten med människor är ändå av intresse för den som uppskattar Delanys sf. Då mycket av hans genre-litteratur handlar om, för att citera en svensk boktitel, det sociala livets elementära former.

Annars förebådar breven också hans senare självbiografiska verk. Men också hans pornografiska. Men mer hans Mad Man än den nyligen på svenska utkomna Hogg (som gavs ut strax innan 1984, men skrevs tidigare).

Delany skriver också om litteratur. Här stötte jag första gången på Guy Davenport, vars "On some lines of Virgil" diskuteras.

1984 är en bok minst lika spännande som någon av Delanys romaner, vare sej dessa är sf, sword & sorcery eller pornografi.

Island av Aldous Huxley - en nyare skönare värld

Av de klassiska dystopierna är Aldous Huxleys Du sköna nya värld från 1932 den enda som man kan hävda är en bra bok. Språket och konflikterna har åtminstone en antydan till djup.

Liksom hos Orwell och de andra skiner visserligen arbetarfobin genom, men Huxleys klonade b-människor förmedlar åtminstone denna avsky på ett mer intressant vis än Orwells överviktiga tvättgumma, vars värsta oförlåtliga vidrighet är hennes gnolande på en populär visa.

Men det finns en del rätt bra skrivna scener. Ett utanför inom det omslutande kollektivet skildras väl.

Vilket inte hindrar att man kan hålla med den 14-årige Jan Myrdal: ""Så borde världen naturligtvis bli"..."Huxley"..."hade tyvärr missuppfattat ämnet genom att skriva in en avsigkommen dåre som huvudperson. Man borde skriva om boken åt honom."

Detta 1942 på en kristendomslektion. Citatet är från Jan Myrdals förord till Jules Verne-Magasinet: en antologi.

Möjligen kan man säja att den äldre Aldous Huxley ger honom rätt när han 1962 ger ut The Island. En bok där en utopi skildras. En utopi där den huvudsakliga sysselsättningen är att ta droger och idka sexuellt umgänge. Alltså ungefär som i 1932 års dystopi. Fast istället för soma tar man moksha och istället för de lite vagt beskrivna aulasamlingsliknande orgierna i den första boken så har man här tantrisk sex.

Men där i Du sköna nya värld soman och sånt visserligen verkade sövande så tog folk det för njutningens skull. I The Island tar de svampar för att utvidga sitt medvetande. Och tantra är ju närmast sex som Friskis & Svettis.

Paradoxalt är den bra sköna nya världen på Ön ett ställe som verkar betydligt tristare än dystopin.

Själva prosan är också sämre, blommig.

Black Dossier: Alan Moore, Den Andre och 3D

"Det Brittiska Imperiet har alltid haft svårt att skilja mellan sina hjältar och sina monster"

Det är mottot till den första volymen av Alan Moores och Kevin O´Neills League of Extraordinary Gentlemen. Ett seriealbum där Mina Harker, Alan Quartermain, den Osynlige Mannen, kapten Nemo samt herrarna Jekyll och Hyde slår sej samman i drottningens tjänst.
Mottot är hämtad ur en (fiktiv) självbiografi. Ett kapitel ur denna finns i det hittills tredje albumet: The Black Dossier. Som inte är volym tre utan ett slags intermezzo.

Detta är inte enda delen av albumet som inte är i traditionell serietidningsform. LOEG Black Dossier utgörs av ett antal pastischer på populärlitteratur. En historia över detta sällskap och liknande sällskap över historiens gång - berättat genom en akt ur en försvunnen shakespearpjäs, Orwells 1984 som en tijuanabibel (oanständig seriestripp på åtta sidor), en Lukianad genom bisarra platser i den fantastiska litteraturen berättad såsom den vore en andra del av Fanny Hill, med mera.

Det finns två löpande trådar i de olika felläsningarna av gångna tiders populärlitteratur i Black Dossier.
Det ena är utdrivandet av det fantastiska- Michael Moorcocks Gloriana (här i Shakespear-skrud) blir till en fairiedrottning.
Samt kampen mod De Gamla Gudarna. Lovecraft förvanskar såväl P. G. Woodhouse som beatromanen (allt i varieranda goda pastischer).
Alver och sånt och den lovecraftska traditionen har ett gemensat arv. Moes folksagor (eller dess motsvarigheter i andra länder) är en del.
Bägge står för Den Andre.

I de två tidigare albumen har olika varianter av den andre/de andra visat sej. Första albumet har Fu Man Chu (som ju också spelar en viktig roll i Warren Ellis Authority och även hans Planetary).
Andra albumet utspelar sej under H.G. Wells' Världarnas Krig. Med monster.
(Nästa album ska utspela sej bland annat under Tolvskillingsoperan.)
Alan Moore har i intervjuer hävdat att LOEG-världen är en värld där all fiktion har utspelat sej.
Temat med utkastandet av det fantastiska- (som ju inte helt stämmer med den faktiska femtiotalslitteraturen (ramberättelse utspelar sej 1958) - för att Alan Moores tema med försvinnandet av det förunderliga ska fungera så måste han förvisa utomjordingar till ett slags skansen.) rör vid ett problem i Alan Moores ouvre efter From Hell.
Det nostalgiska.
Om all (populär)litteratur ingår i LOEG-världen ingår där en hel del mindre trevliga saker.

Kapten Nemo byggde i Jules Vernes original på en indisk upprorsledare. De två icke-monstren Min Murray och Alan Quatermain beskriver Nemo som värre än Hyde.
Som Icke-europé och från början imperiets motståndare befinner han sej i mottots skiljetecken mellan hjälte och monster.
Ramberättelsens rätt tråkiga James Bond-kritik är den end delen av boken där tecknaren Kevin O´Neill inte briljerar. (Min favoritdel är illustrationerna till Fanny Hilluppföljaren).
Det är först när det fantastiska i en absurd tolkning av en rasistisk barnboksfigur bryter igenom den mondäna historien som också bilderna lyser upp in i slutets 3D-sektion.

Om förvridningen av den rasistiska bilden fungerar eller inte kan man diskutera. Men det är något annat än att ignorera den.
Det som gör det hela lite tvetydigt är att figuren ifråga på sätt och vis står lika mycket som en hyllning till originalet som, säj Quatermain också han omgjord eller dekonstruerad som det populärt kallas.

Felläsningen av en rasistisk ikon inleder ett avsnitt som både är höjdpunkten visuellt som den svagaste enkeldimensionerade delen av boken.
I slutet tar sej våra hjältar till ett imaginärt landskap där fiktionens mest fantasirika skapelser bor i exil i landsflykt och Alan Moore som Prospero håller ett tal om hur viktiga våra berättelser är.
Om nu Berättelsen är så viktig så varför då inte berätta något snarare än att vältra sej i pastischer och allusioner?

3D-sektionen, i sej en övertydlig banal idé, är dock så väl gjord att det förlåter en hel del. Framförallt en skiftande Nyarlathothtep nu under förhandlingar om vapenstillestånd (vilket är en intressant vändning på det lovecraftska temat.)
Även om det Alan Moore på gamla dagar blivit nostalgisk är Black Dossier en underhållande tur genom världslitteraturen. "We'll hang homelights afare long."