HAVSODJUR

"Lake Michigan Sea Monster" av Tony Fitzpatrick.

Fitzpatricks hemsida som har flera exempel på hans bilder finns HÄR

Åtta länkar en lördag

Scott Pilgrim vs the animation
Adult Swim har animerat en episod ur Bryan Lee O'Malleys Scott Pilgrim som inte finns med i den kommande spelfilmen. På länken står det om projektet och där finns utdrag ur den tecknade kortfilmen.

Supreme av Alan Moore vs All Star Superman av Grant Morrison
Chris Sims jämför Morrisons och Moores hommager till Stålmannen (Jag har tidigare skrivit om All-Star Superman här medan Supreme är med på min lista över Moores tio bästa serier)

My New Plaid Pants om Demons 2
"You don't really want it to make sense. The entire plot can be summed up by the film's title: Demons 2."

The Thing vs The Thing From Another World
Artikel som jämför 1951 års filmatisering av John W. Campbells. "Who goes there" med 1982 års.

Matt Seneca om "Repent Harlequin!" Said the Ticktockman av Jim Steranko
Om Sterankos version av Harlan Ellison-novellen.

Matt Seneca om Valentina av Guido Crepax
Bland annat om hur Crepax använder pilar i sin tecknade serie.

The Lost Slayer - en roman baserad på en TV-serie.

Då jag är en bildad man så finns i mina bokhyllar Sartre såväl som Shakespeare, Diderot och Dante finns där liksom Brecht och Balzac. Och så The Lost Slayer, en samlingsutgåva av en roman först utgiven i fyra delar baserad på karaktärer från TV-serien Buffy The Vampire Slayer.

Okej, anledningen till att denna media-tie-in av en Christopher Golden står mellan Andre Gide och bröderna Goncourt i min boksamling är att det var en present. Som väl åtminstone delvis vart skämtsamt menad.

Men jag har en trött förmiddag faktiskt läst boken.
När man ser böcker byggda på TV-serier så undrar man ju ofta vem som läser den. I det här fallet måste jag alltså erkänna mej skyldig.

Det har getts ut en stor mängd såna här buffyromaner. De utspelar sej ofta mellan avsnitten i serien. Sommarloven är populära. Den här romanminiserien började först at ges ut år 2001 och utspelar sej under den fjärde säsongen av serien.
Men författaren använder sej av det gamla greppet att låta hjältinnan slungas in i en mörk framtid. Och kan därmed stå relativt fritt från de restriktioner som finns med såna här böcker att inte krocka med handlingen i serien.

En av karaktärerna i serien blir förvandlad till vampyr och visar sej vara så bra på att vara vampyr att hela världen påverkas. Mörkare dystra ärrade versioner av seriens personer dyker upp i boken.

Det är en rätt trist läsning. Golden har skrivit flera såna här romaner och även andra böcker inom skräckgenren. Han brukar anses vara en av de bättre av buffyromanförfattarna (hur lite det nu ändå säjer).
Men språket är platt och boken både utgår från att man sett serien samtidigt som den ideligen påminner en om dess handling. Romanen har ett par karaktärer som enbart verkar finnas i Goldens romaner som utgår från serien. Som ett irländskt vampyrdräperskespöke.

Mest får boken en att fundera på om man inte har lägre förväntningar på TV-serier än på prosa. Språket må vara torftigt här men filmspråket i TV-serien är knappast särskilt avancerat. Jag såg Thirst, en vampyrfilm av Chan-wook Park i veckan. Och det är onekligen en mycket snyggare film än ens de bästa Buffy-avsnitten.

En av säsongerna av serien, den sjunde och sista, finns i en romanversion (ett tecken på att DVD-boxen är den nya romanen - en riktigt usel sådan som du skäms över att ha i bokhyllan). Det hade säkert tagit betydligt mindre tid att läsa den än att se hela säsongen.

Men även om Golden ofta hittar karaktärernas röster någorlunda bra och själva handlingen är en någorlunda kompetent variant på Days of Future Pst-tropen så saknas något som serien har.
Temat med det mörkare alternativet till den värld som är används i två avsnitt av den tredje säsongen av TV-serien. Men där vrids denna konvention till.
Här blir den bara ett hjälpmedel för att författaren ska kunna låtsas att det nästan är en riktig bok, där saker och ting kan hända och få konsekvenser.
Men det är det inte.

Fray av Joss Whedon - en framtida vampyrdräperska

Fray är ett seriealbum skrivet av Joss Whedon och tecknat av Karl Moline. För Whedon, mest känd för TV-serien Buffy The Vampire Slayer, så var detta hans första försök som serietidningsförfattare. Fray är en framtida vampyrdräperska, flera hundra år efter Buffys tid.

Framtida versioner av hjältar är en rätt vanlig företeelse. Det brukar väl sällan bli så där väldigt bra. Här är det åtminstone en inte särskilt sökt utveckling av vampyrdräperskekonceptet.

Fray lever i en värld där det finns muterade varelser men där magi och demoner sen länge är bortglömda. Och där inga vet vad en vampyr är - även om det finns en hel del av dem. En dag kommer en man fram till Fray och säjer att hon är Utvald. Sen sätter han eld på sej själv.

I förordet till albumet skriver Whedon att hans framtid ser ut som framtider brukar göra - de rika är rikare, de fattiga fattigare och det finns flygande bilar.

Serien är heller inte särskilt originell. Flicka möter monster, slåss mot monster medan hon pratar framtida slang.
Att använda sej av ett delvis nytt språk var något som var vanligt i det brittiska serietidningsmagasinet 2000 AD (nog mest känt för serien Judge Dredd) och serien har flera likheter med de lättsammare se´rierna från den tidningen.

Men det finns också en del franskt inflytande, inte så mycket från franska tecknade sf-serier som från filmregissören Luc Besson. Bilarna påminner om bilarna i det Femte elementet och Molines har inspirerats av Nathalie Portmans rollfigur i Leon.

Molines teckningar flyter bra. Han avbildar rörelse dynamiskt Men bakgrunden - själva världen i serien är föga utvecklad. Karaktärernas ansikten är också ofta lite livlösa.

Bättre lyckas han med Frays mentor, en getliknande demon och en fiskmutant.
Samspelet mellan Fray och Urkonn, som getmonstret heter, tillhör seriens bättre sidor. Och det finns en hel del roliga detaljer och skickliga vändningar. Som gör att serien om än l.ite lättviktig är en underhållande läsning.

(Efter detta album har Fray förekommit i en crossover i Buffy Season 8, en fortsättning på TV-serien i serietidningsform, som inte verkar ha varit särskilt bra.)

It makes a long time man feel bad

Tim Rose - "Long Time Man" (1967):


Tim Rose är mest känd för sin version av "Hey Joe". En av två möjliga kandidater till att ha inspirerat Jimi Hendrix-versionen. Denna ligger på samma platta som den, den självbetitlade debuten från 1967. En riktigt bra skiva.

Nick Cave gjorde en cover av "Long Time Man" på Your Funeral My Trial (och på Kicking Against The Pricks gjorde han "Hey Joe" och utgick, troligen, delvis från Tim Rose-versionen.)

Nick Cave var med och gjorde så att Rose fick en comeback under sina sista levnadsår. På en av sina sista skivor gjorde Rose en nyinspelning av "Long Time Man" (som varit Veckans sång här tidigare.)

Den nyinspelningen fanns på tidningen MoJos skiva med musik som inspirerat Cave. Men det är den här versionen som egentligen inspirerade honom.

Buffy, Säsong 5

Det första liksom det sista (hundrade) avsnittet av den femte säsongen av Buffy the Vampire Slayer börjar med att Buffy dödar en vampyr. Men inledningsepisoden där Buffy möter Dracula (ett avsnitt som visas i bakgrunden i en scen i den ryska vampyrfilmen Daywatchers) är egentligen ett sista farväl till vampyren som seriens huvudmonster.
Liksom serien lämnar vampyrerna bakom sej så lämnar den också skolseriegenren. Förra säsongen försökte utan att lyckas särskilt bra att gå från high school-serie möter b-film till college-serie möter b-film. Men detta år lämnar vi i stort sett collegeområdet. Och blir till en familjeserie med vampyrer och andra b-filmstroper.

Ett sätt denna övergång görs är genom att introducera en yngre syster till Buffy som retroaktivt skriver om seriens historia och därmed dess genre.
Mysteriet med varifrån den nya kontinuitetsförändrande familjemedlemmen kommer ifrån dras ut rätt länge. Något som fungerade rätt bra första gången jag såg säsongen. Men som känns lite segt denna andra gång.

Annars är detta år betydligt bättre än det förra. Och lever rätt högt på den tidigare säsongens svagheter. Liksom fjärde säsongen så berättas här mer av en sammanhållen historia snarare än att ha fristående avsnitt. Men det är betydligt smidigare gjort en förra året.
De fristående avsnitt som ändå finns är också snarare karaktärsstudier där seriens bipersoner får ett avsnitt var.

Ett av dessa är ett av de få avsnitten med fokus på vampyrer. Den för säsongen nyförälskade Spike berättar om sin historia som vampyr. Att låta vampyrer turista i historiska epoker och händelser(här bl a boxarupproret) är vanligt i samtida
vampyrhistorier(som t ex hos Chelsea Quinn Yarbro). (Detta sätt att utnyttja mer eller mindre odödliga karaktärer har i och för sej varit populärt ända sedan
Eugene Sues Den vandrande juden.)

Familjeseriens melodramkaraktär utnyttjas bäst i det avsnit där Buffys mor har dött. Det är en episod nästan utan övernaturliga inslag. Kameraarbetet är av och till lite överdrivet som en riktig allvarlig serie och på skådespelarinsatsrena märks varför ingen från serien blivit något efteråt.
Men episoden utnyttjar kontrasten med den övriga serien till fullo. Och en monolog av en före detta demon om att hon inte förstår döden är en av seriens höjdpunkter. Och episoden ger en viss emotionell tyngd åt det kanske lite för sentimentala slutet på säsongen.

Moderns sjukdom dras annars ut på ett rätt oinspirerat sätt.
$Ett annat missgrepp här är en kvarleva från förra säsongen. Buffys pojkvän Riley som i ilska över att Buffy är starkare än han själv går till ett bordelliknande ställe där vampyrer biter honom. Serien vill få oss att sympatisera med hans uppförande vilket lite underminerar dess påstått feministiska tendens.

Andra karaktärer introducerade den förra säsongen fungerar bättre. Som häxan Tara som i "Family" får besök av sin familj. Ett avsnitt som bäst sammanfattar säsongens teman om familj och vänskap. Till skillnad från de flesta av de fistående karaktärsshowcaseavsnitten så har denna en allvarlig tendens. De tenderar annars vara komiska.

Från de komiska fristående avsnitten kommer flera av de vapen som används i säsongavslutningens showdown. Ett metatextuellt sätt att säja att också dessa episoder är en del av seriens styrka.

Anteckning från tiotalet av Marcel Duchamp

Omvänd Readymade - Använda en Rembrandt som strykbräda -

Marcel Duchamp
övers. Ingemar Johansson,
i antologin Dada. en antologi

The Breeders och Buffy

I ett avsnitt i den sista säsongen av Buffy så spelar popbandet The Breeders på The Bronze.

Breeders brukade spela seriens signaturmelodi live. Och den kom med på skivan Son of Three.

Buffy-temat är gjort av Nerf Herder, en rätt ointressant postnågonting grupp. Ett band som knappast funnits utan amerikansk collegeradio. Men den korta melodisnutten som de gjorde till seriens inledningstexter fungerar rätt bra.

Riffen i låten påminner något om Breeder-riff. Så bandet coverade den inte enbart för att de var fans av serien.

Tyvärr är avsnittet där de cameoar ett av de sämsta i seriens historia. En ung man får alla kvinnor att falla för honom genom en förtrollad jacka. En liknande, mycket bättre, variant på temat med kärleksmagi finns i den andra säsongen av serien. Vilket får episoden att kännas om möjligt sämre än den är.

Breeders version av "Buffy Main Theme" kan du höra HÄR.

Den fungerar emellertid bättre omringad av andra Breeders-sånger.

(Kommentarfunktionen på Blogger har krånglat senaste tiden. Men det ska gå att kommentera om man inte väljer den inloggade varianten. Utan istället "Namn/url"-valet.)

Undercover boss eller Anti-Wallraff

I dessa tider krävs det en hel del för att ett TV-program ska göra mej det minsta upprörd.
Men Undercover Boss som går på SVT (och dansk TV) har lyckats att ge mej en besk smak i munnen.
I programmet ger sej en företagsledare sej ut för att vara en av sina anställda. Han åker runt på flera av sina arbetsplatser och arbetar där en dag som en amerikansk Kung Gråkappa.
Mot slutet av programmet kallar han ett par av de han arbetat med och avslöjar vem han är.

Varje program avslutas när han håller tal för en skara anställda och visar bilder ur programmet. Vi får se närbilder av de han arbetat med i publiken.
Han förbättrar situastionen för några utvalda av de personer han mött under programmets gång (oftast genom att låta de utarbeta kurser i att göra hans arbetssäljare positiva.

I ett program verkade veckans wallrafflande vd faktiskt vara inne på att utföra lite större förändringar och förbättringar för sina anställda. Hans styrelse tittade på varandra och skakade på huvudet efter att han talat om detta för dem. Eftertexterna visar emellertid att ytterst få förändringar skett.

Men programmet visar fram en uppfattning om att nu har direktören lärt sej något. Systemet fungerar. Det är som en spegelvänd ond version av de reportage av Günther Wallraff när han arbetade som gästarbetare och (som ofta också i Undercover Boss) i snabbmatsindustrin.

En hyllning till det bestående utklädd i vår tids värsta estetiska menlösa utstyrsel.

Lie to me - Buffy och vampyrerna

Yes, it's terribly simple. The good guys are always stalwart and true. The bad guys are easily distinguished by their pointy horns or black hats and we always defeat them and save the day. Nobody ever dies... and everybody lives happily ever after.

Trots att ordet "vampire" finns med i seriens titel så handlar avsnitten inte så ofta om vampyrer. I början av serien (och tidigare i filmen) så är Buffys huvudfiender vampyrer.
I första säsongen så framställs vampyrerna som om de ingår i ett feodalt system. Medan andra säsongen introducerar ett par yngre vampyrer, Spike och Dru som ersätter första säsongens åldrade mästarvampyr och hans feodala anhang som Buffys främsta hot. Denna övergång till en med hjältarna mer jämnårig samtida fiende understryks när Spike dödar mästarens tronföljare- en barnvampyr, med orden ”from now we will have a little less rituals and a little more fun".
I tredje säsongen försvinner egentligen vampyrerna som huvudfienden.

Ett av de avsnitt som tar upp vampyren är "Lie to me" i andra säsongen.
En anledning till att berättelser om vampyrer är populära brukar säjas vara att det finns något lockande i detta att vara vampyr.
I serien brukar nyligen förvandlade vampyrer framstå som starkare mer självsäkra än innan de dödde(eller vandödde). De talar också ofta illa om sitt tidigare människojag. Men alltid strax innan de förvandlas till damm. Den lockelse ondskan utgör undermineras.

I "Lie to me" försöker en av Buffys gamla skolkamrater, döende av en hjärntumör (en sällsamt vanlig åkomma i denna serie) bli vampyr.
För att uppnå detta tänker han inte endast offra Buffy utan även en klubb med vampyrdyrkare som tillbringar sin tid med att klä ut sej till ”nattens barn” och se gamla vampyrfilmer (vampyrfilmen snarare än romanerna eller novellerna
som är den text som serien utgår ifrån).

I slutet av avsnittet frågar Buffy sin "watcher" och mentor Giles om det någonsin blir lättare. "Giles: 'What do you want me to say?' Buffy: 'Lie to me.'"
Det är en välskriven scen, ett exempel på hur bra epiloger seriens avsnitt hade i sina första år. (Att Giles i episoden efter detta visar sej ha ett mörkt förflutet ger en extra undertext.)

Men episoden går inte särskilt långt från det svart/vita moralkonceptet.
Ondskans skenbara lockelse är här liksom i de sagor där man vinner odödlighet och får ångra det egentligen bara ett sätt att förstärka moralen att vi alla ska vara nöjda med vår lott.

Buffy-vecka

Förra veckan såg jag klart den sjätte säsongen av Buffy The Vampire Slayer. Det blev inte av att jag skrev något här efter att sett om den femte.
Nyligen har jag också läst två tecknade serier av Joss Whedon (Buffys skapare).
Om dessa och lite annat Buffy-relaterat hade jag tänkt skriva om denna temavecka.
(Det kommer även att bli en del annat om man nu inte är intresserad av tonårsflickor som slåss mot monster).

5 bra schweiziska böcker

Schweiz har nationaldag. Vilket de, om jag inte misstar mej, firar till minnet av att Gustav Vasa valdes till deras kung.
Vi firar med denna lista:

Hugo Ball - Tenderenda
Roman kallade Ball den här underliga sammanställningen av kortprosa. Absurda scener blandas med dikter som oftast är på påhittat språk. En underhållande bok.
(Ball föddes i Tyskland men verkade huvudsakligen i Schweiz. De mer normala delarna av Tenderenda handlar om hans tid med Cabaret Voltaire i Zürich.)

Peter Bichsel - Barnsliga historier
Novellsamling. På länken ovan skriver jag mest om novellen "Amerika finns inte".

Arthur Cravan - Poeten med världens kortaste hår
Som många så var jag i tonåren inne på Dada. Många av dadaisterna lämnade efter sej bättre anekdoter än dikter. Och det gäller väl egentligen också Cravan. Flera av dikterna i detta urval är ändå riktigt bra.

Friedrich Dürrenmatt - Med brott benådad
Alfredo Traps, en man i textilbranschen övernattar i ett mindre samhälle. Där vill en grupp före detta jurister leka rättegång. Alfredo tycker det låter som en roande idé och ställer villigt upp som den åtalade. Han väljer att hävda oskuld vilket hans försvarsadvokat ogillar "Vägen från skuld till oskuld är vidsserligen svår, men inte omöjlig, däremot är det fullständigt utsiktslöst att vilja framhärda i sin oskuld, och resultatet då är fruktansvärt." Under kvällen rullas Alfredos liv upp. Han har en väldigt trevlig kväll. Vad skulle kunna gå fel?
Dürrenmatt skrev framförallt kriminallitteratur. Men den här kortromanen är lika besläktad med Franz Kafka som med Dorothy Sayers.

Jean Jacque Rousseau - Bekännelser
Jag måste bekänna att jag bara läst de första sex böckerna (eller den första av de två delarna) av Rousseus storverk. Självbiografins klassiker nummer ett: "Jag begynner ett företag som aldrig har ägt någon motsvarighet och som aldrig skall finna någon efterföljare" (övers. D. Sprengel) som den ödmjuke författaren inleder verket.