John Crowleys roman Lord Byrons roman Aftonlandet

Romanen Lord Byrons roman - Aftonlandet börjar med en kort biografi över Ada Lovelace, Lord Byrons dotter. Den slutar med orden "OBS sidan under konstruktion". Ada Lovelace arbetade med Charles Babbage på en proto-dator. I den delen av romanen som utspelar sej i nutid kommer Alexandra Novak, en ung kvinnlig forskare som jobbar på en handskriftssida på nätet, på spåren på ett försvunnet manuskript av Lord Byron medan hon undersöker papper som Ada Lovelace lämnat kvar.
Lord Byrons roman - Aftonlandet är den första roman av John Crowley som kommit på svenska. Annika Preis översättning gavs ut 2006 bara året efter originalversionen. På fliken till romanen står i den mycket korta biografin över Crowley att han "tidigare har skrivit en rad romaner." Ingen av dessa nämns vid namn.

John Crowley är en författare som har stått på min att-läsa-lista sen jag läste en intervju med honom i Locus. En anledning till vagheten i beskrivningen ovan är att hans verk verkar vara aparta och svåra.

John Crowley skriver en slags fantasy. Men han är också Harald Blooms favoritförfattare. Vilket kanske talar för att det inte direkt är Harry Potter som Crowley skriver. Michael Dirda talar om "antiquarian romances" och nämner som exempel bland annat Crowleys gargantuanska svit Ægypt och Umberto Ecos Rosens Namn. John Clute föredrar att kalla egentligen samma slags böcker för "Fantasy of History". John Crowleys Little, Big och "nästan allt Pynchon publicerat" är bland hans exempel på genren. Som enligt Dirda, om jag får förenkla något, handlar om juxtapositionen mellan nuet och det förflutna; beskrivande vördnadsvördande konspirationer med en hel del pastischer. Clute i sin tur tillägger Labyrinter, Sfärernas Musik, Änglar som Knullar och Början och Navet och Slutet på Världen som ingredienser i den här sortens romaner. (Clute har ingen skarp gräns mellan när han skämtar och när han är allvarlig.)

Den här sortens konspirationsböcker har ju på senare tid nått även den populärare litteraturen. En svagare variant är den som handlar om söket efter ett försvunnet manuskript. Och det utan att leda hjälten på spåret av en mystisk kabal.
Den uppenbara höga svårighetsgraden hos Crowleys verk tillsammans med att han inte funnits på svenska har gjort att jag innan Lord Byrons... endast hade läst novellen "Gone" som jag tyckte var bra. Jag tvekade leta inför att läsa den här. Boken har fått goda recensioner men jämfört med Crowleys tyngre verk verkar det vara lite av en bagatell. Och inte nog för att man skulle kunna anse sej ha läst Crowley.

Romanen är, som såna här böcker oftast är, uppdelad på två delar. Nutidens sök efter manuskriptet och själva manuskriptet samt Adas noter till det. Lord Byrons roman utgör huvuddelen av boken. Nutidshistorien är gjord som en brevroman (fast mest med e-post) och har en far/dotter-historia som speglar Byrons. Jag har aldrig läst Byron så den historia om honom som ges genom de här mailen var bra att känna till. Också jakten på manuskriptet lyckas på något sätt bli spännande. Själva romanen i romanen är en fascinerande hybrid mellan olika av 1800-talets populära litterära genrer. Och om jag i början av boken lite snabbskummar delar av de mer högtravande passagerna så finner jag mej mot slutet av historien rätt fast.

Den här romanen kanske inte gör att jag kan säja ha läst Crowley. Men den gör mej ännu mer driven att någon dag faktiskt ta mej an hans större verk. Helst då i översättning.

Varulvsfilmer - en rekapitulering

Samlade då på en behändig lista, med länkar till inläggen om filmerna: De tio bästa varulvsfilmerna, nedräknade:

10. Romasanta (2004) Regi Francisco Plaza

9. Ravenous (1999) Regi Antonia Bird

8. Werewolf Shadow (1971) Regi Leon Klimovsky Manus Paul Naschy

7. Company of Wolves (1984) Regi Neil Jordan Manus Neil Jordan och Angela Carter

6. Ginger Snaps Unleashed (2004) Regi Brett Sullivan

5. Wolfen (1981) Regi Wadleigh

4. En amerikansk varulv i London (1981) Regi John Landis

3. Ginger Snaps (2000) Regi John Fawcett Manus Karen Walton

2. Werewolf of London (1935) Regi Stuart Walker

1. "Mal di Luna" i Kaos (1984) Regi Paolo och Vittorio Taviani

Har jag missat någon, eller är ordningen helt mångalen?

Urvalet är av de varulvsfilmer jag sett. Men jag har sett en stor mängd varulvsfilmer. Bland de en dansk varulvsfilm. Den var inte särskilt bra. Och alla avsnitt av Wolf Lake. Bland de jag inte sett finns en b-film där hela världen gått och blivit varulvar . I filmen ska enbart en av karaktärerna inte vara varulv. Han envisas dock med att hävda att han visst det är varulv. Den skulle jag väldigt gärna vilja se. Trots att chansen att den är bra är lika med ett negativt tal.

Varför jag envisas med att se dessa varulvsfilmer kan man ju fundera på. Men man kan inte leva på Fassbinder allena.

I år ska komma en remake av Wolf Man. Den verkar inte heller bli bra (och om den bidde bra så vore det att gå emot originalets anda). Men bilderna på Benicio Del Toro i vargmannamakeup är snygga. En blandning av originalets affischer (den bästa delen av den filmen) och Oliver Reeds version i Curse of the Werewolf.

Den bästa varulvsfilmen - Mal di Luna av bröderna Taviani

Nedräkningen är över. Nummer ett på den lista över de tio bästa varulvsfilmerna som sattes i gång i början av 2007 kan nu avslöjas. Den bästa varulvsfilmen är, kanske något förvånande, en italiensk kortfilm från 1984.
"Mal di luna" ("Månsjuka") är andra segmentet i bröderna Tavianis Kaos. Filmen utgörs av fem fristående berättelser som alla bygger på noveller av Luigi Pirandello (han med Sex roller söker en författare).

"Månsjuka" handlar om ett nygift, fattigt men till synes lyckligt, par där maken ett par veckor in i äktenskapet börjar uppföra sej underligt. Han ylar mot månen. Och säjer åt hustrun att gå in i deras hus och stänga alla fönster och dörrar.

Den unga hustrun flyttar in till sin mor men maken kommer och ber henne komma tillbaka. Han berättar att han sen barnsben stått under månens inflytande.
Hustrun går med på att komma tillbaka. Men nästa fullmåne bjuder hon in sin manlige kusin, som hon alltid haft ett gott öga till.

Filmen är vacker rolig och i slutet rätt rörande.

FESTMÅLTID

Det var en stor konfirmationsmiddag
Där var kusin Pontius Pilatus
Kusin Bette och Arbetets söner
Hästhandlarens döttrar och bröderna Lumière
Onkel Sam var också där
Loths döttrar och Fia Janssons två vindögda bröder
Moder Svea och Mikaels Strogoffs moder
Kusin Vitamin och Molnets broder
Sven Duvas fader och hans vilda fru
Man väntade bara på kung Ubu
Plötsligt öppnades dörren
Och in kommer den Evige fadern
Det var densamme
Ni talar om en familjehistoria
Ni talar om en statshemlighet
Aldrig hade man trott något sådant
Det är verkligen sant att han är i stånd till allt
Den där Varelsen
Men det festligaste i historien
Det är att han hade människosonen som en smörgås under armen
Han kastade honom på det heliga bordet
Å alla glada antropofager i salen
Så väl de kände till ritualen
De störtade sig fram
Under stoj och glam
Och det blev bara en munsbit för dem
Betjäningen måste man prisa
Och skivtallriken spelade gång på gång
Salomos Höga visa.

Jacques Prévert
övers. Claes Hylinger

Satan, you're a born humorist - Supermen! The First Wave of Comic Book Heroes

Utgivningarna av gamla serier har ökat rejält på senare år. Förlaget Fantagraphics har återutgett flera av de lite underligare, obskyra serierna. Såsom Hank Fletcher-volymen I shall destroy all civilized planets. Två serier av Hank Fletcher finns med i den nya volymen Supermen! The FIRST WAVE of COMIC BOOK HEROES 1936-1941, redigerad av Greg Sadowski.

Volymen samlar tjugo serier ur magasin runt tiden av Stålmannens genombrott. Den säjer sej utgöras av tidiga superhjälteserier. Och det, förvånansvärt dåliga, förordet av Jonathan Lethem handlar om superhjältar och om hur dessa serier ger en ny syn på genrens ursprung. Vad han i all sin hyperbol säjer är egentligen bara att serier förr var annorlunda men ändå kan påminna om nyare. Problemet med förordet är antagandet att detta är serier modellerande sej efter Stålmannen.

En av serierna är en kopia av Mandrake, en serie som föregår Stålmannen med ett par år. Och flera av de andra hjältarna är rymdhjältar. Att Fantagraphics säljer boken som en med tidiga variationer av superhjälten är kanske förståeligt med tanke på genrens roll i USA.

Det finns superhjältar i boken. Som den ena av de två Hank Fletcher-serierna. Fletchers absurda serier ses ofta som en slags kalkonserier. Men det finns flera enskilda paneler som är fascinerande.

Att läsa hans serier är dock mest ett nödvändigt ont för att få mer ut av genombläddrandet senare.

Det gäller de flesta av serierna i volymen att de är bättre att bläddra i än att faktiskt läsa igenom. Uppbyggnaden av historierna är ofta stel. Men också i de sämsta finns som regel här åtminstone en bild, en panel att glädjas åt. Som denna segerdansande robot:

Urvalet domineras av serietecknare som senare blivit kända. De skrev och ritade ofta under pseudonymer. Först efter att ha läst de två Will Eisner-serierna ser jag i de fylliga noterna där bak att de är gjorda av Will Eisner. Jag tyckte ena var bra och den andra inte så bra. När jag går tillbaka och läser om den sämre Eisnern så får den dock mer mening i det att jag ser saker som finns hos den senare Eisner.
Andra serietecknare som är representerad är Jack Kirby, som man genast känner igen trots att han inte utvecklat vare sej kirbyprickar eller kirbycollage än, och Jack Cole, Plastmannens skapare.
Jack Coles tre serier i volymen är höjdpunkten. Och de enda av serierna som man skulle vilja se mer av.
I The Comet, som citeras i rubriken, så visar Cole upp hur levande en flygande tecknad figur faktiskt kan se ut.

Se hur vår hjälte flyger runt medan han dödar poliser. Alla pojkars dröm. (Han är hypnotiserad).
Medan Silver Streak påminner mycket om Plastmannen i dialog och humor. Och The Claw (se överst på inlägget)är en bizarr monstruös jätteversion av Fu Manchu. (Rasismen lever och mår väl i dessa serier. I en av serierna så tänkte jag först att den groteska rymdvarelsen måste ha påverkats av en rasistisk nidbild av en asiat. Men det vart menat att va en asiat.)
Också Basil Wolverton finns med med en serie. En rymdhjältehistoria som ser såpass wolvertonsk ut att den ser lite apart ut i volymen:

I stort är serierna mer fascinerande än bra. Men även om jag kanske inte kommer att läsa om särskilt många av dem lär jag säkert ta fram boken för att bläddra i.

Chris Wares Quimby the Mouse - nu som tecknad film

På Kevin Churchs blogg BeaucoupKevin hittar jag denna animerade Quimby the Mouse-kortfilm. (Som kommer från ett avsnitt av This American Life där man också kan höra Joss Whedon sjunga en av sångerna från det sjungda kommentarspåret på Dr. Horrible's Sing-a-long blog-DVDn).
Kortfilmen bygger på Chris Wares strippserie och är animerad av John Kuramoto. Sången som ackompanjerar filmen är gjord av Andrew Bird.

Kevin Church jämför kortfilmen med ´de från den tecknade filmens guldålder. Och han kallar Quimby the Mouse för Anti-Itchy and Scratchy. Nu är ju Itchy and Scratchy en parodi på Tom och Jerry och liknande som går tillbaka till äldre källor.
Den som främst märks som påverkan för Ware här är George Herrimans Krazy Kat. Ware har formgivit albumutgåvor av Herrimans serie.

De serier filmen bygger på är de kallade "Sparky's best comics and stories" i Quimby the Mouse. Specifikt de där Quimbys motpartner är ett levande avhugget huvud.

Quimby the Mouse är nog min favorit av Wares böcker. Den samlar seriestrippar från Acme Novelty Library 2 och 4.
Här visar Ware sin riktiga styrka när han tar i sär skämtserien och sätter ihop den igen till en varelse som på ett plan är väldigt bekant men på andra sätt märkligt främmande.

Tematrio om omläsning, om att läsa om

Lyran har Tematrio om böcker man brukar läsa om.Nuförtiden läser jag om mer än jag läser nytt. Men det är mer sällan jag läser om en bok från pärm till pärm så som jag gjorde när jag var liten och förkyld och läste om narnia- och ozböckerna.

Om jag ändå läser om hela böcker är de ofta korta och av det lättsammare slaget som

Monsieur av Jean-Philippe Toussaint

en bok jag läst om otaliga gånger. Den är egentligen lite svår att beskriva. Den aldrig namngivne Monsieur driver genom livet och gör inget speciellt: "I han sinne var det där som det alltid rådde samma nattliga ljus." En riktig good-feelbok.

Jag har ofta tänkt läsa någon av Gertrude Steins stora tunga verk såsom Makings of an american, men istället så blir det att jag läser om
Melanctha

Den korta romanen ingick från början i Three lives. Jag har inte läst de andra två berättelserna. Den rytmiska prosan och de många upprepningarna gör att denna berättelse om den unga svarta flickan Melanctha är lätt att fastna i även om man egentligen bara tar fram den för att bläddra i den. Det skulle kunna vara den bok jag läst flest gånger.

Och då

En illojal europés bekännelser av Jan Myrdal

Denna omarbetning av de tidigare två romanerna Rescontra och Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (Samtida bekännelser... finns i nyutgåva från Modernista) skrevs ursprungligen på engelska och kom ut i USA 1968. Först i slutet av 80-talet kom en svensk översättning.
Denna uppgörelse med en eurocentrisk världsbild är en rolig och tankeväckande bok. Jag läste Bekännelser... först flera år efter de andra. Så redan den första läsningen var en slags omläsning. Den nya versionen kommenterar de tidigare försöken på ett intressant vis.
Det brukar sluta med att jag läser om stora delar av de tidigare två romanerna den bygger på. Vilket kanske är att ta i. ""Endast under vissa betingelser är två plus två fyra, svarar jag som sant är. Men jag formar också läpparna till ett leende. Då ler alla tillbaka och vi skrattar befriat, och de är övertygade om att jag är en skämtare."

Dhalgren, Delany

"'I've probably made all sorts of mistakes, I know.'
He finished reading it and looked up, confused.
'How'd you do that?'
'It stayed with me, very clearly.'
'All of it?'
'It's only eight lines, isn't it? It sticks very persistently in the mind. Especialy considering it doesn't rhyme. Did I make any terrible mistakes?'
'You left out a comma.'
...
"is it all right that I remembered your poem; and wrote it down?'
'Eh...yeah." He smiled and wished desperately she would correct that comma."

Huvudpersonen i Dhalgren, kallad Kid eller ibland Kidd (han har glömt sitt namn) ser bara det saknade kommat när han ser på en renskrivning av sin dikt. De dikter han skriver ges ut i en volym och, åtskilliga hundra sidor senare, säer förläggaren som gått genom dikterna att han lagt till ett komma, samma komma, som han tyckte fattades. Kommat fanns aldrig med i Kids originaltext till dikten.

Dhalgren skrevs av Samuel R. Delany mellan åren 1969 och 1973 efter att först ha haft svårt att få boken publicerad kom den ut 1975 och blev en stor försäljningssuccé. Den 900-sidiga romanen handlar om en stad: Bellona som blivit avskärmad från resten av världen. Varför förklaras aldrig riktigt. Till denna stad kommer en halv-indian som förlorat minnet. Folket i staden, som är väldigt lika newyorkare anno 1969, börjar kalla honom the kid.

I introduktionen till Delany-brevsamlingen 1984 menar Kenneth R. James att en jämförande läsning med Thomas Pynchons Gravitationens regnbåge, "that other gargantuan novel of social system-and-chaos" borde göras. Och ett recensionsutdrag på baksidan av den pocketutgåva jag läst kallar boken en "Joycean tour-de-force of a novel". Och Dhalgren har ryktet att vara en svår, experimentell roman. Men merparten av Delanys text är egentligen jämförelsevis rätt enkel. Det är först de sista 100 sidorna som det direkt experimentella, sidor med text infogade i huvudtexten, tar vid (att en 900-sidig roman går och blir mer svårläst de sista 100 sidorna är faktiskt lite irriterande.)

En av anledningarna till Dhalgrens rykte som en svår roman är att det är en genreroman. Delany hade tidigare skrivit SF-romaner som fått en viss framgång. Dessa var tematiskt radikala men formmässigt konservativa. Inom SF-världen fanns ett stort motstånd mot Dhalgren som inte minskades av att boken gick och sålde över en miljon exemplar.

Mycket av boken hade kunnat stå kvar som den är även om den skrivits som en vanlig roman. Kid samtalar visserligen med en man som gått på månen, i ett av de bästa avsnitten av boken, men sen några år tillbaka hade det ju kunnat vara med i en realistisk roman. De dagar Kid förlorar tjänar mer som ett modernistiskt stilgrepp än som en SF-markör. Men i och med att boken är en science fiction-bok tenderar läsaren värdera dessa tidsförskjutningar annorlunda.

I sina senare kritiska arbeten har Delany menat att SF som paralitteratur snarare än att avgöras av innehåll som rymdvarelser eller avskärmda städer i den nära framtiden utan att det finns förförståelser, en slags tolkande protokoll för texten. Att vi vet att en text är genre gör att vi läser den annorlunda.

Att Delany ändå skildrar det sena sextiotalets motkultur är rätt uppenbart. Men när han vid ett tillfälle kallar det kollektiv huvudpersonen på pikareskt vis blivit ledare för för blomsterbarnens efterföljare så är den tvetydighet som genren ger till tidsperspektivet säkert medveten. Vi vet inte om han menar att den faktiska sena sextiotalsscenen som han skildrar är efter hippiekulturen eller om beskrivningen har att göra med bokens nära-framtid:scenario.

Romanen har kanske inte så mycket till handling. Kid driver omkring genom staden. Hans flickvän spelar munspel, hans femtonåriga pojkvän är omogen. Han hamnar i slagsmål, blir en berömdhet. Boken handlar inte så mycket om det som händer som om hur man beskriver det som händer. I en scen följer Kid med en ny bekant på en tur genom staden och bemärker att det alltid är en ny stad när man vandrar med någon ny.

Också de många sexskildringarna, för sin tid djärva beskrivningar av både homo- bi- och heterosexuella kombinationer, som var en anledning till försäljningssuccén (förutom citatet om Joycean ovan och det Umberto Eco-citat som finns på de flesta Delanyböcker så är det tredje citatet ur en recension i Penthouse) handlar mycket om hur olika människor skildrar samma situation annorlunda. Trots alla trekantsskildringarna handlar Dhalgren snarare om det där saknade kommat.

Clannad 2

Clannad 2 är, som namnet antyder Clannads andra album. Det kom 1974 ett år efter deras första platta. Clannad var en irländsk syskonskara som på det första albumet hade spelat in en blandning av låtar på engelska ock iriska. Särskilt de iriska låtarna hade blivit en mindre succé, intresset för språket ökade på denna tid, och när uppföljaren kom var det inte bara med större andel låtar med obegripliga titlar utan det kom också ut på det irisk-språkiga skivbolaget gel-linn.

Clannad kom senare att bli kända för att blanda folkmusik med elektronica och jazzrock och annat som inte var så bra.
På Clannad 2 finns ett musikaliskt experimenterande men det är mindre märkbart, tyglat av användande av mestadels traditionella instrument.
Albumet är ändå betydligt mer nydanande än den mer populära tredje skivan Dúlaman.

Ett sätt skivan ger ny energi till de gamla sångerna är helt enkelt att blanda olika sorters. Mer än någon annan Clannad-skiva är albumet komponerat just som ett album, balanserande musiken. Något folkmusikskivor inte alltid är så bra på.

För sej skulle By chance it was låta aningens mesig men mellan de två danslåtarna
Rince philib a coil och Rince Briotanach funkar den utmärkt.

Den blandning mellan finstämda sånger och rytmiska danser som finns på albumet finns ibland i själva sångerna. Som öppningsspåret An Gabhar Bán som så många sånger handlar den om en vit bock.

Och även om det experimenterande på skivan handlar mer om rytmer så bryter här in tidstypiska blandningar med spåret som inleder andra sidan: Dhéanainn Súgradh där efter halva låten trummor och elgitarr läggs till instrumenten.

Clannad 2 är ett av de bästa folkmusikalbumen.

Du hittar mej i trädgården (ifall det inte öser ner)

Scen från Zappa

En mindre trevlig scen från filmen Zappa:

Zappa

I kväll kl. 8 visar dansk TV2 Bille Augusts Zappa från 1983. Så om du har dansk tv och inget annat för dej så bör du se den. Annars bör du försöka få tag i den på annat sätt om du inte sett den. Då den, liksom Augusts nästa film Tro, hopp och kärlek med liknande tema är väldigt bra.

Sen gjorde han en massa mög.