Sara Lidmans fem bästa böcker

(bild: Lutfi Özkök)

I dag skulle Sara Lidman ha fyllt 90 år. Vi uppmärksammar detta med en lista.
Jag har inte riktigt läst alla Lidmans böcker. Till exempel har jag inte läst pjäsen Marta Marta. Jag har inte heller läst några av hennes artikelurval, det har jag dock snart tänkt ändra på med Vänner och u-vänner som första boken. Titeln på inlägget är med andra ord diskutabel.
Listan är kronologiskt ordnad.

Hjortronlandet
Lidmans första roman Tjärdalen var en så kallad succédebut. Andra romanen Hjortronlandet (1955) påminner mycket om denna men är strået vassare. Hennes norrlandsromaner från 50-talet kan säjas ha inlett en egen linje i den svenska litteraturen.

Samtal i Hanoi
"Förr älskade vi månskenet här i Vietnam. Man arbetade på fälten i månljus och kunde slippa den tunga dagshettan. Men under kriget mot fransmännen blev månljuset gerillans fiende. De våra kunde då inte ta sig fram osedda hur som helst.[...]
  Och de sjunger gamla månvisor."
Lidman spelade en viktig roll för den svenska Vietnam-rörelsen. Den här boken innehåller reportage från en resa till Vietnam 1965. Som titeln antyder handlar det mycket om samtal med vietnameser. I dag glöms ofta den här bort lite såsom bunden till sin tid. Men den är fortfarande läsvärd.

Gruva
Gruva var en intervju- och bilderbok av Lidman och fotografen Odd Uhrbom. Uhrboms del av boken glöms tyvärr ibland bort. Trots att hans foton kom först. Lidman intervjuade gruvarbetare på LKAB året innan gruvstrejken. En del gav boken skulden/förtjänsten att ha startat strejken. Gunnar Sträng fördömde boken. Hur det än var med det så är det en stark bok.

Vredens barn
"Det vet väl alla att det bara finns en enda ärlig Burträskare - och han har stulit en get.
  Någon som tydligen var från Burträsk svarade att han sålde den där geten åt en karl från Lorsjö och har inte fått betalt än.
  En Lorsjö-karl svarade med att smäda Piteå.
  Har du hört bästa sättet att dräpa en Pit'bo?
  Naa?
  Du ska trilla en pite-palt ut på svagisen.
  Varje socken och by pikades av varje annan; anfall och replik skulle vina kring öronen; man skulle se pitebon springa ut till havs efter en grå, rykande läcker palt, han skulle springa utan att märka det hur isen brast - och en flock västerbottens-karlar skulle skratta så de skrattade åt pitekarlens dödliga glupskhet - medan deras egna magar tjöt av hunger efter nykokad palt, fylld med fårtalg och stekt njure, eller fläsk."

Den underbare mannen
Den senare delen av Lidmans författarskap domineras av den fem romaner långa Jernbanesviten som börjar med Din tjänare hör 1977. Det här är den fjärde boken i serien. Som jag minns det var det en av de bättre (Vredens barn ovan är den andra boken.) Man kan ha invändningar mot att inga samer syns nånstans i den här vildavästernliknande skildringen av Norrlands kolonisering. Men annars är det förbannat bra böcker (fast man borde väl svära på norrländska istället, böckerna innehåller flera norrländska svordomar och andra glosor och kommer med ordlistor.)

Citerat från veckans läsning

"röken kom från gården, där mina åtta guldlockiga barn just höll på att göra upp eld för att grilla det nionde[...]. Detta eftersom man just tjuvläst en av mina favoritfilosofer och därvid på barns enkelspåriga vis kommit fram till att man genom att förtära sin defekta syster skulle maximera lyckomängden i världen och samtidigt bli mätt."
ur "Alternativ användning av en död katt (Chatte poivrée au four) Eller en utilitarists vardag" i Äntligen! Livets mening av Hans Isaksson

"skicka oss så långt som järnvägsspårena går och sen förti järnvägar längre bort', svarade Godda Yxskaft.
  'Så långt? Så tidigt? Så snart?' frågade biljettförsäljaren och torkade mera sömn ur ögonen."
ur "Hur de for iväg till landet Rotabagga." i Sagor från Rotabagga av Carl Sandburg, övers. Mårten Edlund

Kwanzaa

I dag är det Kujichagulia, andra dagen på Kwanzaa.

Kwanzaa är en nordamerikansk högtid byggd på 60-talet kring olika afrikanska seder. Den var menad som ett radikalt svart pan-afrikanskt alternativ till europeiska sedvanor i stort snarare än direkt riktad mot julen, även om den nu tidsmässigt ligger nära denna.
Kwanzaa firas under sju dagar. Den 26 december - 1 januari. Olika dagar av kwanzaa har olika namn och teman. På den här dagen under kwanzaan ska man tala för sej själv, istället för att låta andra tala för en. Definiera sej själv istället för att bli definierad av andra.

Kwanzaa har på senare år både blivit mer accepterat med Kwanzaa-kort i de amerikanska varuhusen samt möjlighet till ledighet under högtiden. Och under Bill Clinton så erkändes högtiden som en officiell högtid av Vita Huset. Men den verkar samtidigt ha förlorat lite av sin roll som radikalt alternativ. Det finns, underhållande nog, fortfarande folk som varje år är upprörda över denna socialistiska okristliga högtid, men också deras röster börjar bli mindre högljudda.

I Aaron McGruders dagsstrippserie Boondocks kan man se lite olika förhållningssätt till Kwanzaa. Högtiden kommer först på tal tidigt i serien då den radikale svarte pojken Huey Freeman, seriens huvudperson, glömt Kwanzaa och blir påmind av sin vita klasskamrat som fått höra av sin far att "it's a holiday for uppity blacks who think they're too good for Christmas", hon uttrycker sen en önskan att själv vara uppity. Detta och följande år gör Huey det bästa för att få folk att fira kwanzaa. (En av stripparna i den här sviten finns är den ovan.) Men till slut tröttnar även han.

I strippen den 27:e dec 2004 hade McGruder, till bilder av Freeman-hushållet sovande, denna text: "'Twas two nights into Kwanzaa, with a chill in the air - and no one was stirring 'cause nobody cared./The family all thought of Kwanzaa as wack.../ Even young Huey, who's very pro-Black..." Och nästa dag: "Granddad was nestled, all snug in his bed-/ Without thinking of Kente cloths - black, green or red... 'Cause Kwanzaa, he said, ain't no real holiday.../ Just a bunch of African words he can't say...Kujijhagoo - What?"
Och i episoden A Huey Freeman Christmas av TV-serien som bygger på strippen drivs med vita liberalers intresse för högtiden genom Hueys lärare.

Vilket inte hindrar att det finns många som firar kwanzaa. En av högtidens förespråkare är poeten Amiri Baraka (som tidigare hette LeRoi Jones) som ofta är med på officiella kwanzaa-firanden. Men så vitt jag vet har han tyvärr aldrig skrivit någon kwanzaa-dikt.

Om att definiera sej själv och sin ras på sina egna villkor har han emellertid skrivit en hel del. Som dessa rader ur dikten "Ka' Ba":
"though we sprawl in grey chains in a place/full of winters, when what we want is sun.//We have been captured,/brothers. And we labor/to make our getaway, into/the ancient image, into a new/correspondance with ourselves/and our black family. We need magic/now we need the spells, to raise up/return, destroy, and create. What will be//the sacred words?"
(dikten finns översatt till norska i Baraka-urvalet Dikt for viderekomne: "vi ligger sprikende i grå kjetting i et sted/Full av vinter når det vi vil eie er sol." gjendiktet av J. S. Jónsson)

(Repris från Kujichagulia 2009. Jag har rättat ett och annat fel och lagt till strofen ur den norska tolkningen av "Ka' Ba". Samt en mening om TV-serien Boondocks och strippen överst har jag också lagt till.)

And the ass saw the angel - Nick Caves romandebut

En av de två kvällstidningarna hade i början av nittiotalet i sin nöjesbilaga en artikel om olika rockböcker. Om eller av musiker. Där gavs And the Ass saw the Angel av Nick Cave lägsta betyg, om det nu var ett minustecken eller en överkrossad geting. Som motivering citerades den första meningen: "Three greasy brother crows wheel, beak to heel, cutting a circle into the bruised and troubled sky, making fast, dark rings through the thicksome bloats of smoke."

And the Ass saw the Angel finns tyvärr inte på svenska. (Den finns på norska. Heter där Eselet så Herrens engel).
Jag håller på att läsa om boken och engelskan är väl så pass svår att en svensk översättning hade underlättat. Men egentligen flyter läsningen på rätt bra. Det finns passager när man nästan kan förstå den illitterata nöjesjournalistens dom ovan. Men för det mesta hålls det högstämda någorlunda i balans. Och rytmiskt sett får man igen det som verket förlorar i direkt begriplighet. Prosan är åtminstone stundom i klass med den allra vackraste sådan.

Många av partierna har jag läst flera gånger men det är endast den tredje gången jag läser den från pärm till pärm (och hur mycket jag kan ha begripit den första gången må vara osagt). Historien om ett religiöst kultliknande samhälle och en av dess utstötta fungerar kanske bättre i delarna än i helheten. Ramberättelsen blir lite bombastisk.
Medan de enskilda episoderna trots de många upprepningarna och alla allitterationerna bara ibland hotar att bli ett slags prosadikter. Det finns, när man vant sej vid språket, flera bra mer nedtonade berättelser här som ger mer än den barocka huvudhistorien. Som den där den stumme huvudpersonen fångar en spindel, Atra Virago, känd för att ha ett visst läte men som förblir tyst under sin fångenskap.

Som jag minns det var slutpartiet sämst. Men vem vet. Det kanske håller bättre den här gången.

(Vi avslutar Nick Cave-kalendern med denna sista extra lucka. Som är en repris. Först publicerad 26 juni 2009. Jag tyckte slutet var svagare även vid denna läsning. Men ett svagt slut gör inte lika mycket vid en omläsning. Nu blir det annat än Cave här framöver.)

Bakom sista luckan hittar vi Push the sky away

They take apart their bodies like toys for the local boys

Nick Cave & The Bad Seeds senaste studioalbum kom ut i år (det har hunnit komma ett livealbum sen dess). På Push the sky away är det bara Nick Cave som är kvar från det ursprungliga Nick Cave & The Bad Seeds. Även om Barry Adamson medverkar på ett par spår.
Ändå tycker jag att Push the sky away på många sätt är ett typiskt Bad Seeds-album. Som alla tidigare skivor med gruppen har den en egen ton.
Jag gillar bäst sångerna här som är som små berättelser. Som "Water's Edge" vars atmosfär påminner mej om bitar av Caves roman And the ass saw the angel.

Just how long you gonna be my baby

Grinderman är en grupp bestående av Nick Cave och ytterligare tre medlemmar ur Nick Cave & The Bad Seeds. Ofta beskrivet som ett hobbyprojekt. Soundet är mer gitarrbaserat än hos Bad Seeds. Bandet har gett två album. Jag tycker bättre om Grinderman 2, det andra albumet, än om deras första (som bara heter Grinderman).

Sången "When my baby comes" på tvåan är ett bra exempel på bandet när det är som bäst. Med stegrande stråkar kontrasterar mot ett desperat upprepande av frasen "just how long you gonna be my baby".  

Mån-Jesus

I see the many girls walking down the empty streets
& maybe once or twice one of them smiles at me
y/ can't blame anyone
for saying hello/ I say hey/ I say hello/ I say hello

Förr brukade det alltid heta att Mick Harvey var hjärnan bakom The Bad Seeds. Hur man nu skulle avgöra det. Dig!!! Lazarus, dig!!! (2008) skulle bli sista Bad Seeds-skivan där Harvey är med i bandet.
På "Jesus of the moon" spelar Harvey akustisk gitarr. Men Warren Ellis (som man fortfarande inte ska blanda ihop med skaparen av serier som Planetary och Desolation Jones) tar större plats på spåret.
Ellis för med sej ett lite mer folkmusikliknande sound till gruppen. Här spelar han bland annat flöjt. Jag gillar flöjten.
 

Citerat från veckans läsning

"Selvom vi er et godt stykke inde i september skinner solen fuldstændigt uhæmmet. Det kan ikke undgå at irritere mig."
ur Politisk roman av Lone Aburas

"Rut utmärkte sig med ett par bröst som trotsade alla kalkyler. Vid minsta gungning upphävde de med ögonblicklig verkan samtliga lärosatser i trigonometrin, topologien, hållfasthets- och jordskalvsläran och den Athanasianska trosbekännelsen."
ur "Grisen och stjärnan" i Grisen och stjärnan av Bengt Anderberg

Nick Cave och filmmusik

Nick Cave har gjort musik till flera filmer. Den filmregissör han framförallt samarbetat med är John Hillcoat. Deras samarbete började med fängelsefilmen Ghosts ...of the Civil Dead (1989) där Cave också har en av rollerna. Jag har tyvärr inte sett filmen men gillar soundtracket som Cave gjorde samman med Bad Seeds-medlemmarna Mick Harvey och Blixa Bargeld.
Dessa tre gjorde även musiken till Hillcoats film To have and to hold. Där Scott Walker gör en snygg cover av Bob Dylans "I threw it all away".

Cave skrev manuset till den australiensiska vilda västern The Proposition. Som Hillcoat regisserade. Det är en riktigt bra film. Fast rätt obehaglig. Caves och Warren Ellis vackra soundtrack gör den på nåt sätt ännu svårare att se. Ett av spåren på soundtracket heter "Sad Violin Thing". Spåret på klippet, "Down the road", är det som mest påminner om en vanlig sång.

Cave och Ellis (ej att förväxla med serietidningsförfattaren med samma namn) har sen gjort mer filmmusik tillsammans. Som soundtracket till The assassination of Jesse James... och The Road (en film i Mad Max-genren). Cave skrev ett manus som omarbetat låg till grund för Hillcoats film Lawless. En film som tyvärr inte alls är lika bra som The Proposition. Soundtracket är emellertid rätt kul, bland annat gör Ralph Stanley en Velvet Underground-cover som låter som om den var gjord under spritförbudets dagar då filmen utspelar sej. Cave och Ellis är bara med på nåt spår.

Det gick rykten för ett tag sen att Cave skulle skriva manus till en remake på The Crow. Då hade man ju önskat han även skulle ha gjort en remake på "The Black Crow King" till den möjliga filmens soundtrack.

I dagens lucka så sjunger Nick Cave om Karl Marx

Abbatoir Blues / The Lyre of Orpheus är ett dubbelalbum där ena skivan är rosa och den andra pistagegrön. Recensenter brukar prata om hur sinsemellan olika de två albumen är. Jag håller nog inte med om det. Trummorna är annorlunda. Men skillnaden mellan skivorna är mindre än mellan första och andra sidan av From her to eternity (sida a och sida b på den spelades in under ollika tillfällen).

Det är i vilket fall ett mycket bra dubbelalbum/två mycket bra skivor. Som ovan så används en kör med god effekt. Och här finns märkliga "Fable of the brown ape" och "Lyre of Orfeus" (med raden "God was a major player in heaven") och vackra "Easy money" och då "There she goes..."

Texten handlar (bland annat) om personer som gjort sina bästa verk när de mått som sämst. Johnny Thunders säjs här ha varit halvdöd när han skrev "Chinese rocks" medan "Karl Marx squeezed his carbuncles while writing Das Kapital" och sångaren ber om att bli inspirerad som de blev

Som sången säjer så led Marx av karbunklar, en slags bölder, i anus och på penis när han skrev Kapitalet. Han skrev till Friedrich Engels att "bourgeoisin skall ha mina karbunklar i gott minne hela sitt liv." (22 juni 1867, här citerat efter Jan Myrdal i Den onödiga samtiden, troligen Myrdals översättning.)

Fem meter av den renaste vita snö

Då Nick Cave & The Bad Seeds sen Let love in började släppa tre singlar till varje album så finns det rätt många musikvideor med bandet. kanske fler än bra. Men videon ovan gillar jag.

"Fifteen feet of pure white snow" är från No more shall we part. Ett något underskattat album.

Är du den dära som jag har väntat på?

O we will know, won't we?
The stars will explode in the sky
O but they don't, do they?
Stars have their moment and then they die

I förra numret av musiktidningen Uncut hade de en lista med de 50 bästa singer/songwriter-skivorna. The Boatman's call med Nick Cave and the Bad Seeds kom på plats 35.

Att detta var Caves enda platta på listan betyder inte nödvändigtvis att de som satte samman den menar att det är hans bästa (även om musikkritiker brukar hålla Boatman's call högt). Utan snarare att detta är hans enda i singer/songwriter-genren.

Exakt vad en singer/songwriter är kan vara lite svårt att säja. Som det brukar heta om pornografi så vet man vad det är när man ser (hör) det. Ska man gå efter Uncuts lista så ska sångerna handla om sångarens/sångerskans eget liv (det är lite Hänt i veckan-varning på flera av motiveringarna på listan).

I vilket fall så skiljer sej albumet från de flesta andra av Bad Seeds-albumen. Jag var själv länge rätt tveksam till det. Men tycker det håller bra när jag lyssnar på det i dag.
"(Are you) the one that I've been waiting for?" är (med bibelcitat) ett rätt typiskt boatman-spår. En kärlekssång hela tiden på gränsen till det alltför högtravande som ändå på nåt sätt klarar sej.