måndag 12 oktober 2009

Tre om Kina


Lyran har kinesiskt tema på sin trio i dag. Apropå Kinas nationaldag den förste. Då fick Kina här sin 10 bra-lista. Så där finns redan en del kineser. Men temat gäller också böcker som handlar om eller utspelar sej i Kina. Så tre sådana:

Morbror Sven och kulturrevolutionen av Lars Gustafsson
Den inledande novellen i samlingen Berättelser om lyckliga människor. Morbror Sven är en laboratorieingenjör som bli skickad till Kina av sitt företag mitt i början av kulturrevolutionen. Som ställs inför ett ingenjörsproblem och kulturella skillnader. "Kort sagt, ett studium under natten av Ordföranden, Kamrat Maos skrifter hade övertygat honom, Morbror Sven, om att vännerna var på rätt väg. Det måste vara möjligt att sammanfoga en propelleraxel av separata smidesstålstycken." Gustafssons bästa novell.

A brief history of chinese fiction av Lu Hsun
Den litteraturhistoriska forskningen har gått framåt sen Lu skrev den på 1920-talet. Så årtal och sånt ska man nog gå till andra böcker efter. Men Lu beskriver den kinesiska litteraturen genom utdrag ur verken. Dessa är väldigt väl valda och gör att boken fortfarande är en utmärkt introduktion till den klassiska kinesiska prosan och en mycket underhållande läsning.

Rapport från kinesisk by av Jan Myrdal
"Vägen till revolutionen ja. Det är ju många år sedan nu och mycket har jag kanske glömt. Men jag skall försöka berätta vad jag kommer ihåg. Jag fick ju aldrig gå i skolan som barn, vad jag lärt mig har jag lärt på fritid och i partiskolan. Nu kan jag läsa tidningar och brev, men inte mer. Jag är ju jordbrukarson så allt kanske inte blir lika klart som om jag fått studera mer." Bai Yude, gammal ganbu, 60 år (NU DIREKTÖR FÖR YAN'ANS VATTENREGLERINGSBYRÅ)
Rapport från kinesisk by från 1963 tillhör de mest översatta av de svenska böckerna. Myrdal låter ett par av byborna berätta om livet i byn och om hur det förändrats. Ibland berättas det sen kort om dessa bybor.
På senare tid har det varit en mindre backlash mot boken. Den kritiseras för att Myrdal inte kunde kinesiska, inte spelade in samtalen och inte själv kunde fritt välja byn han bodde i. Allt detta kan man diskutera och bör tas i beaktande om man ser boken som historisk källa. Men det framgår i texten och boken var inte ett forskningsarbete.
Det är fortfarande en stark berättelse om en by och en tid. De röster som talar här och deras berättelser hade vi varit utan om Kinas beskrivande enbart överlämnats till sinologer.

10 bra spanska böcker


Ännu en nationaldag, ännu en 10 bra...-lista.

Lazarillo de Tormez
Pikareskroman från 1554, författare okänd. Främsta anledningen till att Le Sages Gil Blas utspelar sej i Spanien. Senare pikareskromaner sväller upp till hiskeliga format. Men den anonyme författaren till den här förstod att hålla sej till det korta formatet.

Elia Barceló - Guldsmedens hemlighet
En man faller tillbaka i tiden och möter en kvinna han som ung kommer att inleda ett förhållande med. En melankolisk kort roman från 2003.

Camilo José Cela - San Camilos afton, dag och vecka år 1936 i madrid.
En del författare är lika bra som det säjs.

Cervantes - Don Quijote
Något av en klassiker.
Symposions utgåva med Jens Nordenhöks oavkortade översättning är, även om den är vacker, tyvärr inte särskilt bra. Där att läsa Lidforss översättning även i reviderat skick är som att läsa en gammal äventyrsroman så får Nordenhöks säkert mer korrekta text inget fotfäste. Den glider förbi.
Man bör ändå börja med en bra förkortad version. Även om alla avvikelserna till långa andra historier hör till bokens charm. Forumbibliotekets förkortade och revderade version har med en av dessa utvikelser men håller sej annars främst till huvudhistorien. Tyvärr är pocketvarianten, trots fint omslag, svårläslig rent typografiskt.

Rodrigo Fresán - Kensington Gardens
De flesta spanskspråkiga författare är inte spanjorer. Och detta är en lista med böcker från Spanien. Men nationell tillhörighet är nuförtin ett suddigare begrepp. Fresán är en argentinsk författare som sen 10 år tillbaka bor och är verksam i Spanien.
Kensington Gardens handlar om barnboksförfattare Peter Hook, vars föräldrar var rockstjärnor. Genom boken får vi redogjort för hans böcker. Såna här fiktiva författarskap är nästan alltid kul. Här gjort lite som en blandning av Philip José Farmers vonnegutpastischer och de tidiga läsbara John Irving-romanerna.

Giménez - Barnhemmet
Seriealbum om ett barnhem i Francotidens Spanien. Lite i samma genre som Art Spiegelmans Maus eller Marjane Satrapis Persepolis. Fast ännu bättre.

Juan Goytisolo - Förbjudet område
"Bland de romaner jag mellan arton och tjugofem års ålder slukade - antingen på franska eller i dåliga spanska översättningar som smugglades in från Buenos Aires - fanns det inte en enda som var skriven av en spanskspråkig författare. Den undervisning man bestod mig i skolan fick mig inte bara att avsky vår egen litteratur - som i deras händer förvandlades till en provkarta på pedantiska noter och kommentarer och sönderhackande tolkningar - utan den gjorde mig även övertygad om att det inte finns något i denna litteratur som var värt att stifta bekantskap med."
Första delen i en självbiografisk svit.

Julio Llamazares - Vargmåne
Om ett gäng republikanska soldater som gömmer sej i bergen efter det spanska inbördeskriget. Llamazares böcker är alltid spännande och bra.

Lorca - Närmare bläcket än blodet
Lasse Söderbergs tjocka urval ur Lorcas poesiproduktion.
Borges kallade en gång Lorca för en populärpoet. Nu menade han det som något negativt. Men det finns en omedelbarhet hos Lorcas dikter som gör att de ofta kan uppskattas också av dem som inte brukar läsa poesi.

Alvar Núnez Cabeza de Vaca - Skeppsbrott
En reseberättelse från 1500-talet. Såna här historier var roligare på en tiden. Författaren lider skeppsbrott, blir tillfångatagen av indianer ,svälter, hamnar i krig. Det finns många reseskildringar från senare år som hade piggats upp om författaren hade haft det bara en tiondels så eländigt som Nunez.

söndag 11 oktober 2009

Up the walls of the world - en roman av James Tiptree jr.

"Maybe there's a world where the females are so strong they just hold the males and squeeze them out onto the egg and keep the eggs themselves! And we'd have all the Skills and respect!"

Up the walls of the world från 1978 är en av endast två romaner som sf-författare James Tiptree jr. skrev. Den brukar inte anses vara ens i närheten av de noveller som gjort henne känd. Jag var helt inställd på att ha en annan uppfattning. Kanske mest för att det alltid är trevligt att kunna tycka annorlunda än den rådande meningen. Som att man kan se Ezra Pounds glädje mellan raderna när han skriver att Paradiset är den bästa boken i Dantes Den gudomliga komedin. Men också för att det är något när jag börjar läsa med boken som tilltalar mej.

Tyvärr är det som är bra i boken endast det som är bra med Tiptrees noveller utdraget.

Tiptree jr. hette egentligen Alice Sheldon. Under många år var hennes riktiga identitet och okänd. Först ett år innan Up the walls of the world kom ut blev hennes rätta namn och därmed också att hon var kvinna avslöjat.

Tiptrees noveller berättas nästan alltid ur en manlig karaktärs perspektiv. I ett par tillfällen då vi istället framför får följa en kvinna så har hon gett ut novellen under en kvinlig pseudonym. I denna roman finns dock två historier. Ena från vår värld med en rätt typisk manlig Tiptree-protagonist. Medan den andra historien följer en hona i ett annat mycket annorlunda samhälle. Beskrivningen av denna värld påminner om Tiptrees mer märkliga berättelser, men något förenklad.

De två berättelserna möts. Och i det mötet känner man igen allt som gör Tiptree jr. till en av de största i genren. Könstemat och det annorlunda perspektivet. Att se en värld inte bara med andra ögon utan med ett annat väsen.

Men det är bara under korta avsnitt det glimrar till. Där novellerna på samma teman är lysande alltigenom. Jag skulle inte tveka att sätta en novellsamling av James Tiptree jr. i händerna även på en som inte läser sf. Medan den här romanen främst kan intressera den som uppskattar experimentell sf från 70-talet.

Å andra sidan tillhör jag de som gillar experimentella sf från 70-talet. Även om den som här bara är lätt experimentell. Och det finns ett kort kapitel, det tjugonde, när romanen närmar sej sitt klimax som är perfekt. För att åter tala med Pound så finns det ibland rader i verk som är anledningen till att det skrivits. Det dussin rader som utgör det tjugonde kapitlet gör att boken är värd att läsa.

Men börja med novellerna.

KAPITÄL

Händerna stora som dasslock och
med ett flin större än deras paradis

se där vår anfader
och hur det är dej han flinar åt

och när då den åsnan människosonen
stod vid den nymålade helvetesporten
och bank bank bulta för å komma in

och hämta upp sina trogna smilfinkar och
jasäjare då ville han som på nåder
låta gammelman följa med pojkvaskern

men Adam gjorde en förvånansvärt komplicerad (hans tid
var en tid innan talet så kroppspråket var istället
mer utvecklat) obscen gest åt barnet

och flög upp i det högsta trädet
som en gök i hasor

(dikten är inspirerad av ett av Gun Kessles fotografier från franska 1100-talskyrkor i När västerlandet trädde fram)

lördag 10 oktober 2009

M

M i Lyrans nobelfapet:

Harry Martinson

Att jag i min kritik av nobelpriset för ett tag sen utgick från ett klipp när Harry Martinson och Eyvind Johnsson fick priset 1974 ska inte ses som att jag ogillar dessa två författare. Jag har läst både de och de tre författare som där kritiserade priset med nöje. Deras pris öppnade upp för en kritik mot priset och kom att försvaga det. Men det är ju bara bra.

Jag har Harry Martinssons två första diktsamlingar i förstautgåva - juvelerna i min boksamling. Och det är hans tidiga poesi jag tycker bäst om. Ett av mina bättre minnen från mina universitetsdagar är när vi under en dag fick, gruppvis, i uppgift att tolka en dikt. Vi hade "Kol" från Martinssons andra diktsamling Nomad. "Kommen ej ned med rubiner, med blålysande maneter/kvinnolemmar, bröd -/men räcken en världsskyffel över havet med Durhamkol!"

Paul Muldoon

Över huvud taget så får för få poeter priset. Jag tror att en femton år med enbart poeter som pristagare skulle göra priset mer populärt. Alla gillar dikter. Muldoon är en poet från Nordirland. En av mina faviritdikter med honom är "Skärtorsdag" som finns i Muldoon-bestof-samlingen Att möta britterna i Enhörningsserien (som jag tror fortfarande går att köpa från förlaget). Just nu hittar jag inte mitt exemplar så här kommer den istället på engelska:

Holy Thursday

They're kindly here, to let us linger so late,
Long after the shutters are up.
A waiter glides from the kitchen with a plate
Of stew, or some thick soup,

And settles himself at the next table but one.
We know, you and I, that it's over,
That something or other has come between
Us, whatever we are, or were.

The waiter swabs his plate with bread
And drains what's left of his wine,
Then rearranges, one by one,
The knife, the fork, the spoon, the napkin,
The table itself, the chair he's simply borrowed,
And smiles, and bows to his own absence.

(Tidigare har SÖNDAGSUTFLYKTEN varit Veckans dikt här.)

Motivering: Att läsa Muldoon är som att se en gymnast under OS (fast inte tråkigt). Hans språk gör saker man inte trodde språk kunde göra men ändå ser det lätt ut. Han blandar gammal ny låg och hög engelska men hans poesi flyter alltid lätt fram. Han förnyar sitt språk, och de språk som han översätts till, samtidigt som hans dikter alltid handlar om något.

Och så ser han bedårande ut:

Åtta länkar en lördag


Things we can do in our sleep av Rene Engström
En dagboksserie av den kanadensisk-svenska serietecknaren Rene Engström.

Early one morning in the forest (del 1) av Rasmus Gran
Rasmus Gran har påbörjat en serie som skiljer sej lite från hans tidigare. Han började rita den när hans elever inte dök upp. Den svenska elevkårens lättja är vår vinst. Hittills är serien uppe i 4 avsnitt eller sidor. Ser bra ut.

Nilles Litteratur om Raymond Queneaus Zazie
Romnen Zazie av Raymond Queneau använde sej av det franska talspråket på för tiden nya sätt. Själv har jag bara läst boken i översättning. Men det här inlägget på en danska blogg handlar om den franska originaltexten. "Doukipudonktan!!!"

Lyrans Jorden Runt 2.0
Bloggen Lyrans Noblesser har en virtuell bokcirkel Jorden Runt på 8 böcker. (Ett av (de tre) valen från Östeuropa var förra gången Herta Müllers Hjärtdjur. I samband med att Müller fick nån mindre utmärkelse häromdagen så ger Lyran i sitt inlägg om detta också länkar till de av jordenrunt-deltagarna som skrivit om Hjärtdjur.) Nu är den andra bokurvalet till den andra resan uppe. Det verkar vara ett bra urval av böcker.

Darkseid Jenkins
Darkseid som luffare. På twitter. På en radiokanals blogg stod det nyligen om HoboDarseid. Matt Fraction som skriver den passade på att använda detta som ett sätt att avsluta skämtet "NATIONAL PUBLIC RADIO YOU ARE THE NEMESIS OF FUN. CRACK, *YOU* ARE THE NEMESIS OF MY HEART. ONE OF THE TWO OF YOU HAVE KILLED ME." Så nu finns hela verket avslutat.

'I want to vapourise you with a death ray from space'
"Since the dawn of time, humans have wanted to kill other humans from space. The Bible's full of it. Indeed, to this day, many committed Christians believe that only an orbital death ray can make them worthy companions of God."
Artikel i Wired av Warren Ellis om nya tekniska landvinningar.

Bald Midget In Peanut Shocker
Roger Landridge postar en sida han gjorde till en utställning kring Charlie Schulz (skaparen av Snobben.

fredag 9 oktober 2009

Deus ex machina - Medea vs The God-Weapon


I Grant Morrisons Final Crisis finns en anordning som kallas dels Geh-Jedollah-The Absolute, dels Mirachle Machine och dels God-Weapon. Detta är bara en av de många Deus Ex Machinerna i verkets överflödande final. Men att Morrison ger den namn som tillsammans åkallar denna narrativa devis med tvivelktigt rykte är något av ett ställningstagande.

Deus ex machina brukar användas när en upplösning kommer utan att tidigare etablerats i verket och löser allting. Kungen i Molieres Den inbillade sjuke är ett exempel. Men termen beskriver ett grepp inom det antika draman.

I Euripides Medea, som utgår från samma Jason-sägner som Morrison flitigt hänvisar till i Final Crisis, blir Medea i slutet hämtad av en vagn som flyger iväg med henne bort ur historien. Det finns också antika pjäser där Deus ex Machina känns påklistrad. Men greppet tillhör genren.

Och på samma sätt kan det säjas tillhöra flera av de mindre ansedda genrerna idag. I fantasy, en del science fiction och superhjälteserier så är användandet av olika slags deus ex machini något som tillhör dessa genrers redskap.

Också modernare absurd prosa och dramatik kan mer bokstavliga dei ex machini förekomma. Men de används där ofta med en viss ironi eller förskjutning - deus ex off-machina.

I rätta händer kan deus ex machinan ge fullt tillfredställande upplösningar.

torsdag 8 oktober 2009

Grant Morrison och Final Crisis


En välvillig syn på de så kallade event comics som med jämna mellanrum kommer från de två stora serietidningsförlagen i USA är att de är något unikt för genren.

Hjältar som hälsat på i andra hjältars berättelser har funnits sen Jason och Argonauternas dagar (en historia som hänvisas till i sista avsnittet av Grant Morrisons Final Crisis.)
I dag är crossovers vanliga i TV-serier. Jerry Seinfelds granne Kramer kan hälsa på i en mindre populär sitcom. En läkare i Grey's anatomy får en egen enfaldig serie.

Men i serietidningarnas värld kan man låta en mycket stor mängd karaktärer från olika tidningar och olika genrer mötas i en och samma tecknade serie. Vilket är vad som sker i dessa event comics. Ofta är de också från genrer som inte var menade att höra ihop från början. Lite som i den Saturday Night Live-sketch där vi får fortsätta följa Seinfelds karaktär i fängelset från TV-serien Oz.

Final Crisis kom från början ut i sju extra långa serietidningar. Den tecknades av J. G. Jones som Morrison tidigare samarbetat med i Marvel Boy (till början tecknades den av Jones som efter ett par nummer inte längre hann med. Så flera tecknare har tecknat den senare delen av boken. En alltför vanlig händelse i mainstreamserier. Läser man Love & Rockets eller Acme Novelty Library så slipper man att Ware eller Hernandez-bröderna byts ut mitt i berättelsen).
I den samlade utgåvan finns också två serier som spunnits ut från Final Crisis och som också skriviys av Morrison. Den ena av dem den mycket underliga underbara Superman Beyond 3D tecknad av Doug Mahnke, som tidigare samarbetat med Morrison i Seven Soldiers: Frankenstein. (I ett försök att ge serien en viss visuell enhetlighet trots Jones-bristen så lät DC Comics Mahnke också teckna sista numret. Vilket funkar rätt bra.)

Handlingen är både enkel och inte. I början av berättelsen hittas en krigsgud mördad. I bakgrunden håller det onda i form av Darkseid, en karaktär skapad av Jack Kirby som var en av förebilderna för Darth Vader, att ta över världen. Detta med hjälp av en Anti-Liv-formula, som matematiskt bevisar att Darkseid är den rättmätige härskaren över allting. Ett slags förvridet teodicebevis.

En gammal berättelse om gott mot ont alltså. Men den berättas genom korta scener i denna märkliga värld, och Morrison understryker och - till slut - hyllar det bisarra i denna serietidningsvärld. Scener som antyder historier utan att ägna tid åt förklaringar. Man får tillräcklig information för att pussla ihop en mängd historier men inte mer.

Japanska tonårshjältar: Super Young Team, ett planetarium fyllt med dimensioner, dimensioner som alla har sina egna världsomspännande kriser samtidigt. Men också de gamla vanliga männen, kvinnorna och tigrarna i kostym.

Serien blandar rätt normala mainstreamingredienser med mycket underliga bisarra sådana. Särskilt det sista numret avslutas i ett omfamnande av genrens märkligaste drag. Inte för att den går från mondän till udda. Redan prologen har en stark Jones/Morrison-felläsning av en av Kirbys mest ikoniska tvetydiga figurer. Medan det dystopia som tecknas i mitten är lite för likt alla andra dystopior.

De två spin-offserier som finns med i den samlade utgåvan visar bäst på blandningen. Den kortare av de två är en ointressant tecknad klichéfylld historia om vad nu redemption heter på svenska. Den andra är en gnostisk fabel om berättelsers innersta natur med lite Borges som krydda - berättad med hjälp av Stålmannen-analoger från olika dimensioner. Utsökt tecknad av Mahnke.
3D-effekterna är borttagna i den samlade utgåvan. Man får istället föreställa sej var de ska finnas - vilket passar det metanarrativa temat (att det inte klart framgår att det en gång varit 3D-effekter där kan man ha synpunkter på. Men av vad jag sett på nätet av 3D-effekterna så kännar teckningarna på att vara avklädda effekten.)

Detta är de två sidor som möts i Final Crisis. Den normala och ibland usla finns där mitt i det märkvärdiga. Men hela tiden är det en mycket morrisonsk upplevelse.

På mänga sätt anknyter serien till Grant Morrisons tidigare verk. Superman Beyond har limbot från Animal Man och är tematiskt länkad till All Star Superman (och den pekar framåt mot den kommande Multiversity). Den Övervakare som är fördriven till vår värld - sökande efter ett magiskt ord eller en magisk tanke anknyter till det gnostiska och till Morrisonserier som The Invisibles och Flex Mentallo.

En av handlingstrådarna utgår från ett gammalt Lagens Väktare-äventyr skrivet av Grant Morrison. Själva omvandlingen av Kirbys New God påbörjades i Seven Soldiers - också det en slags variant på crossovern. I allt väsentligt är det en Morrisonserie snarare än en serie med Stålmannen, Läderlappen och Mirakelkvinnan. Även om de nu är med. Fast Mirakelkvinnan (Wonder Woman) drar lite det kortare strået.

Det är en anledning att det är lite synd att Jones inte kunde teckna hela serien. Genom det tidigare samarbetet med Morrison hade hans teckningar ytterligare stärkt känslan av att det är ett arbete så att säja av auteuren Morrison. Det näst sista numrets lek med perspektiv är klart skrivna med Marvel Boy-tecknarens penna i åtanke. Istället bjuds vi under ett par kapitel på en sörja av tecknare.
Men också i de tidiga numrena kan man se att Jones haft ont om tid. De mer kosmiska scenerierna och fantasifulla kostymerna klarar han bra. Men i det basic stuff blir det lite stelt. Sista numrets teckningar räddas av Doug Mahnke - även om de inte är fullt lika fantastiska som i Superman Beyond.

Final Crisis har fått blandad kritik, även om de flesta är överens om att det fungerar bättre i samlad form. Och det har sina brister. Men det ger läsaren också en upplevelse som man inte riktigt kan hitta någon annanstans.

"-What is that music? Like I've known it all my life: so sad so hopeful so brave.
-The music of the spheres. The sounds of the tides of the infinite, breaking on our mortal strand. And bearing a wessel. Surging on a foam of gravitons, like some new Argo. It's cargo not Gods. Not monsters. But heroes."

H. Müller

Ur TACKTAL VID UTDELNINGEN AV BÜCHNERPRISET 1985

Alltjämt rakar Woyzeck sin kapten, äter de föreskrivna ärterna, plågar med sin oartikulerade kärlek sin Marie, hans land numera en stat omringad av gengångare: fältjägaren Runge hans blodige bror det proletära verktyget för Rosa Luxemburgs mördare; hans fängelse heter Stalingrad(...)hennes tyska minnesmärke Berlinmuren, revolutionens pansartåg stelnat till politik. MED MUNNEN PRESSAD MOT AXELN PÅ POLISKONSTAPELN, SOM PÅ SNABBA FÖTTER FÖR HONOM DÄRIFRÅN såg Kafka honom försvinna från scenen MEDAN HAN MED SVÅRIGHET SVALDE EN REST AV ILLAMÅENDE efter brodermordet. Eller som patienten som får läkaren nerbäddad hos sig i sängen, hans sår vidöppet som en gruva ur vilken maskarna krälar.

Heiner Müller 1929-1995
övers. Lars Bjurman, i Jag är en neger

Årets Nobelpris

"Svenska Akademin har utdelat årets Nobelpris till aderton svenska författare som önskar vara anonyma."

Tage Danielsson
1974
i Tankar från roten - "Andra tankeexperimentet: Saker som lätt kunde ha hänt"

onsdag 7 oktober 2009

Ola Larsmo och det dialogiska

I det där manifestet som var populärt att tala om för ett tag sen så fanns historiska romaner som en av de saker undertecknarna med Jerker Virdborg i spetsen lovade att inte skriva.

En författare som i flera av sina romaner utgått från den historiska romanen är Ola larsmo.

I DN skriver han nu i frågan.

Larsmo tar inte direkt upp den punkten på manifestet. Utan riktar in sej på dess hyllande av berättandet. Som Larsmo tycker författarna till manifestet, med många andra, ser alldeles för okritiskt på.

Flera kritiska röster mot Berättelserna kom i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Några nämns i artikeln. Larsmo gav 1990 ut essäsamlingen Odysséer där han, bland annat, skriver om realism och ett par svenska författare (Lars Andersson, P. C. Jersild med flera) som brukar säjas ingå i en svensk berättande tradition. Dessa essäer är påverkade av tidens postmoderna idéer. Intressant nog tar han där också upp en del av de "sjuttiotalister" (författare som debuterat under 70-talet) som Larsmos författargeneration enligt artikel stod i opposition emot. Det är en underhållande läsning.

En sak jag själv tyckte var lite underligt med Virdborgarnas manifest, som jag annars varken blev särskilt begeistrad eller upprörd över, var förebilderna i början. Moberg och Lagerlöf och de. Själva idén att de skulle utgöra en och samma tradition.

En del av Larsmos exempel är lite svaga. En anti-revolutionär slogan är väl til syvende og sist också en slogan. Särskilt om den utropas av en tråkig rockgrupp. Och de Kina-vänliga skandinaviska författarna var ofta formmässigt intressanta.

Men hävdandet av värdet av de polyfoniska rösterna, det dialogiska för att - som Larsmo gör - tala med Bachtin är intressant. Larsmos senaste Jag vill inte tjäna fick sin styrka genom att olika röster (och syner) fick beskriva romanens värld.

"Som om någons berättelse inte ofta utesluter någon annans." Larsmos romaner är på sitt sätt realistiska och berättande. Både de som utspelar sej i historisk tid och hans tidiga samtidsromaner. Men han har hela tiden attackerat sina berättelser, Berättelsen, från olika håll.

När Larsmo säjer att romanen räddar oss från de entydiga berättelserna kan jag lite tycka att det riskerar bli samma slags hyllande som i den Virdborgska kören. Jag har läst flera polyfoniska romaner som jag har svårt att se skulle kunna rädda någon eller något. Flera av dem skrivn av den Dostrojevskij som Bachtin byggde sin dialogiska teori på. Fler röster blir inte automatiskt bra.

Long Time Man

Tim Rose - Long Time Man:

I Herrens år 2008 hade jag ett tema här om Nick Cave & The Bad Seeds coverplatta Kicking against the Pricks.
Jag skrev lite kort om var och en av originalversionerna av låtarna på plattan. Och hade med originalversionen där det gick. (Du kan läsa inläggen här, om du rullar ner längst ner så blir det rätt ordning. Första inlägget är med Seldom Scenes Muddy Water.)

Kicking Against the Pricks-veckan var en stor succé så kom den oundvikliga uppföljaren: Kicking 2.
Där jag då skrev om andra låtar Cejvan coverat. Bland de "Long Time Man" med Tim Rose som Nick Cave gör på Your Funeral My Trial. Då gick det inte att hitta sången med Tim Rose på nätet. Så inlägget blev som det blev

Nu finns i alla fall "Long Time Man" med Tim Rose på youtube. Så den får bli veckans sång. Det är inte versionen från Tim Roses självbetitlade. Utan en senare inspelad på 90-talet. Och alltså inte den Cave utgår från i sin cover. Rätt omvandlad och inte riktigt lika bra. Denna version fanns med på Mojos Nick Cave-cd.