If I think I think of you

Mudhoney - If I think
Från Superfuzz Bigmuff
Det bästa bandet döpt efter en Russ Meyer-film.

I, i och Sri Sri

Boklesebloggens Lyrik på en söndag, har kommit till bokstaven I.

1. Apropå att hon sett Babel så är första frågon kring en diskussion de hade där om demokrati och poesin. Om diktens svaga ställning i Sverige gentemot dess starka ställning i en del diktaturer. Och nåt med ingenjrskonst.
Nu har jag inte sett programmet. Det finns flera skäl till poesins relativa svaga ställning i Sverige. Att poesi kan ha en större betydelse i länder med förtryck är nog sant. Vissa former av uttryck spelar större roll under vissa tider.
Men om landets alla poesiälskare, i ett försök att återupprätta lyrikens roll i vårt konungadöme, marscherade till Stockholm, tog makten och införde en hårdhänt diktatur så tror jag inte det direkt skulle leda till ökad diktläsning (nu tror jag inte att detta förfarande föreslogs i programmet - men jag kan ha fel).

2. Sen ska man presentera en dikt av en indisk poet.
I Babelfrågeställningen ingick som sagt också om Sverige är för mycket av ett ingenjörsland för att uppskatta poesi. Den frågeställningen är enbart felaktig. Indien är minst lika mycket ett ingenjörsland som Sverige och där har poesin en stark ställning.
Dikten "Jayaberi" av Sri Sri är från hans klassiska samling Mahaprasthanam. Skriven på telugu. Sri Sri blandade influenser från folkliga visor, telugiskt talspråk och västerländsk modernistisk poesi på ett sätt som till en stor del säjs gå förlorat i översättning till engelska (även i de fall han själv stod för dem.
Dikten på länken är en rätt ordagrann tolkning av pseudonymen Crazyfinger. Slutraderna:
"Those moments will arrive/when I alone/fill the whole earth/the sighs of my moaning cries/soaking the world in a rainstorm:/I too/will sprout/as the white petal/of the lotus of the universe:/I too /will swoon/as the string/of the lute of the universe:/I too/will rise up/as the flag/on the palace of the earth".

3.Och en dikt av en poet på I. Ur I-avsnittet av Inger Christensens alfabet kommer dessa rader:

marsbäckarna finns om bäckarna finns;
om syret i bäckarna finns, syret
särskilt; finns särskilt där alla cikadornas
i-ljud finns, särskilt där cikorians
himmel som blåelse upplöst i vatten

(övers. Sven Christer Swahn).

Blåa utomjordiska mordiska apor

I den Wednesday Comics som jag skrev om kort i gårdagens länksamling så hör Paul Popes Strange Adventures, ur vilken de två panelerna ovan är hämtade, till de som verkar intressantast.
Pope har sagt att användandet av det större formatet här har inspirerat honom i de projekt han arbetar med nu.
(Klicka på bilden för att göra den större).

Dennis Hopper 1936-2010

(öppningsscenen ur Wim Wenders Den amerikanske vännen från 1977)
När Dennis Hopper spelade Tom Ripley i Wim Wenders film så hade han länge haft svårt att få bra roller i USA efter att hans The Last Film levt upp till sitt namn.
I denna första scen ur filmen spelar han mot Nicholas Ray, en regissör och skådespelare som hölls högt av de europeiska filmmakarna (Wenders kom senare att göra en dokumentär om honom).
Den amerikanske vännen, en filmatisering av en av Patricia Highsmiths Tom Ripley-böcker innehåller en av Hoppers bästa skådespelarinsatser.
Det finns en hel del underliga filmer i Hoppers skådespelarfilmografi (Super Mario Bros, My science projekt). Men när han var som bäst var han riktigt bra (och han var också ofta rätt underhållande också i dåliga filmer).

for whatever we lose (like a you or a me)

Ny sida av As small as a world and as large as alone
ÄR UPPE, KLICKA HÄR

Åtta länkar en lördag

Neil Gaiman om Metamorpho
Mike Allred om Metamorpho
Mark Chiarello om Wednesday Comics
Tre intervjuer i USAToday om Neil Gaimans och Mike Allreds serie Metamorpho och serieantologin Wednesday Comics som nu kommit i samlad form. Wednesday Comics gavs först ut i samma format som de gamla amerikanska söndagsseriebilagorna. Och serieskaparna gavs därmed betydligt större seriesidor att fylla än de i den gängse serietidningen.
Gaimans och Allreds Metamorpho finns att läsa bredvid intervjuerna. (Efter att ha läst den skulle jag nog flyyta upp den något på min lista över Gaimans tio bästa serier.)
Det finns ytterligare en del serier som verkar intressanta i Wednesday Comics. Som Paul Popes bidrag och Karl Kerschls version av The Flash. Och några till. Tyvärr verkar merparten av serierna rätt menlösa och samlingen är pågrund av sitt större format rätt dyr.

Man stroke woman - To be a gay jury of gays?
Jag håller på och ser den andra säsongen av det engelska sketchprogrammet Manstrokewoman. Ovanstående sketch med Nick Frost är väl rätt typisk för serien. Som är rätt rolig - men inte på något sätt nödvändigt att se.

Artikel om M. I. A. i New York Times
Den här längre artikeln om M.I.A. har varit rätt omtalad. Mest framstår den väl som ytterligare ett led i den backlash mot det politiska innehållet i M.I.A.s musik som pågått ett tag.

Pictures of Dorian Gray - Images of Oscar Wilde
Sista delen av Kristian Williams serie inlägg om avbildningar av Oscar Wilde och hans verk, med länkar till de tidigare delarna.

Mark Twain kommer ut med ny självbiografisk trilogi
Mark Twain reser sej ur graven för att visa hur det ska skrivas.

Nobelalfabetet J

Lyran har kommit till J i nobelfapetet. Man ska berätta om en författare som fått priset och en som borde få det (med en motivering på den senare). På J då. Och på j måste jag tyvärr ta till förnamn.

John Steinbeck

John Steinbeck fick väl det dära priset främst för den dära romanen som Bruce Springsteen gjorde den dära skivan om. Och den är säkert bra. Men den Steinbeck som tillhör mina favoritförfattare är han som skrev de tre bittersweet humoristiska romanerna Riddarna kring Dannys bord (Tortilla Flat, 1935), Det stora kalaset (Cannery Row, 1945) och En underbar torsdag (Sweet Thursday, 1954).

De tre romanerna hör ihop. Men de två senare mer än den första. De har sinsimellan lite olika ton. Riddarna kring Dannys bord är mer melankolisk, medan En underbar torsdag ofta går över i satir. Dessa tre berättelserna om ett samhälle på stillahavskusten är roliga, sorgsna och underhållande.

Jayne Anne Phillips

Till skillnad från den dära andra amerikanska kvinnliga författaren som ibland nämns i nobelprissammanhang så är Jayne Anne Phillips författarskap lättöverskådligt. Du kan hålla alla hennes böcker i en hand. Om du har stora händer. Och om du hoppar över hennes första novellsamlingar. Vilket man brukar göra när man beskriver hennes ouvre. Phillips fick sitt genombrott med novellsamlingen Svarta biljetter. Hennes mest populära verk är fortfarande den del av den samlingen som utgörs av kortkorta noveller. Ensidingar som man ofta läser i de amerikanska skolorna. samlingen följdes av hennes första roman Maskindrömmar om en familj under flera decennier.
Det brukar heta att ingen någonsin kommer att skriva The Great American Novel och det är säkert sant, men med Maskindrömmar kom Phillips väldigt nära. Ändå är det främst hennes noveller som är de riktigt betydande. Man skulle önskat att fler författare plankat Phillips och färre Raymond Carver. Men hon är nog svårare att härma.

En viss kritisk backlash drabbade hennes följande böcker. Orättvist när det gäller novellsamlingen Ytterfil, men rätt rättvist för romanen Sommarlägret som, trots att den är bra, är lite konventionell.

2000 års MotherKind var bättre. Den senaste Lark & Termite har jag ännu inte läst (men det ska jag).

Motivering: för ett språkligt starkt (men inte svårt) författarskap som skildrar världen som sedd lite från sidan.

Bergtagen

Men allt det där är nu sedan länge försvunnet
så gott som allt vi hade samlat här nere har skingrats
och den kärna av vad vi haft som ännu ligger kvar
där på marken, en klump som av det rödaste guld,
är snart utspunnen till en
lång genomskinlig sträng
av halvt bortglömda stunder

allt som är är ändå bara svängningar, strängar och våg-
rörelser och vem bryr sej
Nu kan vi äntligen sluta att låtsas existera,
ta min hand så går vi ut i solskenet
och spricker och låter vinden blåsa bort
det som är kvar av vad som en gång var

Petter Malmberg

BIG FUCKING DRAGON

Lucius Shepard har skrivit en bunte berättelser om en drake vid namn Griaule. Draken är två kilometer lång och dess högsta punkt är tvåhundrefemtio meter hög. Draken är orörlig efter en trolldom men utövar ändå ett inflytande över invånarna i dalen där han slumrar.

En konstnär kommer till dalen och föreslår att man för att döda draken ska måla den. "Jag tror inte Griaule kan inse faran i en så subtil process som konst" (övers. Sam J. Lundwall). Planen är att giften från färgen efter hand slutligen ska ha ihjäl draken. För att inte Griaule ska fatta misstankar så måste målningen göras som ett riktigt konstverk. Det är det största konstprojektet någonsin i den värld anno 1853 där berättelsen tar sin början.

Shepards noveller och kortromaner om draken Griaule tillhör det allra bästa inom modern fantasy. Men nästan bättre än berättelserna själva är historien om hur Shepard kommer på idén till sviten.

Anekdoten varierar lite i olika intervjuer. Men i alla berättar Shepard att han alltid hatat drakhistorier och hela den highfantasy-genrer dit de hör. Som en övning medan han går en skrivarkursförsöker han ändå (eller just därför) skapa en drake han kan respektera. Han skriver ner tre ord i sin anteckningsbok: "Big Fucking Dragon" och en stund därefter "Kill him with paint".

Bra litteratur föds oftare ur ett hat mot medelmåttiga böcker än ur en kärlek till bra.

I novellen "Drakmålaren" (i Jules Verne Magasinet 419) framgår det att den unge konstnärens plan att måla draken börjar som ett skämt. En plan att lura dalens innevånare på pengar som han samman med några andra konstnärer kommer fram till över några öl. Ingen av hans dryckeskamrater tar det hela på allvar.

Men konstnären blir kvar i dalen och leder projektet. Som blir ett av den tidens mest omtalade och märkliga konstverk.

Shepards har skrivit flera längre noveller kring sin "Big Fucking Dragon". En kortroman kom tidigare i år och en roman lär vara planerad.

Veckans dikt

Fabriksruiner

En morgon
Kunde inte skyttelns ande återvända
(Japan hade fångat den
I en rekonstruerad vävstol
Knyckt från leende dårar i Todmorden).

Tyget ruttnade, trots vården.
De stora surrande klostren blev gravar.

Och barnen
Av sten och vatten och en dragig frånvaro
Av allting annat
Som gick på jakt efter kvarlevor

Slog sönder allt som kunde slås sönder
Det som inte kunde slås sönder brände de
Det som inte brann

Bröt de loss och störtade nerför sluttningarna.

Sedan försvann de hemåt utan mål
Som de första
Hemlösa norrmännen.

Ted Hughes
1979
övers. Roy Isaksson
originalet finns i diktsamlingen Remains of Elmet
tolkningen i urvalsvolymen Den mörka floden

Sommaren är redo när du är det

Sommaren kommer och med den ett behov av att spela Last Splash med The Breeders. Albumet kom 1993 och har sedan dess varit sommarens officiella soundtrack (med FN-beslut)
Här "Saints", som kanske inte är bäst på albumet men på alla andra sätt:



I like all the different people
I like sticky everywhere
Look around, you bet I'll be there

Hå, hå, hå

Boklesebloggen har kommit till bokstaven H i sitt lyrikalfabet (parentesen i första frågan är min):

1. Haiku är en kort japansk dikt, med stränga formkrav. Den ska ha 17 rytmiska stavelser, fördelade på 3 linjer: 5 i första, 7 i andra och 5 i tredje. Haiku-genren har inspirerat modern europeisk og amerikansk poesi, som Ezra Pound och beat-poeterna.
(Då stavelser fungerar helt annorlunda i den japanska poesin så är den gängse västerländska haikun egentligen en egen genre. Som förslagsvis kan benämnas feiku.)
Presentera en haiku eller en haiku-inspirerad dikt.

Haiku

First: five syllables
Second: seven syllables
Third: five syllables

Ron Padgett

2.Den historiskt-biografiska metoden tolkar texter nära författaren och författarbiografin. Modern litteraturteori har ofta varit kritisk till detta sätt att tolka litteratur, men samtidigt pågår det fortfarande diskussioner om man kan lösgöra texten helt från dess författare eller ej. Hur ställer du dej till detta?

Å ena sidan gör det knappast så mycket för vår förståelse av Shakespeares pjäser att vi inte vet så mycket om hans liv. Men om man fortsätter med Shakespeare som exempel så brukade man förr försöka tillskriva hans pjäser till folk ur högre samhällsklasser.
Skiljer man helt mellan författare och text försvinner också klassaspekten i läsningen. Den historiska aspekten, alltså att Shakespeares pjäser skrevs när de skrev är det väl få som helt vill frångå.
Och det har gjorts bra biografiska läsningar av böcker, bland annat hela den textkritiska traditionen. Är en tolkning intressant så bör den inte avfärdas för att den är biografisk.

Själv är jag inte så intresserad av just biografiska läsningar och bryr mej inte så mycket om författarnas ständigt lika tråkiga liv. Men på ett plan spelar det en stor roll i min läsning vem som är författaren och det är i det att andra böcker av samma författare påverkar min läsning.

3. Presentera en dikt av en författare på H.
En poet där biografin är svår att särskilja från läsningen av hans dikter är Ho Chi Minh. Nedanstående dikt är från Dagbok från fängelset

Eftermiddag

Klockan två. Cellen är öppen. De vädrar.
Man ser en bit av himlen. Vi tittar alla uppåt.
Jag vet att också ni längtar efter den fria himlen.
Men anar ni varför jag är tankfull?

Ho Chi Minh
(övers. Jan Kunicki)