Tolkning av en Why's/Wise av Amiri Baraka

Wise I

(Why's: Nobody knows the trouble I seen, trad)

Hamnar du
vilse nån stans
omringad av
fiender
som förbjuder dej
att tala ditt språk
som förstör dina statyer
& instrument, bannlyser
din omm bomm ba boom
då har du problem
rejäla problem
tar de väck din
oom boom ba boom
ja då är du illa ute

hrmf!

det kommer nog att ta dej flera hundra år
att komma
loss!

Amiri Baraka
översättning Petter Malmberg
(jag har avstått från att försöka översätta ordleken med Why's och Wise. Men jag tolkar den så att de olika Why's, som i detta fallet spiritualen "Nobody knows...", ställer frågan och Barakas dikt eller griole svarar.)

They put the B i nobel - en bytte språk, den andre namn

Lyrans nobelalfabet har kommit till bokstaven B. En fordom och en framtida pristagare:

Samuel Beckett
Beckett har jag haft med åtminstone tre gånger tidigare i det här sammanhanget (liksom skämtet i rubriken är en repris). Men då enskilda verk. Att han vart med så många gånger är för att han är tre gånger så bra som din gängse nobelpristagare.

Irländaren Becket skrev sina första romaner och pjäser på engelska. Men fick sitt konstnärliga genombrott med Molloy-trilogin som han skrev på franska. Populärare än hans romaner har varit hans pjäser som med sina inslag av grov komik har blivit publikfavoriter. Men han har också en allvarlig sida.

I slutet av förra året listade jag hans tio bästa verk. Och den listan står jag för än i dag. Även om det finns ytterligare flera bra böcker av Beckett. Vars författarskap är jämnt men mer brett än man brukar framställa det.

Amiri Baraka
Den afro-amerikanska poeten, dramatikern och musikessäisten Amiri Baraka debuterade i slutet av 50-talet. Då hette han LeRoi Jones. Jones litterära genombrott var en essäsamling om musik kallad Blues People. Efter den började också hans poesi, tidigare väldigt beatinspirerad, att hitta sin egen röst. När han blev svart nationalist fördjupades också hans ämnesval samtidigt med namnändringen.

En ytterligare radikalisering, inledandet av hans marxistiska period, ledde till att många av de kritiker som tidigare hyllat honom började avfärda hans arbeten som alltför politiska. Där han förr var poet hade han nu blivit propagandist, hette det.
Att denna så kallade propagande var formmässigt intressant, nyskapande och helt enkelt väldigt väldigt bra var något dessa förment opolitiska kritiker inte lyckades se.
På senare år har hans verk emellertid fått en viss kritisk upprättelse. Något de hyllade självbiografiska böcker han gett ut på senare år hjälpt till med.

Jag har skrivit lite mer om hans författarskap på länken ovan. Han är i korthet väldigt läsvärd. Även om man inte skulle vara en arg maoistisk svart man.

Det finns tyvärr inte så mycket Amiri Baraka/Le Roi Jones på svenska. Som LeRoi Jones var han ett tag i slutet av 60-talet rätt populär i Sverige. Hans enaktare "Tunnelbanan" (i antologin I en akt spelades flitigt.

Han bör få priset (förutom för att det nog skulle leda till fler verk av honom på svenska) för att han på ett innovativt sätt och med ett starkt språk skildrat vårt samhälles slagfält.

Flight of the conchords

"Carol Brown":


Jag såg nyligen klart andra säsongen av Flight of the conchords. En komediserie om bandet Flight of the conchords som består av två nyzeeländska musiker som bor och försöker slå igenom i USA. Monkees för hipsters.

Låten "Carol Brown" där den ene av bandets medlemmar sjunger om hur hans gamla flickvänner lämnat honom, med dessa ex formande en kör i bakgrunden, är ett av de bättre musiknumren i serien.

Raden "There must be 50 ways that my lover left me" anspelar på Paul Simon-låten "50 ways to leave your lover", en ofta hommagerad sång ("I can't touch you anymore" med Magnetic Fields är ett annat exempel). Sammanförandet av gamla flickbekanta finns också som tema i en annan Paul Simon-sång: "Kodachrome" (här med Conor Oberst). Som "Carol Brown" påminner mer om.

Senare i säsongen så uppträder Flight of the conchords som Simon & Garfunkel-lookalikes. De mumlar igenom "Parsley, Sage and Thyme". Det är roligt. Den ene av bandmedlemmarna blir ihop med en Art Garfunkel Lookalikegroupie - vilket inte är så där jätteroligt.
Andra säsongen är något jämnare än första.

Den börjar sändas på tvåan den 12:e maj. Alltså nästa onsdag.

Djurtämjare

"Dierentemmer" ("Djurtämjaren"). Målning från 1959 av den holländske poeten och konstnären Lucebert.

Fler bilder av Lucebert kan du hitta i detta galleri på Luceberts officiella hemsida.

Svenska Akademiens skadliga inflytande

I en intervju med Jan Myrdal från 1969 i tidskriften Böckernas värld så avslutar intervjuaren Björn Nilsson med att låta Myrdal lova att han aldrig blir ledamot i Svenska Akademien. Myrdal försäkrar detta och ler brett.

Häromdagen hade Jan Myrdal en artikel i DN apropå en värderingsbiografi över Carl David af Wirsén av Per Rydén. Den handlar minst lika mycket om Akademien som om Rydbergs bok.
Malte Persson skriver i ett blogginlägg att den är ett exempel på recensioner som handlar om annat än boken som ska recenseras och att resultatet blir halv- eller obegripligt.

Och artikeln tar ett eller två för många sidospår (Myrdal har alltid refererat till sitt tidiga skrivande men på senare år tenderar dessa hänvisningar att ta över texten). Men jag fann den ändå vara en intressant diskussion om Wirséns fortsatta inflytande.
Det är en diskussion föranledd av Wirséns bok snarare än en regelrätt recension. (Nils Schwarts recension handlar egentligen inte mer om boken. Men det är en större procent av den som gör det än Myrdals.) I och för sej är boken egentligen review proof. Tillhör man dem som vill läsa en 800-sidors värderingsbiografi över Carl David af Wirsén så har man nog redan förhandsbeställt den.

Myrdal menar att Rydéns bok är användbar och viktig. Och att läst samman med Gunnar Ahlströms Det moderna genombrottet i Nordens litteratur (som är en bra bok) så ger den en bild av vad som format dagens svenska litteraturklimat. Han menar, till skillnad från Rydén, att Wirsén kom att segra. Verket "ger möjligheter till en fördjupad diskussion om det bestående i det svenska intellektuella eländet".
Det eländet representeras främst av Svenska Akademien.

I mitt inlägg Är det dags att avskaffa nobelpriset i litteratur? så tog jag bland annat upp ett filmklipp från 1974 där tre författare kritiserade Akademien och nobelpriset. Dessa var Bruno K. Öijer, Karl Vennberg och då Jan Myrdal.

För att (inspirerad av artikeln) citera mej själv: "Jan Myrdal [...] menar att Akademin fyller en ordboksfunktion som är bra men att deras prisutdelningar är skadliga (om de får inflytande), då den får författare att rikta sitt skrivande till det etablerade litterära samhället." och "Myrdals kritik är en kritik mot deras prisutdelningar i stort. Men Nobelpriset ger De (inte längre) Aderton en legitimitet som liknande akademier i andra länder inte har." Att Nobelpriset ger Svenska Akademien en större legitimitet och därmed ett större inflytande var mitt argument snarare än Myrdals.

Men Myrdal säjer i DN-artikeln något liknande. Att priset "medfört att av det som i Sverige höll på att bli en obetydlig utkantsföreteelse[...]blivit till en stark och bestående ideologiskt styrande institution. Den är djupt skadlig för litteraturen på det svenska språket." Utkantsföreteelsen är då Akademien. 1974 hette det om priset får inflytande, så det är en rätt stor skillnad i tonfall mellan 1974 års och 2010 års Myrdal. Och det där emfatiska om-et kan man ofta sakna i Myrdals nutida texter.

Diskussionen kring Akademien i Myrdals artikel är ändå intressant. Särskilt partiet att det inte skulle betyda något om det var Jan Myrdal som var ständig sekreterare snarare än den (idrotts- eller militär-, jag har glömt vilket) historiker som är det nu. Även om jag lutar åt att 1974 års Myrdal hade mer rätt när han (liksom Öijer) såg Akademien och dess priser som mestadels ointressanta. Dess inflytande försumbart.

Ray Bradbury-filmatiseringar

Ray Bradbury skrev manus till ett par filmer. Som It came from outer space och John Hustons filmatisering av Moby Dick. I Dagbok med Fahrenheit 451 skriver Francois Truffaut att Bradbury skickat ett manus han gjort av sin egen klassiska fix-it-roman Invasion på Mars. Den kom senare, med ett annat manus, att bli en TV-serie. Bradbury tyckte att den enbart var tråkig och de flesta kritiker höll med honom.

Det finns förutom filmer baserade på Bradburys verk ett stort antal TV-avsnitt i diverse antologiprogram. Vilket, då Bradbury främsta verk är i novellformatet, inte är så förvånande.
TV-serien The Ray Bradbury Theatre byggde uteslutande på Bradburys noveller. En säsong av denna gick påsvensk TV. Avsnitten var av varierande kvalité. Men jag minns det som byggde på novellen "Folksamlingen" (i Oktoberlandet) som väldigt bra.
Rangordnade från sämst till bäst av de Bradbury filmatiseringar som jag har sett:

5. Sounds of thunder
Denna styggelse till film bygger på Bradburys tidresenovell "Åskmuller" (i Solens gyllene äpplen). I den råkar huvudpersonen trampa på en fjäril under en tidreseexpedition med firman AB TIDSSAFARI. Safarin går ut på att jaga dinosaurier. Fjärilens död leder till små oroväckande förändringar i nutiden (historien har också stått modell för en Treehouse of Horror-episod av The Simpsons.
Bradburys novell har en egentligen absurd premiss (på sätt och vis förklaras det varför de skjutna dinosaurierna inte förändrar historiens förlopp, men det är för historien bäst att man inte funderar så mycket på det) men gjord så pass elegant att man är villig att svälja den.
Filmen är inte särskilt elegant.

4. Something wicked this way comes
Oktoberfolket heter romanen på svenska. Det är inte en särskilt bra bok. Senare författare påverkade av Bradbury, som till exempel Stephen King (Det är en megaloman felläsning av den här sidan av Bradbury), har gjort bättre varianter på temana i berättelsen. Filmversionen är en hyfsad skräckfilm för barn med en del suggestiva scener.

3. Savannen
Det svenska hoppet på listan. TV-pjäs från 1983 regisserad av Tord Pååg. Med bland andra Börje Ahlstedt. Barnen, som i originalnovellen enbart beskrivs utifrån, får en mer framskjuten roll. En scen där pojken föreställer sej sin egen begravning, som spelas upp på deras nya TV-vägg, har lagts till. Det är synd om barnen i den här versionen. Samtidigt som novellens slut bibehålls.
Den unge Bradbury hade ofta barnet i monstrets roll. Barn var främmande, grymma varelser. Som i novellen "Savannen". Medan den äldre hade en mer sentimental syn på barn och barndom - vilket Oktoberfolket är ett exempel på. Denna TV-film har något av en syntes mellan den tidige och den sene Bradburys barnskildringar. Nu såg jag filmen senast när den var ny och jag vart alltså nio. Så det är möjligt jag då skulle formulerast mej annorlunda. Jag minns jag tyckte lejonen var läskiga.

2. Den illustrerade mannen
"Savannen" är en av de tre novellerna som görs i filmversionen från 1969 av Den illustrerade mannen. Här har filmen tjänat en del på att åldras. Då just det tidstypiska i bildspråket och musiken ger den en viss charm. Tyvärr är sista segmentet "Världens sista kväll" det minst lyckade.

1. Fahrenheit 451
Truffauts film har sina brister. Mest i rytmen. Men flera enskilda scener är väldigt bra. Som de som har med bokgömmande och bokbrännande att göra.
Slutet är också bättre hos Truffaut än hos Bradbury.
Cyril Cusacks sympatiska brandkapten och det att Truffauts motvilja mot Oscar Werner (som spelar hjälten Montag) skiner igenom ger filmen en intressant biton. Som alla dystopier har Fahrenheit 451 i grunden en samhällsbevarande tendens. Men i Truffauts version finns en subversiv antydan om att det kanske är bokbrännarna som har rätt.

CocoRosie - Grey Oceans

CocoRosies fjärde album har återtagit den energi som fanns på deras första två album. En energi som lite saknades på det förra. Samtidigt som systrarnas musik fortsätter att utvecklas vidare på samma spår som förra The Adventures of Ghosthorse and Stillborn. Så det är inte en återgång.

Omslaget till CDn (och i lite mindre grad till LPn) ser ut som om det handlade om ett folkmetal-album. Det gör det som tur är inte. Men på sätt och vis är det ändå en passande bild (även om omslagen är fula) då skivan innehåller en liknande osannolik blandning av stilar. Fast det är från fler sorters musik (men det är också lite mer folkmusikaliska inslag i skivan än i de tidigare tre) och i en mer egensinnig kombination.

Denna krock mellan musikaliska uttryck kan stundom kanske bli väl övertydlig - som i låten "hopscotch" som låter som en sån där mash-up av låtar från olika genrer. Å andra sidan är själva hopscotch-biten medryckande medan den övriga delen av låten är vacker.
Och de många detaljerna och de disparata elementen hindrar inte att skivan känns enhetlig.

Jag kan lite sakna den mer bluesbaserade bottnen i de två första skivorna. Som gav dem lite mer tyngd. Men det är annars ett riktigt bra album.
Texterna är fulla av snygga fraser ("baby pit bull butterfly"). Medan sångerna är trallvänliga och märkligt cocorosiegt vackra - "how they glimmer, how they shimmer".

"Hopscotch" (i brist på typiskt spår):

Vars strålar fem kraftlösa fingrar var

Ny sida/nytt avsnitt av As small as a world and as large as alone är uppe.
KLICKA HÄR

MINA BÖCKER

Mina böcker (som inte vet att jag finns till)
är lika mycket del av mig som detta ansikte
med gråa tinningar och gråa ögon
som jag förgäves söker i spegeln
och som jag söker av med kupad hand.
Icke utan en viss följdriktig bitterhet
tänker jag att det väsentliga av de ord
som ger uttryck för mig på dessa sidor,
inte vet vem jag är, inte i det jag skrivit.
Bättre så. De dödas röster
skall tala till mig för alltid.

Jorge Luis Borges
övers. Lars Gustafsson

Tematrio - Supernaturally

Lyrans tematrio handlar idag om övernaturliga berättelser.
Själv föredrar jag mina övernaturligheter i det korta formatet.

Sandra McDonald - The ghost girls of Rumney mill
"Dead girls in Rumney hang out at the old mill behind the oil farms that line the creek. Dead boys haunt the abandoned paint factory down where the water widens and circkes the airport."
I McDonalds novell så hemsöker de döda pojkarna sitt område och de döda flickorna sitt. Finns att hitta i The James Tiptree Award Anthology 1

Richard McKenna - Casey Agonistes
Titelnovellen i en novellsamling som jag läser just nu. McKennas noveller är märkliga historier vid verklighetens gränser. "Casey Agonistes" utspelar sej i en sjukavdelning dit soldater kommer när de väntar på att dö. Tillsammans börjar de hallucinera fram en apa för att roa sej. Apan blir alltmer verklig. Novellen går att läsa här.

Stora Skräckboken
Klassisk antologi redigerad av Torsten Jungstedt. Med noveller som "It's a good life" av Jerome Bixby, den underbara "Låt oss hjälpa älvorna" av lord Dunsany och noveller av Shirley Jackson, H. P. Lovecraft med flera.

10 bra polska böcker

Då jag är trettisjättedels-polack så firar jag Polens nationaldag. Som är idag. Och jag firar den med en lista:

Stefan Chwin - Guldpelikanen

Witold Gombrowicz - Pornografi
Något av falsk varudeklaration, förvisso. Men ändå.

Stanislaw Lem - Det perfekta tomrummet
Recensioner av icke-existerande böcker. Flera av dessa driver med olika litterära rörelser och är roliga men rätt lättviktiga. Men ett par, som till exempel novellen "Non Serviam av Arthur Dobb", gör något mer av formen och tillhör höjdpunkterna i Lems verk.

Ewa Lipska - Zon
"Vårens första dag/emigrerar från kalendern." (övers. A. Bodegård) Ett urval dikter från 1970-1994. I Enhörningsserien.

Rosa Luxemburg - Brev från fängelset
Man förknippar Luxemburg mer med Tyskland. Men hon föddes i (tsarryska) Polen. Och satt också i fängelse även där. En annan samling av hennes fängelsebrev på svenska börjar med brev från ett polskt fängelse. Under sina många fängelsevistelser skrev hon förutom brev också verk som Socialdemokratins kris(kanske är det här med fängelse något att rekommendera för våra mindre produktiva författare). Men där det senare numera enbart är intressant för den politiskt/historiskt specialintresserade så har hennes brev hållit bättre.

Slawomir Mrozek - Elefanten
Korta absurda fabler.

Tadeusz Rozewitz - Och så vidare
Dikter från 1947-1964. "Alltså finns poeterna ändå/alltså finns poesin ändå/alltså äter vi stek trots att det inte finns kött/det finns unga poeter/är det inte/överraskande" (övers. J. Kanucki & G. Palm)

Stefan Themerson - Vov vov eller Vem dödade Richard Wagner
Berättaren i denna korta roman möter i bokens början sin vän Lampadephor. Vännen fruktar att någon en dag kommer att finna det logiskt att kapa av hans vänstra ben och hans högra arm.

Leopold Tyrmand - Zly Den onde Mannen
Polsk thriller från 1957. Jag har ett rätt vagt minne av vad den här handlar om. Men jag minns att jag tyckte den var bra. Något av en blandning av Läderlappen och doktor Mabuse tror jag. Tror jag ska ta och läsa om den.

17 polska poeter
Det finns flera urval med polsk poesi på svenska. Polackerna gillar poesi. På grund av alliterationen antar jag. Detta urval (red. av Irena Grönberg), som jag nyligen läst, innehåller lite nyare polsk poesi där mina favoriter är Agnieska Wolny-Hamkalo och Eugeniusz Tkaczyszyn-Dycki. Samt en poet med det något svåruttalbara namnet Ewa Sonnenberg.

Dagbok med Fahrenheit 451

Filmens ämne påverkar teamet. Under Jules och Jim började alla spela domino. Under Den lena huden bedrog alla sin fru (eller sin man) och alltsedan vi började med Fahrenheit 451 har alla börjat läsa böcker! Det finns ständigt ett hundratals böcker i ateljén, alla väljer var sin bok och för en stund hör man bara prasslet av boksidorna som vänds.

Studio S gav i veckan ut en Truffaut-box. Med filmerna Bruden bar svart, Mannen som älskade kvinnor, Sirenen från Missisippi och Fahrenheit 451.

Det är fyra bra filmer. Framförallt kan jag rekommendera Sirenen från Missisippi - med Paul Belmondo och Catherine Deneuve (man kan hyra dvd-erna för sej).

Men det är Fahrenheit 451, Francois Truffauts filmatisering av Ray Bradburys roman som detta ska handla om. Eller snarare en bok om den filmen.

Dagbok med Fahrenheit 451 kom på svenska ut som en av de första böckerna i en serie originalpocketar om film som Bokförlaget Pan/Norstedt gav ut i samarbete med Svenska Filminstitutet. Denna bokserie från slutet av 60-talet innehöll många intressanta titlar. (Ytterligare några liknande böcker gavs ut av PAN utanför serien.)

Boken är en arbetsdagbok, gjord för publikation, som Truffaut skrev medan han filmade Fahrenheit 451. En film han beskriver som "science fiction precis som Paraplyerna i Cherbourg. I stället för en normal historia där man sjunger i stället för att tala, har vi en normal historia där det är förbjudet att läsa." (övers, Torsten Manns - "som Paraplyerna i Cherbourg är en musikal" vore kanske en begripligare mening, men sic! och allt det där).

Bradburys korta roman handlar om en framtida värld där bokläsning är förbjuden och brandsoldater i stället för att släcka bränder bränner böcker.

Själva bokbrännandet är det som framförallt satt Truffauts fantasi i rörelse och fått honom att vilja filmatisera historien. Han beskriver hur man bäst filmar fallande böcker. Att klippa innan de faller i golvet jämförs med att klippa av en skådespelares huvud. Vilka böcker som ska brännas är viktigt för den känsla det ger åskådaren. Tyvärr hittar han inget exemplar av Denis Diderots Nunnan att låta gå upp i rök.

Vad som oftast tas upp när den här volymen kommer på tals är hans antagoniska förhållande med Oskar Werner som har huvudrollen i filmen. I de första anteckningarna ser han fram emot att åter få arbete med Werner (som var med i Truffauts tidiga Jules och Jim, också en bra film). Men hans missnöje med Werner ökar för varje sida.

Men det som gör boken till en underhållande läsning är inte den sortens skvaller från förr utan Truffauts kärlek till film. Lördagen den 5 mars så kallar Truffaut Den gyllene karossen av Renoir som han just sett för "Filmernas film!". Den 6 mars skriver han "Citizen Kane på en Cinema Classics i stans utkanter. Filmernas film!".

Denna entusiasm finns även i beskrivningen av Truffauts eget arbete med Fahrenheit 451, trots problem med huvudrollsinnehavaren och annat. Beskrivningarna av de olika scenerna och idéer till scener och miljöer visar på Truffauts träffsäkra känsla för filmen som språk (även om inte själva den här filmen blev det bästa exemplet på detta) och får en att vilja se om filmen med dessa i färskt minne.

Vilket också är vad jag nu tänker gå och göra.