Gather round all you clowns, let me hear you say:

"You've got to hide your love away" med Daniel Johnston.
Det är en Beatles-låt från början.

Nobelpris på G

Lyran har kommit till G i sitt nobelalfabet. Där man ska presentera en författare som fått nobelpriset och en som borde få det.

Günther Grass

De äldsta Grass är de som åldrats minst. Som den Blecktrumman som Grass slog igenom med i slutet av 50-talet. Boken berättas av en pojke som vägrat växa upp utan stannat i växten. Detta perspektiv, som Rabelais fast tvärtom, är ankrat i en realistisk berättelse om staden Danzig under andra världskriget. Även den på Blecktrumman direkt följande korta romanen Katt och råtta handlar om Danzig under kriget. Denna den bästa av de Grass jag läst skildrar en grupp pojkar, varav berättaren är en, medan hans vän Mahnke med det utstående adamsäpplet är den det mest handlar om.

En del av de senare Grass har en tendens att bli lite för tjocka och handla om hela mänsklighetens historia på olika vis som den, i och för sej mestadels underhällande, Flundran.

Grass skriver också dikter. Först efter att han fått priset kom det ut ett urval av hans poesi på svenska. Så där har det vart bra till nåt. Boken Mässingsmusik har dikter ur fem samlingar. Jag har haft dikten FÖRVANDLING som veckans dikt här. Som skrevs runt samma tid som Blecktrumman. En senare dikt "Tour de France" lyder: "När tätklungan/passerades/av en citronfjäril/bröt många cyklister loppet."

Gilbert Hernandez

Den halvt mexikanske halvt (US)amerikanske Gilbert Hernandez började publicera sina tecknade serier i tidningen Love & Rockets som han gav ut tillsammans med sin bror Jaime Hernandez, som också är en framstående serietecknare.

I Love & Rockets berättade han historier från den fiktiva byn Palomar. Dessa finns på svenska i de tre albumen Den skrattande solen, En amerikan i Palomar och Blod över Palomar. Hernandezs berättelse spänner över flera år med ett stort persongalleri. Olika personer träder i förgrunden. Serien är från början rätt melodramatisk men får efter hand en ökad komplexitet.

Förutom Palomar-berättelserna i den första volymen av Love & Rockets så har Gilbert Hernandez fortsatt berätta historierr från byn men också skrivit och tecknat en massa besynnerliga serier av ofta hög kvalité. Som albumet Sloth.

Tecknade serier får allt oftare såna här litterära priser. Och som den förste att få just detta känns Gilbert Hernandez naturlig. Han har gjort något nytt med formen samtidigt som han skildrar människor och liv och död och kärlek och konflikter och allt det där.

Citerat från veckans läsning

"Biet.
Det är förfärligt vad man pratar om min arbetsamhet. Vad mig beträffar, litar jag mera på min gadd.
[...]
Telefonkatalogen.
Dikter! Ett sådant där tunt häfte... Och det skall kallas för bok!
[...]
Tusenfotingen.
Det är en sak i världen, som jag gärna skulle vilja veta... om det finns tusenfotingar också på andra planeter.
[...]
Brunmyran
Frihet åt myrorna! Hela världen åt myrorna! Men svartmyrorna har inte i världen att göra."
ur "Fabletter" av Karel Capek i Berättelser ur båda fickorna övers. Göran Lundström

"Barnen från Koroupov visste i kristendomskunskap, att Gud i sin oändliga godhet hade skapat videbusken och efter videbusken kristendomsläraren komminister Horácek. Dessa bägge ting kompleterade varandra ömsesidigt. Gud hade sedan lärt människorna att göra rottingar av videbuskens grenar och komminister Horácek att använda dessa rottingar med osedvanlig skicklighet."
ur "Under kristendomslektionen av Jaroslav Hasek i Berättelser ur båda fickorna övers. Göran Lundström.

Åtta länkar en lördag

Fever av Brendan McCarthy
Förhandstitt med ett par sidor från den kommande miniserien där McCarthy gör Doktor Strange och Spindelmannen.

Tidigt en morgon...31
Ny sida med Rasmus Grans nätsfserie Early one morning in the forest är uppe. Med mej som medförfattare.

Grant Morrison om Batman Reborn
Intervju med den skotske serietidningsförfattaren om den kommande Läderlappenminiserien och fortsättningen på Batman & Robin.

Betty Boop - Minnie the Moochie
När jag i går efter maten bläddrade bland TV-kanalerna så dök denna märkliga Betty Boop upp. Med Cab Calloway som spöksäl sjungande Minnie the Moochie ("She had a dream about the King of Sweden/He gave her things that she was needin'"). Påminner om andra Boop som "Snow white" och "M. D." med de ständiga förvandlingarna. Skelett som dör och blir till spöken, glatt sjungande.

Success is counted sweetest av Emily Dickinson
Originalversion av den dikt som i tolkning av Erik Blomberg var Veckans Dikt här. Det är inlärningsuppgifter efter dikten men de kan man hoppa över (fast jag har funderat på att lägga till instuderingsuppgifter till inläggen här på Butter tar ordet).

Intervju med Stephin Merritt om Magnetic Fields nya album Realism
"'We did soft rock on I, hard rock on Distortion, and folk a la Judy Collins on Realism,' he says. 'They were conceived as a trio, but, particularly with Distortion and Realism, I thought of them as a pair.' The titles he had in mind at first were True and False, which got set aside when he couldn't figure which label applied to which album."

I know an old lady who swallowed a fly med Judy Collins på Mupparna
Från 1977.

Den Sjungande Detektiven: Ac-Cent-Tchu-Ate the Positive
Scen från Dennis Potters TV-serie.

Om J. D. Salinger och om att sluta berätta

På gymnasietiden berättade en av mina vänner att han hade hört talas om en bok som i stort alla som hade läst hade blivit mördare och/eller självmördare.

Det var Räddaren i nöden han menade. Det var kanske inte riktigt sant.

Lönnmördares förtjusning i Salingers verk är bara en liten del av det som gjorde Salinger till den amerikanska författarmyten förkroppsligad.

Som Rimbaud slutade han att skriva (eller åtminstone att publicera sej). Till skillnad från Rimbaud jagades han av journalister och uppfyllde därmed också kriteriet att trots allt vara kändis. Med rykten om att han för sej själv fortsatt skriva historier om den glada familjen Glass och deras äventyr och egenheter (Glassarnas inflytande på amerikansk film och litteratur har inte enbart varit av godo).

I en av hans tidiga noveller "Den skrattande mannen" (i Till Esmé kärleksfullt och solkigt) berättas om en grupp pojkar som alla lyssnar trollbundet till deras chaufför och scoutledares berättelse om en gammaldags osannolik äventyrshjälte. Novellen är väldigt bra. (Vissa teman är gemensamma med Räddaren i nöden som skrevs vid ungefär samma tid.) Det är en historia om berättelsers kraft och om att berättelser, som allt annat, har ett slut.

Kanske kommer de nu att hitta volym efter volym från Salingers penna. Men jag tvivlar på det.

J. D. Salinger dog i onsdags, 91 år gammal. 1965 publicerade han sin sista novell.
"Här slutade historien förstås. (För att aldrig mer återupptas.)"

J. D. Salinger 1919-2010

"I själva verket var jag inte Den skrattande mannens ende legitime avkomling. Det fanns tjugofem comancher i klubben, eller med andra ord tjugofem legitima ättlingar till Den skrattande mannen som alla smög omkring i New York - alla samhällsfarliga, alla inkognito - och utsåg hisskötare till potentiella ärkefiender, viskade snedmynta men klara order i örat på cocker spaniels, siktade hotfullt med pekfingret mot matematiklärarens pannor. Och bidade, bidade sin chans att injaga fasa och beundran i första bästa klenmodiga hjärta."

J. D. Salinger ur Den skrattande mannen
översättning Birgitta Hammar.
I novellsamlingen Till Esmé kärleksfullt och solkigt.
Novellen handlar om en ung man som brukar berätta historier om en vanskapt hjälte ("Främlingar störtade döda till marken vid åsynen av Den skrattande mannens vederstyggliga ansikte") för en grupp pojkar.

Den sjungande detektiven

Dennis Potters The Singing Detective (Den sjungande detektiven har kommit på svensk DVD. TV-serien skrevs av Potter och regisserades av Jon Amiel. Den var på sex avsnitt och DVD-n är på tre skivor. Serien visades första gången på BBC 1986 och strax därefter på svensk TV.

Den psoriasissjuke thrillerförfattaren Philip E. Marlow vårdas på sjukhus. Han minns sin barndom och fantiserar om sin roman, Den Sjungande Detektiven. Både författaren och den hårdkokte huvudpersonen i hans roman spelas av Michael Gambon.

I reumatisk feber hallucinerar Marlow att läkarna och medpatienterna sjunger och dansar. Det de, liksom Den Sjungande Detektiven, sjunger är populära sånger från 40-talet. Vilket knyter an till Marlows minnen av sin barndom i 40-talets engelska landsbygd där hans far var sångare på den lokala krogen.

De tre berättelserna: den hårdkokta deckarhistorien, Marlows sjukhusvistelse och hans barndomsminnen går ihop. Från början hade Potter också velat att de tre berättarskikten skulle filmats på olika sätt så kontrasten dem emellan skulle ha blivit tydligare. Nu fungerar brytningen mellan historierna ändå bra.

Som i sång- och dansnumrena. Potter hade använt sej av denna lätt verfremmdingande effekt tidigare. Som i TV-serien Pennies from heaven. Men där dansnumrena där stod i stället för en inre monolog, så är sångerna här framställda som om Marlow faktiskt hör dem.

De trallvänliga gamla engelska sångerna fungerar utmärkt som kontrast. Ett problem med den amerikanska fimversionen av The Singing Detective är att de engelska 40-talshitsen ersätts av amerikanska sådana från 50-talet. Det är Potter själv som gjorde denna förändring, men kanske för att han inte själv hade någon koppling till den musiken så blir det inget liv i scenerna.

Filmen har nu betydligt fler problem. Varav det största kanske är att Robert Downey jr. när han säjer orden "Am I right or am I right?" inte låter hälften så tuff som när Gambon gör det.

Serien har flera bottnar och är ofta, som i barndomsdelen, rätt mörk. Men den är också väldigt underhållande. Inte minst pågrund av Gambons överdrivet självsäkre skönsjungande detektiv.
Potters dialog får både de hårdkokta ordvändningarna och den bondska dialekten att framstå som levande mest meddels upprepningar av fraser som "innit" och just "am I right or am I right?"

Detektivhistorien har fått kritik av genrens vänner för att inte hålla ihop. Vilket är att missa poängen. I stället för att förmedla ledtrådar blir den till en ledtråd för Marlow till att tolka sina barndomsminnen. "Beneath the trees where nobody sees/They'll hide and seek as long as they please/That's the way the teddy bears have their picnic."

Då DVD-n är en trippel-DVD så är den rätt dyr. Men den lär väl gå ner i pris. Och går att hyra. Till skillnad från utgåvan i den box med Dennis Potter-filmer som tidigare kommit på engelsk DVD så verkar det inte vara något extramaterial.

Covers på Daniel Johnston

Daniel Johnston har tolkats av många. Jag har inte hört alla. James Kochalka Superstar ska ha gjort honom. Det är säkert bra.
Men med de caveaten, de tio bästa coverna på Daniel Johnston:

10.Karen O and the kids - Worried Shoes
Från Where the wild things are-soundtracket.

9.The Eels - Living life

8.Noah and the Whale - Devil Town
Minns ni den där veckan när Noah and the Whale var inne?

7.Beck - True love will find you in the end

6.Joy Zipper - Held the Hand

5.Tom Waits - King Kong

4.Mary Lou lord - Speeding Motorcycle
Från albumet Live City Sounds som Lord spelade in i tunnelbanan där hon förutom Johnston gör Bob Dylan, Magnetic Fields och Rchard Thompson med flera.

3.Bright eyes - Devil Town

2.M. Ward - Story of an artist

1.Kimya Dawson - Follow that dream
Dawson har öppnat för Johnston.

SEGER

För den som aldrig segrat
tycks alltid segern störst,
till att värdera nektarn
behövs förtvivlans törst.

Och bland de stolta trupper
i dag som fanan vann
kan ingen tolka segern
så som den slagne kan

där döende, besegrad,
för alltid utanför,
på avstånd segerjublet
så ångestklart han hör.

Emily Dickinson
övers. Erik Blomberg

Is

Lyran har tematrio om is och kyla och sånt.

Is två av Daniel Walther
Lyrans tema är apropå att hon just läst Tarjei Veesas kortroman Isslottet. I denna franska SF-novell om en man och en kvinna på en planet helt täckt av is så sitter kvinnan och läser Veesas med ett "slags bitter envisenhet inristad i" [hennes] "anletsdrag". Hon förklarar att hon hatar Veesas därför att Isslottet är en sån bok hon själv skulle ha velat skriva.
Senare i novellen går hon vilse på planetens yta.
Finns i samlingen Zodiakens tjugo hus, red. M. Jakubowski.

Is av Anna Kavan
Veesas är inte enda författaren som hänvisas till och citeras i Walthers novell. Titeln har den från denna roman om ett par i en värld som går mot en ny istid. Mer en kärlekshistoria än en katastrofroman. Har en suggestiv undergångsstämning.

Trollvinter av Tove Jansson
Delar av Kavans roman påminner mej om denna muminbok. Mumintroll går i ide under vintern (vilket just nu inte låter som någon dum idé). Men vår hjälte Mumintrollet vaknar upp till en på en gång bekant och främmande värld.
Too-ticki dyker upp för första gången. Inspirationen till Too-ticki var Tove Janssons fru Tuulikki Pietilä. När Pietilä började göra figurer av personerna i muminböckerna så var en modell av Too-ticki den första hon gjorde. (Jag har skrivit om dessa modeller här).

Robotar och rymdvarelser stod upp arla en morgon...

Senaste sidan av Rasmus Grans och min serie Early one morning in the forest är nu uppe.
KLICKA HÄR

I forgot to Tell You 'bout the 7 sins

I forgot to tell you several things - Ma
I forgot to tell you several things - Ma
I forgot to tell you 'bout the 7 sins
[...]
And only Saints say such things as these
(About the marks on your throat)

"Several Sins" skrevs av Rowland S. Howard tillsammans med Harry Howard, hans bror. Den låg på Junkyard. En skiva jag var lite besviken på när jag först hörde den. Men "Several Sins" liksom "She's hit" gillade jag redan då. 
Med tiden har jag kommit och tycka rätt bra om albumet. Och så har det ju ett fint omslag.




















(Något förändrad version av ett inlägg från 26 jan 2010)