Lyran har ställt elva frågor:
1. Favorit bland Nobelpristagarna?
Samuel Beckett
2. Vilken oläst klassiker önskar du att du hade läst?
Folkboken om Til Eulenspiegel borde jag ha läst när jag ännu kunde läsa tyska.
3. Vilken författare borde vara mer omtalad och läst än hen är?
Arne Sand.
4. Favoritmiljö i romanernas värld?
Solaris. I Stanislaw Lems roman med samma namn.
5. Vilken ungdomsbok borde man inte missa?
Trollkarlen från Övärlden av Ursula K. LeGuin.
6. Favorit bland bilderböckerna?
När västerlandet trädde fram av Gun Kessle och Jan Myrdal. En bok med fotografier av norska och franska medeltida kyrkor.
7. Bästa kärleksromanen?
Henrietta ska du också glömma av Stig Claesson.
8. Bästa boken som utspelar sig i din hemtrakt?
Yarden av Kristian Lundberg har ett avsnitt som utspelar sej i ett industriområde nära där jag bor.
9. Historiska romaner eller samtidsskildringar?
Samtidsskildringar (som väl i och för sej hinner bli historiska sådana innan de kommer ut).
10. Vilken författare skulle du vilja se en intervju med i Babel?
Jag ser sällan på Babel (UR-programmet En bok en författare tycker jag dock - det är inriktat på fackböcker men formatet skulle nog kunnat fungera även med fiktionsprosa). Men om Amiri Baraka intervjuades så hade jag inte missat det.
11. En filmatisering som gör boken rättvisa?
Jan Svankmajers Alice. Märklig version av Lewis Carrols mästerverk - "Alice thought to herself: now you will see a film, made for children - perhaps. But I nearly forgot: you must close your eyes. Otherwise you won't see anything."
Man ska sen själv sen enligt denna kedjebloggsutmaning ställa elva frågor till elva bloggar. Vilket känns som många bloggar och många frågor. Men kanske senare i veckan.
måndag 30 april 2012
Elva svar
Etiketter:
amiri baraka,
arne sand,
beckett,
jan svankmajer,
kessle,
kristian lundberg,
leguin,
lewis caroll,
slas,
stanislaw lem
söndag 29 april 2012
Citerat från veckans läsning
"Anatole France[...]berättar om en notorisk agnostiker som en morgon besökte en from katolik. Den fromme katoliken var berusad och började utgjuta förfärande hädelser. Blek och chockad sprang agnostikern iväg från huset.[...]
'Jag hävdar fortfarande att det inte finns någon Gud. Men den där karlen tror på honom. Antag att en blixt sändes ner för att döda honom. Hur skulle jag kunna veta att inte jag också skulle stryka med? Jag stod ju bredvid honom.'"
ur "Bläckan i tunneln" av Brian Nolan (som också kallade sej för Flann O' Brien), övers. Erik Andersson, i Tema O'Brien
"Ensamhet och lättja - därav har mycket stort kommit."
Lars Gyllensten, i Moderna myter
'Jag hävdar fortfarande att det inte finns någon Gud. Men den där karlen tror på honom. Antag att en blixt sändes ner för att döda honom. Hur skulle jag kunna veta att inte jag också skulle stryka med? Jag stod ju bredvid honom.'"
ur "Bläckan i tunneln" av Brian Nolan (som också kallade sej för Flann O' Brien), övers. Erik Andersson, i Tema O'Brien
"Ensamhet och lättja - därav har mycket stort kommit."
Lars Gyllensten, i Moderna myter
Etiketter:
citeraturveckan,
flann o'brien,
gyllensten
fredag 27 april 2012
5 bra sydafrikanska böcker
Idag är det Sydafrikas nationaldag, Frihetsdagen - som firar att det första demokratiska valet hölls där den 27:e april för arton år sen. En av de bättre nationaldagsanledningarna.
Breyten Breytenbach - Blodet på dörrposterna
Ett urval dikter av denne författare som också är bildkonstnär. Breytenbachs dikter är märkliga och rytmiska. Då jag lånade boken och inte äger den kan jag inte citera ur den. Men en dikt om Breytenbach har varit Veckans dikt här. Den dikten "Breyten Breytenbach får betrakta månen" skrev den holländske poeten och konstnären Lucebert när Breytenbach satt fängslad av apartheidregimen.
J. M. Coetzee - Onåd
På länken ovan skriver jag om boken: "Jag har inte så mycket att säja om den. Den vart väl rätt bra (något av en Anti-Sartre)." Den uttömmande analysen står jag fortfarande för (inlägget handlar mer om recensenters (o)vana att avslöja en boks handling så fort det rör sej om lite finare litteratur).
Nadine Gordimer - Bevararen
Denna roman från 1974 brukar anses vara starten på en radikalisering av Gordimers författarskap. Romanen kretsar kring en rik vit man. Det är en komplex roman med en vacker, stilren prosa.
Nelson Mandela - Den långa vägen till frihet
Jag brukar inte läsa memoarer. Men ibland får man göra undantag. Mandelas liv är onekligen en spännande historia.
Sindiwe Mogana - Mödrar emellan
Roman från 1998. En amerikansk turist blir mördad av ett gäng unga män. Boken berättas av modern till mannen som utdelade det dödande slaget. Hon vänder sej till den amerikanska flickans mor. Och berättar om hennes och sonens liv och Sydafrika.
(Repris från 2010)
Etiketter:
10 bra utomnordiska,
alla älskar repriser,
coetzee,
gordimer,
lucebert
torsdag 26 april 2012
Självbetraktelse nummer 17
För den slungade stenen är det intet ont att falla, intet gott att stiga.
Marcus Aurelius
övers. Ellen Wester
Marcus Aurelius
övers. Ellen Wester
Etiketter:
aurelius,
veckans dikt
onsdag 25 april 2012
Ordet i min makt. Läsebok för underklassen av August Strindberg
De som ljögo bäst och voro mest falska, kallades snälla barn och fingo pepparkakor och honungskakor; de som talade sanning och voro ärliga fingo pisk och blevo utan mat. Därmed var grunden lagd till uppfostran.
ur "De lycksaliges ö"
Det har kommit ut en ny utgåva av Ordet i min makt - Läsebok för underklassen, Jan Myrdals Strindbergsurval från 1968. Mitt ex är utlånat. Men jag har läst om efterordet (i Svensk socialistisk litteraturkritik, red. Maria Bergom-Larsson). Och jag minns tillräckligt av boken för att starkt rekommendera den.
"Detta är ett urval av den Strindberg de etablerade inte ville veta av på åttiotalet, inte ville veta av vid sekelskiftet och fortfarande inte vill veta av" heter det mot slutet av Myrdals efterord (det är 1880-talet som menas). Det är den samhällskritiske och satiriske Strindberg som lyfts fram. Med texter från Det nya riket, Svenska öden och äventyr, brev, artiklar från Strindbergsfejden.
Urvalet innehåller även en del texter som inte var så kända när det först kom ut. Som Lilla katekes för underklassen. Som sen dess kommit ut flera gånger i egen volym (senast på Bakhåll).
Den skrevs 1884. Ordet i min makt har också en senare text på samma tema "Om Underklassen (och Medelklassen) visste vad samhället är, och hvad överklassen är" skriven ett par år innan Strindberg dog. Skillnaden mellan de två texterna tas upp i efterordet (och Myrdal gör återigen jämförelsen i "Bortom avfallet" (från 1973 - i Skriftställning 5)).
Här finns också flera texter som påminner en om att Strindberg kan vara en mycket rolig skriftställare. Som en besk beskrivning av en invigning av en järnväg, och den långa satiriska novellen "De lycksaliges ö".
I en av böckerna Myrdals Barndom-svit så läser den unge Jan den novellen. Och järnvägsinvigningen har påverkat ett avsnitt i romanen Jubelvår. En fras från katekesen återkommer i en av Myrdals tidiga noveller. Så urvalet ger en blick in i hur Strindberg påverkat Myrdal (även om till exempel romanen Inferno - en viktig influens i Myrdals författarskap - inte finns representerad, liksom inte heller någon av Strindbergs övriga romaner).
På omslaget till originalutgåvan är Myrdals namn större än Strindbergs. Det är det inte på den nya utgåva som nu Celander förlag gett ut. Den verkar ha ett nytt förord. Den kom ut en utgåva i början av 90-talet som även den hade ett nytt förord, liksom för-eller efterorden till den tyska översättningen av urvalet (och den turkiska om jag minns rätt). Jag skulle tro att de finns med även den här gången.
Celander-utgåvan är en pocket. Så för en billig peng kan man skaffa sej denna påminnelse om att Strindberg inte var en ofarlig författare.
Etiketter:
jan myrdal,
skriftställning,
strindberg
måndag 23 april 2012
10 bra engelska skivor
I dag är det Englands nationaldag. Som firas till minne av att sankte Göran en dag när han inte hade något att göra gick ut och slog ihjäl en drake.
Sen dess brukar man ägna denna dag åt att jaga drakar. Eller brukade förr i tiden. När det ännu fanns drakar.
Numera så får vi nöja oss med att göra listor.
Billy Bragg - Life's a riot with spy vs spy
Braggs debut. Ett minialbum med sju underbara spår. Orange.
Bästa spår: Richard
Shirley Collins och Davy Graham - Folk roots, new routes
Kevin Rowland & Dexys midnight runners - Too-Rye-Ay
Gjorde snickarbyxor populära. Men det kan man förlåta ett album när det är så här pass bra.
Bästa spår: All in all
Fresh - Out of borstal
Gruppen Fresh hade tre bandmedlemmar som alla hade suttit i ungdomsfängelse. Sångerna, skrivna av etablerade musiker (Mick Jagger & Keith Richard, Peter Sarstedt) handlade om livet i sådana här borstals som de kallades. Introt är ett av de bästa.
Bästa spår: Back to my home
P. J. Harvey - To bring you my love
Harveys genombrottsalbum. Det kan inte låta mer 90-tal än så här. It's a good thing.
Bästa spår: To bring you my love
M.I.A - Kala
M.I.A samplar Jonathan Richman och bollywoodlåtar och indiepop och världsmusik och resultatet låter väldigt M.I.A.
Bästa spår: Mango pickle down river
Siouxsie and the Banshees - Kaleidoscope
Engelsk new age som det heter. Det här albumet hade ett lite mer poppigt sound jämfört med de tidigare mer punkiga Banshees-plattorna.
Bästa spår: Christine
Soft Cell - The Art of Falling Apart
Engelsk glamsynth när den är som bäst.
Bästa spår: Kitchen Sink Drama
Specials - Specials
Är det bra är det väl ska. Specials debut har enbart starka spår.
Bästa spår: Too much too young
Steeleye Span - Please to see the king Engelsk folkrock när den är som bäst.
Bästa spår: The Blacksmith
Tidigare englandslistor här på Butter tar ordet:
10 bra engelska romaner
10 bra engelska filmer
Sen dess brukar man ägna denna dag åt att jaga drakar. Eller brukade förr i tiden. När det ännu fanns drakar.
Numera så får vi nöja oss med att göra listor.
Billy Bragg - Life's a riot with spy vs spy
Braggs debut. Ett minialbum med sju underbara spår. Orange.
Bästa spår: Richard
Shirley Collins och Davy Graham - Folk roots, new routes
Kevin Rowland & Dexys midnight runners - Too-Rye-Ay
Gjorde snickarbyxor populära. Men det kan man förlåta ett album när det är så här pass bra.
Bästa spår: All in all
Fresh - Out of borstal
Gruppen Fresh hade tre bandmedlemmar som alla hade suttit i ungdomsfängelse. Sångerna, skrivna av etablerade musiker (Mick Jagger & Keith Richard, Peter Sarstedt) handlade om livet i sådana här borstals som de kallades. Introt är ett av de bästa.
Bästa spår: Back to my home
P. J. Harvey - To bring you my love
Harveys genombrottsalbum. Det kan inte låta mer 90-tal än så här. It's a good thing.
Bästa spår: To bring you my love
M.I.A - Kala
M.I.A samplar Jonathan Richman och bollywoodlåtar och indiepop och världsmusik och resultatet låter väldigt M.I.A.
Bästa spår: Mango pickle down river
Siouxsie and the Banshees - Kaleidoscope
Engelsk new age som det heter. Det här albumet hade ett lite mer poppigt sound jämfört med de tidigare mer punkiga Banshees-plattorna.
Bästa spår: Christine
Soft Cell - The Art of Falling Apart
Engelsk glamsynth när den är som bäst.
Bästa spår: Kitchen Sink Drama
Specials - Specials
Är det bra är det väl ska. Specials debut har enbart starka spår.
Bästa spår: Too much too young
Steeleye Span - Please to see the king Engelsk folkrock när den är som bäst.
Bästa spår: The Blacksmith
Tidigare englandslistor här på Butter tar ordet:
10 bra engelska romaner
10 bra engelska filmer
Etiketter:
10 bra x-ska skivor,
billy bragg,
fresh,
m.i.a.,
pj harvey,
specials,
steeleye span
söndag 22 april 2012
Citerat från veckans läsning
"Cultists have striven to construct utterances so twisted and infamous as to be impossible to the holy Library: in vain. Every child is tempted to scan for some such phrase as 'This sentence is not contained in the Library,' and to giggle when the glowing letters seem to assert it."
ur "The Net of Babel" av David Langford ("(with necessary apologies to Jorge Luis Borges)" står det i början av novellen som handlar om biblioteket i Babel som databas)
"Breathing the narcotic vapors of spectral avengers. Inhaling ghost-girls, blue clouds of incense and ectoplasm uncurling into my brain..."
ur Flex Mentallo av Grant Morrison
ur "The Net of Babel" av David Langford ("(with necessary apologies to Jorge Luis Borges)" står det i början av novellen som handlar om biblioteket i Babel som databas)
"Breathing the narcotic vapors of spectral avengers. Inhaling ghost-girls, blue clouds of incense and ectoplasm uncurling into my brain..."
ur Flex Mentallo av Grant Morrison
Etiketter:
borges,
citeraturveckan,
david langford,
flex mentallo,
grant morrison
fredag 20 april 2012
Jag och jag - Karl Ove Knausgård och Lars Hård
Jag håller på och läser Lars Hård går vidare. Jan Fridegårds femte bok om Lars Hård. Som kom ut 1951, sexton år efter de första tre böckerna (dessa tre har utgivits tillsammans i en volym, som Lars Hård).
Den första romanen, Jag, Lars Hård (1935) är trots sin titel inte helt och hållet berättad i jag-form. Den inleds med ett kapitel där Lars Hård beskrivs i tredje hand som "han". Sen övergår den till första person. Händelserna berättas medan de sker.
I sin studie om prosaberättarens teknik, Romanens formvärld (1953), så skriver Staffan Björck att "I Lars Hård chockeras man häftigt av en enstaka apostrof till 'läsaren'".
Han tar upp Lars Hård-sviten som ett exempel på den (då) moderna jag-romanen. Och frågar för vem detta "jag" egentligen berättar.
Lars Hård-böckerna är mer eller mindre självbiografiska. Det brukar säjas att skillnaden mellan Lars Hård och Jan Fridegård är mindre i de två senare böckerna. Och Lars Hård går vidare har en mer direkt ton än Jag, Lars Hård.
Samtidigt som jag läser Lars Hård går vidare läser jag Min kamp 2 av Karl Ove Knausgård. Också Knausgårds böcker är skrivna i jag-form. Men där berättaren och huvudpersonen hos Fridegård är Lars Hård så är berättaren och huvudpersonen hos Knausgård Karl Olov Knausgård.
Jag tror inte att Knausgård någonstans direkt vänt sej till läsaren. Men man skulle nog inte bli så chockerad om han gjorde det (liksom du läsare inte höjer på ögonbrynen när jag nu talar till dej). Inte ens om man vore Staffan Björck. Det ingår liksom i genren.
Och Björck menar att man vet för vem jaget berättar i en memoar.
Samtidigt befinner sej Min kamp 2 närmare Lars Hård går vidare och liknande "moderna jag-romaner" än den rena memoaren. (Även om den med sin blandning av berättelse och essä också skiljer sej från dessa). Och att jag läser Fridegårds jag-roman bredvid Knausgårds får mej att fundera över vad jag-berättandet ger Knausgårds roman.
Jag-formen kan öppna en text, och den har nog en stor del i att Knausgårds romansvit blivit så framgångsrik. Samtidigt har jag-perspektivet sina begränsningar.
I artikeln Kan vi prata om Knausgård i Arbetaren så kritiserar Lisa Carlsson Knausgård. Mest handlar kritiken om en scen i en av de senare böckerna. Som jag inte läst. (Att bara vita heterosexuella män skulle identifiera sej med Knausgård stämmer dock inte med det jag läst på olika bokbloggar).
Men i en tidigare version av texten på Carlssons tumblr just like snow, inlägget "Dessa sårade manliga egon" (2012/03/18), tas jag-perspektivet upp: "Kan vi prata om våldsamheten i att skriva om andra människor? I att skriva en text baserat på ett jag, i avsaknad av ett du. Hur det gör jagets blick allsmäktigt."
Bygger man litteratur på sitt eget liv så gör man det oundvikligen även på andras. Ofta handlar diskussionen kring detta om huruvida det som skrivs är sant eller inte. Men scenen Carlsson tar upp liksom partierna med farmodern i slutet av första av boken blir inte mindre problematiska om de är sanna (möjligen tvärtom).
Lite mer än halvvägs genom Min kamp 2 så tycker jag inte att den är riktigt lika bra som ettan. Jag känner inte samma sug att läsa vidare. Men i de partier som skiner till (förlossningen, när han sitter och skriver ett passionerat kärleksbrev samtidigt som den han skriver det till kommer in och han knappt reagerar) så är det just denna jagets blick som lyser upp orden.
Den första romanen, Jag, Lars Hård (1935) är trots sin titel inte helt och hållet berättad i jag-form. Den inleds med ett kapitel där Lars Hård beskrivs i tredje hand som "han". Sen övergår den till första person. Händelserna berättas medan de sker.
I sin studie om prosaberättarens teknik, Romanens formvärld (1953), så skriver Staffan Björck att "I Lars Hård chockeras man häftigt av en enstaka apostrof till 'läsaren'".
Han tar upp Lars Hård-sviten som ett exempel på den (då) moderna jag-romanen. Och frågar för vem detta "jag" egentligen berättar.
Lars Hård-böckerna är mer eller mindre självbiografiska. Det brukar säjas att skillnaden mellan Lars Hård och Jan Fridegård är mindre i de två senare böckerna. Och Lars Hård går vidare har en mer direkt ton än Jag, Lars Hård.
Samtidigt som jag läser Lars Hård går vidare läser jag Min kamp 2 av Karl Ove Knausgård. Också Knausgårds böcker är skrivna i jag-form. Men där berättaren och huvudpersonen hos Fridegård är Lars Hård så är berättaren och huvudpersonen hos Knausgård Karl Olov Knausgård.
Jag tror inte att Knausgård någonstans direkt vänt sej till läsaren. Men man skulle nog inte bli så chockerad om han gjorde det (liksom du läsare inte höjer på ögonbrynen när jag nu talar till dej). Inte ens om man vore Staffan Björck. Det ingår liksom i genren.
Och Björck menar att man vet för vem jaget berättar i en memoar.
Samtidigt befinner sej Min kamp 2 närmare Lars Hård går vidare och liknande "moderna jag-romaner" än den rena memoaren. (Även om den med sin blandning av berättelse och essä också skiljer sej från dessa). Och att jag läser Fridegårds jag-roman bredvid Knausgårds får mej att fundera över vad jag-berättandet ger Knausgårds roman.
Jag-formen kan öppna en text, och den har nog en stor del i att Knausgårds romansvit blivit så framgångsrik. Samtidigt har jag-perspektivet sina begränsningar.
I artikeln Kan vi prata om Knausgård i Arbetaren så kritiserar Lisa Carlsson Knausgård. Mest handlar kritiken om en scen i en av de senare böckerna. Som jag inte läst. (Att bara vita heterosexuella män skulle identifiera sej med Knausgård stämmer dock inte med det jag läst på olika bokbloggar).
Men i en tidigare version av texten på Carlssons tumblr just like snow, inlägget "Dessa sårade manliga egon" (2012/03/18), tas jag-perspektivet upp: "Kan vi prata om våldsamheten i att skriva om andra människor? I att skriva en text baserat på ett jag, i avsaknad av ett du. Hur det gör jagets blick allsmäktigt."
Bygger man litteratur på sitt eget liv så gör man det oundvikligen även på andras. Ofta handlar diskussionen kring detta om huruvida det som skrivs är sant eller inte. Men scenen Carlsson tar upp liksom partierna med farmodern i slutet av första av boken blir inte mindre problematiska om de är sanna (möjligen tvärtom).
Lite mer än halvvägs genom Min kamp 2 så tycker jag inte att den är riktigt lika bra som ettan. Jag känner inte samma sug att läsa vidare. Men i de partier som skiner till (förlossningen, när han sitter och skriver ett passionerat kärleksbrev samtidigt som den han skriver det till kommer in och han knappt reagerar) så är det just denna jagets blick som lyser upp orden.
Etiketter:
björck,
fridegård,
karl ove knausgård
onsdag 18 april 2012
VÅRENS FÖRSTA DAG
När jag klockan fyra på morgonen
ser min mormor
flyga över staden
med sin torgkasse
i trasiga skor nu igen
och en slängkappa hon kastat över sömnen
försöker jag hejda henne
med min stumma telefon.
Jag drar undan gardinens nät.
Skrapar plankton från trappan.
Min mormor står i kö.
Hon ser sig om efter lockbetet.
Ingen kan längre finna lösningen på någonting.
Till gagn för ingen.
Vårens första dag
emigrerar från kalendern.
Ewa Lipska
1985
övers. Anders Bodegård
Lipska är en av Polens främsta poeter. Dikten finns i Lipska-urvalet Zon i ellerströms enhörningsserie. Den rekommenderas.
ser min mormor
flyga över staden
med sin torgkasse
i trasiga skor nu igen
och en slängkappa hon kastat över sömnen
försöker jag hejda henne
med min stumma telefon.
Jag drar undan gardinens nät.
Skrapar plankton från trappan.
Min mormor står i kö.
Hon ser sig om efter lockbetet.
Ingen kan längre finna lösningen på någonting.
Till gagn för ingen.
Vårens första dag
emigrerar från kalendern.
Ewa Lipska
1985
övers. Anders Bodegård
Lipska är en av Polens främsta poeter. Dikten finns i Lipska-urvalet Zon i ellerströms enhörningsserie. Den rekommenderas.
Etiketter:
enhörningsserien,
lipska,
veckans dikt
tisdag 17 april 2012
På väg till koppargruvan
Jag har just läst Proggen av Håkan Lahger från 2002. En bok med undertiteln "Musikrörelsens uppgång och fall". Och den var rätt intressant. Ibland kändes det lite väl mycket som att läsa en extralång musikartikel. Men det vart väntat.
Det kunde ha varit mer om folkmusikgrupperna och om hur de förhöll sej till musikrörelsen. Diddlers nämns som Gärdesfestmusikanter och Bella Ciao får lite lovord. Men inget om till exempel Folk och rackare eller Låt och trall (Diddlers efterföljare). Och trots att det står en hel del om Blå tget så finns det inget om plattan där med Marie Selander där de medverkar.
Vad man kan sakna i Lahgers beskrivning av Blå tåget är att bandet Fugs som var ett av deras förebilder inte nämns. Det är mest om huruvida de kunde spela, hur rik Tore Berger var, att de en gång fick en halvdan recension i Clarté (det verkar som om man ska tycka det är upprörande att det politiska innehållet i en politisk text, i det här fallet "Gesällvisan", kritiserades) och huruvida Mikael Wiehe gillade dem.
Till boken hörde en samling som jag inte har. På den finns två låtar med Blå tåget. Den ena då "På väg till koppargruvan". Lahger skriver som kommentar till låtvalet att "I den absolut sista versraden uttalar [Torkel] Rasmusson ordet 'skiter' med ett extremt utdraget överklass-i." Vilket jag aldrig tänkt på. Så är jag också dålig på/ointresserad av dialekter/sociolekter.
"På väg till koppargruvan" är i vilket fall nio rätt så fantastiska minuter. Skriven av Rasmusson.
Etiketter:
blå tåget,
clarté,
fugs,
veckans sång
måndag 16 april 2012
Creature Triple Feature
Monster
Det finns monster som är mycket goda,
Som sätter sig mittemot er med ögon,
slutna av ömhet
Och på ert bröst
sätter de sina pälsmjuka tassar.
En kväll -
när allt är purpur i universum,
när klipporna återtar sina vilda banor,
Då skall de vakna.
Eugène Guillevic
1942
övers. Lars Gustafsson
i Bröd och stenar av Guillevic
Lyrans tematrio handlar denna vecka om monster
Anno Dracula av Kim Newman
Anno Dracula är en berättelse där Dracula lyckades med den invasion han påbörjar i Bram Stokers roman. Han gifter sej med drottningen och imperiet styrs av vampyrer.
Love is the plan the plan is death av James Tiptree jr.
"Do you hear my little red? Hold me softly. The cold grows.
Monstrena hör kanske mer hemma i novellgenren än romangenren. Här är berättaren ett slags spindel. En historia om liv, död, kärlek, återfödelse. Finns bland annat i
Tiptree-samlingen Her Smoke Rose Up Forever som innehåller några av hennes bästa historier (eller så kan du läsa den HÄR)
Doktor Moreaus ö av H. G. Wells
Den gode doktor Moreau dyker upp tillsammans med kollegan Jekyll i Newmans roman ovan. Om det är doktorn eller hans djurvarelser som är monster kan man fundera på. "Inte jaga andra människor; så lyder lagen. Är vi då inte människor?"
Etiketter:
Eugène Guillevic,
kim newman,
tiptree jr,
wells
söndag 15 april 2012
Citerat från veckans läsning
"Mathilde vecklar ut den lilla lappen som medföljer kortet. Med prydlig handstil och utan stavfel har hennes son skrivit: Mamma, jag ger dig mitt kort "Argent Defender", det är väldigt sällsynt men det gör inget, jag har dubbletter. Du ska få se, det är ett hjältekort som kommer att skydda dig hela livet."
ur Underjordiska timmar av Delphine de Vigan, övers. Helén Enqvist
"Kanske skulle man för framtidens folk berätta att en >>a.k.-are>> var något mitt emellan straffånge och vanlig arbetare. Något som man dömdes till för att inte samhället kunde eller ville hålla en med arbete. Vi som var unga och ensamma, vi skällde ibland när vi krafsade till oss understödet eller när vi sändes ut att bygga vägar i olika landsändar. Men de äldre tog det mesta med tung undergivenhet."
ur Lars Hård går vidare av Jan Fridegård
ur Underjordiska timmar av Delphine de Vigan, övers. Helén Enqvist
"Kanske skulle man för framtidens folk berätta att en >>a.k.-are>> var något mitt emellan straffånge och vanlig arbetare. Något som man dömdes till för att inte samhället kunde eller ville hålla en med arbete. Vi som var unga och ensamma, vi skällde ibland när vi krafsade till oss understödet eller när vi sändes ut att bygga vägar i olika landsändar. Men de äldre tog det mesta med tung undergivenhet."
ur Lars Hård går vidare av Jan Fridegård
Etiketter:
citeraturveckan,
fridegård
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)



