Läst i november

Jag läste inte riktigt lika många böcker den här månaden som förra. Men ändå rätt många.

När en man faller från himlen av Lesley Nneka Arimah

Novellsamling.

Vi är så många Mukabis av Ingrid Björkman

Svensk bok om kenyansk litteratur med fokus på hur den uppfattas av sin publik.

De gröna männen av Fredric Brown

Humoristisk sf-roman. Jag har en gång i tiden sett en sällsynt usel filmatisering av den här boken. Men romanen är riktigt rolig.

Dracula, Motherf**cker! av Alex de Campi (text) och Erica Henderson (bild)

Vild iris av Louise Glück

"Om ni öppnade ögonen/skulle ni se mig, skulle ni se/himlens tomhet/speglad i jorden, ängarna/obebodda igen, livlösa,/snötäckta –//sedan vitt ljus/inte längre förklätt till/materia."

övers. Jonas Brun

Revolt mot jorden av Robert A. Heinlein

Bisarr revolutionsromantisk högerroman om en motståndsrörelse på månen. Men rätt underhållande.

Tidsler av Christian Stokbro Karlsen

"der er en tid til at sørge//men ingen tid til at glemme//en tid til alle tings afslutning//men ingen tid til at tilgive"

Under månen av Hanna Rajs Lara

"dina fingrar e såå fina/dom vill ja ha/dom vill ja ha så mycket att ja inte kan andas/spräck mig som februariisen/smält mig som i mars april/som de droppar från träden/kinderna gör röda/som solen på våren på våren"

Scott Pilgrim Vol. 2: Scott Pilgrim vs. the World av Bryan Lee O'Malley

Scott Pilgrim Vol. 3: Scott Pilgrim and the Infinite Sadness av Bryan Lee O'Malley

Började läsa om Scott Pilgrim-böckerna och upptäckte att jag faktiskt inte hade läst tvåan och trean förut. Ska bli spännande att se om jag läst fyran.

Loud av María Llovet

Hennes kropp och andra parter: berättelser av Carmen Maria Machado

Novellsamling.

Black Panther by Christopher Priest: The Complete Collection Vol. 1 av Christopher Priest (text) och flera (bild)

Bilden ovan är tecknad av Mike Manley.

Marrow av Robert Reed

Rymdopera.

Klappa händer små av Dan Rhodes

Tidsklyftan av Jeanette Winterson

Roman som ingick i en serie där författare utgick från Shakespeare-pjäser. Här En vintersaga.

Lubiewo av Michał Witkowski

Polsk roman med berättelser om homosexuella i Polen under socialisttiden och efteråt. Jag påbörjade den här för några år sen men läste aldrig ut den av någon anledning. Förrän nu då.

Citerat från årets läsning

"They come from Mobile. Aiken. From Newport News. From Marietta. From Meridian. And the sounds of these places in their mouths make you think of love. When you ask them where they are from, they tilt their heads and say 'Mobile' and you think you've been kissed. They say 'Aiken' and you see a white butterfly glance off a fence with a torn wing. They say 'Nagadoches' and you want to say 'Yes, I will.' You don't know what these towns are like, but you love what happens to the air when they open their lips and let the names ease out."

ur The Bluest Eye av Toni Morrison

"Och på Ptolemaios världskarta, så som den återges i medeltida manuskript, fanns Norge bara i Oceanus Germanicus i form av ön Skandia, vilket forskarna ansåg måste stå för Skåne. Alf hade skrattat åt det. Norge som en del av Skåne. Det måste kunna kallas ett okänt Norge. En undangömd dal i Telemark där man fann barn med skånsk dialekt."

ur Kungen av Europa av Jan Kjærstad, övers. Inge Knutsson

"Människors liv är som romaner, tänkte jag, när man har kommit tillräckligt långt i en roman, även om den är ganska tråkig, undrar man hur det ska gå, och när man har följt en människa länge, även om det är en ganska tråkig människa, undrar man hur det ska gå, vad som ska hända sedan."

ur Arv och miljö av Vigdis Hjorth, övers. Ninni Holmqvist

"But the Stacks comprised the vast majority of the Archives. That was where the books actually lived. And just like in any city, there were good neighborhoods and bad."

ur The Wise Man's Fear av Patrick Rothfuss

"Du är som lik dig, sade sedan Gabriel. Du har icke ändrats.

  Och då öppnade han änteligen munnen:

  Det kan nog vara sant, sade han. Det är bara det att jag icke är i livet.

  Fast du går ju igen i stället, sade Gabriel.

  Jo, sade Konrad. Men det är som en svag och fåfänglig tröst."

ur "Merabs skönhet" i Berättelserna av Torgny Lindgren

"Torgny Lindgren brukade berätta att han låg på soffan och 'hörde' sina romaner som en inre radioföljetong. När han lyssnat färdigt var det bara att skriva ner berättelsen. Om det stämmer är svårt att avgöra för han var en lurig rackare."

ur Skriv först. Fråga sen: Manual för nybörjare av P. C. Jersild

Dessa repriser från Citerat från veckans läsning får avsluta årets jubileumsvecka.

Ärret efter drömmen av Horace Engdahl

En anledning till Horace Engdahls framgång är hans torra lite livlösa stil. Något som smakar så träaktigt måste vara bra för en, tyder på lärdom.

Krocken mellan Engdahls egna prydliga stil och dragningen till bombastiska genrer som romantiken och högmodernismen kan ibland bli smått komisk.

När det kommer till romantiken är Engdahl emellertid uppenbarligen kunnig och ibland lever till och med hans språk upp lite när han skriver om detta ämne.

Kommer man förbi hans tråkiga språk så finns det en del intressant i artikelsamlingen Ärret efter drömmen som samlar texter publicerade mellan 1989 och 2004.

Som när han läser den en gång så populära Corinne av Madame de Staël. Enligt Engdahl så tar det bara en 400 sidor innan man kommer in i verket och får uppleva glädjen av en död klassiker som vaknar till liv.

Å andra sidan avslöjar han sej i texten om Fänrik Ståls sägner som en tråkmåns inte bara till stil utan också i sin litterära smak – Runeborg "ger oss den största gåvan, fädernas tårar" (jomen).

Det finns flera motsäjelsefulla sidor i Engdahls skriftställarskap. Som denna hans förkärlek för föråldrade verk. Han hävdar att det som är verkligt stor konst aldrig nått sin största verkan i sin samtid. Ändå sysselsätter han sej inte sällan med författare som ingen längre läser. Och ofta är det då han är som mest intressant.

I slutet av en essä om Stig Larsson (ett förord till ett norskt urval) så synar Engdahl för en kort stund kritiskt själva grundstenen i sin litterära syn om att bra litteratur är den som överlever sin samtid. Men annars härskar synen om skrivandet som en strid mot omvärlden och publiken i större delen av Ärret efter drömmen.

Författarens förakt för publiken blir av och till här närmast en fix idé och snedvrider annars bra texter om både Gunnar Björling och Denis Diderot. Den senare är i stort en upprepning av essän om Jakob fatalisten i Beröringens ABC. Fast här är det läsdramat Ramaeus brorson som ägnas mest utrymme.

Texterna i Ärret efter drömmen är oftast fullt läsmöjliga och med tanke på ämnena så är boken lättläst.

Men ändå – Engdahl avslutar en lite tråkig essä om Freud som författare med en aforismliknande mening (Engdahl har en ej besvarad kärlek till aforismen) om hur man alltid känner en lättnad när man lämnar ett sällskap. Och jag känner en liknande lättnad när jag slår igen boken.

(Först publicerad 27 december 2011. Några dagar därefter så såg jag på min besöksstatistik att någon med ISP Svenska Akademien hade kommit till min blogg genom att googla på Horace Engdahl.)

Om Dussinet fullt av Jan Myrdal (och P. O. Enquist om Dussinet fullt)

"Det ligger en ond dröm kvar bakom ögonen. Ibland läser jag att folk inte drömmer i färg. Hur det är med andra vet jag inte. Jag kan bara tala för mig. Och jag drömmer i färger. Men det är inte samma färger som därutanför rutorna. Inte dessa genomlysta färger. Det är drömmar i rött och blått och djup svärta. En svärta som är färg."

ur "Höstvända" av Jan Myrdal

Dussinet fullt. Skriftställning 12 är åter utgiven på Norstedts. Men inte på Pan/Norstedts. Kanske fanns Pan/Norstedts inte längre 1982. Och boken har därmed inte den klassiska look som de fem första (och en tionde) skriftställnings-volymerna hade.

Några av de bästa texterna i boken, på Runeberg:

Höstvända

Ett hundliv

Myrdal skriver om sina hundar

Om svenskheten

Kinas stora rövarroman

Om Berättelser från träskmarkerna

Ivar Lo

"- Du får inte nedvärdera Ivar Lo, sade jag. Akademien är ju tillhåll för andra rangens författare. I bästa fall de främsta i B-laget. Men de verkligt stora kan ju inte rymmas där."

(Först publicerad 12 december 2015. Då för fem år sen så hade jag en Jan Myrdal-kalender. Kalendern tog upp alla Jan Myrdals skriftställningsvolymer – 21 stycken – och några liknande böcker. Dussinet fullt var naturligt nog lucka tolv. I varje lucka citerade jag något julrelaterat ur boken (i Dussinet fullt hittade jag visst inget julcitat men ett höstcitat passar ju bra nu), skrev lite om den och länkade till några av de bästa texterna i den på Runeberg, om boken fanns på Runeberg. Du kan hitta alla inläggen om du klickar på etiketten Myrdal-kalendern nedan.

Jag hade visst inte så mycket att säja om just Dussinet fullt trots att det är en riktigt bra bok. Att jag ändå väljer den för detta jubileumsinlägg är för att när jag KB släppte sitt pressarkiv fritt tidigare i år så hittade jag P. O. Enquists recension av boken i Expressen 21 juli 1982. 

Recensionen har rubriken "Måste Myrdal alltid ha rätt?" och Enquist jämför den då nya boken med den första skriftställnings-volymen med texter från åren 1966–68. "Då befann sig Jan Myrdal i den nya vänsterns mitt, stod i själva huvudströmmen, och artiklarna bestäms av detta: de är som alltid briljant skrivna, men på något sätt förutsägbara". Enquist tycker att Jan Myrdal är en intressantare publicist nu (i början på 80-talet) än på 60-talet "mindre förutsägbar, ofta ute på tunn is, men herregud, vi lever ju på tunn is" och fortsätter "Elva Jan Myrdal i vår offentliga debatt vore något förfärligt. Men en är mycket nyttig. Att han med jämna mellanrum är en lysande publicist är nog alla rätt överens om." 

  

Jag tycker nog Skriftställning 1 är en starkare volym än Dussinet fullt men P. O. Enquists recension är en intressant läsning (ett urval av P. O. Enquists dagskritik borde ges ut i bokform). 

Och recensionen börjar med en underbar anekdot (som Enquist senare också återger i intervjun "An evening with Per Olov Enquist. September 3, 1994" från Documentarism in Scandinavian Literature, ed. Poul Houe och Sven Hakon Rossel) där Enquist hittar Jan Myrdals fotografi på väggen i en kulturbyråkrats tjänsterum. Enquist frågar förvånat varför den inte särskilt radikala ämbetsmannen har en bild på Jan Myrdal på väggen. Han svarar att han avskyr Myrdal men att när han sitter och skriver "brukar jag titta upp på honom då och då, och så tänker jag: jag undrar vad Myrdal skulle tycka om det jag skrev nu? Och så skärper jag mig."

P. O. Enquist skriver "att det måste vara en av de finaste komplimanger en publicist kan få".

Både P. O Enquist och Jan Myrdal dog i år. De var två av Sveriges största författare.)

Bröderna Casey av Torsten Ekbom, P. O. Enquist och Leif Nylén

Romanen Bröderna Casey av Peter Husberg kom 1964. Den brukar få en rad eller två i översikter över svensk litteratur. Främsta anledningen till detta är att Peter Husberg, som påstods vara pastor, egentligen var en pseudonym. Bakom namnet dolde sej de tre unga författarna Torsten Ekbom, P. O. Enquist och Leif Nylén.

Vad som inte säjs i de litteraturhistoriska böckerna är att Bröderna Casey är en riktigt rolig roman.

Boken har ingen regelrätt handling eller huvudperson. Så tillvida påminner den en del om böcker från denna tid av de tre författarna. Som Ekboms collageroman Spelmatriser för Operation Albatross, Enquists Hess och Nyléns diktsamling Skalor och mätningar.

Men dessa är mestadels mycket allvarliga experimentella saker – inte minst när de undantagvis försöker vara roliga.

Medan man märker en berättarglädje i trions berättelsefria roman. Som gör att den fortfarande håller bra att läsa. Och inte bara är en kvarleva från det experimentella 60-talet.

(Först publicerad 24 mars 2011. Då levde de tre författarna som var pastor Peter Husberg, nu har de alla dött. Efter att P. O. Enquist dog i år så har jag börjat läsa om hans böcker och i höst läste jag Bröderna Casey. Den är fortfarande mycket rolig. 

  I P. O. Enquists Ett annat liv – som jag inte hade läst när jag skrev det här inlägget – så skriver Enquist om boken att det är en "poproman" sammanklistrad och hopskriven av tre vänner. Boken tog tre veckor att skriva får vi veta.

Enquist talar varmt om när de skrev boken: "Men han hade ju fått leka, och inte ensam")

Butter tar ordet fyller 14 år

I dag är det 14 år sen jag postade första inlägget här på bloggen.

Förra året lovade jag att blogga lite oftare, typ en gång i veckan. Det har jag väl inte riktigt hållit. Men ännu håller sej Butter tar ordet halvt levande.

I april såg det ett tag ut som om jag hade fått tillbaka besökarantalet från när bloggen var mer livskraftig. Varje nytt inlägg hade hundratals besökare. Men det visade sej nog mest bero på pandemin. 

Men ännu är Butter tar ordet vid liv trots sin höga ålder. Och den kommer att fortsätta ett tag till.

10 bra böcker av Tove Jansson

Kometen kommer

Kometen kommer (också utgiven som Kometjakten och Mumintrollet på kometjakt) var den andra boken om mumintrollen men den första som gavs ut i Sverige och den första jag läste, eller snarare fick läst för mej.

En vacker och finstämd berättelse. Och det är roligt när Bisamråttan sätter sej på tårtan.

Muminpappans memoarer

"Med nosen i tassarna framsuckade jag: Ensam! Hårda Värld! Ödet är min Lott! och andra sorgliga ord tills det kändes lite lättare."

Först utgiven som Muminpappans Bravader skrivna av Honom Själv. När Muminpappan en dag blir förkyld så påminns han om sin dödlighet och bestämmer sej därför för att skriva sina memoarer.

Farlig midsommar

"Är det jordens undergång? frågade Lilla My nyfiket.

  Allra minst, sa Mymlans dotter. Försök bli snäll om du hinner, för nu ska vi nog snart in i himlen allihop.

  Himlen? upprepade Lilla My. Måste vi in i himlen? Och hur kommer man ut därifrån?"

Den som översatte den här boken till engelska (som Moominsummer Madness) var Thomas Warburton. Som också översatte Odysseus av James Joyce till svenska. Warburton är alltså den felande länken mellan mumintrollen och Joyce.

Trollvinter

Mumintroll går som alla vet i ide på vintern. Men en vinter vaknar Mumintrollet och kan inte somna om. Första boken där Too-ticki är med. Too-ticki byggde på Tove Janssons flickvän Tuulikki Pietilä. Boken innehåller en av världslitteraturens bästa fotnoter: "* Om läsaren börjar gråta, se hastigt å sid. 133."

Mumin. Tove Janssons samlade serier, del 1

På 50-talet gjorde Tove Jansson en dagsstrippserie med muminfamiljen. Hon skrev den på engelska då den främst gick i amerikanska tidningar. Med tiden tröttnade Tove Jansson på att göra serien och var glad när hon kunde ge den till sin bror Lars Jansson. Men serien är mycket charmig.

Den här utgåvan är i fem band. De tre första med serierna Tove Jansson gjorde själv, de två följande med de hon gjorde tillsammans med Lars Jansson. I Förenta staterna har utgivningen fortsatt med Lars Janssons serier.

Vem ska trösta Knyttet?

Den här bilderboken på vers om Knyttet är väldigt fin. Utanför muminböckerna även om den har en del gemensamt med dem tematiskt (och några figurer från muminböckerna cameoar). "Men vem ska trösts knyttet och att förklara att en sång/är bättre än en kappsäck ifall vägen är för lång."

Sent i november

När vi läste den här i vår bokcirkel för ett par år sen så beklagade sej en av deltagarna att han var tvungen att gå till barnboksavdelningen när han skulle låna boken (han fick ta av sej skorna). Men även om den här ingår i muminböckerna så är det inte egentligen en barnbok. I den här sista muminboken så har familjen lämnat Mumindalen och vi får följa ett par figurer som söker dem. En underbar melankolisk berättelse.

Lyssnerskan

Tove Janssons första novellsamling för vuxna. Hon kom att ge ut flera novellsamlingar (alla novellerna gavs ut i en volym häromåret) men av dem jag har läst så är det här min favorit. Särskilt titelnovellen och den avslutande "Ekorren" hör till höjdpunkterna i hennes författarskap.

Sommarboken

Sommarboken är en roman om en flicka och hennes farmor. Flickan är baserad på Tove Janssons brorsdotter och farmodern är alltså Tove Janssons mor, konstnären Signe Hammarsten Jansson (eller bara Ham) som också var förebild för Muminmamman. Det är en vacker somrig bok.

Brev från Tove Jansson

"Ser du, jag älskar dig samtidigt förtrollad och med ett stort lugn och jag är inte rädd för någonting som finns i beredskap för oss."

Tove Jansson i brev till Tuulikki Pietilä 26.6.1956.

Det här är en samling brev skrivna av Tove Jansson som jag nyligen läst. Den är sammanställd av Boel Westin och Helen Svensson. Brev från 1932 till 1988. Till familjen, till vänner, till redaktörer. Och till älskare och älskarinnor (eller mymlor som Tove Jansson kallar dem).

Och som en bonus eller bubblare:

Mumin – Nationalmusei utställningskatalog 438

Ett häfta som var katalog till en utställning med mumindockor. Jag skriver mer om häftet och utställningen på länken.

(Först publicerad 9 augusti 2019 på Tove Janssons 105-årsdag. Då inledde jag med ett caveat om att jag inte läst alla Tove Janssons böcker och tog Bildhuggarens dotter som exempel på en bok jag inte läst. Sen dess har jag emellertid läst både den och Rent spel och Anteckningar från en ö. Dessa tre böcker skulle alla passa in på en lista över bra böcker av Tove Jansson men jag låter den vara som den är.)

Alice illustrerad av Tove Jansson

"Dehär historierna är skräckinjagande. Får jag rita dem i horror-stil? Så som jag såg dem som liten. (älskar horror också nuförtiden)"

Tove Jansson i brev till Åke Runnquist 8.2.1965, om att illustrera Alice i underlandet

Några år efter att Tove Jansson illustrerat Lewis Carrolls Snarkjakten så fick hon i uppdrag att illustrera hans Alice i underlandet. Tove Janssons teckningar skiljer sej från John Tenniels Alice-illustrationer. Men också en hel del från Tove Janssons tidigare bilder. Men man kan se ett frö till bilderna i Den farliga resan (1977).

Den Tove Jansson-illustrerade Alice i underlandet kom i nyutgåva för ett par år sedan. Jag har den inte själv. Men man kan se alla illustrationerna i den här.

(Först publicerad här den 5 december 2019 som del av förra årets julkalender här med Tove Jansson-tema. Om du klickar på etiketten tovejanssonkalender nedan så dyker alla luckorna upp. Också i år lär det bli en kalender.)

Alice av Jan Svankmajer

I Jan Svankmajers Alice har filmen pågått nästan en halvtimme när Alice lyckas ta sej in genom dörren till Underlandet. Scenen när Alice, här spelad av en flicka i samma ålder som bokens Alice, först är för stor för att komma in genom dörren och sen för liten för att nå nyckelm är den längsta i filmen. Och som mycket i den nästan helt utan dialog. Om någon säjer (eller tänker) något visas en närbild på en mun som säjer:"säjer Alice" eller muttrade den vita kaninen för sej själv".

Om man inte skulle känna till förlagan skulle det nog vara en underlig sak att se på. Kanske är den rätt underlig i alla fall.

Jan Svankmajer är en tjeckisk animatör och surrealist. Han har gljort flera långfilmer som liksom Alice blandar skådespelare med stop-motion animation. Alice (Neco z Alenky) kom 1988. Den följdes av den ur vissa avseenden närbesläktade Faust, som också bör ses.

Lewis Carolls Alice i underlandet kallas ofta anakronistiskt för surrealistisk. Men Svankmajer är den som i sin filmatisering spelat upp det surrealistiska mest. Den vita kaninen är här en uppstoppad kanin som får liv framför Alices ögon. Han förblir meveten om sin uppstoppade status. Det rinner hela tiden sågspån ur honom. Kaninen är ändå den av varelserna som är mest lik sin förlaga. Resten av figurerna blir uppdaterade till bizarra dockor. Alice själv spelas av en docka när hon är liten. Och i ett tillfälle är honinstängd i ett dockskal som hon bryter sej ut ur.

En del händelser har Svankmajer själv lagt till men många följer boken. Till skillnad från de flesta versioner ligger här tyngdpunkten hela tiden på det visuella.

Små hästskallskelett kläcks ur ägg. Kackerlackor kryper fram ur en konservburk när Alice öppnar den. Det är verkligen en underbar film.

En sak där dnna film skiljer sej från boken som är typisk för vilka teman den väljer att understryka från förlagan är att det faktiskt sker en hel del halshuggningar. Våldet är betonat. 

"'Nu ska vi se på en film' säjer Alice, 'en film för barn kanske?'", som närbilden på munnen säjer i början av filmen.

(Först publicerad den 28 april 2009. Svankmajers film går att hitta på Youtube.)

Automated Alice och andra alternativa Alice-ar.

 

Now I don't know if you have ever vanished, but if you have, you will know it can be quite a fearsome experience. The strangest thing was this: Alice knew that she had vanished, but, even so, she could still see herself! Imagine that, you know that you've vanished, but you can still see yourself! So then, howis it that you know that you've vanished?

ur Jeff Noons Automated Alice


Hommager, pastischer och påstådda fortsättningar på Alice i underlandet och Bakom spegeln dök upp i en stor mängd decennierna efter att böckerna kommit ut. Lewis Carroll själv var fascinerad av dessa kopior och samlade på dem. Till slut ägde han en stor samling.

Carolyn Sigler har forskat på Alice-tributerna och gett ut en samling med sådana här alicehistorier från åren mellan 1869 och 1930. (Alice i underlandet kom 1865, uppföljaren Bakom spegeln (Through the Looking Glass) i Pariskommunens år 1871.) Den tjocka antologin Alternative Alices. Inte alla berättelserna r hyllningar. Christina Rosettis "Speaking Likenesses" från 1874 är en slags Anti-Alice, och har setts som en feministisk kritik av Carroll.

Alice-berättelser fortsätter att skrivas. En annan antologi redigerad av Richard Peabody samlar nyare sådana: Alice Redux. (Omslaget nedan pryds av Julie Inmans "Malice in Wonderland" - också i bildkonsten finns det gott om Alice-ar). Intressantast av novellerna i boken är Angela Carters "Alice in Prague, or the curious Room", som många Carter-historier påverkad av en film, nämligen Jan Svankmajers Alice som vi kommer att ta upp senare i dag.

I Peabodys antologi finns också ett utdrag ur Jeff Noons Automated Alice.
Automated Alice kom ut 1996. Jeff Noon hade tidigare med romanen Vurt etablerat sej som en av de starkare rösterna i postcyberpunkkören. Så att han skrev en hommage på Alice i underlandet sågs av en del som ett underligt drag. 

För en hommage är vad det är. Denna, enligt Noon, avant-fantasy, sysslar inte med något kritiskt dekonstruerande av sin förlaga. Alice färd till framtiden genom en klockas urverk skildras inte bara på ett språk som efterliknar Carrolls, med samma sorts tal till läsaren, utan också historien i denna det tredje Alice-äventyret följer en liknande mall som förlagan. Om Underlandet har en kortlek och det Bakom Spegeln finns schackpjäser så spelar i denna framtida undervärld pusselbitar en viktig roll. Samma slags lek med ord som hos Carroll använder Noon för att pondera tidens roll. Plus en robot-alice kallad Celia. Harry Trumbores illustrationer följer förlagans.

Boken är inte perfekt, ett flertal av 1996 års kända personer förekommer i inte särskilt roliga parodier. Men på det stora hela lyckas Noon fånga en bit av det som gjorde originalet till den klassiker den är samtidigt som boken också har hans egen röst och bygger vidare på hans egna teman (både Noon och Carroll förekommer förvanskade som figurer i boken). Att gå tillbaka till en mycket tidigare förlaga visar sej för Noon vara ett väl fungerande sätt att handskas med bördan från sin tidigare succé. 
Ett utdrag ur boken finns översatt till svenska i något nummer av Jules Verne Magasinet.

(Först publicerad 20 april 2009. I dag är det 155 år sen Alice i underlandet först kom ut. Från början hette det i inlägget att jag skulle skriva om Jan Svankmajers film senare i Alice-veckan. Det var en temavecka jag hade. Du kan läsa resten av inläggen (där jag konsekvent stavat fel till Lewis Carroll) om du klickar på alice-veckan-etiketten nedan.). Det ska snart komma ett brädspel baserat på Automated Alice.)

Jurgen

"Sagan berättar hurusom Jurgen på himmelsfärdsdagen kom till de höga vita murar som omgjorda himmelen. Ty Jurgens förfäder hade, naturligtvis, tänkt sig att helvetet omedelbart gränsade till himmelen, så att de saliga kunde förhöja sin sällhet genom att blicka ned på de fördömdas kval. Just nu tittade en gosseängel över himlamurens bröstvärn."
övers. Nils Nielsen

Den komiska amerikanska fantasyromanen Jurgen (1919) blev åtalad när den kom ut. Vilket gjorde att den sålde bra. Åtalspunkten var obscenitet. Men lika mycket upprörde romanens hädiska innehåll.
I ett avsnitt är vår hjälte Jurgen i himlen och får av Sankte Per veta att det under krigstider finns ett tak mellan jorden och himlen så att änglarna slipper se eländet. Taket hindrar också böner att nå himlen. Förfärat berättar Sankte Per att han hört ett rykte att det under krig finns folk som ber Gud att stödja deras sida.

James Branch Cabells Jurgen är en slags pikareskroman där Jurgen söker kärleken i sina minnen, i fantastiska länder och i himmelen och helvetet. Det är en mycket underhållande berättelse.
Mitt ex av boken har tillhört mina föräldrar som fått den av min morfar. I boken brukade finnas ett kort från honom som tyvärr försvunnit. Där skrev han att Cabell sagts påverkat J. R. R. Tolkien och att detta är tydligt.
Om det är fullt så tydligt vet jag inte. Men liksom Tolkien lånade Cabell från medeltida berättelser.
Men det finns en senare fantasyförfattare som är betydligt närmare Cabell och det är Terry Pratchett.

(Först publicerad 18 augusti 2017. Jurgen ingår i James Branch Cabells sagoepos om hertigdömet Poictesme. Nyligen läste jag i Bonniers Litterära Magasin nummer 3 år 1954 där skribenten hade sett ett ex av Jurgen i Hjalmar Bergmans bibliotek. Där kallades boken för den "nu alldeles bortglömda". Men på senare år har den och de andra böckerna i Poictesme-sviten uppväckta ur glömskan troligtvis på grund av fantasygenrens ökade roll.)

Egnaro är en hemlighet som alla vet om utom du

I M. John Harrisons novell "Egnaro" berättas om en man som överhör en mening på bussen. En mening om en plats vid namn Egnaro. Han blir besatt av att hitta denna plats och av den smygande övertygelsen att en massa människor redan känner till den och kommer att hitta den före honom.

Berättarjaget lyssnar på mannens historia och avfärdar den men blir själv smittad av idén. Av Egnaro.

En plats som bara en del kan hitta till finns i berättelser från de flesta kulturer. Tao Ch'ens berättelse om persikoblomsterdalen från 300-talet är ett typiskt exempel. En bonde hittar en fantastisk dal men när han efter att ha lämnat den ska visa den för kejsarens soldater, så de kan beskatta invånarna, går den inte längre att hitta.

Ett senare exempel är H.G.Wells "Porten i muren" som, likt "Egnaro", använder sej av greppet att låta berättaren framföra en bekants historia. Ett grepp M. John Harrison ofta använt sej av, till exempel i den tidiga "Running Down".

Den finns liksom "Egnaro" med i Things That Never Happen, en samling med noveller av M. John Harrison från perioden 1975-2000. "Egnaro" är från 1981.
Genreaspekten av samlingen är, även om den är utgiven på Gollancz SF/Fantasy, i formgivningen av boken nedtonad.

Och novellen skulle kunna passera som "riktig" litteratur. Ställ den bredvid en av Paul Auster, Jorge Luis Borges eller Julio Cortazar och den skulle se ut att höra hemma där. 
Det finns andra noveller i boken som är mer tydligt genre. Bland dessa finns hans mest experimentella. Så genrelitteratur är inte nödvändigtvis lika med mindre krävande verk. 

En senare utgåva än den jag äger har ett förord av China Miéville. Vilket genast ökar fantasymarkören. Han har M. John Harrison som förebild och specifikt novellen "Egnaro" som han läste för första gången i 15-årsåldern (Miévilles "The Tain" förhåller sej till "Egnaro" som Umberto Ecos Rosens namn till Borges Ficciones).
Den utgåvan innehåller också noter av M. John Harrison till varje novell. (Han ska till en del ta avstånd från sitt tidiga föredöme J.G, Ballard. Så kanske tar Miéville en dag avstånd från Harrison.)

Fantasy ses ibland som ren eskapism. I vilket fall handlar en hel del fantasy om eskapism och M. John Harrison lyckas i "Egnaro" vrida till ett gammalt tema på ett sätt som gör historien till något annat än bara en upprepning. Novellen tar en någon annanstans än man kanske tror efter första meningen.

"Egnaro is a secret known to everyone but yourself."

(Inlägget vart först publicerat här den andra Februari 2009. M. John Harrison fyllde 75 år tidigare i år. Hans bok The Sunken Land Begins to Rise Again tilldelades årets Goldsmiths-pris. M. John Harrison är en läsvärd författare och Things That Never Happen är en bra ingång till hans författarskap.)