Den käre bortgångne

Per Åhlin illustrerade fler böcker än de av Tage Danielsson. Framförallt gjorde han omslag. Som de till W&Wserien. Bilden ovan är ett av dessa.
Romanen är också bra.

Mannen som slutade röka

Det är inte meningen att 365 böcker helt ska ersätta andra inlägg här. Men jag är på min femte rökfria dag. Och suget efter cigaretter har minskat något men jag är fortfarande lite för rastlös för att skriva något vettigt om nya(re) böcker av Emmanuel Carrère och Charles Burns.

En bok som handlar om att sluta röka är Tage Danielssons roman Mannen som slutade röka från 1968. En smålustig bok om en arvinge till ett cigarettimperium som bara kan få ut sitt arv om han slutar röka. Hjälten övervinner sitt rökbehov genom att istället ha sexuellt umgänge med vackra kvinnor - en metod som inte fungerar i verkligheten.

Boken är illustrerad av Per Åhlin och texten ser ut som maskinskrivna sidor där berättaren strukit över och ändrat vissa ord. Som ett sätt att lösa den vanligaste invändningen emot prosa - att all prosatext ser ut som all annan prosatext.

Jag har en pocketutgåva av boken. Där Åhlins klotter-liknande illustrationer och den skrivmaskinshärmande texten finns med. Men där den är i svart-vitt. I förstautgåvan ska överstrykningarna i texten vara gjorda av rött bläck. Vilket är lite snyggare.

Barnhemmet

I en av de tvåsidiga episoderna i början av Barnhemmet av Giménez så ligger barnen i sina sängar på de tre vise männens natt (i Spanien får man gåvor på trettondagsafton). Ett par av barnen presenteras för oss - "Det här är Modesto, som vi kallar 'Demonen' - han har varken far eller mor[...]Rudy. Hans far är i fängelse för att han är röd[...]Och så vidare, och så vidare..." Året är 1950.

De vise männen kommer trots allt, tre män utklädda som de tre kungarna med guldet och myrran ger de presenter. En leksakstraktor som slår gnistor, målarfärger och en trehjuling. På alla paketen står det "Gåva från Förenta Staterna till Spaniens barn."

Pojkarna sover med sina paket. Nästa dag, den 6:e januari ställer de sej på led... och lämnar tillbaka klapparna. Efteråt säjer en av pojkarna att hans present var den finaste. Det var en racer-trehjuling.

Det här är en av de minst deprimerande historierna i detta seriealbum om Francotidens barnhem. Jag visste en gång i tiden att jag måste läsa albumet när Dagens Nyheters recension av boken illustrerades med två rutor ur serien:
- Om du ger mig ett fikon så får du slå mig så hårt du kan! - I huvudet? (skiner upp). - Öh, nej... i magen... - Då vill jag inte.

De flesta av historierna i boken är hemska. Barnmisshandel, svält och annat elände. Men ibland lyser en värme igenom berättelserna - och gör det hela ännu hemskare.

Den svenska utgåvan samlar de två första albumen med serier om barnhemmet (Paracuellos på spanska). Och en liknande serie om ett barn som kommer ut från ett av barnhemmen.
Det första albumet kom 1979, den svenska utgåvan är från 1987. När jag letar på nätet efter bilder från serien så ser jag att det har kommit flera album efter dessa två första.

Det svenska albumet, som fortfarande ska gå att köpa, är i vilket fall en utsökt utgåva. I albumserien Medusa på Epix. 140 sidor svart/vitt i stort format.
(Det finns de som menar att seriealbum inte hör hemma bland böcker och därmed inte i vår 365 böcker-kategori - den nunna i albumet som bränner en av pojkarnas serietidningssamling skulle nog ta deras sida)

ÄNGLA-VARGEN

Mycket snö har fallit över hjärtat,
isen knakade och brast,
ur den djupa, mörka vaken
flöt en grånad Ängla-Varg.
Den var nära kvävning, ylade,
och vi eller möjligen ni
höll om den och ylade med den
ut över hela universum.
Med detta dubbla ylande
tvåddes slakthus, fängelser, sjukhus,
den stackars musen i sitt hål,
de döda anhörigas ansikten
och gumman på gården.
Och modlösheten skälvde till
och sorgen kom i rörelse
och den förtvivlade Glädjen
vaknade plötsligt och snabbt.
Grånade ängel, Ängla-Varg,
vi ylar mot månen,
lämna mig inte ensam
i midnatten den grå.

Jelena Schwartz
övers. Hans Björkegren
i antologin Oktoberlegendernas land, sammanställd av Björkegren

Jelena Schwarz är rysk poet av tatarisk-judisk-ukrainsk härkomst.

Rare bit fiend - Rick Veitchs drömseriebok

Som Emanuel Swedborg 250 år tidigare så hade Rick Veitch en anteckningsbok bredvid sängen där han, genast han vaknade, skrev ner vad han drömt under natten.

Dessa anteckningar gjorde han sen serier av. Som Veitch började ge ut i sin egen tidning i mitten av 90-talet - kallad Roarin' Rick's Rare Bit Fiends.

Det finns en del andra skillnader mellan Swedenborgs anteckningar och Veitchs tecknade serier. Bob Dylan dyker till exempel oftare upp som biperson hos Veitch.
Andra vanliga gäster i serierna är andra serietecknare och -författare. Som Alan Moore och Neil Gaiman. Gaiman skrev också ett par drömserier som Veitch tecknade.
Men ingen av dem finns med i Rabid Eye The dream art of Rick Veitch. Det första av tre seriealbum som samlar enmannadrömbokstidningen.

När folk berättar drömmar kan det bli rätt tjatigt och också drömsekvenser i romaner och noveller får en ofta själv att färdas till drömmens rike.
Men Veitchs serier här har en energi som de flesta drömskildringar saknar. Mycket beroende på att, åtminstone i det första albumet, nästan alla drömmarna berättas på en enskild sida tecknad serie.

Lärer vara att jag intet tvättat fötterna - Emanuel Swedenborgs Drömboken

Huru ett fruentimmer lade sig vid min sida, så som jag vore vakande. Jag ville veta vilken den var; hon talte sakta men sade att hon är ren, "men jag luktar illa"; som var min skyddsängel, som jag tror, ty då begynte frestelsen.

Drömboken har undertiteln "Journalanteckningar 1743 -1744". Den består av Swedenborgs uppteckningar av sina drömmar.

Av och till är de här drömmarna rätt lika såna vi drömmer i dag eller som romanfigurer drömmer i de böcker vi läser. I andra fall är de lite annorlunda. Där vi i vår tid ofta påverkas i vårt drömmande av filmer så märks gudtjänsten bakom flera av Swedenborgs nedtecknade drömmar.

Swedenborg ger också förklaringar till varför han drömmer som han gör. När läsaren, kanske anakronistiskt, ser en homoerotiskt laddad sekvens så skriver Swedenborg att han drömt som han drömt därför att han inte tvättat fötterna.

Det finns flera olika versioner av denna. Den jag har är Per Erik Wahlunds från 1952 (inte egentligen den på bilden, som är den senare billighetsutgåvan av Wahlunds version - med ett swnyggare omslag än det på mitt ex). Hur pass bra den är redigerad kan jag inte egentligen uttala mej om.

I går så sken solen, men som du snart märker så skiner solen inte jämt

Mickey Newbury - Weeping Annaleah:

Som de flesta Newbury-låtar så är den här mer känd med andra artister - som Tom Jones eller Nick Cave, när den är med Cave på Kicking Against The Pricks så heter den "Sleeping Annaleah" (jag har skrivit om Cave och Newbury förut). Fler titelvarianter finns.
Från Newbury-albumet Sing is own från 1972.

Nyårslöften

Lyran har som första tematrio i år en med nyårslöften kring ens läsande. Nu brukar jag inte begå (eller vad det heter) nyårslöften. När jag var yngre brukade jag säja att mitt nyårslöfte var att inte lova någonting. Vilket jag inte tycker är särskilt fyndigt numera, men på den tiden hade jag inte den högt utvecklade humor som jag har i dag.
Men utan att direkt avge (är det rätt ord?) löften har jag ändå saker jag tänkt göra:

* Jag ska skaffa mej ett bibliotekskort.

* I fortsättningen ska jag hålla mindre noga koll på hur mycket jag läser. Redan idag är jag rätt bra på att inte räkna antal volymer. Men ofta har jag koll på hur många sidor jag har läst en enskild dag.

* På något sätt måste jag få in två, tre bokhyllor till i lägenheten. Samt göra mej av med fler böcker.

Fyra som var bröder, mer eller mindre

Sivar Arnér är kanske inte längre ett särskilt känt namn. Men hans Fyra som var bröder från 1955 borde väl fortfarande räknas bland de mindre svenska klassikerna. Och jag föredrar den framför de flesta av de större sådana.

Det är en roman om fyra män och tre kvinnor. Den är rolig och sorglig och liksom lätt i tonen, även när den är 50-taligt svårmodig.

Jag hittade ingen riktigt bra bild på boken - men det är en vacker volym även med det kraftiga rosa inslaget i Gösta Krilands omslag (rosa är en förvånansvärt vanlig färg för femtiotalets svenska romaner, särskilt för de lite dystrare enligt franskt mönster - möjligen gjorde de som män i dag som har rosa skorta på sej och påstod att omslagen var laxfärgade).
Den har också getts ut i En bok för alla - i en utgåva som inte är lika vacker, men säkert lättare att få tag i.

En fransk space opera från 1854

Star ou Psi de Cassiopée: Histoire Merveilleuse del'un des Mondes de l'Espace av läkaren C. I. Defontenay gavs ut 1854. Förutom att Camille Flammarion nämnde den på ett kort och avfärdande sätt i en essä, där konceptet bakom boken sades vara rätt fyndigt men att själva utförandet knappast visade på några kunskaper i astronomi.
Att romanen möttes med tystnad är inte så konstigt då det är en mycket konstig bok. Den beskriver en värld som har flera solar. Början av boken är skriven på blankvers.

Defontenays bok återupptäcktes av Raymond Queneau, som var intresserad av udda böcker, i början av 1930-talet. För att ges ut på franska för andra gången 1972.
Jag kan inte läsa franska och har alltså boken på engelska. Där den är utgiven av billighetsförlaget DAW: sf books. Vilket jag tycker ökar det bisarra hos boken. Den heter i den engelska översättningen Star (Psi Cassiopeia).

"AN EPIC COMPARABLE ONLY TO THE WORK OF STAPLEDON AND TOLKIEN" påstår DAWs reklammakare på försättsbladet. Och de säjer sej på baksidan vara stolta över att presentera den första engelska översättningen av detta länge försvunna mästerverk.

Nu är romanen inget mästerverk. Och knappast ens en klassiker inom genren. Även om den kan säjas ha varit först med att försöka beskriva en utomjordisk civilisation. Men ingen byggde vidare på Defontenays verk. Boken är mer kuriosa.
Dert finns ändå en del fascinerande inslag i den - som att Defontenay också ger exempel på planetens poesi och dramatik.

Åtta länkar en lördag

Det må kännas som söndag men det är en lördag och därmed dags för årets första Åtta länkar:

Filmaffischer från Ghana
På Final Girl. Det är en skräckfilmsblogg - vilket är förklaringen till att det bara är skräckaffischer - Motorsågsmassakern, Evil Dead 2 med flera.

How we do
Matt Seneca om hur man gestaltar tid i tecknade serier.

Om Robyn på Factual Opinion (på derastretti-i-topp med 2010 års skivalbum).
När amerikaner skriver om Robyn får det mej alltid att fundera på hur många av de smala utländska band man lyssnat på som i sina hemländer är typ som Robyn.

2011: The year of Ellis
Sequart kommer att under det kommandfe året ge ut tre böcker om Warren Ellis (samt en film). Bland annat en essäantologi om Planetary

Om Peter Greenaway och tecknade serier
Joe McCulloch om en av Greenaways utställningskataloger.

Utdrag ur ett förslag till en uppföljare till Spider-Man: Fever, del 1 och del 2
På Brendan McCarthys blogg.

Segla i ett såll

En av de första riktiga böcker som jag köpte själv för egna pengar i bokhandeln var antologin Segla i ett såll. En patafysisk antologi sammanställd av Claes Hylinger. Den kom 1987.
Patafysikerna var en grupp författare som hade tagit sitt namn från en roman av Alfred Jarry. Och i den romanen, Dåd och idéer av doktor Faustroll (antingen i Alfred Jarry i urval eller Far Ubus läsebok), seglar huvudpersonerna på havet i ett såll.

Antologin är en utökad utgåva av en bok kallad Patafysisk antologi. Denna hade innehållit texter av Jarry och hans efterföljare. Den stora skillnaden mellan de två böckerna är att Segla i ett såll har med fler äldre författare som påminner om de senare patafysikerna. Flera av dessa fanns med på en lista över Doktor Faustrolls bibliotek i Jarrys roman.
Leonardo da Vinci, Lewis Carroll och Raymond Roussel är tre av dem som finns med i avsnittet "Patanjärerna". Carroll har med texter kring ett matematiskt problem medan da Vincis bidrag är en undergångsvision och ett antal gåtor. Som "Lyckliga skall de vara som lyssnar uppmärksamt på de dödas ord." Svaret står under i upp-och-nedvänd text.

Flera av de böcker som finns i utdrag här har jag senare läst i sin helhet. Bland de författare jag hittade här finns Stefan Themerson, Christian Dietrich Grabbe och då Roussel. Flera författare som jag väl ändå hade hittat läste jag här första gången: Boris Vian, Jorge Luis Borges och Cyrano de Bergerac.

Det är, förutom avsnittet om det Patafysiska kollegiet (som verkar lika trist som alla såna dära litterära hemslöjdföreningar vare sej det är ett av de två varandra hårt motarbetande Ola Hansson-sällskapen eller de Svenska, Franska, Rumänska Akademierna) en väldigt rolig bok med många besynnerliga prosastycken.

Det fanns en bibliofil utgåva av boken som jag inte köpte, då jag inte är bibliofil och den var dyrare. Men det är den som är på bilden.
Den ser likadan ut som den ickebokälskande varianten.