Egnaro är en hemlighet som alla vet om utom du

I M. John Harrisons novell "Egnaro" berättas om en man som överhör en mening på bussen. En mening om en plats vid namn Egnaro. Han blir besatt av att hitta denna plats och av den smygande övertygelsen att en massa människor redan känner till den och kommer att hitta den före honom.

Berättarjaget lyssnar på mannens historia och avfärdar den men blir själv smittad av idén. Av Egnaro.

En plats som bara en del kan hitta till finns i berättelser från de flesta kulturer. Tao Ch'ens berättelse om persikoblomsterdalen från 300-talet är ett typiskt exempel. En bonde hittar en fantastisk dal men när han efter att ha lämnat den ska visa den för kejsarens soldater, så de kan beskatta invånarna, går den inte längre att hitta.

Ett senare exempel är H.G.Wells "Porten i muren" som, likt "Egnaro", använder sej av greppet att låta berättaren framföra en bekants historia. Ett grepp M. John Harrison ofta använt sej av, till exempel i den tidiga "Running Down".

Den finns liksom "Egnaro" med i Things That Never Happen, en samling med noveller av M. John Harrison från perioden 1975-2000. "Egnaro" är från 1981.
Genreaspekten av samlingen är, även om den är utgiven på Gollancz SF/Fantasy, i formgivningen av boken nedtonad.

Och novellen skulle kunna passera som "riktig" litteratur. Ställ den bredvid en av Paul Auster, Jorge Luis Borges eller Julio Cortazar och den skulle se ut att höra hemma där. 
Det finns andra noveller i boken som är mer tydligt genre. Bland dessa finns hans mest experimentella. Så genrelitteratur är inte nödvändigtvis lika med mindre krävande verk. 

En senare utgåva än den jag äger har ett förord av China Miéville. Vilket genast ökar fantasymarkören. Han har M. John Harrison som förebild och specifikt novellen "Egnaro" som han läste för första gången i 15-årsåldern (Miévilles "The Tain" förhåller sej till "Egnaro" som Umberto Ecos Rosens namn till Borges Ficciones).
Den utgåvan innehåller också noter av M. John Harrison till varje novell. (Han ska till en del ta avstånd från sitt tidiga föredöme J.G, Ballard. Så kanske tar Miéville en dag avstånd från Harrison.)

Fantasy ses ibland som ren eskapism. I vilket fall handlar en hel del fantasy om eskapism och M. John Harrison lyckas i "Egnaro" vrida till ett gammalt tema på ett sätt som gör historien till något annat än bara en upprepning. Novellen tar en någon annanstans än man kanske tror efter första meningen.

"Egnaro is a secret known to everyone but yourself."

(Inlägget vart först publicerat här den andra Februari 2009. M. John Harrison fyllde 75 år tidigare i år. Hans bok The Sunken Land Begins to Rise Again tilldelades årets Goldsmiths-pris. M. John Harrison är en läsvärd författare och Things That Never Happen är en bra ingång till hans författarskap.)

10 bra engelska böcker

Det är Englands nationaldag, Sankt Görans dag. Och världsbokdagen. Så en boklista känns passande.

Brian W. Aldiss - Rapport om sannolikhet A 
Ett hus och dess invånare beskrivs ingående i detalj. Besökare från en parallell värld betraktar huset. Franska nya romanen möter engelsk science fiction.

Geoffrey Chaucer - Canterbury sägner
Chaucer var med denna bok med och skapade engelskan. Han introducerade bland annat ordet "fart".

T. S. Eliot - Dikter i urval
I en dikt i detta urval sammanställt av Ronald Bottrall och Gunnar Ekelöf hävdar poeten att "April är grymmast av månaderna" (övers. Karin Boye och Erik Mesterton) och det är ju inte sant.  Men annars finns det en del bra dikter här.

M. John Harrison - Things that never happen
Novellsamling med väldigt engelska berättelser om märkliga händelser och platser. Som i novellen "Egnaro":
"Egnaro is a secret known to everyone but yourself."

Barry Hines - A Kestrel for a Knave
Ungdomsroman som blev filmen Kes. Filmen var en succé även i Sverige. Men boken är mindre känd här. Jag läste den här nyligen och tyckte bra om den. Det var lite märkligt att läsa en bok vars filmatisering jag sett flera gånger.

F. R. Leavis - Essäer
Essäer om Ezra Pound, E. M. Forster, T. S. Eliot och flera. Bäst är texten om Gerard Manley Hopkins. Hopkins poesi har jag sen aldrig tyckt lever upp till essän av Leavis. Hopkins dikter blir som en skugga av den idé, den bild av Hopkins poesi som Leavis ger.

Doris Lessing - Martha
Första och bästa delen av Lessings romansvit Våldets barn.

Alan Moore (text) och David Lloyd (bild) - V för Vendetta

Zadie Smith - Vita tänder
Det här var en väldigt hajpad och uppskriven bok när den kom. Men är ändå riktigt bra.

Mary Wollstonecraft - Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark
"Det är inte utan att den långa svenska vinterns stränghet gör människorna tröga" (övers. Jane Lundblad)
Tidigare års englandslistor:
10 bra engelska romaner
10 bra engelska filmer
10 bra engelska skivor

BLM 6/2002 - Fantasynumret

Bonniers litterära magasin las ner 1999. För att återuppstå igen 2002. Denna sista version av tidskriften varade bara i ett par år. Redaktör var Kristoffer Leandoer med Aase Berg som andreredaktör.

Den hade nu ett större format som påminde om ett musik- eller matmagasin. Och ett utropstecken kom efter BLM-et på omslaget.

Ett omslag som i sista numret av den första årgången pryddes av en bild på fantasyförfattaren China Miéville. Det var ett temanummer om fantasy. BLM hade haft temanummer förr. Ett av de mer omtalade på 80-talet hade som tema realismen. Men där stod inte "Allt du skulle vilja veta om realism men varit för skraj att fråga!" på omslaget.

Huvudartikeln är en intervju med Mieville av Leandoer. Och det är ett intressant samtal med en intressant författare. Och som då var ett av de stora nya namnen inom genren. Miéville är en politisk författare och säjer att han vill bryta med hela Tolkiengrejen. En av de författare han nämner som förebilder är M. John Harrison. Men han menar också att han i sina egna böcker, som Perdido Street Station, bryter mot dennes bild av ett samhälle som redan vittrat sönder

Harrison är med i en presentation över 24 författare i en fantasykalender. Ett av de BLM-nummer jag har från 50-talet är det som innehöll Elisabeth Tykessons översikt över sf-genren, "Nästa: Venus. En orientering i science fiction". Det är lätt att man är mer kritisk mot såna här försök att presentera genren ju nyare de är. Man förlåter Tykesson för att hon inte nämner Alfred Bester. Medan man gärna räknar de författare fattas i kalendern här. Men det är en rätt bra översikt. Den kompletteras med ytterligare tre lite längre presentationer av Neil Gaiman, Ursula K. LeGuin och då Miéville. Leguin har också med essän "Praktiska tips till dig som vill bli Gud". Som är bra och användbar.

Berg har med en hyfsad artikel om H. P. Lovecraft och en artikel om en hötorgskonstnär som jag inte orkade läsa då och inte orkar läsa nu. Hon var väldigt pro-kitsch då ett tag.

J. G. Ballard presenteras med en av sina lättsammare noveller - "Mordet på John Fitzgerald Kennedy som motortävling betraktat" (Alfred Jarry, som gjort den novell som Ballard här gör en hommage till, finns med på en lista över smygfantasy i numret - tillsammans med bland andra Rainer Maria Rilke och Systrarna Brontë). Annina Rabes översikt över Ballards författarskap är välskriven. Men i slutet av artikeln skriver hon att hon ägnat det senaste halvåret åt att läsa Ballard och atgt hon inte gillar det. Han är tråkig och hon har svårt att relatera till hans maskinmänniskor. Eftersom detta är år 2002 är det menat som det högsta beröm.

I en del av recensionerna märker man på liknande sätt att det faktiskt gått ett tag. I filmavdelningen görs Lilja 4-ever ner: "Och i salongen sitter den svenska medelklassen och tycker sig ta ställning medan de mumsar på sina popcorn". De negativa recensionerna är påfallande många också bland bokrecensionerna.

Annars blev jag lite positivt överraskad av hur många recensioner det var. 80 böcker recenseras. Jag hade för mej att tidningen minskade på recensionsdelen i de senare årgångarna. Men det kanske var den i slutet av 90-talet. Vad som fattas från de äldre är avdelningen med nyutkommen litteratur i utlandet.
Det finns emellertid en "internationell utblick" som består av en intressant och nyanserad artikel av Peter Fröberg, "Boklöst land", om att man inte läser i Kambodja.

Det är bland recensionerna fler böcker man minns från när de kom ut än i 57 och 86 års BLM. Men jag har bara läst en handfull av dem.

Egnaro är en hemlighet som alla vet om utom du

I M. John Harrisons novell "Egnaro" berättas om en man som överhör en mening på bussen. En mening om en plats vid namn Egnaro. Han blir besatt av att hitta denna plats och av den smygande övertygelsen att en massa människor redan känner till den och kommer att hitta den före honom.

Berättarjaget lyssnar på mannens historia och avfärdar den men blir själv smittad av idéen. Av Egnaro.

En plats som bara en del kan hitta finns i berättelser från de flesta kulturer. Tao Ch'ens berättelse om persikoblomsterdalen från 300-talet är ett typiskt exempel. En bonde hittar en fantastisk dal men när han efter att ha lämnat den ska visa den för kejsarens soldater, så de kan beskatta invånarna, går den inte längre att hitta.

Ett senare exempel är H.G.Wells "Porten i muren" som, likt "Egnaro", använder sej av greppet att låta berättaren framföra en bekants historia. Ett grepp M. John Harrison ofta använt sej av, till exempel i den tidiga i "Running Down".

Den finns liksom "Egnaro" med i Things That Never Happen, en samling med noveller av M. John Harrison från perioden 1975-2000. "Egnaro" är från 1981.
Genreaspekten av samlingen är, även om den är utgiven på Gollancz SF/Fantasy, i formgivningen av boken nedtonad.

Och novellen skulle kunna passera som riktig litteratur. Ställ den bredvid en av Paul Auster, Jorge Luis Borges eller Julio Cortazar och den skulle se ut att höra hemma där.
Det finns andra noveller i boken som är mer tydligt genre. Bland dessa finns hans mest experimentella. Så genrelitteratur är inte nödvändigtvis lika med mindre krävande verk.

En senare utgåva än den jag äger har ett förord av China Miéville. Vilket genast ökar fantasymarkören. Han har M. John Harrison som förebild och specifikt novellen "Egnaro" som han läste första gången i 15-årsåldern (Miévilles "The Tain" förhåller sej till "Egnaro" som Umberto Ecos Rosens namn till Borges Ficciones).
Den utgåvan innehåller också noter av M. John Harrison till varje novell. Han ska till en del ta avstånd från sitt tidiga föredöme J.G, Ballard. Så kanske tar Miéville en dag avstånd från Harrison. Det är ju så det brukar vara.

Fantasy ses ibland som ren eskapism. I vilket fall handlar en hel del fantasy om eskapism och M. John Harrison lyckas i "Egnaro" vrida till ett gammalt tema på ett sätt som gör historien till något annat än bara en upprepning. Novellen tar en någon annanstans än man kanske tror efter första meningen.

"Egnaro is a secret known to everyone but yourself."

(Inlägget vart först publicerat här den andra Februari 2009. Bland de tjugofyra novellerna i Things that never happen (jag är inte helt hundra på att jag läst allihop) finns flera bra. Även om endast ett par kommer upp i nivå med "Egniro".)

Min drömantologi

En rätt vanlig uppgift i amerikanska high school-or och college-ar lär vara att låta eleverna sätta ihop sina egna drömantologier. Ofta lite mer specifierat. En författare från din region, en dikt och så vidare. Mitt urval här enbart noveller. Volymen skulle väl bli en 300 sidor.

Amerika finns inte av Peter Bichsel

Ytterfil av Jayne Anne Phillips

Boys av Carol Emschwiller

The Assassination Weapon av J. G. Ballard

The Snowball Effect av Katherine MacLean

Ryttaren på kolhinken av Franz Kafka

En hörsägen av Lao She

Morbror Sven och kulturrevolutionen av Lars Gustafsson

Tlön, Uqbar, Orbis tertius av Jorge Luis Borges

Immanuel av Slawomir Mrozek

Två O:n av Stig Larsson

Ka av Velimir Chlebnikov

Lotteriet av Shirley Jackson

Egnaro av M. John Harrison

Den feta människan i historien av Peter Carey

Love is the plan the plan is death av James Tiptree jr.

Ve förtryckaren av Kalilah (i Eric Hermelins tolkning)

Kung Salomo och drottningen av Saba av Ivar Lo-Johansson

Nicodemus Dodge och skelettet av Mark Twain

Värstvart Hallå av Samuel Beckett

Bill gets hep to God av John Sladek

Järnvägskatedralen stod på ett stort flak av skiffergrå sten av Michael Ende

Antecknat av Jan Myrdal

Fast egentligen vorde det här en för min del inte helt perfekt antologi då det inte finns några för mej nya noveller i den.

Jerry Cornelius

I en scen i Rodrigo Fresáns Kensington Gardens, som jag läser nu, där en mängd kända personer minglar i huvudpersonens minne av festerna hans föräldrar höll i hans barndom - sammanhopna till en tillställning, så dyker Jerry Cornelius upp "(han finns jag såg honom)" inflikar berättaren (Tom Ripley får samma formulering i samma sorts parentes, passagen använder sej flitigt av upprepningen som metod.)

Jerry Cornelius är en karaktär skapad av Michael Moorcock. Till en början kan han se ut att vara enbart en pop- och alternativkulturens svar på James Bond utsmyckad med lite modernistiska grepp. Att Moorcock hatade (och hatar) James Bond är väl inget som direkt motsäjer detta.

Men den psykedeliske spionen Jerry Cornelius äventyr i multiversum har mer att ge än att vara en parodi på (den ändå redan självparodiske) James Bond. Bland Moorcocks många noveller och romaner om sin hjälte finns väldigt bra texter.

För många är de. Huvudnovellerna har getts ut i volymen The Lives and Times of Jerry Cornelius som förra året kom i en utökad utgåva, dubbelt så många sidor som den version jag har.
Medan de fyra romanernafinns samlade i the cornelius quartet. En visserligen oumbärlig volym men med det fel som så många sådana samlingar har: det är först i den andra romanen A Cure for Cancer som Moorcock riktigt lyckas sparka igång konceptet.

De många novellerna och romanerna och ytterligare flera verk som är knytna till dessa kan lite dölja hur pass bra A Cure for Cancer är (även de två följande romanerna är bra, om än lite tappade på kraften av det nya).

Moorcock blandar nyhetsartiklar thrillermoment surrealistiska passager och citat på ett sätt som 1969 när boken kom snarare hade sin motsvarighet i filmen än i den samtida litteraturen. Det är lätt att se att Alfred Bester är en förebild men Bester hade aldrig denna möjlighet att slå sej fri. Likheter med Moorcocks vän J. G. Ballards verk från samma tid finns, men där Ballard är något tungrodd flyter Moorcocks prosa fram. Och en kapitelrubrik har fått sitt namn efter en Tim Rose-låt.

Jerry Cornelius finns också som ett slags share ware skriven av andra författare som Norman Spinrad, Brian Aldiss och M. John Harrison. Noveller (och nån serie) av andra författare än Michael Moorcock ska finnas samlade i The Nature of the Catastrophe. Men man kan hitta de lite här och där. Spinrad är den av dem jag läst vars röst bäst gifter sej med konceptet.

Också en del av de senare Jerry Cornelius-novellerna är bra, även om Moorcock väl något kan anklagas för att ha använt figuren lite väl mycket. Liksom novellerna av andra författare så kan det säjas ingå i försöket att göra Jerry Cornelius till en ikon. Något som, såsom hans cameo i Fresáns roman bland annat tyder på, väl kan säjas ha lyckats.
Den första Jerry Cornelius jag läste var Gold Diggers of 1977 en kortroman som var en utökad version av en bok som släpptes ihop med Sex Pistolsfilmen The Great Rock'n'Roll Swindle och jag tyckte väldigt bra om den; "It wasn't World War Three, but it was better than nothing."

Egnaro är en hemlighet som alla vet om utom du

I M. John Harrisons novell "Egnaro" berättas om en man som överhör en mening på bussen. En mening om en plats vid namn Egnaro. Han blir besatt av att hitta denna plats och av den smygande övertygelsen att en massa människor redan känner till den och kommer att hitta den före honom.

Berättarjaget lyssnar på mannens historia och avfärdar den men blir själv smittad av idéen. Av Egnaro.

En plats som bara en del kan hitta finns i berättelser från de flesta kulturer. Tao Ch'ens berättelse om persikoblomsterdalen från 300-talet är ett typiskt exempel. En bonde hittar en fantastisk dal men när han efter att ha lämnat den ska visa den för kejsarens soldater, så de kan beskatta invånarna, går den inte längre att hitta.

Ett senare exempel är H.G.Wells "Porten i muren" som, likt "Egnaro", använder sej av greppet att låta berättaren framföra en bekants historia. Ett grepp M. John Harrison ofta använt sej av, till exempel i den tidiga i New Worls publicerade "Running Down".

Novellen finns med i Things That Never Happen en samling med noveller av M. John Harrison från perioden 1975-2000. "Egnaro" är från 1981.
Genreaspekten av samlingen är, även om den är utgiven på Gollancz SF/Fantasy, i formgivningen av boken nedtonad. Och novellen skulle kunna passera som riktig litteratuir. Ställ den bredvid en Cortazar eller en Auster och den skulle se ut att höra hemma. Det finns andra noveller i boken som är mer tydligt genre. Bland dessa finns hans mest experimentella. Så genrelitteratur är inte nödvändigtvis lika med mindre krävande verk.

En senare utgåva än den jag äger har ett förord av China Miéville. Vilket genast ökar fantasymarkören. Han har M. John Harrison som förebild och specifikt novellen "Egnaro" som han läste första gången i 15-årsåldern (Miévilles "The Tain" förhåller sej till "Egnaro" som Ecos Rosens namn till Borges Ficciones).
Den utgåvan innehåller också noter av M.John Harrison till varje novell. Han ska till en del ta avstånd från sitt tidiga föredöme J.G, Ballard. Så kanske tar Miéville en dag avstånd från Harrison. Det är ju så det brukar vara.

Fantasy ses ibland som ren eskapism. I vilket fall handlar en hel del fantasy om eskapism och M. John Harrison lyckas i "Egnaro" vrida till ett gammalt tema på ett sätt som gör historien till något annat än bara en upprepning. Novellen tar en någon annanstans än man kanske tror efter första meningen.

"Egnaro is a secret known to everyone but yourself."