Siri

En inspiration till den här katt-kalendern är Siri. Siri är min flickväns katt som bott hos mej några månader det här året. Och som känns som vår katt. Jag har tyckt om att dela mitt hem med Siri.

Foto överst är taget av mej, foto underst på mej och Siri är taget av Janet.

Den isländska julkatten

I isländsk folktro så finns det en varelse som heter julkatten. Vilket ju låter sött. Men den här julkatten hotar äta upp alla som inte fått nya kläder till jul (eller i lite snällare varianter av myten äta upp deras mat). De äldsta berättelserna om julkatten är från 1800-talet.

Poeten Jóhannes úr Kötlum har skrivit en populär dikt om julkatten. Dikten "Jólakötturinn" finns i samlingen Jólin koma (1932) som innehåller dikter för barn.

Den börjar:  "Þið kannist við jólaköttinn, / – sá köttur var gríðarstór. / Fólk vissi ekki hvaðan hann kom / eða hvert hann fór."

(Ungefär: Du har väl hört talas om julkattten? / Det var en jättestor katt. / Man visste inte varifrån han kom / eller vart han var på väg")

Jag skriver för min katt

På frågan varför han skriver så ska Werner Aspenström (enligt Olof Lagercrantz) en gång ha svarat att "Jag skriver för min katt".

Fotot på Werner Aspenström med katten Tempus är taget av Bertil S-son Åberg.

Miljontals med katter

Millions of Cats är en illustrerad barnbok från 1928 skriven och ritad av Wanda Gág.

Den handlar om en gammal man som ger sej ut i världen för att hitta en katt åt sin hustru och sej själv.

Men han hittar inte en utan "hundreds of cats, thousands of cats, millions and billions and trillions of cats." 

Han kan inte välja en utan tar med sej alla hem till hustrun. Vilket leder till problem.

Det är en mycket charmig bok.

Katt i Kvinnoland

Jag läste nyss romanen Kvinnoland av Charlotte Perkins Gilman. Denna roman från 1915 gavs ut på svenska i år av förlaget Ovipress. 

Boken handlar om tre män som kommer till ett land enbart befolkat av kvinnor. Landet är isolerat från omvärlden. 

Det är en underhållande bok, särskilt med tanke på att det är en mer än 100 år gammal idéroman och den var mycket intressant att läsa.

  Eftersom det här är en katt-kalender så ska vi uppehålla oss vid Kvinnolands katter. Det är det vanligaste djuret i landet ("förstås" tillägger berättaren). Genom avel har de fått katterna att jaga skadedjur.

När de manliga besökarna berättar om hundar så svarar de kvinnliga värdarna att "'Vi älskar våra katter på samma sätt. De är våra vänner och hjälpare. Ni har ju sett hur intelligenta och tillgivna de är.'

  Det var de verkligen. Frånsett några få undantag hade jag aldrig sett maken till katter. Stora, ståtliga och silkeslena var de, vänliga mot alla och djupt fästa vid sina ägare."

De blir emellertid förfärade när de får höra att hundar ibland bits och att de inte är lika renliga som katter.

Det känns som att Charlotte Perkins Gilman mer var en kattmänniska än en hundmänniska. Men kanske jamade hennes katt lite väl mycket. För i det utopiska landet befolkat av kvinnor har de "utvecklat en kattras som inte jamade!" (översättning här och ovan av Emilia Fjeld)

Streaky – Supercat

När jag var liten läste jag tidningar som Stålmannen (numera kallad Superman även i Sverige men utan egen tidning) och Stålpojken. Stålpojken var Stålmannen som ung innan han lämnade Smallville. Han hade en hund som också kom från planeten Krypton som hette Krypto.

  Stålmannen hade en kusin som kallades för Supergirl. Hennes katt Streaky hade också superkrafter men Streaky kom från jorden (den fick krafter från en slags kryptonit). 

Många superhjältar hade sällskapsdjur med superkrafter men de togs bort när man skulle göra serierna mer seriösa då de sågs som lite löjliga.

Jag gillade superdjuren och det gjorde många andra med och efter hand så kom de tillbaka då superhjälteserier behöver lite sillyness i sej. Numera har Stålflickan eller Supergirl återigen en katt vid namn Streaky även om den inte fått superkrafter än. Men det kommer nog. Även i TV-serien Supergirl fanns det en Streaky. Tyvärr utan superkrafter. 

I en del av de tecknade filmerna på senare år har Streaky emellertid sina krafter.

Bilden överst är från omslaget till Action Comics 277 (Action Comics är en av serietidningarna med Stålmannen/Superman) som kom ut 1961. Det är gjort av Curt Swan och Stan Kaye.

Bilden underst är från en serie i det numret: "The Battle of the Super-Pets!" av Jerry Siegel (text) och Jim Mooney (bild)(Jerry Siegel och Jim Mooney var också de som skapade Streaky).

The Sandman och tusen katters dröm

Ett problem med de många superhjältefilmer och -tvserier som kommit på senare år är att de aldrig är lika visuellt intressanta som de tecknade serier som de bygger på. Avengers-filmerna ser tråkigare ut än serierna tecknade av George Pérez. TV-serien The Flash är inte lika snygg som Carmine Infantinos The Flash, Doctor Strange-filmerna blir ldrig lika visuellt nyskapande som Steve Ditkos Doktor Strange-serier.

Men när det kommer till TV-serien The Sandman, en filmatisering av den tecknade serien skriven av Neil Gaiman så är detta ett mindre problem. Inte för att tv-serien skulle ha ett särskilt spännande bildspråk utan för att de första två seriealbumen av The Sandman har mycket ojämna teckningar. Så bygger mitt favoritavsnitt av TV-serien, The Sound of Her Wings, på två rätt svagt tecknade nummer av serietidningen: Sandman 8 och Sandman 13 eller The Sound of Her Wings och Men of Good Fortune.

  Ett av (eller rättare ett halvt) av TV-avsnitten står dock ut visuellt då de valt att göra det som tecknad film. A Dream of a Thousand Cats, byggd på Sandman 18 (det var därför jag valde den till dagens lucka) ett fristående nummer som också heter A Dream of a Thousand Cats och som är (serietidningsnumret alltså) tecknat av Kelly Jones och Malcolm Jones III. Detta är ett snyggt tecknat nummer. TV-serieavsnittet är animerat i en annan stil än Kelley Jones och Malcolm Jones III:s men det funkar bra.

Historien är berättad ur en katts perspektiv och innehåller en katt-version av Sandman. Vi får i den höra talas om en tidigare värld  där katterna härskade över människorna. Men några människor hade en dröm...

Det är ett av de bättre numren av The Sandman och tillsammans med The Sound of Her Wings höjdpunkten av TV-serien.

Bilden överst på inlägget är från serietidningen och den underst från TV-serien.

For in the Cat, beauty is ordinary

Ur Jubilate: An Homage in Catterel* Verse

By Joyce Carol Oates

For I will consider my Cat Cherie

for she is the very apotheosis of Cat-Beauty

which is to say, nothing extraordinary

for in the Cat, beauty is ordinary

like the bliss

conferred

upon us

in the hypnosis

of purr-

ing.

Joyce Carol Oates 

Hela dikten finns HÄR

Bild på katten Cherie från Joyce Carol Oates twitter.

Ur The Naming of Cats av T. S. Eliot

But above and beyond there’s still one name left over,

     And that is the name that you never will guess;

The name that no human research can discover—

     But THE CAT HIMSELF KNOWS, and will never confess.

When you notice a cat in profound meditation,

     The reason, I tell you, is always the same:

His mind is engaged in a rapt contemplation

     Of the thought, of the thought, of the thought of his name:

          His ineffable effable

          Effanineffable

Deep and inscrutable singular name.

T. S. Eliot

"Jag upptäckte att Eliot och jag hade två saker gemensamt – 1. kärlek till goda cigarrer och 2. katter och 3. en svaghet för att vitsa" skriver Groucho Marx i ett brev till Gummo Marx i juni 1964 (övers. Suzanne Sundgren och Nils-Petter Sundgren).

För den som känner till Old Possum's Book of Practical Cats (De knepiga katternas bok) som kom ut 1939 är det knappast förvånande att T. S. Eliot älskade katter. Diktraderna ovan är slutet av dikten The Naming of Cats från den boken. 

Bilden är av Nicolas Bentley som illustrerade 1940 års utgåva av boken.

Maxwell the Magic Cat av Alan Moore

En av serietidningsförfattaren Alan Moores första serier var en skämtstrippserie kallad Maxwell the Magic Cat. Maxwell var baserad på Alan Moores katt Tonto. Den var fem serierutor lång och till skillnad från de flesta av Alan Moores serier även tecknad av honom. Han såg den som ett motgift mot Gustaf.

Serien publicerades i tidningen Northants Post under pseudonymen Jill de Ray varje vecka i sju år. Första strippen gick i augusti 1979. Alan Moore slutade göra serien 1986 i protest mot att Northants Post haft en homofobisk ledarartikel.

2016 gjorde Alan Moore en sista stripp med en åldrad Maxwell.

(Serierna är fotograferad från Gary Spencer Millidges bok Alan Moore – Storyteller)

När Stig Larssons katt Esset försvann

I början av juli 2003 så försvann den svenska författaren Stig Larssons katt Esset. Stig Larsson skrev en artikel om detta i Expressen 2 juli 2003. Han skrev "Esset, snart 14 år, är den som står mig allra närmast.

  Det låter kanske löjligt. 

  Jag borde väl istället för en katt ha haft en familj. Eller åtminstone en tjej."

Historien slutade lyckligt. Esset återfanns.  I en artikel av Warda Khaldi i Expressen 4 juli 2003 uttalar sej författaren Jan Myrdal (från lucka nummer 4) om saken. Jan Myrdal förstår att Stig Larsson var förtvivlad när Esset försvann och säjer att "kontakten med djur inte är något intellektuellt, utan snarare jämförbart med en förälskelse.".

I Stig Larssons bok Folk på ön (2017) så får vi veta att Esset blev över 20 år. Vi får också reda på att Stig Larsson sen skaffade katten Cecil, "lika bländande svart och storögd som Esset. Lika hänsynsfull."

Senare i samma kapitel skriver Stig Larsson: "På något konstigt sätt växer man ihop med ett djur. Jag förstår dem och de förstår mig."

Fotona på Stig Larsson och Esset ovan är tagna av Björn Tilly. 

Angel Catbird – Margaret Atwoods superhjälteserie

Angel Catbird är en superhjälteserie av Margaret Atwood (text) och Johnnie Christmas (bild). Jag skrev en

recension av albumet när det kom ut

"en rätt charmig historia som omfamnar superhjältegenrens pulprötter och har gott om dåliga kattrelaterade ordvitsar."

Albumet följdes upp med två till album. Bilden ovan är från det andra albumet Angel Catbird: To castle Catula.

Serien gjorde att Margaret Atwood besökte serietidningskonvent och att det därför finns flera foton på Margaret Atwood som det nedan (fotograf tyvärr okänd)