Gustaf Hellström doesn't live here anymore

Från det jag var 8 år gammal tills jag fyllde 17 så bodde jag i ett område vars gator var uppkallade efter författare med koppling till trakten.
Där fanns vägar namngivna efter Hjalmar Söderberg och Lars Wivallius.
Fast de flesta författarna vart inte så kända. Jag bodde på Albert Hennings väg. Nåväl, det hade kunnat vara värre - det fanns också en Fredrik Bööks väg.

Detta har hjälpt mej att få en mindre romantisk syn på författarens roll. Redan som liten visste jag att skrivandets lön som regel var att få en gata i ett höghusområde utanför Kristianstad uppkallat efter sej.

Det kom också att påverka min läsning av Kritik av Klara Johanson - ett urval av mestadels dagskritik från 1908 fram till 20-talet.
Johanson skriver om Ernst Ahlgren och Selma Lagerlöf och om flera andra författare. Varav många numera är lika bortglömda som Albert Henning.
Flera författarskap kan man följa i recensionerna hur de utvecklar sej. Till exempel Ludvig Nordström blev jag sugen att läsa mer av.

En annan där flera av hans böcker avhandlas är Gustaf Hellström. Det är hans tidiga böcker som recenseras. Jag flinar mej genom sågningen av hans debut. Medan jag gäspar när jag sen läser hur Johanson tycker han blir bättre och bättre för varje bok.

Detta har dels att göra med att Johanson, som har en kåserande stil (hennes texter är ändå ofta fyllda med så mycket mening och innehåll som möjligt), är roligare när hon är elak. Men framförallt har det att göra med att Hellström inte endast fick en väg uppkallad efter sej där jag bodde. Också skolan där jag gick fick sitt namn efter Hellström.

Hellström var en av de ledande av 10-talisterna, en grupp som fått sitt namn efter det 1910-tal som också gav oss första världskriget och harembyxan. Det finns ett Gustaf Hellström-sällskap. Ett par av hans böcker, som Snörmakare Lekholm någonting, har fortfarande läsare.

Jag kommer aldrig att läsa honom. Om man vill bli läst ska man akta sej för att gå och få skolor uppkallade efter sej.

(Från den 26 mars 2012. Jag har ändrat rubriken. Det säjs att de har lagt ner skolan. Så kan det gå.)

En hare på Aldergrave av Paul Muldoon

"Vart Brownlee tog vägen och varför han försvann
är ett mysterium än i dag.
Ty om någon borde vara nöjd så var det han:
två tunnland korn, ett
med potatis, fyra tjurar,
en mjölkmaskin, en ladugård med skiffertak.
Han sågs sist på väg ut för att
mjölka, en klar och tidig morgon i mars."
ur "Varför Brownlee försvann"





Paul Muldoon är en poet från Nord-Irland. Det har kommit ett urval av hans dikter på svenska kallat En hare på Aldergrove. Lite mindre än femtio dikter tagna från elva diktsamlingar. Från debuten New Weather (1973) till den senaste Maggot (2010). Titeln på boken kommer från en dikt i Maggot.


Muldoon är en mycket underhållande poet. Som gör häpnadsväckande saker med språket samtidigt som han får det att se lätt ut. Han har en lekfull inställning till sånt som slutrim och versformer och blandar ledigt högt och lågt.
Samtidigt har han oftast något att berätta och tappar inte bort sej i sina språklekar (det finns de som tycker annorlunda).
En anledning till detta är kanske är den nordirländska erfarenheten som många av hans bästa dikter utgår ifrån.
Att han kommer från Nord-Irland gör att han också oftast jämförs med den äldre Seamus Heaney. Och det finns ibland likheter mellan dem. Men Muldoons vers är mer flyfotad, Heaneys mer klassisk och högtidlig.
Här finns en dikt tillägnad Heaney, den underbara "Portföljen".

Volymen, sammansatt och tolkad av Lars-Håkan Svensson, innehåller på sina hundra sidor naturligtvis bara en liten del av Muldoons produktion. Men urvalet ger ändå en bra bild av Muldoons poesi och boken innehåller många vackra dikter.

Muldoon var redan sen tidigare en av mina favoritpoeter. Jag upptäckte honom genom en tidigare urvalsvolym, Att möta britterna, liksom denna utgiven på Ellerströms och även den sammanställd av Svensson. Flera dikter (runt femton) finns också i bägge volymerna. En del av dessa var i Att möta britterna översatta av andra än Svensson (dikten som gav namn åt det förra urvalet, "Att möta britterna", finns bland dessa)  Att "Varför Brownlee försvann" och "Söndagsutflykten" därmed finns i mer än en svensk version är passande. (Även om det nu inte är så mycket som skiljer mellan de två versionerna av just "Söndagsutflykten".)

Här finns också omarbetade varianter av Svenssons tidigare tolkningar. Ibland är de tydligt omgjorda som "Blåst och träd" från New Weather (där den nya avslutningen "Likväl varslar mina brutna leder//om väderomslag" är överlägsen den tidigare "Likväl anar mina rådbråkade leder//ett väderomslag"). Medan skillnaden mellan de tidigare och dessa versioner av  "Anseo" och "Gränskommisionen" är rätt subtila (trots att den senare dikten gått och fått ny titel.)

Svensson säjer i efterordet att ändringarna är gjorda bland annat för att de alla ska ha kvar de Muldoonska rimmen. Muldoon har ett fritt förhållande till rim och ibland kan endast ett tränat öga se att hans slutrim är rim och Svenssons version här av dessa rim är närmast försynta men fungerar rätt bra.
Flera av de nya tolkningarna ger något nytt åt dikterna och de utgör i vilket fall bara en liten del av En hare på Aldergrove.

Muldoon avslutade redan sin första diktsamlingen med en längre dikt. Något han gjort i de flesta diktsamlingar. De har med åren blivit längre och längre och har ibland nästan tagit över diktsamlingarna helt. I det här urvalet finns till skillnad från i det förra flera längre dikter. Just längre dikter tycker jag är lättare att läsa i översättning. Och flera av dessa längre dikter är bra. Bäst tyckte jag om "Vid värdshuset Svarta hästen, september 1999".
Men de mest lekfulla av Muldoons längre dikter finns tyvärr inte med - som skivomslagsdikten "Sleeve Notes" eller "Madoc. A murder history". Åtminstone när det gäller den senare, en mer än hundra sidor lång dikt med delar uppkallade efter filosofer, så är det fullt förståeligt rent utrymmesmässigt att den inte är med. Men det gör att det saknas en sida av Muldoon här.
Men förutom detta så är En hare på Aldergrove en utmärkt introduktion.

"Vid middagstid var Brownlee riksbekant.
Man hade påträffat - alldeles övergivna,
med sista tiljan oplöjd - hans
två svarta hästar, som, likt hustru och man,
flyttade tyngden från ena foten till den
andra, med blicken riktad in i framtiden."
ur "Varför Brownlee försvann"

(Först publicerad den 11 oktober 2012. Något modifierad.)

Butter tar ordet fyller sju år i dag

I dag är det sju år sen den här bloggen startades.
Senaste året har väl inte varit det mest inläggstäta här. Dels pågrund av en paus pågrund av att jag hade stambyte. C'est la vie, som de säjer i U.S.A.
Förhoppningsvis blir det lite bättre i framtiden. Än är i alla fall inte Butter tar ordet död.
Jubileumsfirandet fortsätter veckan ut med repriser av tidigare inlägg. Alla älskar repriser.

De 10 bästa vampyrfilmerna

Filmen har gett oss flera slags vampyrer från den filosofidoktorerande sorten i Addiction till vampyrvalparna i slutet av Zoltan- Dracula's hund. Det är inte så ofta som de här vampyrskildringarna blir särskilt bra. "It's not that vampires don't photograph, it's just that they don't photograph well".
Här är i alla fall tio av de bästa vampyrfilmerna (av de jag sett):

10. Bram Stoker's Dracula
Coppolas filmatisering är ofta direkt löjlig med skådespelare som spelar över och ett underligt reinkarnationstillägg till historien. Men den är också väldigt snygg.

9. Låt den rätte komma in

8. Fright Night
Bland de många amerikanska vampyrfilmer som blandat skräck och komedi är det här den bästa (ungdomsfilmen Monster Squad från ungefär samma tid är också rätt bra, kanske bättre än denna - men snarare en film med filmmonster än en vampyrfilm). Med en queer undertext och groteska over-the-top-effekter.
(Kommentar 2013: Det är alltså originalet som menas. Jag såg av nån dum anledning remaken. Den gjorde allt fel som förlagan gjorde rätt.)

7. Near Dark
Natten har sitt pris heter ibland den här filmen av Katheryn Bigelow från 1987. Kom samtidigt som den mer kitschiga The Lost Boys som hade en liknande handling. Även om Near Dark är den bättre av filmerna så finns det enskildheter där The Lost Boys är starkare. Som slutet. Egentligen i stort samma lyckliga slut i bägge filmerna, men det passar bättre i The Lost Boys.

6. Vampyrernas natt
Polanskis vampyrkomedi håller en komisk ton filmen igenom men utnyttjar det suggestiva bildspråket på ett bättre sätt än de Hammer Horror-filmer den parodierar.

5.Törst
Eller Thirst som den här koreanska filmen av Chan-wook Park från 2009 underligt nog egentligen heter på svenska. Park hade med en vampyrscen i en film-i-filmen i sin del av Three Extremes som var på en gång extremt campig och väldigt snygg. Den här är oftare snygg än campig, även om bägge delarna finns med. Som i flera av hans filmer finns det avsnitt med olika ton. Här kommer de efter varandra snarare än att som i Lady Vengeance blandas. Vilket gör att det blir lite tydligare att de inte alla är lika bra. I konflikten mellan en vampyr som omfamnar vampyrskapet och hjälten, en katolsk präst (det finns en novell där det visar sej att alla katolska präster egentligen är vampyrer), som har en mer asketisk syn på sin nya roll.

4. Martin
George A. Romeros bästa film.

3. Vampyr
Film av T. H. Dreyer. Ljudfilm men gjord i samma stuk som hans tidigare stumfilmer. Inte allt av filmen finns bevarat, men det som finns tillhör det vackraste Dreyer har filmat. Löst baserad på Sheridan Le Fanus Carmilla, en kortroman som filmatiserats flera gånger. Bland annat av Roger Vadim med Blod och Rosor, en film jag inte sett men som står högt på min skulle-vilja-se-lista.
(Kommentar 2013: Jag har fortfarande inte sett Blod och rosor. En rätt bra Carmilla-filmatisering är The Vampire Lovers från Hammer Horror.)

2. Nosferatu
Werner Herzogs remake av Nosferatu utgår från de delar där den äldre filmen skiljer sej från Bram Stokers roman. Den gamla Nosferatu är också en rätt bra film.

1. Dracula. Pages from a virgin's diary
Guy Maddins filmatisering av en kanadensisk balett byggd på Stokers roman är filmad i svart-vitt med enstaka inslag av färg. Rött blod, gröna pengar, gyllene guld. Utan dialog är filmen delvis en pastisch på den expressionitiska stumfilmen. Men också med en nypa Eisenstein. Den bästa skräckbalettfilmen någonsin.

(Först publicerad den 11 augusti 2010. Några andra vampyrfilmer tas upp i kommentarerna som du kan se om du klickar på länken. Jag skulle nog gjort en aningens annorlunda lista i dag. Men jag låter den vara som den är. Citatet om att vampyrer inte blir bra på film säjs av Cordelia från Buffy the vampire slayer.
Jag såg om Thirst och Near Dark nyligen. De håller.)

Litterär påverkan

"Om en bok och ett huvud stöter ihop och det låter ihåligt, är det alltid bokens fel?"
G. C. Lichtenberg (övers. O. Bergquist)

"Om en bok och ett huvud stöta ihop, och det då låter ihåligt, är det alltid bokens fel?"
H. B. Palmær

(Först publicerad 20 oktober 2012)

Miss Jean Brodies bästa år av Muriel Spark

Jean Brodie undervisar på en skotsk flickskola på 1930-talet. Hon är karismatisk och håller sej med favoriter. Flickor som hon tror kan bli vad hon kallar la crème de la crème. Miss Brodie gillar konst och sanning och skönhet och Mussolini.

Vi får följa ett gäng Brodie-flickor, som hennes favoriter kallas, från det att de är elva tills de är sjutton. Då en i Brodies gäng kommer att förråda henne.

Muriel Sparks roman kom ut första gången 1961. Den har nu kommit i nyutgåva i Modernistas serie med moderna klassiker. Med nytt förord av Andres Lokko.

Miss Jean Brodies bästa år har något försåtligt ljust och lättsamt över sej. För även om det är en rolig och fängslande roman så är det också en berättelse om makt och manipulation.

Att Miss Jean Brodie är fascist tycker en del är övertydligt. Men jag skulle ha svårt att tänka mej fröken Brodie som något annat än Mussolini-beundrare. Det passar helt enkelt in på hennes karaktär. Sparks romanfigur är ändå sammansatt. Även om hon är gräslig så är det också något lockande med henne (att Spark själv hade undervisat på en flickskola är intressant i sammanhanget).

Karismatiska lärare är lika vanliga i fiktionen som de är sällsynta i verkligheten. Den här romanen tycks ifrågasätta alla dessa fiktiva lärare och lärarinnors motiv. 

Boken berättas delvis i efterhand. Eleverna minns sin miss Jean Brodie och hennes bästa år under olika perioder i sina liv. Detta är gjort med en lätt hand. Både romanbygget och formuleringarna har något elegant över sej. Med utvikningar som aldrig känns kostlade så blir det en spännande och ofta humoristisk skildring av en grupp flickor och av en tid.

En del av humorn i boken finns i beskrivningen av den korkade i Brodie-gänget. Som frågar varför arbetarna inte lämnar bort tvätten när de nu inte har råd med tvättmedel. Och flickorna i gänget är lite av typer, från den dumma till den atletiska till den med sex appeal. Flickorna presenteras i första kapitlet med en beskrivning av hur de viker sina hattar. 

Detta kan ju påminna om hur barn beskrivs i populärgenren om pojk- och flickskoleböcker (som Harry Potter). Men här är de typer delvis för att de görs till typer av Brodie, de lever upp till hennes förväntningar av dem. Och när en av flickorna revolterar mot miss Jean Brodie så lever hon samtidigt upp till den stämpel hon fått av Brodie.

Boken blev Sparks genombrott. Och det är fortfarande hennes mest lästa. I Skottland är emellertid flera av hennes böcker populära och hyllade. Själv har jag förutom denna bara läst ett par noveller. Miss Jean Brodies bästa år är en av de främsta skolskildringarna. 

(Från den 23 augusti 2012. Jag såg om filmatiseringen strax efter att jag läste om boken. Filmen bygger egentligen på en pjäsversion av boken. Vilket märks lite. Den hade åldrats sämre än boken. Skådespelarprestationerna gör ändå att den är sevärd. Men det var inte lika mycket naket som jag mindes (såg den första gången i elvaårsåldern.))

Total Recall - novellen

Han vaknade - och ville till Mars. Mars dalar, tänkte han. Hur skulle det kännas att vandra genom dem? Storslaget, mer än storslaget. Drömmen växte medan han vaknade till medvetande, drömmen och längtan. Han kände sej nästan innesluten i den andra världens närvaro,

Jag har läst om novellen "Minnen en gros" ("We Can Remember It for You Wholesale" 1966) av Philip K. Dick. Mest känd för att filmen Total Recall är baserad på den. Och då också remaken från i år.

Novellen var längre än jag mindes den. Lite mindre än fyrtio sidor. Ändå skulle en trogen filmatisering av novellen knappast räcka till en långfilm. Men kanske ett avsnitt av Outer Limits eller någon liknande fyrtiominutersserie.

I "Minnen en gros" drömmer kontorsarbetaren Douglas Quail om att åka till Mars. Men han har inte råd. I framtiden finns det emellertid en firma som kan ordna falska semesterminnen. Man kan där också få köpa upplevelser som att ha varit en hemlig agent. Tyvärr visar det sej att Quail faktiskt är hemlig agent men att han blivit programmerad att inte minnas det.

Efter några klumpigt skrivna action-scener (Dick är usel som spännings-författare) går Quail med på att få ett annat minne som ska fylla hans eskapistiska behov. 

En historia om hur han som liten räddade världen. Men också den här gången går det snett.

Det är inte någon av Dicks bättre noveller. Men den är rätt kul. Dick ger oss bara ett par glimtar av denna framtida värld och av Mars (som Quail aldrig kommer till i novellen) men lyckas antyda skillnaden mellan den grå jorden och det främmande lockande Mars. 

Det finns många typiska Dick-element i novellen. Om verklighetens osäkerhet och om längtan bort.
Och så kvinnohatet förstås. "Den var hennes uppgift som hustru att hålla sin man kvar på jorden." (övers, här och ovan, Gunnar Gällmo) heter det om Quails hustru i en av novellen som kommit med i bägge Total Recall. Medan Quail med förakt avvisar den fnittriga barbröstade receptionisten på minnesfirman.
Rädslan för kvinnorna i Dicks noveller är mer än tids- och genretypisk, den är en personlig genuin misogyni (ändå är några av hans bästa romanfigurer kvinnor).

Filmen från början av 90-talet skulle först ha regisserats av David Cronenberg. Efter en konflikt med bolaget tog Paul Verhoven över. Den är som bäst big dumb fun. Men har sina anhängare.  

Remaken verkar bygga mer på Verhovens film än på novellen och har fått blandad kritik.  SvD är positiv, Expressen är negativ. DN är inte alls glad. Men inga recensioner har gjort mej särskilt sugen att se den.

(Först publicerad 8 augusti 2012. Jag har tidigare också skrivit om novellen The Adjustment Team när den gick och blev film. Och så har jag rankat de Dick-filmer jag sett i Philip K. Dick och film. Total Recall kom trea. Originalet alltså. Jag har fortfarande inte sett den nya. Det dyker upp ännu fler Dick-inlägg om du klickar på philip k.dick-etiketten.)

Strindbergskulteri, Strindbergskultera

Vad är det som åstadkommer allt detta? Man vet det ej. Men man talar om tidsandan. Somliga gör det med hån, andra med vördnad.
- ur Erik Grane av Gustaf af Geijerstam

Nathan Shachar skrev i DN häromdagen att det är dags att prata om August Strindbergs dåliga sidor. Bland dessa hans "naturvetenskapliga dillerier" (som man tycker att Shachar, med sin egen lite egna syn på ADHD, borde ha en större förståelse för). Men framförallt hur han använde sej av sina vänner i sina verk.

Den vän Shachar skriver mest om är Gustaf af Geijerstam, som här blir ett oskyldigt offer för Strindbergs obegripliga hat.
Johan Lundberg på Axess-bloggen berömmer Shachar för att han tänkt själv i sin artikel.

Och Shachar tänker så självt att han går och tänker bort åren innan 1889.
Och hur Geijerstam var med och kritiserade Giftas.
Och senare skrev, om Det nya riket: "Man kan ej vara med om det ogenerade sätt, på vilket Strindberg här anfallit offentliga personer, ej blott i deras offentliga uppträdanden, utan äfven i deras privata lif. Hvad man ej heller kan gilla är att man oupphörligen märker, hur Strindberg, medvetet eller omedvetet i denna bok varit ledd av personlig hämndkänsla." (Geijerstam, 1888)
Helt först med att lägga märke till att Strindberg kunde gå hårt fram mot sina fiender är Shachar alltså inte.

Strindberg lät Geijerstam stå som förebild för Zachris i Svarta fanor. Men boken handlar inte om Geijerstam. Som Shachar själv skriver: "Om nyckeln inte givits på förhand skulle ingen läsare känt igen Geijerstam i Zachris." Och många Strindberg-läsare har velat se ett slags självporträtt i Zachris.

Många, som Hjalmar Branting, vände sej emot Strindbergs nidporträtt redan när Svarta Fanor kom ut. Och det är som bekant inte alls ovanligt att man talar om Strindbergs hänsynslöshet. Man skriver då oftare nuförtiden om hans hustrur. Då man numer sällan talar om Geijerstam alls.

Och kanske försöker Schachar bara lyfta fram en enligt honom orättvist bortglömd författare. Geijerstam hade en viktig roll i 1880-talets Unga Sverige. Och Erik Grane som Shachar lyfter fram mot slutet av artikeln nämns ibland ännu på 40-talet bredvid verk som Niels Lyhne och Pengar.

Men Shachar gör Geijerstam en björntjänst. För evigt trogen sina ideal från 1880-talet och helt utan fel och brister framstår författaren i artikeln som en mycket tråkigare typ än den evigt föränderlige Strindberg vars fel och brister gör att vi fortfarande ännu gärna läser honom.

"'Erik Grane' gjorde mer för tolerans och kvinnofrihet än något av Strindbergs verk" skriver Shachar. Och det är möjligt (hur man nu skulle mäta det). Just tolerans och kvinnofrihetsfrämjande är väl inte vad man går till Strindbergs verk för.
Böcker vinner inte genom att vara sympatiska. Böcker vinner genom att vara bra.

(Först publicerad 31 jan 2012 (Om du klickar på så länken finns där kommentarer.) Det var alltså inte häromdagen som Shachar skrev sin text i DN utan i början av Strindbergsåret 2012. Titeln på inlägget anspelar på Victor Svanberg och hans uppgörelse med vad han kallade för Strindbergskulten.)

Augustpriset är världens tråkigaste pris

Då de flesta böcker jag läser har nåt år på nacken så har jag inte läst de nominerade till Augustpriset. Rent spontant anser jag ändå att Ann Jäderlund borde få det. För att hon fortsätter ha så fåniga titlar på sina diktsamlingar. Det är för lite riktigt löjliga titlar inom poesins värld (och en någorlunda kvalificerad gissning från min sida är att den nog är rätt bra.)

Augustvinst säjs driva upp försäljningen av en bok. Jag förstår inte varför. Det är samma böcker som nomineras som skrivits om på kultursidor och pratats om i morgonprogram innan de augusterades.

I DN står det att "många" ser priset som "ett tillfälle att diskutera litteratur".

Men det pratas om litteratur hela tiden. Det är inte lika ofta det säjs något intressant. Särskilt inte kring priser.

(Som ni märker är detta en repris. Då Jäderlund av någon dum anledning inte nominerats i år. Jag läste sen hennes diktsamling med den fåniga titeln. Den heter Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar. Den var riktigt bra. Men vann naturligtvis inte eftersom det var en diktsamling. Vann gjorde istället De fattiga i Lodz av Steve-Sem Sandberg. Som bara är okej.
Inlägget var först publicerat 23 november 2009 och om du klickar på länken kan du läsa en kommentar till det av en som satt i årets jurygrupp för augustprisets skönlitterära bok.
När det gäller årets vinnare så såg jag ett avsnitt av En bok en författare om Min expedition - en kärlekshistoria av Bea Uusma som vann i fackkategorin. Det var i alla fall ett intressant program. Medan även om jag har lite svårt för debattören Lena Andersson ändå är lite intresserad av att läsa hennes nya. Det skulle i så fall bli första sen debuten. Men hennes pris var knappast ett starkt argument mot ovanstående inlägg.)

Penthesilea av Heinrich von Kleist

Heinrich von Kleist är en av Tysklands mest spelade dramatiker. Medan hans pjäser här sällan har uppförts (jag har sett en, Schroffenstein). Nu har Modernista gett ut en volym med fyra pjäser av Kleist, Dramer, som inleds med Penthesilea som skrevs i början av 1800-talet.

Den utspelar sej under det trojanska kriget. Amazonerna lägger sej i stridigheterna. Ledda av Penthesilea (Hippolytas syster, och därmed Wonder Womans moster). Hon blir besatt av att besegra Akilles. Och han vill besegra henne. Samtidigt som de åtrår varandra. Könskamp i bokstavlig mening.
Pjäsen bygger på en antik förlaga. Och mycket av handlingen består av strider. Dessa utspelar sej, som hos de gamla grekerna, utanför scenen och vi får stora delar av händelseförloppet berättat för oss av pjäsens karaktärer.

Det här fungerar rätt bra när man läser verket. Men är nog främsta orsaken till att den sattes upp första gången 75 år efter att den skrevs. Ebbe Linde föreslog i Det romantiska dramat (tjugo år innan Rita i Timmarna med Rita svarar "Do it on the radio" på en fråga om Peer Gynth)att det enda sättet att göra dramat rättvisa är att sätta upp den som radioteater. Men så är boken också utgiven i samband med Radioteaterns uppsättning av pjäsen.

Kleist brukar i Tyskland tas som exempel på ett vackert, klart språk. Det finns passager där man förstår detta. Kanske är de fler i originalet.
Linde citerar ur Bertil Malmbergs översättning. Om man jämför de passagerna med Horace Engdahls översättning i den här volymen så är Malmbergs språk vackrare men kanske lite stelare. Engdahls flyter bra. Och med en 125 sidor lång pjäs så är det inte oväsentligt (när han använder ord som "megärer" krockar de emellertid lite mot textens övriga ton).

Det är en våldsam, bombastisk pjäs. Nöjet med att läsa den är lite samma som det man får av att läsa en del senare tiders superhjälteserier (Authority, All Star Batman & Robin The Boy Wonder, den senares Wonder Woman är hur jag föreställer mej att Penthesilea ser ut). Med samma inställning att lite för mycket är lagom mängd att börja med så häller Kleist sen på med krig och lust och högstämda monologer.

Våld och kärlek, strid och fest sammanblandas och resultatet är märkligt underhållande.
(bilden föreställer Susanne Wolff som Penthesilea).
(Först publicerad 3 februari 2012. Jag hade planerat att skriva även om de andra pjäserna i Dramer. Och sparade att gå in på Engdahls inledning till inlägget om Prinsen av Homburg. Då det är där det är mest invändningsvänligt. Engdahl tar till exempel upp en kritisk sonett av om pjäsen som Brecht skrivit. Men nämner inte att denne annars höll Kleist högt. Och länge ett av de största hindren när det gällde pjäsen, att Prinsen var populär att sätta upp i Nazityskland hoppar Engdahl över.
Men det har inte blivit av att jag läst de andra pjäserna. Jag har bara bläddrat i dem. Det är i alla fall en vacker volym som är trevlig att bläddra i. Och åtminstone Den sönderslagna krukan tänker jag nån dag läsa.)

Harry Ahlberg - partisan och spejare

Efter nio år började jag skriva noveller igen[...]Men mitt författarnamn dög inte längre. Jag fick novellerna i retur. Då signerade jag dem med 'Bertil Johansson' i stället. Och nu blev det intresse. Här var en ny lovande författare. Jag skakade på huvudet. 

Harry Ahlberg debuterade tjugofyra år gammal med novellsamlingen Söndag med hög hatt på 1944. Gunnar Ekelöf skrev uppskattande om den (som man kan läsa i Kritiker i BLM).  Ahlberg "är påverkad av den amerikanska hårdkokta skolan" står det på baksidan. Och Hemingway märks tydligt. En Hemingway på stockholmska.
Det hårdkokta håller i sej i hans framtida böcker men stilen blir personligare. Liksom söderslänget finns kvar bakom orden också i de senare böckerna men inte lika påfallande. Men dess rytm påverkar Ahlbergs stämma.

Själv upptäckte jag honom i tonåren i antologin Utsikter (1987) där 24 arbetarförfattare skrev om sitt skrivande. Det Ahlberg säjer där skiljde sej väl inte så mycket från det de andra författarna sa. Men hans stil fångade mej direkt.

Ett urval av hans noveller (en del något omarbetade) finns i Arbetets ära arbetets villkor (1979).
Där finns också utdrag ur ett par av hans romaner.
Som den första delen i släktkrönikan Gotlänningarna (skriven 40 år innan Jan Guillou påstod att ingen svensk innan han själv gett sej på den genren).
Den andra boken i den sviten, Teresa och männen, finns i En bok för alla (släktkrönikan verkar tillhöra hans populäraste men jag har inget större minne av den).
Det amerikanska inflytandet i hans författarskap minskar med åren men finns kvar. Som i dokumentärromanen Legenden som aldrig slutar (1981) som handlar om Sacco och Vanzetti (Ahlberg är själv anarkist).

Min favorit är romanen Den galne europén som utspelar sej i danmark. Där blandas huvudberättelsen med märkliga onda sagor.

Tyvärr har Ahlbergs böcker aldrig blivit några stora succéer. I en nyutgåva av boxningsromanen Falkens bana (1953) som kom för några år sedan så står det i förordet: "Denna roman tillägnas mina nio trofasta och anonyma läsare. Tack för ert stöd."

Fullt så illa är det väl inte. Men man skulle önska han kunde få en större läsekrets.

"Som arbetarförfattare kan man bara röra sej på det horisontella planet, som partisan och spejare." (detta och citatet överst är från "En kille från Mariaberget" i Utsikter)

(Först publicerad den 1 juni 2012. Som del av ett alfabetiskt författartema som bara kom till bokstaven D. Heidi von Born, Karel Capek och Sven Delblanc var de andra som jag hann presentera.
Harry Ahlberg bor numera i Danmark och ställde nyligen upp som det anarkistiska Kærlighedspartiets kandidat i Köpenhamn. Han var valets äldsta kandidat.)

Härmed inleds årets jubileumsvecka

I veckan är det sju år sedan Butter tar ordet startades. Detta kommer jag att fira med gamla inlägg. Ibland kommenterar jag dem, ibland inte.