Pete Seegers tio bästa

I går var inte bara Polens nationaldag, utan även Pete Seegers nittioandra födelsedag. Lite försenat firar vi detta med en repris på en lista jag gjorde till hans nittioårsdag.
Jag har bytt ut en låt mot en annan. Länkarna på det inlägget är i stort sett alla föråldrade. Så jag har lagt till nya. Och länkar till senare inlägg här om sångerna.
Fotot är från när Seeger förhördes i kommiten mot oamerikansk verksamhet. Där Seeger vägrade att ange någon.

De tio bästa Pete Seeger-spåren:
Abiyoyo
En afrikansk barnsaga som Seeger också gjorde till barnbok. Versionen på länken är från 1993. Zup zup.

Black Girl
Seeger är, lite förvånande, en bra Leadbelly-tolkare. Den mest kända av Leadbellys versioner av denna heter "Where did you sleep last night" och börjar "My girl, my girl" istälet för "Black girl, black girl". Men han har också gjort denna textversionen, som också tolkats av Cornelis Vreeswijk.

Danville Girl
På tiotummaren Darling Corey som finns återutgiven på CD tillsammans med Goofin' off suite. En annan bra sång på skivan är Devilish Mary

Garbage
Seeger la till en vers till Bill Steeles sång om miljöförstöring. Om kapitalismens snara undergång.

Hieland laddie
På Folk Festival at Newport vol.2. Med Oscar Brand på gitarr.
En annan, inte fullt lika bra, version har jag haft som veckans sång då jag också skrev lite mer om den.

If a revolution comes to my country
"Det är bäst att jag lär mej redan nu/hur man fångar och flår och kokar en råtta". (översättning Bengt Berg och Per Helge).
Pete Seeger avråddes från att släppa den här visan i staterna. Men den finns på ett par konsertutgåvor utgivna i andra länder, som den svenska If a revolution comes to my country. En konsert i Uppsala 1974 utgiven på det maoistiska skivmärket Oktober.
Den här vart veckans sång så sent som den 29:e mars i år. Där jag då också skriver lite mer om den och livealbumet den finns på.

Little birdie
Pete Seeger kunde verkligen spela skiten ur de här gamla traditionella sångerna när han ville.

Sally my dear
På tiotummaren Goofin' off suite där Seeger blandar klassisk musik och folkvisor. Den kanske bästa Seeger-skivan. En av Blixa Bargelds favoritskivor.
En annan bra version av sången, under namnet "Hares on the mountain", finns på albumet Folk roots, new routes med Davy Graham och Shirley Collins. Jag har skrivit om detta klassiska folkmusikalbum HÄR

Sugar Babe
Duett med Lily May Ledford.

Which side are you on
Bäst på Pete Seeger in concert vol. 2. Men den på länken är också okej (och också en liveversion - den här sången vaknar inte riktigt till liv i studioversionerna)
Sången skrevs av Florence Reese. Hennes version kan höras HÄR

Ett annat Seeger-inlägg på Butter tar ordet av intresse: Apropå Predikaren, om "Turn, turn, turn" och hur Seeger lyckades få ett bibelcitat svartlistat i amerikansk radio.

5 bra polska filmer

Som patriotisk, stolt 38ondelspolack firar jag denna dag, Polens nationaldag, med en lista.
Dekalogen 10. Du skall icke hava begärelse efter din nästas ägodel
Kieslowski blev med med TV-serien Dekalogen ett namn som cineaster över hela världen skröt att de kunde stava till. En serie med tio entimmeslånga sinsemellan fristående filmer som knöt an till de tio budorden. Två av delarnas utökades till att bli långfilmer: feel-goodklassikerna En liten film om konsten att döda och En liten film om kärlek. Tyvärr gjorde han inte en tredje En liten film om konsten att samla frimärken av denna den sista och roligaste av avsnitten. Om två bröder som ärver sin fars frimärkssamling. Och blir besatta av att komplettera den.

Historien om en synd
Walerian Borowczyk spelade bara in en av sina långfilmer i Polen. Denna som bygger på en polsk klassisk, av kyrkan förbjuden roman (som jag inte läst) om en kvinna som dras ner i prostitution. Denna melodram är lite stelare än Borowcyks franskspråkiga filmer från samma tid (som episodfilmen Contes Immaraux. Men han var då i mitten av 70-talet en spännande regissör. Och det märks också här där den melodramatiska historien ibland slingrar på ett oväntat sätt.

Kniven i vattnet
Inte heller Roman Polanski har gjort så många av sina filmer i Polen. Men denna, en av hans tidiga, är också en av hans bästa.

Pornografia
Jag har bara sett den hät otextad. Så jag kan inte säja att jag helt förstod vad som hände och sånt. Men det var en vacker film - så det kanske inte är så noga. Gjord av Jan Jakub Kolski år 2003. Bygger på romanen med samma namn av Witold Gombrowicz. Som var med på listan med 10 bra polska böcker som vi hade här på 3:e maj förra året. Att jag hade läst den var emellertid inte så där jättestor hjälp för min förståelse av filmen.

Uppdrag Sex
Seksmisja är originalets titel. Två manliga astronauter vaknar efter en rymdresa upp i en framtida värld. Men den är inte styrd av apor utan av kvinnor. De är de sista två männen på jorden. En satirisk sf- och sexkomedi från 80-talet med en politisk undertext som riktar sej mot det realsocialistiska systemet. Själva texten blir emellertid lite sexistisk. Men det är en roande film.
Den ene av huvudpersonerna var också en av huvudpersonerna i Dekalog-avsnittet ovan. Den andre var också med i flera Dekalogen-avsnitt. Bland annat "Du skall icke döda". Så han har på sitt cv både Seksmisja och En liten film om konsten att döda. Och det är ju rätt tufft.

Spaden och pennan - en fransk bok om svensk arbetarlitteratur

Spaden och pennan är en bok om den svenska proletärromanens historia. Skriven på franska och utgiven i Frankrike. Originalets titel är La bêche et la plume. L'aventure du roman prolétarien suedois.

Författaren är Philippe Bouquet, översättare och professor i skandinaviska språk. Han har skrivit en avhandling om svensk arbetarlitteratur. Spaden och pennan är en slags populariserad version av den.

Det franska perspektivet märks mest i det inledande kapitlet. Där det jämförs en del med Frankrike.
Att Bouquet ägnar en hel del utrymme åt Stig Dagerman (utan att direkt utse honom till arbetarförfattare) kan nog höra ihop med att Dagerman är stor i Frankrike.
Annars skiljer sej boken inte så mycket i vad den tar upp från liknande svenska genomgångar.

Men det är en bra arbetarlitteraturhistoria. Som fungerar även för en svenske läsare som vill lära sej om genren.

Till boken kom på franska ett urval noveller (jag har tyvärr inte hittat någon innehållsförteckning på nätet) samt en volym där arbetarförfattare skrev om sitt arbete. Dessa har inte översatts till svenska. Det är klart - de skulle inte behöva översättas. Men de två antologierna har inte getts ut i svenska versioner.

Titeln Spaden och pennan är tagen från en novell av Ivar Lo-Johansson och boken är också tillägnad Ivar Los minne. Omslaget är gjort av Sven Ljungberg, som gjorde omslag till flera av Lo-Johanssons böcker. Bouquet har också gett ut urval av hans statar- och passionsnoveller på franska.

Då världen är vattenpusshärlig - lyrik på en vår

Boklesebloggen har i sitt tema Lyrik på en söndag kommit till bokstaven V. Som i vår. Även om vi verkar ha hoppat över våren i år, skurit ned den.
En vårdikt alltså, "om Nyss-" av ee. cummings, ur 50 dikter:

om Nyss-
våren .. då världen är gyttje-
läcker visslar den
lille lytte

ballonggubben .. lock .. och pock

och olleochpelle kommer
springande från kåbojs och
datten och det är
vår

då världen är vattenpusshärlig

visslar den
gamle skumme ballonggubben
lock .. och .. pock
och kajsaochlisa kommer dansande

från haghopp och hopprep och

det är
vår
och
.... den

......... bockfotade

ballongGubben .. visslar
lock
och
pock

ee cummings.
övers. görgen antonsson och lars hagström

Ernesto Sabato 1911-2011

Den argentinske författaren Ernesto Sabato har dött.
Sabato är mest känd för de två stora romanerna Om hjältar och gravar (1961) och Abaddon utplånaren. Anders Cullhed
i DN skriver en del om den förra - en märklig blandning mellan en kärleksroman och en konspirationshistoria där de blinda är ett hemligt sällskap (senare skulle Sabato själv drabbas av en ögonsjukdom - kanske försökte de blinda att värva honom).

Detta med de blindas sammansvärjning tas också upp i den tretton år senare utgivna Abaddon. Det var den Sabato jag läste först när jag var sjutton. Det är mer en politisk roman om Argentina. Anspelningarna på den tidigare romanen var gjorda på ett sätt som gjorde de fascinerande också, eller kanske främst, för den som inte läst denna.
Jag har inte läst romanerna sen tonåren. Men bläddrat i dem ibland. Det är mycket bra, egensinniga böcker.

Sabato blev 99 år gammal.

Tematrio arbetarlitteratur

Lyrans tematrio denna vecka handlar om arbetarlitteratur

Folke Fridell - Död mans hand
Roman från 40-talet om David Bohm, eller Rivar-Bohm. Som arbetar som rivare, det vill säja han river sönder utslitna kläder så att de inte fastnar i maskinen. Fabriksscenerna beskriver hur Bohm och de andra kan bytas ut och att de därför är mindre värda än tygtrasorna. De övervakas också ständigt.
När jag läste Yarden av Kristian Lundberg kom jag att flera gånger tänka på Död mans hand. De två böckerna påminner en del om varandra.
Trots titeln är boken inte helt dyster. Bohm har en del kärleksaffärer som skildras på ett typiskt 40-talsvis. Dessa avsnitt gör att boken slinker ner lättare. Men det är skildringarna av fabrikslivet och hur Bohm sitter och skriver som man minns.

Ivar Lo-Johansson - Statarnoveller
"- Konstigt med en klocka... Den där är äldre än Larsgumma själv. Jag kommer ihåg hur hon nämnde om, att den varit hennes föräldrars. Den har slagit på ett särskilt sätt när den har varit halv fyra på mornarna, när hon skulle upp till mjölkningen. Att det inte syns ett särskilt märke just på det stället? Man tycker det skulle synas något på den fläcken."
Statarnoveller kom ut i två band i mitten av 30-talet. Med en till volym några år senare kallad Jordproletärerna. Citatet ovan är från den tredje volymens sista novell - "Vapensköldarna". Allt som allt säjs det vara 111 noveller i de tre böckerna. Om statare, kontraktanställda lantarbetare som bodde nära godsen de arbetade för och fick delvis betalt med livsmedel. Ivar-Los far var statare. Novellerna skildrar statare i den tid då de skrevs, men också i bland statarsystemet i gamla tider. Tillsammans blir novellerna ett epos om statarna. Mellan Statarnoveller I-II och Jordproletärna kom romanen Bara en mor, som kan säjas höra till dessa berättelser.

Harry Martinson - Nomad
Hans andra diktsamling. Från början av 30-talet. Poesin var en viktig del av arbetarlitteraturen.
"Kommen ned till passaderna/och frågen oss något om Durhamkolen!/Frågen oss vad de äro värda/när barometern faller som åskslag och det gäller hinna in i Magellan!//Durhamkolen! Dessa icke fullt utvecklade diamanter/som en havseldare smeker och vårdar som om de vore brödfrukter -/[...]Kommen ej ned med rubiner, med blålysande maneter, kvinnolemmar, bröd -/men räcken en världsskyffel över havet med Durhamkol!"
ur "Kol.", den tredje dikten i samlingen.
Martinson hade arbetat på sjön, vilket flera av dikterna handlar om. Samlingen är lättast att få tag på i Dikter, en samling med alla Martinsons diktsamlingar. Men de senare dikterna är inte arbetardikter.

And the living is easy

"Summertime" med The Residents


Från skivan George & James från 1984. Första albumet i deras "American composers serie". På varje skiva i serien så tolkade de två låtskrivare, en på varje sida. På denna George Gershwin och James Brown.

I konvolutet står det att de har planerat göra tio såna här album. Nu blev det inte så många album av "American composers serie". Bara två, denna och nästa - där de gjorde John Philip Souza (han med den amerikanska nationalsången) och Hank Williams. Williams-delen av den skivan tävlar tillsammans med Duck Stab om att vara det bästa The Residents gjort.

Den skivan har en instrumentell (Souza) del och en med sång (Williams). Liksom George & Gershwin. Sidan med Brown är då den med sång. Där tolkar de inte bara valda Brown-kompositioner utan ett helt album: live-plattan Live at the Apollo.

Citerat från veckans läsning

"Då han inte alls ville vända tillbaka till de gamla gudarna beslutade man att hans fötter skulle huggas av. Natalia samlade upp de blödande fötterna och sade: 'Låt dem hugga av dina händer också', och han räckte fram händerna för att få dem avhuggna, och det fick han och for till himlen."
Villy Sørensen i "Om det heliga äkta paret Adrian och Natalia" i "Tre legender" i Förmyndarberättelser, översatt av Urban Andersson

"My father has told me to marry the saddest girl in the world or be disinherited. But am I a neutral party in this transaction?
If I were to make the bride happier. She would no longer be the saddest. If I made her sadder. She wouldn't have been sad enough to start.
And would not the runner-up deemed not sad enough be sadder still?
If she didn't marry me, she must be sadder yet, and therefore should. If not, she wouldn't be sad enough and should to become so."
Tim Hensley i Wally Gropius. The umpteen millionaire

"Och många år innan jag visste att hans hemland hette Rumänien kallade jag det för enkelhetens skull för Rumänien."
Gerald Murnane i "Det fanns vissa länder" i Sammetsvatten, översatt av Peter Samuelsson

10 bra röda filmer

Dagen firas med en lista med tio filmer om klasskamp, socialism och revolutionsromantik.

1900
I Vänster vänster av Gunnar Krantz så räknar han bland höjdpunkterna som ung socialist att se Bertoluccis 1900 på bio. Och det kan man lätt föreställa sej.

Cykeltjuven
Vittorio de Sicas neorealistiska klassiker om en arbetare som håller på att förlora allt när hans cykel blir stulen.

Djurfarmen
Djurfarmen av George Orwell är en allegori över oktoberrevolutionen. Och brukar väl ses som en antikommunistisk fabel. Men Orwell var socialist och stod ett tag nära trotskismen. Den tecknade filmen får genom sitt mer barnvänliga slut ett lite mer revolutionsvänligt innehåll.

Den gula jorden
Chen Kaiges (Farväl min konkubin, Kejsaren och mördaren) genombrott från 1984 handlar om en ung medlem i kommunistpartiet som 1939 kommer till en by för att samla in de lokala folksångerna. Han bor hos en familj vars liv han förändrar. En förödande vacker film. Slutet kan ses som en kritik av Kinas kommunistparti. Och så görs ofta. Men det leder lätt till en lite förenklad läsning av filmen.

Kvarteret Korpen
Arbetarskildringen har inte lika stor plats inom svensk film som proletärromanen har i svensk litteratur. Men det har gjorts ett par bra arbetarskildringar. Som den här klassiska filmen av Bo Widerberg.

Kineserna
Film från 1968 av Jean-Luc Godard. Den kallas numera oftast för La Chinoise.


Niklashausen Fart
Fassbinder-film från 1970 om ett religiöst revolutionärt uppror på 1400-talet. Men upprormännen har ibland maskingevär och skanderar mer samtida slagord.

Pansarkryssaren Potemkin
En av de stora stumfilmsklassikerna. Med scener som lejonet som vaknar och den med barnvagnen.

Slaget om Alger
Mästerverk om kampen mot fransmännen i Algeriet.

Sweet Sweetback's baadasssss song
Bertolt Brecht lär ha kritiserat Eisensteins Pansarkryssaren Potemkin för att den enbart vände sej till känslan och inte intellektuellt - och att ingen därför hade blivit marxist av att se filmen. Det är möjligt Brecht skulle rikta samma kritik mot den här klassikern av Melvin van Peebles. Men den har ett renande, revolutionärt hjärta. "Rated X by an all-white jury".

5 bra holländska filmer

Idag är Hollands nationaldag (eller egentligen Nederländernas) och därmed dags för en lista.

Abel
Svart komedi från 80-talet. Alex van Warmerdams första långfilm. Om en trettioårig man som lever hos sina föräldrar och som inte gått ut på tio år. Hans hobby är att försöka klippa itu flugor i luften. Hittills har han inte lyckats. En mycket rolig film.

Grimm
Också en Warmerdam. Men från 2000-talet. Och inte så rolig som Abel. Men lika konstig. Inspirerad av brödernas Grimms sagor. Men häxorna och det har ersatts av moderna faror.

Hissen
Också en rätt konstig film. Men på lite annat sätt. Handlar om en hiss som får liv och börjar döda folk (som hissar som fått medvetande har för vana att göra). Från tidigt 80-tal. Jag vet inte om "bra" är riktigt rätt ord för att beskriva den. Men det är rätt underhållande.

Interview
Av Theo van Gogh. Som väl mest är känd för hur han dog. Filmen tenderar ibland att kännas som filmad teater. En maktkamp mellan två människor. Lite strindbergsk. Det gjordes en amerikansk remake av någon anledning.

Karaktären
Belgisk/holländskt oscarsbelönar drama som är ungefär så livat som orden "belgiskt/holländskt oscarsbelönat drama" indikerar. Om en son som inte vill följa i sin fars fotspår. Fadern är indrivare, sonen försöker att bli advokat.

Salongsbödlarna

Lee Falk, Fantomens skapare, skulle visst ha fyllt 100 igår. Vilket uppmärksammades med en artikel i DN av Sverker Lenas. Om karaktärens koloniala arv. Den är rätt förutsäjbar.

Men den får mej att tänka på boken Salongsbödlar och andra betraktelser på temat värderingar i populärlitteraturen av Bo Lundin från 1971. Som är en samling essäer om populärkultur, bland annat då Fantomen i kapitlet "Den perfekta soldaten" (där man får reda på att texten i serierutorna på omslaget är den svenska Fantomen-tidningens förbättring av Falks originaltext - där Diana istället är imponerad över att Fantomens farfarsfarfarsfarfarsfar kände Columbus). Som väl också behandlar Fantomens koloniala arv men är betydligt roligare läsning än Lenas artikel.
Kanske för att den här sortens essäer fortfarande var rätt nya och det därmed inte känns som om Lundin bara prickar av de saker man ska ta upp i en kulturartikel om Fantomen.

Boken är en rätt roande läsning. Även om den är rätt tydligt av sin tid. Utgiven på Bo Cavefors Bokförlag så börjar den med ett citat ur Sherlock Holmes-fanzinet The Baker Street Journal om en utgåva av Sherlock Holmes tryckt i Hanoi 1964 med företalet "While this literature is typical of Capitalistic dogma, it is felt that it may provide interesting and refreshing reading. Long live Ho Chi Minh! Long live the NLF!".

Lundin tar upp deckare, thrillers och tecknade serier. I "Marx i blåbärsskogen" skriver han om Nils Holmbergs böcker om Robin Hood-kopian Per Stigman. Och i "Porr i pratbubblor" om pornografiska serier. Som Guido Crepax och Phoebe Zet-Geist.

En del av essäerna i Salongsbödlarna hade i kortare versioner publicerats i Göteborgs-Tidningen. I förordet av boken så pläderar Lundin för att fler tidningar ska ta upp populärlitteratur på kultursidorna. Det får de väl säjas ha gjort.

Berättelser om natten av Peter Høeg eller berättelsen om hur framgång förstörde ett danskt författarskap

En gång fanns det en lovande ung dansk författare. Han hette Peter Høeg och hade debuterat med en roman som kanske var lite för famlande i sitt försök att göra dansk magisk realism men som ändå visade på talang. Han följde upp denna med den rätt så lysande berättelsesamlingen Berättelser om natten (1990). Nio historier om kärlek som alla utspelar sej natten den 19 mars 1929.

Det fanns i boken ett drag av pastisch. Som skulle komma att utvecklas också i uppföljaren, Fröken Smillas känsla för snö. Som var som en blandning av ett avsnitt av Arkiv X och Orions bälte (norsk thriller av Jon Michelet) med en nypa John Fowles. Berättad med en nedtonad variant av språket i Berättelser om natten. Boken var lite klumpig här och där men rätt underhållande. Och den blev en stor succé. Både i författarens eget land och ute i den stora vida världen.

För en författare i början av sitt författarskap från så är en sådan framgång säkert kul men inte nödvändigtvis så bra för kvalitén på ens framtida böcker. Romanen efter snöboken måste han redan ha börjat på när framgången kom och våldgästade hans skrivande. För det är en hyfsat bra bok om en dansk skola. Men efter den har det gått utför. Även om läsare och recensenter inte verkar låtsas om det.

Berättelser om natten lovade en större författare än den Høeg vi fick. Men den går fortfarande att läsa.