Läst i december

Den här månaden läste jag inte så många böcker. Åtminstone inte jämfört med en del andra månader i år. Men det här året har varit ett bra läsår.

Bug! The Adventures of Forager av Lee Allred och Mike Allred
Seriealbum. En Jack Kirby-hommage.

Stora Boken I. Dagbok 1882 - 1884 av Victoria Benedictsson
Första av tre volymer med dagboksanteckningar och utkast av författaren. Redigerad av Christina Sjöblad.

Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare av Lydia Davis
En slags novellsamling. Min första Lydia Davis. Jag gillade den.

Dödskallegänget av Joel Hirsch
En roman om magi och Lunds universitet. Författaren har tidigare gett ut böcker som Viktor Algren.

En svensk kändis av Alma Kirlić
Debutroman. Bokcirkelbok.

Tidens mörka rygg av Javier Marías
Min första Javier Marías. Jag var inte helt såld på den. Kanske för att det är en bok om en annan bok Marías skrivit.

Sång till gryningen av Moon Chung-hee
Koreansk poesi.
"Var någonstans måste jag gå/för att återvända till/en nyutslagen vår?" övers. Lars Granström

Hamlet sade det vackrare av Henry Parland
Finlandssvensk poesi.
"Rasande snö!/Om det roar dig – piska luften! Mig når du ej,/bakom millimetertjock glasruta ler jag åt din/– slaskheroism."

Leva trots allt av Yu Xiu Hua
Kinesisk poesi. I Lilla serien. Poeten har också varit med i Lyrikvännen och Karavan (men där har hennes namn transkriberats Yu Xiuhua). Hon säjs vara en av Kinas populäraste poeter. Jag gillar hennes dikter. Det här urvalet består mestadels av dikter från hennes debutsamling.
"Under vintern kan man ännu höra tusen plantor växa/för ljuset ger dem alltid ett sorglöst hjärta." övers. Birgitta Lindqvist

Sista luckan

Mark Millars Swamp Thing är som sagt lite ojämn. Men han fick till ett riktigt bra slut på serien i "Trial by Fire": Swamp Thing 166-171. Ett slut som både byggde på vad Millar själv gjort tidigare i serien och på de andra serierna med Swamp Thing. Så anknyter det nästsista numret till Alan Moores nästförsta ("The Anatomy Lesson").
Det är också en av de bästa John Constantine-serierna. 

Phil Hesters kantiga stil fungerar bra till denna avslutning. Och passande nog finns det ett jultema i berättelsen. Bilden ovan är tecknad av Tester och från det allra sista numret: Swamp Thing 171.

Serien Swamp Thing har efter detta kommit tillbaka i flera omgångar. Men "Trial by Fire" är seriens riktiga slut.

Bakom lucka 23 hittar vi en värld där nazisterna segrade

Egentligen var det meningen att Neil Gaiman skulle ta över Swamp Thing efter Rick Veitch. Men Gaiman avsa sej uppdraget i protest över att Vertigo hade censurerat det nummer där Swamp Thing skulle möta Jesus (omslaget var Swamp Thing som ett kors).

Veitchs avgång innebar en rätt stor försämring av serien. Eller så säjs det åtminstone. Jag har bara läst nåt nummer här och där.
De jag läst skrivna av Nancy Collins har i och för sej haft en viss charm. Hon tog över serien serien med nummer 110. Efter henne togs den över av de två brittiska författarna Grant Morrison och Mark Millar. Med nummer 140.

Morrison och Millar är numera rätt stora namn i superhjältegenren. Och Morrison var redan då 1994 framgångsrik. Men början på deras Swamp Thing är rätt usel. Våldsam och mörk på ett närmast parodiskt sätt.
Morrison lämnade serien rätt snart och Millar blev den ende författaren. Och efter hand blir serien bättre.

Millars Swamp Thing är ojämn men har två höjdpunkter. Den första är sviten "River run".
När Veitch lämnade serien så färdades Swamp Thing i tiden. Lite som Alan Moores serier där Swamp Thing är på olika planeter. Veitch lät Swamp Thing möta DC Comics-figurer från olika tider.
Millar gör något liknande i "River run" men istället för att ha Swamp Thing vilse i tiden eller i rymden så låter han Swamp Thing hamna i olika världar, olika dimensioner.

I DC Comics universum fanns ett multiversum. Med en värld där hjältarna var skurkar, en värld där Batman och Superman var en generation äldre. Och en värld, Earth X, där Andra världskriget fortfarande pågick och nazisterna hade makten.
De här olika världarna hade avskaffats några år tidigare och slagits samman till en. 

Men de olika jordarna Swamp Thing besöker i "River run" är fritt baserade på dem.

Swamp Thing hade dock tillsammans med en del andra serier flyttats över till förlaget Vertigo vilket gjorde att Millar inte fick använda Green Lantern utan skapade en analog till honom, en ny liknande superhjälte. Det är möjligt att serien tjänade på det för det är ett av de bästa kapitlena i "River run".

Ett annat är det där nazisterna vann i Andra världskriget. Ett populärt tema i ukronin, eller den kontrafaktiska berättelsen. Fiktion om hur världen hade sett ut om historien vid en tidpunkt hade tagit en annan vändning. Den värld i DC Comics som Millar utgår från här har också använts mer på senare år. För några år sen hade Morrison med den i sin The Multiversity. Den serie skulle jag ville påstå var influerad av Millars Swamp Thing-serie. 

Och i år så hade TV-serierna The Flash, Supergirl, Arrow och Legends of tomorrow en crossover som utspelade sej på denna Earth X.

I Millars variant på temat: "Twilight of the Gods" så återföds Swamp Thing som en golem. Och tvingas ta ställning till frågan om den jord han kommit till förtjänar att överleva trots att den byggts på miljoner och åter miljoner döda.

Bild av Chris Weston.

Waiting for God (oh!) – Rick Veitchs Swamp Thing

"I wonder if he ever gets high? I can just see him toking down some kryptonese red and getting so Stones he thinks he's got a giant gorillahead!"
ur Swamp Thing 79: "Waiting for God (oh!)" av Rick Veitch

Efter att Alan Moore lämnade serien så tog Rick Veitch över på manus. Veitch hade tidigare tecknat en del nummer av tidningen plus skrivit ett nummer. Han hade också tecknat delar av Moores Marvelman/Miracleman.

Veitch skrev tidningen från nummer 65 till och med 87. Det var egentligen tänkt att han skulle fortsatt ett tag till. Men han hoppade av efter ett nummer där Swamp Thing skulle träffa Jesus blev indraget.

Veitchs Swamp Thing hör till seriens bästa perioder. Han bygger vidare på Moore men serien har hans röst. En av figurerna i Swamp Thing är en forskare som skrivit en kritisk bok om superhjältar. Efter Swamp Thing så skulle Veitch skriva ett par uppgörelser med superhjältegenren: Bratpack och Maximortal. Den senare är en slags grotesk version av Superman.

I ett av Veitchs bästa nummer, "Waiting for God (oh!)" så möts Swamp Thing och Superman. Swamp Thing har kommit till Metropolis för att döda Lex Luthor. Vilket Superman försöker hindra. Samtidigt planeras en presskonferens för Superman. De som väntar på honom diskuterar Superman och vad han betyder.
Det är en av de bästa Superman-serierna.

Bild ovan av Rick Veitch och Alfredo Alcala.

Slutet gott, allting gott

(Spoilers för Swamp Thing och Marvelman/Miracleman under bilden. Bilden är tecknad av Stephen Bissette, Tom Yeates, Rick Veitch och Alfredo Alcala (eller de har alla vari5med och tecknat numret, troligtvis har de inte alla tecknat den bildrutan.))

I Alan Moores sista Swamp Thing-nummer, Swamp Thing 64: "Return of The Good Gumbo", så vänder vår hjälte tillbaka till träsket och Abigail.
Swamp Thing har under sin exil i rymden insett att han skulle kunna förändra Jorden.

I slutet av Alan Moores serie Marvelman, senare Miracleman, så förändrar den seriens huvudperson världen med sina krafter. Swamp Thing väljer emellertid att inte göra det. Man kan se detta som två olika sätt för Moore att skildra det dilemma som det skulle medföra att kunna ensam radikalt göra om världen.

Nu finns det ju en anledning utanför texten till att Swamp Thing inte förvandlar den värld han lever i. Det är samma värld som en massa andra seriefigurer lever i. Det skulle förändra Superman-, Batman- och Wonder Woman-serierna.

Swamp Thing kommer också att fortsätta efter att Moore lämnat serien. Och Moore lämnar över svaret på vad Swamp Thing ska göra nu till näste Swamp Thing-författare: Rick Veitch.

Och om "Return of The Good Gumbo" innebär ett lyckligt slut för Moores Swamp Thing så är det ännu ett par luckor kvar av Träskkalendern.

Alan Moore och Gröna lyktan

Swamp Thing är inte den enda serien som Alan Moore skrev för DC Comics, även om det är den han skrev under längst tid. De flesta av hans andra serier för serietidningsförlaget finns samlade i DC:s universum Klassiska serier av Alan Moore. En av dem är en crossover mellan Swamp Thing och Superman.

Bland de bästa av Moores serier i boken är de med Gröna lyktan. Eller Green Lantern som han kanske heter numera när engelskan sakta tar över allting (men i plural kommer jag att skriva Gröna Lyktor nedan för att det är lättare med plural på svenska).

Green Lantern skapades 1940. Green Lantern var en superhjälte med en ring som kunde göra allt möjligt. Från början var det en magisk ring. Men serien las ner efter några år och när serietidningar började bli populära igen så var Green Lantern en av de seriefigurer som återuppväcktes och gjordes om. Nu fick ringen och dess krafter en "vetenskaplig" förklaring för det låg i tiden.

Den nye Green Lantern får sin ring av en döende rymdvarelse. Rymdvarelsen ingick i en galaktisk poliskår som vår hjälte, Hal Jordan, blir värvad till som den första människan.

Green Lantern ingick alltså i en kår med en massa rymdvarelser som också var Gröna Lyktor. Och Moores serier handlade om underliga utomjordiska Gröna Lyktor. En av dem är en varelse som bor i en värld utan ljus. Vilket ställer till problem för henne som ska värva honom till Green Lantern-kåren. Då ringen som ger Gröna Lyktorna deras krafter skapar konstruktioner av ljus. Och den blivande Green Lantern inte vet vad ljus är.

Men Moores bästa Green Lantern-serie finns i Swamp Thing 62: "All flesh is grass".

I den så hamnar Swamp Thing på en planet där den intelligenta befolkningen tillhör växtriket. Swamp Thing bygger som vanligt sin kropp av planetens växtlighet. Vilket leder till att han bildar en kropp av tänkande växtmänniskor. 

Planetens Green Lantern (på bilden ovan, tecknad av Rick Veitch och Alfred Alcala) försöker lösa situationen trots att han har börjat tvivla på sitt kall.

Loving the alien

"Quiet, my small. Still your tongue. Space is all. Space is Cold. You are warm. You are young. Space is old. Sleep and form. Sleep and form."

I Swamp Thing 60, "Loving the alien", så parar sej en intelligent robot-ö från rymden med Swamp Things aura, eller med hans "ghost" som robot-ön själv säjer när hon berättar om det som en godnatt saga för sina och Swamp Things barn ("Could he have loved these lukewarm and peculiar creatures; these fetal bio-automata; you; his children?")

Det är ett av de märkligaste numrena av Alan Moores  Swamp Thing. Det påminner lite om James Tiptree jr:s "Love is the plan The plan is death". Som liksom denna är berättad i jagform av en främmande varelse och handlar om fortplantning.

John Totlebens teckningar gör sitt till för att göra serien till en märkvärdig läsupplevelse. Han använder sej av en collageteknik påminnande om Jim Sterankos.

"Away into the great-black-outside-that-is-everything,"

Lucka 18 in space

"My Blue Heaven" var första i en serie äventyr med Swamp Thing i rymden. Han hamnar på olika planeter och möter seriefigurer från DC Comics sf-serier. I Swamp Thing 57 och 58 ("Mysteries in space" och "Exiles") så möter vi Adam Strange.
Adam Strange skapades 1958 och gick i serietidningen Mystery in space. Han var en människa som hamnade på planeten Rann av och till. På planeten Rann var han en hjälte.

Figuren är influerad av John Carter av Edgar Rice Burroughs (han med Tarzan). John Carter var också en jordman som hamnade på en annan planet där han hade äventyr. I hans fall Mars.

Alan Moore gör om Adam Strange på sätt som påminner om hur han har gjort om Swamp Thing. Med en twist på varför han är på Rann. Det är inte en lika effektiv vändning som den med Swamp Things ursprung men rätt typiskt Moore.

Ett annat mooreskt grepp är att serien delvis är skriven på utomjordiska. Något Moore har använt sej av även i andra serier. Mest minnesvärt i första numret av andra volymen av The League of Extraordinary Gentlemen som till stora delar är på marsianska. I det numret så är även John Carter med.

Bild av Rick Veitch och Alfredo Alcala.

Tatjana Woods Swamp Thing

Alan Moores Swamp Thing gavs utförts ut som serietidning en gång i månaden och samlades sen i seriealbum. Jag har läst det mesta av serien som seriealbum. Men jag har en serietidningarna: Swamp Thing 56: "My Blue Heaven".
Ur en aspekt gör det faktiskt skillnad om man läser serien som lösnummer eller i albumformatet: färgläggningen.

Tatjana Wood heter den som färglagt Swamp Thing. Hon färgla en stor del av 80-talets Vertigo-serier (Vertigo är en underavdelning av DC Comics som gav ut serier som Swamp Thing, Sandman, Hellblazer). En del ogillar Woods färgläggning av Swamp Thing för att färgerna är för glada.

Men som Lance Parkin skriver i Pocket Essential Alan Moore så blir färgerna annorlunda på original tidningens sämre papper: "The unsung star of the series was colourist Tatjana Wood[...]"she creates a murky world, where colours merge and bleed together into the newsprint pages". På det bättre papperet i seriealbumen så blir färgerna för bjärta.

"My Blue Heaven" är passande nog ett nummer med färgtema. Vår hjälte har hamnat på en planet där allt är blått. Även han själv. Och han börjar skapa kopior av sej själv och sina vänner som alla är blåa. 

Att det är ett så pass enfärgat kapitel gör att effekten Parkin talar om inte blir fullt lika tydlig. Men jag har jämfört numret i serietidnings- och seriealbumsform. Och färgerna är bättre i det förra formatet på det sämre papperet.

Bild ovan av Rick Veitch och Alfredo Alcala. Och färger av Tatjana Wood.

Citerat från veckans läsning

"Äntligen har jag nått framgång!/Om jag överger poesin, kommer allt elände att försvinna./Om jag köper ett pärlhalsband kommer allt att kännas bra./Inga fler gröna ängar eller skymningar i mitt hjärta."
ur "Ålderns framgång" i Sång till gryningen av Moon Chung-hee

"Wang took from the envelope a thin, irregularly shaped sheet exuding A faint fragrance – not paper, but birch bark. A single line of graceful characters was written on it:
  'All the evidence points to a single conclusion: Physics has never existed, and will never exist.'"
ur The Three-Body Problem av Cixin Liu, övers. Ken Liu

Batman

Abigail Arcane åtalas för att ha ett förhållande med Swamp Thing då han inte är mänsklig. Detta sker i Batmans stad Gotham. Swamp Thing är inte road och förvandlar staden till en djungel. Och Batman slåss mot honom. Denna historia tar upp största delen av seriealbumet Earth to Earth. Bilden ovan av John Totleben kommer från "The garden of earthly delights" som finns i albumet.

Alan Moore har skrivit en Batman-serie till som tillhör hans mest lästa serier: The Killing Joke, tecknad av Brian Bolland. Moore är själv inte särskilt förtjust i serien men den hamnar ofta på listor över de bästa Batman-serierna. Jag står nog på Moores sida här (om man kan säjas göra det genom att inte gilla hans serie) men den är snyggt tecknad. Batman-serie i Earth to Earth är bättre.

Batman var med också i Len Weins och Berni Wrightsons Swamp Thing. I nummer 7: "Night of the Bat". Det hör inte till de bästa av deras Swamp Thing-serier. Men Wrightsons Batman är snygg. Och jag gillar panelen nedan.

Alan Moores Swamp Thing och Neil Gaiman

I "Bogeymen" (Swamp Thing 44) förekommer en seriemördare. Denne seriemördare (eller rättare en som utger sej för att vara denna seriemördare) är med i Sandman 14, det med en konferens för seriemördare.

I Sandman förekommer också Kain och Abel såsom Alan Moore skrev dem i "Abonded houses" (se lucka 9). Och Gaiman har sagt att han var influerad av Moores Swamp Thing. Att den öppnade hans ögon för hur serie formen kunde användas. 

Gaiman skickade ett Swamp Thing-manus till Moore. Vilket var en anledning till att Gaiman fick ta över Moores serie Miracleman efter honom. Det var även meningen att Gaiman skulle ta över Swamp Thing efter Rick Veitch (som tog över den efter Moore – vi kommer att komma till honom senare i kalendern).
Men efter att DC Comics lät bli att ge ut en av Veitchs serier där Swamp Thing träffar Jesus avsa sej Gaiman uppdraget i protest.

Det finns emellertid några Swamp Thing-relaterade serier av Gaiman. Som en serie där Stålmannen hamnar i samma helvete som Swamp Thing besöker i "Down amongst the dead men" (se lucka sju), en Swamp Thing Annual och serien Black Orchid (med Dave McKean: en serie där Swamp Thing g gästspelar.

Den serien är som flera av Gaiman tidiga serier mycket influerad av Moore. Efter hand hittade Gaiman en egen röst. Och numer är han väl mer känd för sina romaner och noveller än sina serier. Men utan inflytandet från Moores Swamp Thing hade hans verk med största sannolikhet sett helt annorlunda ut.

Bild ovan av Stephen Bissette, Ron Randall och John Totleben.