Läst i oktober

Jag läste en faslig massa böcker den här månaden. Många riktigt bra.

En broder i nöd: Till Norges kämpande folk, redigerad av en delegation inom Landskommittén för Norgehjälpen

En antologi med dikter och bilder till stöd för det av Tyskland invaderade Norge. Moa Martinson, Nils Ferlin, Artur Lundkvist, Erik Asklund, Albin Amelin, Isaac Grünewald, Ture Nerman, Josef Kjellgren med flera. 

En och annan av dikterna och bilderna visar att det inte nödvändigtvis blir bra för att syftet är gott men det finns också en del bra här och det är en fin kvarleva från den tiden.

Boken gavs ut av Bonniers och behållningen av bokens försäljning gick till Norgehjälpen.

De stora dammarna av Elechi Amadi

Nigeriansk roman.

Brev av Jane Austen

"Jag är ledsen att Sverige är så uselt" skriver Jane Austen till sin bror Francis Austen 25 september 1813, övers. Paulina Helgeson, som också står för urvalet

Pavane av Heidi von Horn

Min första diktsamling av Heidi von Born. Jag fick först i somras reda på att Heidi von Born dog i slutet av 2018. Hon var en av våra stora författare och dikterna i den här var riktigt jävla bra.

"I ditt hus kan tiden inte/lyfta foten, själva månen/slungas bakåt av din kraft./Solen ligger stilla, stjärnor/växer i rabatter, du har/himlen i ditt hus."

Smekmånad i helvetet av Fredric Brown

Samling med fyra sf-noveller där jag hade läst två (bland annat den underbara "Come and go mad") tidigare.

Eros den bitterljuva av Anne Carson

Om kärleksmotivet i antik poesi.

Flickorna av Emma Cline

Amerikansk roman.

Sidenkatedralen och andra texter av Sara Danius

Om litteratur, foto och mode.

Hess av P. O. Enquist

Omläsning.

Time and again av Jack Finney

Tidsreseroman som hade en för mej ny metod att resa i tiden.

Vision av Julia Gfrörer

Seriealbum.

För liberalismen av Lars Gustafsson

Debattartiklar från perioden när Lars Gustafsson tillsammans med Sven Delblanc, Sven Fagerberg och Jan Myrdal skälldes för att vara ett de fyras gäng i svenskt kulturliv. Tror titeln gjort att jag inte läst den här tidigare men flera av texterna var intressanta.

Under tiden av Anna Hallberg

"är du färdig nu lilla unge/har du rullat svansen om tassarna/jag lägger bara filten runt//du får sova nu/och det kommer ängar vallmo/och höståkrar bruna som snö faller på/och sen kommer ängarna igen och solen"

Hemligheter av Hermann Hesse

Texturval med undertiteln Bekännelser och meditationer.

Dilemmat Amerika, red. Erik Janson och Göran Sarring

En antologi från 1968 om Förenta staterna som mest kändes som en kvarleva från en annan tid när jag först fick tag i den. Men nu var den plötsligt aktuell. Med texter om elektorskollegiet, Black Power och polisbrutalitet.

Bebådelsen av Mare Kandre

"Jag sjunger stjärnorna tillbaka in i sina banor, hem igen." Prosadikter.

The Troll King av Kolbeinn Karlsson

Svenskt seriealbum (som jag läste på engelska för att det var på rea). Läst en del av serierna tidigare i Galago.

Galärdagbok av Imre Kertész

Arbetsdagbok. Stark.

Kungen av Europa av Jan Kjærstad

Norsk roman. Inte direkt dålig men känns redan (den är från 2005) väldigt daterad.

Historien om Lissabons belägring av José Saramago 

Bokcirkelbok.

Maids av Katie Skelly

Seriealbum.

Särlingar av Anders Sundelin

Samling porträtt. Blev tipsad om den här på bloggen efter att jag skrivit om Ulla Olin, som är en av de som porträtteras. En annan är Lars Gustafsson. Boken är lite ojämn (och verkar bara finnas som e-bok) men flera av texterna var intressanta och jag gillade mycket porträtten av Gustafsson och Olin.

Fönstret åt gården och andra noveller

Kriminalnoveller. Titelnovellen filmatiserades av Alfred Hitchcock. Filmen är bättre.

Ur Konst åt folk och fänad av Jan Myrdal (1927 – 2020)

"Ty konsterna, deras rytmer, former, färgspel har skapats av arbetande människor under årtusenden. Och även när vi tror oss vara som mest privata, vara som mest ensamt upplevande; i en tidig förälskelse; med ett litet barn, i skogen en höstkväll, då upplever vi och känner vi och fattar vi med ord och bilder och känslor som skapats åt oss av hundratals generationers arbete. Detta vet vi alla när vi tänker efter. Konsten är ingen dekoration på tillvaron; den är en del av allas vårt mest personliga jag."

ur "Konst åt folk och fänad" i Skriftställning 4 av Jan Myrdal

Citerat från veckans läsning

"Raimundo Silva böjde sig framåt och skruvade upp ljudet, Leonard Cohen gjorde en gest som om han ville tacka, nu kunde han sjunga, och han sjöng, han sade sådant som man säger när man har levt och frågar sig hur mycket man har levt och för vad,"

ur Historien om Lissabons belägring av José Saramago, övers. Marianne Eyre

"Du är som lik dig, sade sedan Gabriel. Du har icke ändrats.

  Och då öppnade han änteligen munnen:

  Det kan nog vara sant, sade han. Det är bara det att jag icke är i livet.

  Fast du går ju igen i stället, sade Gabriel.

  Jo, sade Konrad. Men det är som en svag och fåfänglig tröst."

ur "Merabs skönhet" i Berättelserna av Torgny Lindgren

Citerat från veckans läsning

"Human politeness had no place in that alien society.

  Flounders – whose real name was a series of poetic ticks – equated kindness with intimacy. And intimacy was afforded only family members, by blood or by ceremony. The exopsychologists were adamant. If Washen couldn't intimidate the Flounders, they would feel uneasy, much in the same way that a human would feel uneasy if a stranger approached, referred to het by a lover's nickname, then delivered a sloppy wet kiss."

ur Marrow av Robert Reed

Tre böcker om cerebral pares av författare med cerebral pares på internationella cp-dagen

"Fönsterrutan som vette mot norr gick sönder,/jag hejdade nordanvinden med mitt hjärta.//'Vad har du att komma med här i världen?/Du sluddrar när du pratar./Du kan inte ens gå stadigt./Du är inte värd en hundlort./Varför sänker du inte rösten inför mig?'"

ur "Äktenskap" i Leva trots allt av Yu Xiu Hua, övers. Birgitta Lindqvist

"No one wants to feel like an animal at the zoo on display without choice, not even those animals at the zoo. I find that the worst parts of CP, aside from the aches and pains, are the stares from adults, as if they've never seen someone limp before and were not taught any sense of respect or decorum."

ur "Is this thing on?" i The Pretty One av Keah Brown

"kunne ekspedienterne virke/utrygge over hvorvidt jeg/nu planlagde/at halte rundt/i det offentlige rum/med Cerebral Parese/i lige præcis deres kollektion/som om den uperfekte krop/kunne smitte af på/deres image og status/men det gør kroppen/nok aldrig/desværre"

ur Nike Caspar Eric

Jag har en cp-skada. Jag har haft den sen jag föddes. Det är en förlossningsskada. Den gör att jag har nedsatt rörlighet i min högra kroppshalva. I vuxen ålder har jag också fått en reumatisk sjukdom. Den i kombination med cp-skadan gör att jag går med kryckor och saknar arbetsförmåga. Men jag har alltid varit cp-skadad.

I dag är det den internationella cp-dagen (en del länder, däribland Sverige, har ibland firat dagen den första onsdagen i oktober istället). Det gör att jag tar fram tre böcker ur bokhyllan: The Pretty One av Keah Brown, Nike Caspar Eric och Leva trots allt av Yu Xiu Hua.

Den första är en essäsamling av en afroamerikansk skribenten, den andra en långdikt av en dansk poet, den tredje ett dikturval av en kinesisk poet. 

Det som förenar böckerna är att de alla tre är skrivna av författare som har en cp-skada och att böckerna mer eller mindre handlar om att vara cp-skadad. De är också alla bra.

The Pretty One från förra året är Keah Browns debutbok. Citatet ovan ger en lite för dyster syn på boken. Hon skriver i ett annat kapitel att "My cerebral palsy is the annoying but endearing best friend in your favorite romantic comedy". (Cerebral pares heter cerebral palsy på engelska – det är lite förvirrande.) Det kapitlet handlar om stolar.

Det är självbiografiska essäer (en genre som haft en stark ställning på senare tid i Förenta staterna) om att vara svart och kvinna och funktionshindrad. Och om populärkultur.

Nike kom 2015 och var Caspar Erics andra diktsamling. Den kretsar bland annat kring skovarumärket Nikes slogan "Just do it" ("som et slogan for/forelskelsen der er/helt ligeglad med at være et slogan/vor tids sidste/officiella krigserklæringer/My assault/Be true/Find your greatness/Destroy to create/I make myself/strong fit and ready/Leave nothing/Just do it"). Det är en långdikt om att vara funktionshindrad i det danska samhället. Och också lite om populärkultur. Nike är ett starkt bidrag till den danska diktvåg som var för ett par år sen.

Yu Xiu Hua (ibland transkriberat Yu Xiuhua) är en kinesisk poet som är extremt populär i sitt hemland. Hon slog igenom genom att skriva poesi på nätet. Urvalet Leva trots allt består mestadels av dikter från hennes första diktsamling. Ett bra komplement till det här häftet är därför tidskriftsnumrena Karavan 1/2016 och Lyrikvännen 2/2016. Den senare innehåller Yus hit-dikt "Jag har korsat halva Kina för att ligga med dig".

Jag är mycket förtjust i hennes dikter.

Det är bara en del av Yus dikter som handlar om hennes cp-skada. Eric har skrivit fler diktsamlingar med andra ämnen. Brown kommer säkert att skriva fler böcker om andra ämnen. Att de har en cp-skada är bara en del av det som gör dem till dem. Och de tre böckerna är sinsemellan rätt olika.

Men som cp-skadad ger det mej något speciellt att läsa författare som också har en cp-skada skriva om att ha cerebral pares. 

"Jag vet inte vad poesi är men när man stapplande rör sig genom vår stapplande värld, går den att använda som käpp." Yu Xiu Hua (i förordet till sin första diktsamling, citerad i Karavan, övers. Anna Hallpers)

Mafalda av Quino (1932 – 2020)

Stripp ur Mafalda 4 av Quino. Det framgår inte vem som översatt den.

Läst i september

Denna september så läste jag en stor mängd böcker. De flesta var riktigt bra.

Avbrott av Hans Alfredson

En samling med noveller och kortromaner.

Magnetisörens femte vinter av P. O. Enquist

Håller på med en omläsning av P. O. Enquists verk. Den här historiska romanen är egentligen inte särakilt bra. Men det finns delar i den som visar vad som ska komma så den var intressant att läsa om därför.

Immortal Hulk Vol 7: Hulk is Hulk av Al Ewing (text) och Joe Bennett med flera (bild)

Seriealbum.

Hobo Mom av Charles Forsman och Max de Radiguès

Seriealbum.

Ansikten i vattnet av Janet Frame

Började läsa denna självbiografiska roman för några år sen men läste inte ut den då. Jag vet inte riktigt varför för den är väldigt bra. Kanske var den för hemsk för mej just då.

Bröderna Casey av pastor Peter Husberg (pseudonym för Torsten Ekbom, P. O. Enquist och Leif Nylén)

Collageroman. Läste om den här som del i min P. O. Enquist-omläsning. Det är fortfarande en underhållande bok.

Rent spel av Tove Jansson

Kortroman. Mycket bra.

Nattlampan tänd och dörren på glänt av Mats Kempe

Noveller.

(Boken om) Min trädgård av Jamaica Kincaid

Fängslande och underhållande bok om trädgårdar och kolonialism och om hur mycket Jamaica Kincaid avskyr vintern.

Längta hem, längta bort av Kristoffer Leandoer

Essäsamling.

Hasse Alfredson: en sån där farbror som ritar och berättar av Kalle Lind

Biografi om Hans Alfredson.

Somme av Lyn MacDonald

Historiebok.

Slaughterhouse-Five av Ryan North (text (efter Kurt Vonnegut)) och Albert Monteys (bild). 

Seriealbumversion av romanen med samma namn. En välgjord version som både känns trogen originalet och står på egna ben.

Den vedervärdige mannen från Säffle av Maj Sjöwall & Per Wahlöö

Jag hade sett filmen (Mannen på taket) men inte läst boken.

Frihet, jämlikhet & systerskap av Ida Therén

Artikelsamling.

Jordlöparens bok av Thomas Tidholm

"När man tänker på att konst för myror troligen är en/omöjlighet kan man gripas av ett särskilt vemod."

Citerat från veckans läsning

"Det återstår alltså den sjabbigaste formeln: förbrytare övertar makten och utövar den på förbrytares manér. De övrigas feghet, blindhet och vinningslystnad liksom de löpande ärendenas pragmatiska karaktär gör sedan resten. Vilken banalitet! Jag kan inte finna mig i att ha varit i Auschwitz av en så föga originell orsak."

ur Galärdagbok av Imre Kertész, övers. Ervin Rosenberg

Citerat från veckans läsning

"Och på Ptolemaios världskarta, så som den återges i medeltida manuskript, fanns Norge bara i Oceanus Germanicus i form av ön Skandia, vilket forskarna ansåg måste stå för Skåne. Alf hade skrattat åt det. Norge som en del av Skåne. Det måste kunna kallas ett okänt Norge. En undangömd dal i Telemark där man fann barn med skånsk dialekt."

ur Kungen av Europa av Jan Kjærstad, övers. Inge Knutsson

Karl Rune Nordkvist, 100 år

"Det hände att han berättade sagor för dottersonen, sagor blandade med bilder ur hans eget liv och händelser som lånats ur det som redan fanns skrivet. Helst ville pojken då höra honom berätta om det märkliga skeppet och dess besättning. Piratkaptenen som förlorat ett öga i strid med handelsmän och i det riktiga ögats ställe satt in en kula av mångfärgat glas.[...]
Sagorna var deras gemensamma egendom."
ur Hösten lång av Karl Rune Nordkvist

I dag är det hundra år sen den norrländska författaren Karl Rune Nordkvist föddes. Karl Rune Nordkvist var en av de många författare vars böcker tillsammans utgjorde den svenska arbetarlitteraturen. 

Till skillnad från de flesta arbetarförfattare fortsatte Karl Rune Nordkvist att arbeta efter författardebuten. Han arbetade vid järnvägen från 1944 till sin pension. Han fortsatte emellertid skriva några efter pensionen. 

Debuten kom 1950 med Att vänta någon hem. Den tidigaste av hans böcker jag själv läst är emellertid Joel från 1952.

Flera av hans böcker handlar om järnvägsarbetare. Som den gripande kollektivromanen En dag i oktober från 1972.

Att han arbetade på järnvägen vid sidan om sitt skrivande gjorde att han lättare kunde fortsätta skriva som han ville innan han väl började slå igenom då i början på 70-talet. Men en del verkade ha svårt att förstå att han kunde välja att kroppsarbeta vid sidan om. I Dagens Nyheters (hyllande) recension av En dag i oktober framställs hans arbete vid SJ som något han gjort enbart som research inför romanen. Och en journalist ska (enligt Karl Rune Nordkvist själv) ha frågat honom om han kunde använda annat än stora bokstäver med sina jobbarnävar.

Som med många författare så mötte jag Karl Rune Nordkvists verk första gången genom TV. Han skrev manuset till tv-serien Paganini från Saltängen från 1987. Om en ung arbetare som blir biografviolinist under stumfilmsepoken. Jag minns att jag gillade den tv-serien. Men först nyligen insåg jag att det var Karl Rune Nordkvist som hade skrivit den. Så det var inte den som ledde mej till hans författarskap. (Ett par av hans böcker gjordes också till tv-filmer efter hans eget manus men de har jag inte sett.)

Jag upptäckte istället Karl Rune Nordkvists författarskap helt enkelt genom att han stod i mina föräldrars bokhylla och jag gillade omslaget till en av böckerna (jag tror det var Leif Zetterling som hade gjort det). Jag tyckte om boken och läste sen fler. Romaner, noveller och reseskildringar. 

"Det som driver mej att skriva är en tjurskallig önskan att till beskådan lyfta fram de människor som vi fortfarande trampar på i det här samhället. Människor vars liv är färgat av undanglidanden och svikna förhoppningar." Så skrev Karl Rune Nordkvist själv om ditt skrivande i en artikel i Bonniers Litterära Magasin i början på 70-talet.

Flera av hans romaner påminner om varandra, ständigt samma ömsint skildrade invånare i det svenska samhället.

"Finns det någon svenskare författare än Karl Rune Nordkvist? Så trogen som han mot sina höstdagrar, mot sina förlorare antingen de finns i Spanien eller i Norrland?" skrev Lars Åke Augustsson i sin recension av Kattens död. 

Och Karl Rune Nordkvist skildrar i sina romaner just den sida av det svenska folkhemmet (eller fuskbygget folkhemmet som han brukade kalla det) som kritiker ibland påstår bara beskrivs i deckare (Kattens död handlar i och för sej om ett mord – visserligen mordet på en katt.)

Karl Rune Nordkvist fick ett par priser från tidningen Vi på 50-talet. Men det var först på 70-talet hans böcker började få erkännande av kritikerna. Hösten lång som jag citerar ovan fick Litteraturfrämjandets stora romanpris 1978. 1991 fick han Ivar Lo-priset. 

Numera är han emellertid inte så läst. Redan när jag upptäckte Karl Rune Nordkvist i tonåren så hade han börjat glömmas bort. Ett öde som kommer att drabba de flesta författare. Det är synd det verkar drabba arbetarförfattare i högre grad än andra. 

När jag för ett par år sedan frågade på twitter om mina följares favoriter bland arbetarförfattarna så svarade en Karl Rune Nordkvist. Så ännu är vi åtminstone två som minns honom.

Inga av hans verk finns i tryck. På Malmös bibliotek finns hans böcker enbart i magasin. Men det går ju att beställa fram böcker från magasinen. Och Karl Rune Nordkvists böcker bör gå att hitta rätt billigt begagnat. 

Jag skulle rekommendera att du började med nån av 70-talsromanerna om du vill läsa honom. Men egentligen kan man börja var som helst.

Karl Rune Nordkvist hade kanske inte varit förvånad över att han håller på och glömmas bort. 

Han skriver i förordet, eller om man så vill den första berättelsen, i samlingen Mild november: "Papper är dock ett förgängligt material och de flesta av mina romaner har efter någon tid i dystra lagerlokaler sänts vidare till någon av de stora kvarnar som förvandlat dem till en smutsgrå gröt. Hur förutseende var inte de som högg in sina meddelanden i stenar som därefter restes utmed de kända färdvägarna."

Men även om många exemplar av Karl Rune Nordkvists romaner har förvandlats till en smutsgrå gröt eller hamnat i magasin och han själv är död sen tjugotre år så finns hans berättelser kvar. Och vi som är hans läsare är glada över att ha fått ta del av dem.

Fotot på Karl Rune Nordkvist ovan är taget av Lars Rosenblom och finns i antologin Utsikter: 24 författare om arbetarlitteraturen, red. Jan Fogelbäck.

Läst i augusti

Jag tror deta är störst andel omlästa böcker jag haft sen jag började skriva ner min läsning här. Jag läser om mycket – och sommaren är en bra tid för att läsa böcker man läst förut – men oftast läser jag inte om hela böcker utan stycken här och där och då hamnar de inte på den här listan med lästa böcker.

Teju Cole – Kända och underliga ting

Essäsamling.

P. O. Enquist – Färdvägen

P. O. Enquists andra roman (jag har inte läst den första). Man kan se att han ännu inte har hittat sin röst. Omläsning.

Monika Fagerholm – Diva

Underbar klassisk roman. Omläsning.

Herman Hesse – Brunnsgästen

Vår hjälte besöker en kurort. Hesse ägnar flera sidor åt att redogöra för hur mycket han ogillar morgnar.

Anna Kavan – Is

Roman där världen håller på att frysa till is. Svalkande undergångsroman. Bokcirkelbok. Omläsning.

Ola Larsmo – Andra sidan 

Essäer om litteratur.

Åsa Linderborg – Året med 13 månader

Tycker den här är bäst när den inte handlar om metoo och allt det där men då är den å andra sidan riktigt bra.

Colm Tóibín – On Elizabeth Bishop

Spännande bok om poeten. Födelsedagspresent.

Ulla Olin

"Jag har vant mig att leva som människa/med fem sinnen och ibland ett sjätte/Jag har aldrig önskat mig tusen liv//Ett enda liv räcker/en enda dag, en stund av nåd"

Ur "En dag, en stund" i Närmare dikt, till dig av Ulla Olin

Bland de böcker jag tog från mina föräldrars boksamling efter att de dog fanns fyra diktsamlingar av Ulla Olin. De var min mors. Hon tyckte om Ulla Olins dikter. Åtminstone Ulla Olins sena dikter.

I dag är det hundra år sen Ulla Olin föddes. Jag tar fram de fyra diktsamlingarna från bokhyllan och bläddrar i dem.

Ulla Olin debuterade tidigt som poet men slog igenom sent. Hon föddes i Finland men flyttade till Sverige i slutet av 40-talet ("Den som har rest iväg minns sin ungdoms fosterland bättre än den som bor kvar" skriver hon i sin sista diktsamling Oförklarligt lysande.)

Efter flytten till Sverige arbetade hon som folkskollärare och fortsatte att då och då ge ut diktsamlingar. På 80-talet började hennes poesi att utmärksammas. Bo Carpelan och Claes Andersson hade med några av Ulla Olins dikter i en antologi med finlandssvensk lyrik (I Eftervärme så står några diktrader av Bo Carpelan som motto). Ett par år senare gavs ett urval med hennes dikter ut där Lennart Sjögren hade skrivit ett förord. Torsten Ekbom skrev en hyllande recension i DN. Ulla Olin intervjuades i tidningen dagen efter: "– Det är spännande, säger hon, att bli läst." (Bilden nedan är från den intervjun.)

Den äldsta boken min mor ägde och alltså den äldsta jag har är Eftervärme från 1990. Ulla Olin var 70 år när den kom ut. Den skrevs strax efter att hennes man hade dött. Både Eftervärme och den därpå följande Solen installerad (1992) handlar om makens död och använder sej av "den klassiska elegins former" (som Lena Malmberg (min mamma) skriver i avhandlingen Från Orfeus till Eurydike). Det är två mycket vackra diktsamlingar.

Mina föräldrar hade många böcker. Jag kunde bara ta en liten del av dem. Varför valde jag egentligen dessa fyra böcker av Ulla Olin? Dels var det en poet jag förknippade med min mor. Vi hade pratat om henne. Och jag hade läst och tyckt om Solen installerad. Det var också vackra utgåvor. Men kanske var det också för att temat i de ovan nämnda diktsamlingarna var sorgen efter att mista en älskad. 

Det tog ett tag innan jag kunde läsa Eftervärme. Mina föräldrars död var för nära. När jag sen läste den var det många dikter i den som jag hade velat prata med min mor om (som dikten "Vi skulle ha läst Tranströmer tillsammans i dag" som handlar om att vilja prata om saker man läst med en som har dött). Jag blir fortfarande lite tårögd av en del av dikterna när jag nu bläddrar i den.

I årets första nummer av Lyrikvännen så skriver David Zimmerman om Eftervärme med anledning av Ulla Olins (då kommande) hundraårsdag.

"Att inte vara död är en god sak" heter det i sista raden i Ulla Olins dikt "Att ha gott bröd till kaffet är en god sak" i Solen installerad som får avsluta detta inlägg. Ulla Olin dog i februari 2009. Min mor dog i mars 2014.

Att ha gott bröd till kaffet är en god sak

Att solen skiner är en god sak

Att få brev utan att vänta brev är en god sak

Att kunna älska någon är bra

Att ha något att skänka bort är bra

Att inte vara död är en god sak

Ulla Olin