Jan Myrdals stora och lilla pris

Jan Myrdal-sällskapet har låtit meddela att Maj Sjöwall tilldelats Jan Myrdals stora pris. Medan Jan Myrdals lilla pris går till filmregissören Gabriela Pichler.
"– Jag är oerhört glad", säjer Sjöwall  till Hallands Nyheter.
Pichler har gjort den hyllade filmen Äta, sova, dö. Som jag ännu inte hunnit se. Men det ska jag. Det är nog ett bra val.
Sjöwall är mest känd för de tio kriminalromaner hon skrev samman med Per Wahlöö. Jag har bara läst en av dem och några kapitel här och där när de gått som följetonger i svenska tidningar. En av de romaner som jag läst delar av på det sättet är Den vedervärdige mannen från Säffle som var förlagan till Bo Widerbergs lysande film Mannen på taket (det lär också ha gjorts en del sämre filmer av böckerna.)
Sjöwall/Wahlöös böcker har haft ett stort inflytande på kriminalgenren. Men Sjöwall kan tyckas vara en rätt så annorlunda författare än Myrdal.
Myrdal är visserligen något av ett deckar-fan. Och har bland annat skrivit om den franske kriminalförfattaren George Simenon. Och ett efterord till en av de första romanerna om ett brott, En dunkel historia av Honoré de Balzac. Med lite god vilja skulle man kunna räkna Myrdals roman Badrumskranen (1957) som en slags deckare (min mor brukar också framföra teorin att det är Myrdal som är Bo Baldersson).
Som en framstående samhällskritisk författare så är väl Sjöwall ett rimligt val.

Jan Myrdal-sållskapet brukar beskriva de här priserna som ett alternativ till andra litterära priser. Sjöwall har emellertid uppmärksammats mycket på senare tid (och framstått som väldigt sympatisk i de intervjuer hon gett). Och Pichler fick nyligen flera guldbaggar. Vilket väl kan få en att fråga sej hur alternativa de här priserna egentligen är. Nu är det väl bara namnen på priserna som kan säjas vara kontroversiella.

Citerat från veckans läsning

"Jag lyssnade; någon sjöng. Det ljöd ganska nära. Mannen som sjöng måste vara i en av isoleringscellerna mitt emot mig. Jag satte mig upp och kände hjärtat stå stilla. Mannen sjöng 'Internationalen'.
  Han sjöng falskt och med hes röst. Tydligen väntade han att de andra dödsdömda fångarna skulle stämma in. Men ingen stämde in. Han sjöng alldeles ensam i sin cell, i fängelset, i natten.
  Jag hade läst åtskilliga romaner och böcker som beskrev tyska fängelser och koncentrationsläger. I dessa omnämns ofta sjungandet av 'Internationalen' som en politisk protest eller en sista demonstration; men trots min djupa vördnad för de tyska martyrerna har sådana ställen alltid slagit mig som litet melodramatiska och otroliga. Nu hörde jag själv en man som visste att han skulle dö sjunga 'Internationalen'. Det var fullkomligt fritt från melodrama; den hesa, omusikaliska rösten ljöd outsägligt bedrövlig och beklagansvärd, obeskrivligt rörande och vördnadsbjudande."
ur Dialog med döden (Spanskt testamente. Del II) av Arthur Koestler, övers. Lill Yunkers

Afrikanskt försök av Lars Gustafsson

 Ett  hisnande ögonblick sammanföll den gamla bilderbokens "Afrika" med det "Afrika", där han denna kväll befann sig.

Afrikanskt försök är en reseskildring från Senegal utgiven 1980. Två år tidigare hade Lars Gustafsson gett ut Kinesisk höst om Kina. På 60- och 70-talet skrev många svenska författare (och författare från andra länder) reseskildringer och rapportböcker (i Lars Gustafssons roman Sigismund från 1976 förekommer en reseberättelse från Helvetet arrangerad av Jordisk-helvetiska vänskapsförbundet).

I recensionen "Bonden i Sverige" från 1972 (i Kommentarer) skrev Gustafsson: "På 60-talet kom resenärerna till Asien och Sydamerika, Jan Myrdal, Sven Lindqvist, Folke Isaksson, Sture Källberg. De bröt med den turistiska och anekdotiska konvention som då mycket länge hade behärskat vår reseskildringslitteratur - och skrev ett nytt slags böcker."
De här reseböckerna beskrevs och beskrivs ofta som om författarna lämnade litteraturen. Gustafsson menade i artikeln att de "i själva verket har breddat och berikat den."

Helt bröts det inte med den tidigare reselitteraturen. Myrdal anknöt till exempel till äldre böcker och titeln på Gustafssons Kina-bok anspelar på Stig Dagermans Tysk höst.
En del länder var populärare resmål än andra i denna genre. Kinesisk höst kommenterar och förhåller sej hela tiden till tidigare Kinaskildringar. Böcker om Senegal var inte lika vanliga. Andra delar av Afrika hade emellertid skildrats bland annat av Per Wästberg och, på 50-talet, av Artur Lundkvist i de lite olyckligt betitlade Negerkust och Negerland (även Gustafsson använder ordet neger).
Gustafsson tar upp Lundkvists tolkningar av afrikansk poesi. En av de poeter Lundkvist hade översatt var Léopald Sédar Senghor som var president i Senegal 1980.

Gustafsson är tydligt imponerad av poeten och statsmannen. Och boken ger en rätt välvillig skildring av landet. Även om det framkommer att det finns problem. Att Senegal 1979 i praktiken var en enpartistat framkommer väl inte riktigt. Landet beskrivs som nästan demokratiskt. (För att vara en afrikansk stat på den tiden verkar Senegal ha varit rätt öppet. Och några år senare blev landet en demokrati.)    
Reseböckerna från den här tiden har kritiserats för att inte vara kritiska nog mot de länder och regimer som skildrades. Men man försökte skildra länderna på deras egna villkor.

Gustafsson besöker ämbetsmän i Dakar och en bystämma på landsbygden. Han skriver om afrikansk poesi och négritude (negerskap som Gustafsson översätter det), om biståndsproblematik och islamska sällskap.
Boken är mer splittrad än den föregående Kinesisk höst och den är långt ifrån fri från exotism. Men flera avsnitt är spännande läsning. Som ett om hur  svalorna i Afrika skiljer sej från svalorna i Sverige. Eller en fundering kring hur Senegal översätter västerländsk teknik till västafrikanska förhållanden.

Afrikanskt försök tillhör inte de mer kända av Gustafssons böcker. Liksom reseskildringslitteraturen i stort har en mindre framträdande roll i litteraturhistoien. Till en viss del är det förklarligt. Om man vill veta något om Senegal är en svensk reseessä från 1980 kanske inte ens första val. Men det är en läsvärd betraktelse. Också Gustafssons författarskap är bredare och rikare med reseskildringarna.

Citerat från veckans läsning

"Jag sade honom att Shanghai var en oerhört innehållsrik och intressant stad och frågade varför han åtminstone inte gått på bio nu, när så många fantastiska gamla kinesiska filmer från sextiotalet kom upp på repertoaren. Hade han inte lagt märke till att "Uppror i himlen", denna underbara korsning av science fiction i Mingdynastins stil och Walt Disney, från 1961, var på repertoaren?"
ur Kinesisk höst av Lars Gustafsson

"Om man tog min artikel bokstavligen, framgick det av den att jag trodde att det någonstans på jordklotets yta fanns ett berg mycket högre än Mount Everest, vilket sett ur en så kallad förnuftig persons synvinkel var en absurditet. Och så kom där någon som tog mig på orden! Och man talade om att företa en 'expedition'!"
ur Det analoga berget, i Tem Gweff av René Daumal, övers. C.G.Bjurström

Citerat från veckans läsning

"Och nu kommer svalorna, tusentals på en gång, mer kollektivt än någonsin i Norden på sommaren, med ett helt förändrat beteende, smala, långa snabba stråk, tätt över marken. De återvänder till sjön efter att dagen igenom ha jagat insekter ute i bushen.
  Och det är lärorikt att samma fågelart som man trodde sig känna från dess parningsperiod, dess milda flykt kring gamla lador i Västmanland, kan förändras så oerhört under Afrikas vinterhimmel.
  De rinner ner till sjön, som svarta, tysta snabba floder av fåglar i solnedgången."
ur Afrikanskt försök av Lars Gustafsson

"Alla möjliga varelser i hennes kropp har kommit ut på en gång. Det känns som att de, någonsyans, sjunger om henne."
ur "Efter oss syndafloden" av Andrés Barba, övers. Annakarin Thorburn

La noche sucks och två andra novellvolymer

Flickorna, som inte är mer än tretton år, delar en mintcigarett som rör sig från från den ena munnen till den andra som en kyss. Flickan med hästsvans säger: "Kolla himlen" och den andra svarar "Himlen suger". De skrattar.

I går läste jag två böcker.
Det vill säja jag läste två noveller utgivna i egna volymer. Tidigare i veckan hade jag läst ytterligare en sådan novell/volym.
Häftena är utgivna av astor novell. De ingår i en serie med fem häften med en spansk novell i varje.
Förr i tiden hade dessa noveller troligtvis getts ut i en bok: 5 moderna spanska berättare eller något sådant.
Jag har bara införskaffat tre av de fem novellerna. "Efter oss syndafloden" av Andrés Barba, då jag hört talas om Barba. "La noche sucks" av Blanca Riestra, då den heter "La noche sucks". Och "Överlevaren" av Sònia Hernández, för varför inte?

"La noche sucks" är den bästa av de tre också förutom den underbara titeln. Den skildrar några människors liv en tisdagkväll. Ögonblicksbilder. Väldigt bra. (Citatet ovan är från denna, övers. Annakarin Thorburn.)

"Efter oss syndafloden" handlar om en porrstjärna som en dag blir besatt av tanken att hon ska låta plastikoperera ett horn i pannan. Det är en bra novell men hela plastikkirurgitemat känns lite utspelat.
Också "Överlevaren" känns som en historia man läst förut. Om en man som råkar ut för en olycka och börjar fundera på om han inte egentligen dog. Fast det är liksom bara symboliskt, den undviker (tyvärr, måste jag nog säja) det absurda.

Spelar formatet det här att novellerna presenteras i egna volymer någon roll? Man kan välja enbart de noveller som intresserar en. Men det gör man ju ofta ändå i antologier. (Det finns nog många olästa noveller i antologiernqa i mina bokhyllor.) Att "La noche sucks" bara är lite mer än tio små sidor lång kan avskräcka den som skulle vilja köpa den ("Överlevaren" är lite längre, "Efter oss syndafloden" är längst av de tre).
Och att låna såna här novellböcker på biblioteket kan vara osmidigt. Jag lånade en Juli Zeh i Novellix liknande serie häften. Och fick ägna mer tid åt att leta upp den än åt att läsa den.

Novellix-novellerna har pärmar där titel och författarens namn står på ryggen. Det har inte astor novell. De är inte heller paginerade. Så de är inte så bokhyllevänliga.
Varje häfte har omslag i en egen färg. Novellen börjar redan på omslaget. Vilket blir rätt snyggt. Men den slutar också på baksidan, vilket är lite irriterande då man av gammal vana lätt läser baksidestexten först. Och man kan sakna den introduktion som säkert skulle funnits i en antologi. En annan fördel om det hade vart en antologi är att de hade kunnat kalla den för La noche sucks och fyra andra spanska noveller.
Men formen har också ett nyhetens behag. Som gör att berättelserna kanske sprids till fler än om de kommit i antologiformat.

Astor novell har gett ut ytterligare en svit med fem italienska noveller efter dessa.

Citerat från veckans läsning

"Jag genomgick något av en återuppståndelse, vilket inte betyder att jag upphörde att vara död."
ur "Överlevaren" av Sònia Hernández, övers. Karin Sjöstrand

"Två skäl framför andra finns att bland årets många minnesdagar stanna också inför Trotskijs. Hans självbiografi, hans berättelse om den ryska resningen 1905 och hans väldiga arbete om 1917 års revolution hör till de bestående verken från vårt sekel. Han känner som Caesar eller Churchill, också de på en gång stora i handlingens och skrivandets värld, maktens natur genom att han med egna händer handskats med den."
ur "Trotskij" av Olof Lagercrantz, i Från Aeneas till Ahlin

Inlägg inställt på grund av tekniska problem

Mitt internet bestämde sej för att ta nyår som en anledning att lämna denna värld Så tills jag ordnat det så blir det en paus här (jag har internet på mobilen men det är inte helt bloggvänligt).

Citerat från veckans läsning

"Men jag var i mitt arbete ofta livrädd, mardrömde om de etablerade nollor som hölls fram och den levande litteratur vi kritiker inte såg.
  Hoppas åtminstone att min rädsla skall märkas i urvalet."
Olof Lagercrantz, i förordet till Från Aeneas till Ahlin. KRITIK 1951-1975

"Trollkarlen från Övärlden hette den, skriven av någon som hette Ursula K. LeGuin, och redan efter de första två sidorna visste jag att det här, det här var en helt fantastisk bok. Men ändå var det inte utan tvekan som jag lade mig på sängen med den, för mamma var ju hemma, och jag ville också vara tillsammans med henne så mycket som möjligt."
Karl Ove Knausgård, i Min kamp 3. Övers. Rebecca Alsberg

Din värld har bara börjat

Jag tror inte jag kommer att göra någon årsbästalista i år. Men om jag hade gjort en så skulle nog ovanstående blivit "årets låt" på den.

"Nothin but time" från Cat Powers Sun. Jag är fortfarande inte säker på vad jag tycker om den plattan. Från början var jag heller inte riktigt säker på vad jag tyckte om det här spåret, men det har vunnit mej över. Ett slags 2010-talets svar på "Heroes" ("It's up to you/to be a superhero" heter det i texten som för att trumfa Bowies gamla uppmaning). Enligt intervjuer är den skriven till Cat Powers före detta killes tonårsdotter. Och det är ju lite fint.
Låten är rätt så lång.

25

"Några dagar efter folkomröstningen gick den 34-årige byggnadsarbetaren Harry Ahlsen tvärs över torget som heter Wiels plass och in i Halden Sparbank för att betala en räkning. När han kom ut igen fick han se Axel Nyland, som stod på andra sidan, vid stadsbron och hängde. Han ropade till honom, och när Axel kom fram till honom sade han: Den här platsen heter Wiels plass. Vad har den här Wiel gjort som är så stort att folket skall hylla honom genom att uppkalla öppna platser efter honom? Ingenting. Familjen Wiel har utsugit folket i Halden i alla år. Den har levat på stor fot på arbetarnas slit i Halden. En gång skall vi ta bort hans namn från folkets egendom. Hör du Axel, när Norge en gång blir fritt, då skall vi döpa om den här platsen. Vad säger du om att döpa den till 25 september-platsen? Axel tyckte det var ett bra förslag, och innan de skildes kom de två överens om att hädanefter skulle i varje fall de två kalla den plats som tidigare hette Wiels plats för 25 september-platsen."
ur 25:e september platsen av Dag Solstad, övers. Jan Stolpe. Folkomröstningen som nämns i början av citatet var om huruvida Norge skulle gå med i EG. Den 25 september 1972 röstade man nej till detta.
Och med detta stycke ur Solstads roman från 1974 avslutar vi citatkalendern.

Arne Sand och hans romanfigurer önskar en god jul

"Många brukade baktala oss och säga att de som bodde på Munkbron kunde svära bättre än vi som bodde på Nygatan. Själva hade vi en pastor som kunde beskriva helvetet så naturtroget att alla syndare blev vithåriga, vilket var ett gott sätt att känna igen dem.[...]Men efter skomakaren tog vår predikant till orda, och han svor tills gummorna svimmade och barnen måste bäras in i huset intill. Under tiden hade emellertid skomakarn börjat gnissla tänder, och när han hade arbetat upp sig i tysthet började han svära så att lampan slocknade och glöden steg upp i spisen som en glimt av själva underjorden. Till och med pastorn måste sticka fingrarna i öronen, men när han hade vilat sig en kvart och druckit en och en halv skopa vatten tog han skopan i handen och svor tills det återstående vattnet började sjuda, och när han var färdig måste vi slå upp fönstren på vid gavel och vädra ut."
ur Ljugarstriden av Arne Sand