Är det dags att avskaffa nobelpriset i litteratur?

På SvtPlays öppna arkiv kan man se ett inslag från 1974 – året då nobelpriset i litteratur gick till två av Svenska Akademiens egna ledamöter. Tre författare har på olika sätt invändningar mot Svenska Akademien och dess prisutdelande.

Det kom en våg av kritik mot nobelpriset i litteratur år 1974. Som numera ofta beskrivs som om man mobbade ledamöterna Harry Martinsson och Eyvind Johnson.

Men de invändningar mot institutionen som förs fram på klippet är fortfarande giltiga.

Bruno K. Öijer, vars hår ännu inte blivit riktigt öijerskt underligt, säjer att han tycker Akademien är ointressant.
Jan Myrdal, med märkligt hår, menar att Akademien fyller en ordboksfunktion som är bra men att deras prisutdelningar är skadliga (om de får inflytande), då den får författare att rikta sitt skrivande till det etablerade litterära samhället.

Karl Vennberg ifrågasätter om Akademien kan överblicka hela världslitteraturen.
Den ständige, men ändå märkligt nog avgående, sekreteraren brukar lägga viss energi i intervjuer på att hävda att de visst har överblick. Och det verkar också som om de faktiskt lägger ner mer tid på att försöka hålla sej bekanta med internationell litteratur. Men den har knappast blivit lättare att överblicka.

Öijers motstånd är väl kanske mer en inställning än ett argument (samma inställning präglar även Myrdals syn).
Men denna opposition mot de akademiska borde vara självklar. Ändå diskuteras Priset på kultursidor och liknande som om det vore något annat än en pseudonyhet.

Myrdals kritik är en kritik mot deras prisutdelningar i stort. Men Nobelpriset ger De (inte längre) Aderton en legitimitet som liknande akademier i andra länder inte har.

Alltså: svenska akademien är ointressant, skadlig och har dålig överblick.

Till denna kritik kan man lägga den ojämna könsfördelningen och hur den påverkat synen på litteraturen. Kvinnliga nominerade som inte fått priset gås igenom i en artikel i SvD igår. (Jag antar att man skulle kunna se detta som ett argument för att behålla Nobelpriset – för att jämna ut fördelningen.)
De flesta av dessa nominerade är för oss idag okända namn. Nobelpriset har en påverkan på litteraturhistoriorna.

Varför ska en excentrisk död miljonär fortfarande tillåtas ha detta inflytande på den litterära diskussionen?

(Först publicerad den 27 september 2009. Det är kommentarer på ursprungsartikeln. Klippet på SVT Play är borttaget men man kan hitta Öijer-delen på Youtube. Från början hade artikeln också en omröstning där man kunde rösta på huruvida priset skulle avskaffas eller ej. Så här 10 år senare tycker jag skälen att avskaffa priset bara blivit tyngre.)

Bob Dylan och nobelpriset

"I wish I could write you a melody so plain
That could hold you, dear lady, from going insane
That could ease you and cool you and cease the pain
Of your useless and pointless knowledge"
ur "Tombstone blues" av Bob Dylan 

Jag blev förvånad när Bob Dylan fick nobelpriset i litteratur. Men jag blev mer förvånad av kritiken mot priset. Ser man till en del av reaktionerna så skulle man kunna tro att det hade gått till Justin Bieber.

Det har talats om populism och att gynna populärkulturen. Men åtminstone sen Dylan blev hedersdoktor vid Princeton 1970 har han varit inskriven i finkulturen. Och så länge jag kan minnas har han nämnts i nobelprisspekulationerna (kanske inte lika mycket på senare år).

Om man ser till några av de andra amerikanska kandidaterna så är Joyce Carol Oates en populär och storsäljande författare. Och John Ashbery och Thomas Pynchon må skriva smal svårbegriplig poesi respektive gargantuanska modärnistiska romaner men bägge blandar in populärkulturella referenser i sina verk.
Pynchon var en gång nominerad till en Nebula (ett science fiction-pris). Han förlorade det till Arthur C. Clarke. John Ashbery har varit MTV:s poet laureate. Samtalet från populärkulturen kommer inifrån det litterära huset.

"Poesin förtvinar när den kommer för långt från musiken" skriver Ezra Pound i ABC för läsare. En invändning mot att Dylan fick priset är att han är musiker, inte författare. Men Dylans texter ligger mycket nära poesin. Och till litteraturen hör sånglyriken.
Men jag vet inte riktigt om jag instämmer i Horace Engdahls råd att läsa texterna utan musiken. Sången är ju en del av verket. (Aidan Day skriver intressant om hur Dylans sång påverkar hans lyrik i första kapitlet av Jokerman: Reading the Lyrics of Bob Dylan — en bok som jag kan rekommendera.) Och för egen del hör jag ändå melodin när jag läser texterna.

Dylan har också i sin poesi influerats av gamla amerikanska folksånger. Detta är tydligast på de tidiga skivorna. Men också den senare Dylan är mer influerad av Anthology of American Folk Music än av Dylan Thomas och Arthur Rimbaud. Ekon från gamla märkliga folksånger hörs genom hela hans ouvre.

En invändning man kan ha emot årets nobelpris är att Bob Dylan här verkar i en tradition som till stor del varit afroamerikansk och att till exempel Amiri Baraka, som liksom Dylan blandade beatpoesi och folkmusik, därför hade varit en bättre kandidat (om han inte hade varit död) från den traditionen.
Men Dylan bygger vidare på traditionen och gör (liksom Baraka) något nytt och eget av den.

Jag lyssnade igenom Dylans diskografi i början av året. Och slogs då av hur stark den faktiskt är.
Är då Dylan mer värd litteraturvärldens största pris än Ashbery, Oates och Pynchon? Alla de tre är på var sitt sätt utmärkta författare (om än, liksom Dylan, lite ojämna) som jag har haft stort nöje av att läsa. Och de hade, liksom Dylan, varit väl värda priset.

Om nån av dem hade fått priset så hade kanske artiklarna på kultursidorna handlat om deras verk. Jag minns när jag diskuterade Dylan en gång med min mor att hon då sa att det hade varit roligt om Dylan fick nobelpriset för då hade det kanske kommit intressanta närläsningar av hans texter. Jag tror inte hon hade varit nöjd med nivån på den diskussion om Dylan som har varit.

Dylan skrev en låt om när han mottog hedersdoktoratet i Princeton: "Day of the locusts". Jag hoppas han skriver en sång om sitt nobelpris också.

(Först publicerad 17 oktober 2016. Det var mitt mest besökta inlägg förra året. I sitt nobeltal tog Bob Dylan upp folksånger. John Ashbery dog i september.
Det sås av en del att nobelpriset blev förstört när Dylan fick det. Men trots detta så tilldelades en författare det även i år. Kanske hade det varit bra om priset hade blivit förstört. Nobelpriset i litteratur är med och ger svenska akademien sin makt över det svenska kulturlivet. En makt som har negativa sidor. Vilket vi påminnts om i veckan.)

Bob Dylan och nobelpriset

"I wish I could write you a melody so plain
That could hold you, dear lady, from going insane
That could ease you and cool you and cease the pain
Of your useless and pointless knowledge"
ur "Tombstone blues" av Bob Dylan

Jag blev förvånad när Bob Dylan fick nobelpriset i litteratur. Men jag blev mer förvånad av kritiken mot priset. Ser man till en del av reaktionerna så skulle man kunna tro att det hade gått till Justin Bieber.

Det har talats om populism och att gynna populärkulturen. Men åtminstone sen Dylan blev hedersdoktor vid Princeton 1970 har han varit inskriven i finkulturen. Och så länge jag kan minnas har han nämnts i nobelprisspekulationerna (kanske inte lika mycket på senare år).

Om man ser till några av de andra amerikanska kandidaterna så är Joyce Carol Oates en populär och storsäljande författare. Och John Ashbery och Thomas Pynchon må skriva smal svårbegriplig poesi respektive gargantuanska modärnistiska romaner men bägge blandar in populärkulturella referenser i sina verk.
Pynchon var en gång nominerad till en Nebula (ett science fiction-pris). Han förlorade det till Arthur C. Clarke. John Ashbery har varit MTV:s poet laureate. Samtalet från populärkulturen kommer inifrån det litterära huset.

"Poesin förtvinar när den kommer för långt från musiken" skriver Ezra Pound i ABC för läsare. En invändning mot att Dylan fick priset är att han är musiker, inte författare. Men Dylans texter ligger mycket nära poesin. Och till litteraturen hör sånglyriken.
Men jag vet inte riktigt om jag instämmer i Horace Engdahls råd att läsa texterna utan musiken. Sången är ju en del av verket. (Aidan Day skriver intressant om hur Dylans sång påverkar hans lyrik i första kapitlet av Jokerman: Reading the Lyrics of Bob Dylan — en bok som jag kan rekommendera.) Och för egen del hör jag ändå melodin när jag läser texterna.

Dylan har också i sin poesi influerats av gamla amerikanska folksånger. Detta är tydligast på de tidiga skivorna. Men också den senare Dylan är mer influerad av Anthology of American Folk Music än av Dylan Thomas och Arthur Rimbaud. Ekon från gamla märkliga folksånger hörs genom hela hans ouvre.

En invändning man kan ha emot årets nobelpris är att Bob Dylan här verkar i en tradition som till stor del varit afroamerikansk och att till exempel Amiri Baraka, som liksom Dylan blandade beatpoesi och folkmusik, därför hade varit en bättre kandidat (om han inte hade varit död) från den traditionen.
Men Dylen bygger vidare på traditionen och gör (liksom Baraka) något nytt och eget av den.

Jag lyssnade igenom Dylans diskografi i början av året. Och slogs då av hur stark den faktiskt är.
Är då Dylan mer värd litteraturvärldens största pris än Ashbery, Oates och Pynchon? Alla de tre är på var sitt sätt utmärkta författare (om än, liksom Dylan, lite ojämna) som jag har haft stort nöje av att läsa. Och de hade, liksom Dylan, varit väl värda priset.

Om nån av dem hade fått priset så hade kanske artiklarna på kultursidorna handlat om deras verk. Jag minns när jag diskuterade Dylan en gång med min mor att hon då sa att det hade varit roligt om Dylan fick nobelpriset för då hade det kanske kommit intressanta närläsningar av hans texter. Jag tror inte hon hade varit nöjd med nivån på den diskussion om Dylan som har varit.

Dylan skrev en låt om när han mottog hedersdoktoratet i Princeton: "Day of the locusts". Jag hoppas han skriver en sång om sitt nobelpris också.

Förra veckan repriserade jag ett inlägg om Dylans baksidestexter. Jag har även skrivit en del annat om Dylan tidigare:
Om Bob Dylans diktroman Tarantula
Dylans roman från 1966 är inte fullt så dålig som det säjs men det är knappast för den han fått nobelpriset. Kom i nyutgåva för ett par år sedan med både svensk och engelsk text.

En lista med Bob Dylans tio bästa sånger
I dag hade jag säkert haft tio andra sånger.

Tomas Tranströmer - poesins Astrid Lindgren?

I helgen i en paus i bokslängandet kom jag och min entusiastiske bokförstöringsmedhjälpare (som ville att jag skulle slänga betydligt fler böcker) att prata om Tomas Tranströmer. Som ofta när Tranströmer kommer upp kom också nobelpriset på tal.

Min bokkastningskumpan undrade varför man alltid nämnde just Tranströmer som kandidat. Varför till exempel inte Robert Bly? Han har också skrivit en del snygga bitar.

På vilket jag svarade att Tranströmer har ett jämnt författarskap utan en Järn-Hans på sitt samvete.

Som man gärna vill så hade min kamrat glömt bort att det var Bly som skrev Järn-Hans. Och visst - man kan inte skriva Järn-Hans och få nobelpriset.

Men vi gick vidare till varför Tranströmer är det enda svenska hoppet i nobelprissammanhang. Jag gillar Tranströmer. Jag skulle aldrig få för mej att slänga en Tranströmer (kanske om jag hade haft memoarerna).
Att han så självklart skulle stå högre än alla andra nu levande svenska författare känns ändå lite tveksamt.

När Günther Grass fick nobelpriset talade han inför publik i Stockholm. Och fick frågan vem han tyckte skulle få priset nästa gång. Han svarade P. O. Enquist. Den tidigare skrattande och applåderande publiken lär ha blivit tyst och tittat obekvämt på varandra.

Vi vet inte hur stor Enquist är utomlands, som min medFahrenheit 451-brandsoldat uttryckte det och vi fortsatte i stället att tala om Musikanternas uttåg - en av de få böcker han nog hade blivit arg om jag hade försökt att slänga.

Nu anser jag inte att ett nobelpris säjer särskilt mycket. (Och den senare delen av Enquists författarskap tycker jag är rätt tråkigt.) Men det ständiga framhållandet av Tranströmer som vår ende svenske kandidat är ändå lite besynnerligt. Särskilt eftersom det ofta är människor som verkar ha läst högst ett dussin poeter (varav minst två är Bob Hansson) som varje år hoppas att Tranströmer ska få det.
När blev Tranströmer poesins Astrid Lindgren?

(repris från den 12 nov 2010, det där med bokslängandet i början hänvisar till ett allmänt omtyckt inlägg veckan innan detta. I kommentarerna slås det fast att Tranströmer inte kommer att få nobelpriset. Det här inlägget har jag repriserat en gång innan 5 oktober 2011. Dagen därefter meddelades att Tranströmer fick priset. En bidragande orsak till att inlägget Tomas Tranströmers tio bästa dikter snart haft 38000 sidvisningar. Frågan är vem som övertagit titeln som Astrid Lindgren.)

Kinesisk litteratur

En gång i tiden läste jag litteraturvetenskap på Lunds universitet. På kursplanen fanns ingen kinesisk litteratur med. Det fanns en litt.vet-linje med världslitteratur och genus som inriktning. De läste tre dikter av Li Po.

Det året jag läste litteratur läste jag ändå en hel del kinesiska böcker (kurslistor är ju mest att betrakta som läsförslag). 

Jag läste Lu Hsün (ibland transkriberat Lu Xun eller Lu Hsun) och genom Lu de kinesiska klassikerna. Mest i utdrag. Prosa och poesi.

Jag hänvisade till Lus föreläsning om Ibsen i förbifarten på en tenta. Jag tror jag hade fått mer poäng om jag inte nämnt Lu.

Lu är ju egentligen ett större namn än Ibsen. Men också rätt så belästa svenskar känner ofta inte till honom har jag märkt.

Det säjs - i Kina - att Sven Hedin en gång (genom ombud) frågade Lu om han ville ta emot nobelpriset i litteratur eller om han kände till någon annan kinesisk författare som var värd det. Svarsbrevet, där Lu säjer att han inte förtjänar priset är bevarat (men det är ifrågasatt om Lu verkligen var en kandidat till priset) och finns utställt på museum.

Jag är mindre inläst i nyare kinesisk litteratur. Årets nobelpristagare i litteratur, Mo Yan, har jag inte läst. Och man ska inte diskutera författare man inte läst. 

Men jag kan tycka att det är bra att en kinesisk författare får det och att vi påminns om att det faktiskt finns kinesisk litteratur.

Och även om jag inte tillhör de som brukar rusa och läsa årets nobelförfattare (deras böcker blir ju inte magiskt bättre av att de fått priset) och jkag tycker att priset och akademien är problematiska så kommer jag nog att läsa Mo någon gång i framtiden. Han verkar intressant.

Citerat från (förra) veckans läsning

"när du berättade om Harry Martinsons självmord. Att han skar upp magen på sig när han hade fått Nobelpriset. Du sa att du förstod precis varför.
- Ja men det säger sig självt, sa jag. Att få nobelpriset i litteratur är den största skammen av alla för en författare."
ur Min kamp 2 av Karl Ove Knausgård, övers. R. Alsberg

"Tyskar har jag känt och jag har till och med arbetat för dem: den lägsta tänkbara sortens människa. En tysk producerar i genomsnitt dubbelt så mycket avföring som en fransman.
[...]
Jag har inga fördomar."
ur Begravningsplatsen i Prag av Umberto Eco, övers. B. Andersson

Åtta länkar en lördag

So Far Apart - 24 Hour Comics Day
Rene Engström och Rasmus Gran har på sin parallella dagboksserie So far apart gjort en så kallad 24-timmarsserie - man tecknar 24 seriesidor på 24 timmar (it's a thing). Här är det då 48 sidor. Länken går till del 1 av 6 eller de fyra första sidorna.

"Paul Muldoon" - Gnidkungen kommenterar årets Nobelpris i litteratur
"Muldoon har ej fått nobelpriset
Inte heller Göran Sonnevi eller Pia Tafdrup, eller Paul Celan (han är ju död, men va fan)"
I torsdags skrev Gnidkungen på Facebook: "Lyssnar som alla andra på radio nu om tre minuter. Jag hoppas på Stephen King som nobelpristagare. Eller nån poet soms kriver om kärlek". Jag tror han var åtminstone halvt allvarlig (även om han väl inte trodde att King skulle kunna få det). Det är kanske inte den vanligaste kombinationen av nobelprisfavoriter - Tafdrup och King.

Paul Muldoon gratulerar Tomas Tranströmer
"Sweden should be proud to honor a poet who has meant so much to the rest of us throughout the world". Muldoon själv är dock positiv till pristagaren. Och antar att det kommer att dansas på Stockholms gator.

Tomas Transtromer's Nobel Prize gets a mixed response
Muldoons gratulation hittade jag genom den här genomgången av reaktioner på priset i The Guardian. En av de som kommenteras kallar Tranströmer för en obskyr svensk poet. Obskyr bör nog i det här sammanhanget översättas till icke engelskspråkig.

A visual history of literary references on The Simpsons
Slideshow i The Atlantic med litterära referenser i The Simpsons. Gjorda av de som hat tumblrn The Lisa Simpson Book Club - som i en av de tidiga posterna har med min favoritsekvens ur TV-serien, från avsnittet där Bart blir av med sin själ:
"Bart: I know that’s funny, but I’m just not laughing. [taps head]
Lisa: Hmm. Pablo Neruda said, 'Laughter is the language of the soul.'
Bart: I am familiar with the works of Pablo Neruda." Sagt i en förnärmad ton.

J. Caleb Mozzocco om Grant Morrisons Supergods: What Masked Vigilantes, Miraculous Mutants, and a Sun God from Smallville Can Teach Us About Being Human
"a voodoo-summoned scorpion entity attacks his aura and almost kills him (until he’s visited by Christ in the hospital and bargains away the deadly bacteria in his body). The most attention goes to his infamous Kathmandu visitation by angels/aliens/entities, which enlightened him (and gave him his own superpower, “5-D” vision).
It’s not as crazy as it sounds in summary"

Fiktiviteter om Översättarens anmärkningar av Erik Andersson
Om Anderssons bok om sitt arbete med att översätta Tolkien.

Adonis - always the bridesmaid

Plötsligt,
omringar nattväktarna luften
och avbryter stigarnas kuttrande
de knäcker trädens nackar och trampar ner rosorna

- Vad är ni rädda för?
- För allting. För böcker och kif, hasch och bläck,
hanen och honan, dagen och natten...

Spekulationerna har startat inför Den Stora Årliga Litterära Pseudohändelsen. Adonis toppar en av vadslagningslistorna.
Det måste vara segt att vara Adonis ibland. 50 veckor om året så bryr sej ingen om honom och de flesta som läser honom läser honom bara för att de ska kunna säja att de har läst honom om han nu skulle gå och få det där priset. Om man går efter bokbloggar så blir dessa läsare sällan imponerade (3 av 5 stjärnor).

Ändå är han en riktigt bra poet: "Han ska förse bokstäverna med tecken/som kommer att avslöjas i sin tid/ty han och tiden är två barn i samma säng//Poesin stiger ur sin fålla/Härska som ni vill, o galaxernas moln/min dikt tar på sig sin kaftan/med välavvägda ord med hjärtats/matematik"//Visst kan du vara poet här/mellan gården och fängelset/mellan Imozar voch Tanger/mellan Asilah och Agadir/[...]Min dikt tar på sig sin kaftan/rytmen är blodet som forsat i nuets ådror"
(ur en dikt i Den förälskade stenens tid (övers. Hesham Bahari))

Tranströmer

I helgen i en paus i bokslängandet kom jag och min entusiastiaske bokförstöringsmedhjälpare (som ville att jag skulle slänga betydligt fler böcker) att prata om Tomas Tranströmer. Som ofta när Tranströmer kommer upp kom också nobelpriset upp.

Min bokkastningskumpan undrade varför man alltid nämnde just Tranströmer som kandidat. Varför till exempel inte Robert Bly? Han har också skrivit en del snygga bitar.

På vilket jag svarade att Tranströmer har ett jämnt författarskap utan en Järn-Hans på sitt samvete.

Som man gärna vill så hade min kamrat glömt bort att det var Bly som skrev Järn-Hans. Och visst - man kan inte skriva Järn-Hans och få nobelpriset.

Men vi gick vidare till varför Tranströmer är det enda svenska hoppet i nobelprissammanhang. Jag gillar Tranströmer. Jag skulle aldrig få för mej att slänga en Tranströmer (kanske om jag hade haft memoarerna).
Att han så självklart skulle stå högre än alla andra nu levande svenska författare känns ändå lite tveksamt.

När Günther Grass fick nobelpriset talade han inför publik i Stockholm. Och fick frågan vem han tyckte skulle få priset nästa gång. Han svarade P. O. Enquist. Den tidigare skrattande och applåderande publiken lär ha blivit tyst och tittat obekvämt på varandra.

Vi vet inte hur stor Enquist är utomlands, som min medFahrenheit 451-brandsoldat uttryckte det och vi fortsatte i stället att tala om Musikanternas uttåg - en av de få böcker han nog hade blivit arg om jag hade försökt att slänga.

Nu anser jag inte att ett nobelpris säjer särskilt mycket. (Och den senare delen av Enquists författarskap tycker jag är rätt tråkigt.) Men det ständiga framhållandet av Tranströmer som vår ende svenske kandidat är ändå lite besynnerligt. Särskilt eftersom det ofta är människor som verkar ha läst högst ett dussin poeter (varav minst två är Bob Hansson) som varje år hoppas att Tranströmer ska få det.
När blev Tranströmer poesins Astrid Lindgren?

Åtta länkar en lördag

That sinking feeling
Bill Forsyths första film. (Klippet är del 1 av 6.) Flera av skådespelarna är samma som i den senare Gregory's Girl. Sex minuter in i klippet berättar en av karaktärerna att han försökt dränka sej själv i en tallrik med flingor och mjölk. En diskussion om olika sätt att ta livet av sej följer. "There's got to be something more to life than committing suicide" fastslår en av våra hjältar. Tyvärr är det här den dubbade versionen. För den amerikanska publiken när filmen släpptes där efter att Gregory's Girl blivit en hit så ersatte man originalets glasgow-dialekt med en edinburgh-dialekt. Dubbningen lär ha kostat mer än själva filmen. När filmen förra året släpptes på DVD i England så valde man underligt nog versionen med detta förvanskade ljudspår.

Bill Forsyth återvänder till Cumbernauld
TV-intervju med Bill Forsyth om Gregory's Girl i staden där den spelades in.

Pixote
Pixote finns tyvärr inte på DVD. Men på youtube. Med engelsk undertext. VHS-ripp och därmed dålig bild.

En dyster liten debatt
Ulf Eriksson om den så kallade debatten kring Mario Vargas Llosa. Som försvar för såna här priser som nobelpriset brukar det framhållas att dessa ger en möjlighet att diskutera litteratur. Men med tanke på hur korkad mycket av diskussionen kring Vargas Llosa varit - där det inte alls verkar som om man behöver ha läst en författare för att fördöma honom - så känns också det argumentet rätt svagt.

Intervju med Grant Morrison
Om ännu en Läderlappen-serietidning. Med japanska och mexikanska läderlappar. Och om hans Watchmen-serie: "The idea was to take the Charlton characters[...]and kind of take the ideas of 'Watchmen,' these sort of architectural constructions, these formal ideas and apply them to a completely new story[...]to create new versions of all those Alan Moore transitions, the little visual cues and thematic cues... and the thematic idea of a comic within a comic. So yeah, it's a new story told using updated versions of "Watchmen" techniques, which we thought it would be fun to do with the Charlton characters." (Alan Moores Watchmen bygger på Charlton-karaktärerna).

Graham Sleights om Harry Harrison
Artikel från Locus - ett litterärt magasin om s/f. Sleights uppehåller sej framförallt vid Make Room! Make Room! (Ge plats! Ge plats!) Jag har tidigare skrivit Ge plats! Ge plats! och dess filmatisering Soylent Green. Artikeln påminner mej om att jag har en oläst Harrison i bokhyllan. Ukronin A transatlantic tunnel, hurrah!. En roman som lär få svårt att leva upp till sin titel.

Miltonic allusion in Kill Bill: What is miltonic allusion
Geoff Klock om Harold Bloom om hur löv används i olika dikter och hur poeterna förhåller sej till tidigare löv inom poesin.

Svenska Akademiens skadliga inflytande

I en intervju med Jan Myrdal från 1969 i tidskriften Böckernas värld så avslutar intervjuaren Björn Nilsson med att låta Myrdal lova att han aldrig blir ledamot i Svenska Akademien. Myrdal försäkrar detta och ler brett.

Häromdagen hade Jan Myrdal en artikel i DN apropå en värderingsbiografi över Carl David af Wirsén av Per Rydén. Den handlar minst lika mycket om Akademien som om Rydbergs bok.
Malte Persson skriver i ett blogginlägg att den är ett exempel på recensioner som handlar om annat än boken som ska recenseras och att resultatet blir halv- eller obegripligt.

Och artikeln tar ett eller två för många sidospår (Myrdal har alltid refererat till sitt tidiga skrivande men på senare år tenderar dessa hänvisningar att ta över texten). Men jag fann den ändå vara en intressant diskussion om Wirséns fortsatta inflytande.
Det är en diskussion föranledd av Wirséns bok snarare än en regelrätt recension. (Nils Schwarts recension handlar egentligen inte mer om boken. Men det är en större procent av den som gör det än Myrdals.) I och för sej är boken egentligen review proof. Tillhör man dem som vill läsa en 800-sidors värderingsbiografi över Carl David af Wirsén så har man nog redan förhandsbeställt den.

Myrdal menar att Rydéns bok är användbar och viktig. Och att läst samman med Gunnar Ahlströms Det moderna genombrottet i Nordens litteratur (som är en bra bok) så ger den en bild av vad som format dagens svenska litteraturklimat. Han menar, till skillnad från Rydén, att Wirsén kom att segra. Verket "ger möjligheter till en fördjupad diskussion om det bestående i det svenska intellektuella eländet".
Det eländet representeras främst av Svenska Akademien.

I mitt inlägg Är det dags att avskaffa nobelpriset i litteratur? så tog jag bland annat upp ett filmklipp från 1974 där tre författare kritiserade Akademien och nobelpriset. Dessa var Bruno K. Öijer, Karl Vennberg och då Jan Myrdal.

För att (inspirerad av artikeln) citera mej själv: "Jan Myrdal [...] menar att Akademin fyller en ordboksfunktion som är bra men att deras prisutdelningar är skadliga (om de får inflytande), då den får författare att rikta sitt skrivande till det etablerade litterära samhället." och "Myrdals kritik är en kritik mot deras prisutdelningar i stort. Men Nobelpriset ger De (inte längre) Aderton en legitimitet som liknande akademier i andra länder inte har." Att Nobelpriset ger Svenska Akademien en större legitimitet och därmed ett större inflytande var mitt argument snarare än Myrdals.

Men Myrdal säjer i DN-artikeln något liknande. Att priset "medfört att av det som i Sverige höll på att bli en obetydlig utkantsföreteelse[...]blivit till en stark och bestående ideologiskt styrande institution. Den är djupt skadlig för litteraturen på det svenska språket." Utkantsföreteelsen är då Akademien. 1974 hette det om priset får inflytande, så det är en rätt stor skillnad i tonfall mellan 1974 års och 2010 års Myrdal. Och det där emfatiska om-et kan man ofta sakna i Myrdals nutida texter.

Diskussionen kring Akademien i Myrdals artikel är ändå intressant. Särskilt partiet att det inte skulle betyda något om det var Jan Myrdal som var ständig sekreterare snarare än den (idrotts- eller militär-, jag har glömt vilket) historiker som är det nu. Även om jag lutar åt att 1974 års Myrdal hade mer rätt när han (liksom Öijer) såg Akademien och dess priser som mestadels ointressanta. Dess inflytande försumbart.

Årets Nobelpris

"Svenska Akademin har utdelat årets Nobelpris till aderton svenska författare som önskar vara anonyma."

Tage Danielsson
1974
i Tankar från roten - "Andra tankeexperimentet: Saker som lätt kunde ha hänt"

Rösterna är räknade

Så är omröstningen om huruvida man bör avskaffa nobelpriset i litteratur över. De 33 rösterna fördelade sej så här:
Bör man avskaffa nobelpriset i litteratur?

Ja 12% (4 röster)
Nej 45% (15 röster)
Avveckla men med förnuft 42% (14 röster)

Länge såg det ut att bli en klar seger för Nej-sidan. Men igår gjorde linje 2: "Avveckla men med förnuft", en något oväntad spurt och tog in på nobelprisanhängarna och hade för ett kort tag den gula ledartröjan. Det bestående fick dock flest röster. Medan de som röstade klart och tydligt för tt avskaffa nobelpriset bara var fyra styckna.

Ja-sidan hade ytterligare en röst som dock ändrade sej (möjligen efter att blivit lovad framtida stipendier). Det är ändå något av en moralisk seger för ja-sidan. Och tillsammans fick Avveckla med och avskaffa utan förnuft fler röster än nobelprisbevararna.

Så på sikt ska alltså priset avskaffas. Folket (lite mer än 6 procent av Butter tar ordets besökare) har talat.

Torsdagens lilla ceremoni kommer fortfarande att hållas utan ändringar. Tidningar, radio och TV kommer även i år att få behandla det som om det vore en nyhet.
Folk som ser ner på veckotidningsläsare och sportintresserade kommer att diskutera hur den nye sekreteraren tar sej och bli jublande glada eller sorgset/argt besvikna över vinnaren. Ännu ett år.
Och kanske ett par år till.

Är det dags att avskaffa nobelpriset i litteratur?

På SvtPlays öppna arkiv kan man se ett inslag från när priset 1974 gick till en niondel av Akademin självt. Tre författare har på olika sätt invändningar mot Svenska Akademin och dess prisutdelande.

Det kom en våg av kritik mot nobelpriset i litteratur år 1974. Som numera ofta beskrivs som om man mobbade ledamöterna Martinsson och Johnson.

Men de invändningar mot institutionen som förs fram på klippet är fortfarande giltiga.

Bruno K. Öijer, vars hår ännu inte blivit riktigt öijerskt underligt, säjer att han tycker Akademien är ointressant.
Jan Myrdal, med märkligt hår, menar att Akademin fyller en ordboksfunktion som är bra men att deras prisutdelningar är skadliga (om de får inflytande), då den får författare att rikta sitt skrivande till det etablerade litterära samhället.

Karl Vennberg ifrågasätter om Akademien kan överblicka hela världslitteraturen.
Den ständige, men ändå märkligt nog avgående, sekreteraren brukar lägga viss energi i intervjuer på att hävda astt de visst har överblick. Och det verkar också som om de faktiskt lägger ner mer tid på att försöka hålla sej bekanta med internationell litteratur. Men den har knappast blivit lättare att överblicka.

Öijers motstånd är väl kanske mer en inställning än ett argument (samma inställning präglar även Myrdals syn).
Men denna opposition mot de akademiska borde vara självklar. Ändå diskuteras Priset på kultursidor och liknande som om det vore något annat än en pseudonyhet.

Myrdals kritik är en kritik mot deras prisutdelningar i stort. Men Nobelpriset ger De (inte längre) Aderton en legitimitet som liknande akademier i andra länder inte har.

Alltså: svenska akademien är ointressant, skadlig och har dålig överblick.

Till denna kritik kan man lägga den ojämna könsfördelningen och hur den påverkat synen på litteraturen. Kvinnliga nominerade som inte fått priset gås igenom i en artikel i SvD igår. (Jag antar att man skulle kunna se deta som ett argument för att behålla Nobelpriset - för att jämna ut fördelningen.)
De flesta av dessa nominerade är för oss idag okända namn. Nobelpriset har en påverkan på litteraturhistoriorna.

Varför ska en excentrisk död miljonär fortfarande tillåtas ha detta inflytande på den litterära diskussionen?

Till höger kan du rösta om huruvida man bör avskaffa Nobelpriset i litteratur (hur det skulle gå till rent juridiskt är en annan fråga.) Jag röstar Ja.
(uppdatering: Resultatet av omröstningen kan du se HÄR.)

Tematrio - nobelfail

Lyrans tematrio handlade igår om författare som förbisetts nobelpriswise.

Lu Hsün
(Ibland Hsun, stundom Xun men alltid Lu).
Att Lu inte fick nobelpriset får väl säjas vara historiskt förklarligt. Men Lus inflytande är nog större än de man brukar räkna upp som de som inte fick priset.
Som novellist och essäist är han fortfarande läsvärd. Den sanna historien om Ah Q och andra berättelser är en bra volym att börja med (även om översättningen är lite träig).

Ivar-Lo Johansson
På ena fliken till Furstarna står citerat ur en recension för Nunnan i Vadstena att det "spekulerats om ett svenskt nobelpris snart igen. Det är naturligtvis Ivar Lo som ska ha det." På andra fliken i utdragen ur hyllningarna för Passionseposet står att det "idag" (början av 70-talet) skulle vara "en riktig gest att med ett Nobelpris fastslå Ivar Lo-Johanssons egenart som författare."
Och här har ju Furstarnas skyddsomslag rätt.

Inger Christensen
När Christensen dog skrev jag i inlägget Nobel Schnobel:
"I de flesta texter kring Inger Christensens död nämns om inte på första så andra raden att hon ofta var i tal om nobelpris.
Personligen gör det mej inget att vi sluppit höra en massa korkade människor intervjuas om att de aldrig hört talas om Inger Christensen." Och det irriterar mej fortfarande att hennes författarskap på detta sätt reduceras. Att Christensen inte fick nobelpriset är den minst intressanta saken med henne. Om Christensen hade hunnit få nobelpriset så hade det varit den minst intressanta saken med henne.
Men visst hade hon vart värd det.

They put the O i Nobel

Jag har lite kluvet förhållande till nobelpriset. Historiskt sett har det använts kallakrigiskt. Men det får ju säjas vara överspelat. Jag är inte särskilt road av vare sej den nuvarande eller den förre ständige sekreterarens verk (och jag måste erkänna att jag aldrig läst Sture Allén - om han nu skrivit något).

Många svenska författare har skrivit om att författare de träffat i andra länder börjar behandla de annorlunda när de får reda på att de är svenskar. Män och kvinnor de tidigare beundrat förvandlas till inställsamma patetiska varelser i hopp om att de har någon koppling till akademin. Men det är ju inget som direkt borde bekymra mej själv.

Det brukar också säja att författare aldrig skriver några stora verk efter att de fått priset. Men de är i allmänhet rätt gamla, de stackars pristagarna.

Och egentligen är pristagarna mer varierade än många andra litterära pris. Som tenderar gå till böcker som liknar varandra. Och en hel del bra författare har fått det.

I alla fall så har Lyran en utmaning där man ska berätta om en författare som fått nobelpriset och en man anserr borde få priset efter bokstav. Första bokstaven är o.

Octavio Paz

(Förnamn räknas uppenbarligen). Paz har skrivit dikter, essäer och tjocka biografier över diktande medeltidsnunnor. Allt jag läst av honom har varit bra. Men min favorit är kanske ändå hans omarbetning av en Hawthorne novell (i sej en variant av en indisk myt som Hawthorne läst om hos Thomas Browne): pjäsen Rappacinis dotter. Skräckromantik och högstämd lyrik i ett.
(Han har också haft med en av sina dikter BRON som veckans dikt här på Butter tar ordet. Något som många nog skulle räkna som en större ära än nobelpriset.)


Yasar Kemal - Och de brände tistlarna

(Liksom romantitlar) En turk fick ju priset för några år sen. Men då den turken inte var Yasar Kemal så måste det ha blivit ett fel. Och de brände tistlarna är fortsättningen på Kemals Låt tistlarna brinna om Magre Mehmed. Minst lika bra som den första. En spännande skildring.

Kemal har fortsatt skriva. Och anses fortfarande skriva bra böcker. Men väldigt lite av hans senare produktion har getts ut på svenska. Så min motivering till att Kemal ska få priset är: 1. Han är Yasar Kemal. 2. Om han får priset kanske det äntligen kommer ut lite fler av hans böcker (och så skildrar han människors villkor, förnyare och förvaltare av en realistisk tradition, stor berättare, bla, bla, bla).

1974

BOKMANIA har startat ett meme om ens födelseår och vad som hände då litterärt sett. Jag är då född 1974 även om jag ser mycket yngre ut.

Glas av Derrida kom ut.

Miguel Asturias dog. Läs Presidenten.

Nobelpriset 1974 var en skandal som priset aldrig rikrigt återhämtat sej från. Två av akademiens egna ledamöter tilldelades priset (man får anta att de övriga sexton fick sin del av kakan.) På fliken till Ivar Lo-Johanssons Furstarna (utgiven 1974 förresten) citeras Bertil Palmqvist apropå den närmast föregående boken: "Det har...spekulerats om ett svenskt nobelpris snart igen. Det är naturligtvis Ivar Lo som ska ha det." Och det skulle han naturligtvis haft.

Debut: Bruno Kurt Öijer debuterade nästan 1974. Den första diktsamlingen Sång till anarkismen kom 1973 på det lilla Poesiförlaget. Förlaget var knutet till den poesitidningsrörelse Öijer tillhörde. Så när han 1974 kom ut med första diktsamlingen på Wahlström & Widstrand startade en svekdebatt. En del menade att han hade gömt undan de bättre dikterna till det större förlaget. Fast bägge samlingarna är usla.

Födda: Jens Lapidus och Camilla Läckborg (som för min del lika gärna hade kunnat gå ofödda.)
Bland de som åtminstone finns på min attläsalista är tyskan Juli Zeh. Rasmus Gran är född 1974 om serietecknare räknas.

Tre böcker som är bra trots att deras författare fått nobelpriset

Från Lyrans noblesser utgår ett meme, enTema Trio om ens tre favoritböcker av nobelförfattare.

Herman Hesse - Glaspärlespelet
Glaspärlespelet bygger upp en fascinerande värld. En intellektuell Harry Potter.
För min del är boken sammanknuten med Sven Lindqvists Myten om Wu Tao-tzu. Jag läste de samman med varandra. Det var första gången jag läste en bok om en bok.

Samuel Beckett - Malone dör
Andra boken i Molloy-trilogin. Halvvägs till upplösning är Beckett som bäst.

Wole Soyinka - Laglöshetens tid
Om ett litet rättfärdigt samhälle i ett orättfärdigt land, i en orättfärdig värld.

Hur detta att de fått nobelpriset påverkar synen på dessa författare kan man diskutera. Att Hesse och Beckett fått nobelpriset är nog viktigare för synen på nobelpriset än för synen på dessa författare.
För Soyinka kan det kanske ha spelat roll. Det finns en liten möjlighet att jag inte skulle ha läst boken om han inte fått nobelpriset.

Nuförtin skulle inte vem som får nobelpriset intressera mej med mindre än att det slutligen gick till Astrid Lindgren och Svenska Akademins nekronom (de har jurister och översättare och säkert nekronomer) lät återuppliva hennes lik och på prisutdelningen börjar zombie-astrid att käka upp prinsessan Madeleines hjärna sjungande "Jag drömde i natt att jag hade en katt". Även om Zombie-Astrid Lindgren bara åt hjärnan på en av de mindre kungliga skulle det ändå vara lite underhållande.

Nobel schnobel

I de flesta texter kring Inger Christensens död nämns om inte på första så andra raden att hon ofta var i tal om nobelpris.

Personligen gör det mej inget att vi sluppit höra en massa korkade människor intervjuas om att de aldrig hört talas om Inger Christensen. (Ingen intervjuar mej om att jag inte hört talas om årets guldpucksmottagare.)

Inget gott har kommit ut av att någon fått nobelpriset. Jag har som exempel förlorat en samling Pinterpjäser pågrund av priset. De lånades ut och försvann. Innan han fick priset stod han säkert och oönskad i hyllan.

De som läser författare för att de fått Nobelpriset torde ändå inte ha den intellektuella kapaciteten att läsa till exempel Inger Christensen.