Skin av Peter Milligan och Brendan McCarthy

Martin Atchet, huvudperson i Peter Milligans och Brendan McCarthys seriealbum Skin från 1988, är ett ungt skinhead i 70-talets england. Han är ett neurosedynbarn. "Hans morsa käkade några piller för att slippa spy när hon var med barn" - som bokens allvetande skinhead till berättare uttrycker det.

Både Milligan och McCarthy hade hängt bland skinheads när de var yngre. Och serien skildrar en liten grupp skinheads som dricker, svär och slåss med andra skinheads. Och bland de finns Martin Atchet som är minst lika ilsken som de andra.

Det är kanske framförallt McCarthys teckningar som gör albumet. McCarthy har tidigare och senare mest gjort bisarra surrealistiska serier (bland annat Rogan Gosh, ett senare samarbete med Milligan om en slags zenbuddhistisk superhjälte) men hans karakteristiska stil passar väl till den här mer realistiska skildringen.

Grundberättelsen är också skriven av McCarthy men själva manuset av Milligan. Som får man anta den till synes allvetande brättarrösten som ändå beskriver Martin som "en av oss" "Han var ett skin".
Berättaren tycks vara en ur gänget men inte någon av dem vi möter. Detta fungerar hyfsat väl (även om de många svordomarna och slangen inte bara i dialogen utan också från berättarrösten blir en belastning i Lars Andreassons översättning) Martin Atchets historia blir som en slags sägen berättad efteråt.

Vilket också gör det lättare att svälja ett av de mer hårresande elementen i den blodiga finalen. Där skaparnas 2000AD-bakgrund gör sej synlig (2000AD är ett brittiskt seriemagasin med våldsamma serier med folk med stora vapen). Finalens vålds- och hämndfantasi tappar lite sin effekt vid omläsning och är den svagaste delen av albumet även om vreden mot läkemedelsföretaget i boken är lätt att dela. Martin Atchets ilska illustreras bättre i en bild i början av albumet där han slår sönder en sentimental staty av en polioskadad pojke.

Men på det stora hela är Skin ett mycket bra album. Om ungdom kärlek sex och våld och allt det där. Och för mycket våld är att föredra framför för lite.

(Först publicerad den 24:e augusti 2009. Albumet går fortfarande att köpa)

Problemet med Susan - om Neil Gaiman och Narnia

she can see a centaur, its throat slit, on the grass near her. The horse half of it is a vivid chestnut. Its human skin is nut-brown from the sun. She finds herself staring at the horse's penis, wondering about centaurs mating, imagines being kissed by that bearded face

"The Problem of Susan" är en kort novell av Neil Gaiman från 2004. Den börjar och slutar med en drömsekvens. Därimellan besöker en ung journalist en barnboksforskare. De talar om Narnia-böckerna av C. S. Lewis. Drömmen som ramar in novellen bygger på en scen ur en av Narnia-böckerna.

Narnia har påverkat flera verk av Gaiman. Mest direkt Sandman-seriealbumet A Game of You. Där blir kvinnan Barbie förflyttad till sin barndoms fantasiland. Karaktärerna i detta land och deras dialog lånar från flera av Narnia-böckerna. Allas favoritnarniakaraktär myrslingerbulten Surpöl är här lätt förklädd till en råtta i en trenchcoat. En karta över landet påminner om de kartor av Pauline Baynes som finns med i Lewis böcker.

Den starkaste scenen i A Game of You utgår från Den sista striden. Denna den sista av Narnia-böckerna är också den som diskuteras i samtalet mellan journalisten och forskaren. Forskaren förlorade sin familj i en tågolycka vilket får journalisten att associera till Susan i Narnia. Och ett replikskifte i Den sista striden där det framgår att Susan inte längre "är en vän av Narnia". Journalisten berättar att hon som tolvåring tagit upp problemet med Susan med sin engelskalärare.
"All the other kids go off to Paradise, and Susan can't go. She's[...]too fond of lipsticks and nylons and invitation to parties[...]There must have been something else wrong with Susan[...]something they didn't tell us. Otherwise she wouldn't have been damned like that-denied the Heaven of further up and further in."

Flera författare har när de har kritiserat Narnia och dess kristna undertext inriktat sej på den här passagen med Susan och läppstiftet och nylonet. J. K. Rowling är en, Philip Pullman (vars Den mörka materian brukar beskrivas som en Anti-Narnia) en annan. De menar att det är Susans sexualitet som gör att hon blir förnekad Aslans nåd.

Birgitta Hammars översättning utesluter läppstiftet och nylonet. Vilket gjorde att jag när jag första gången läste A Game of You missade betydelsen av att ett läppstift används för att stryka över ett namn och skriva ett annat i en episod i albumet.

Det är transvestiten Wandas pojknamn som stryks över. Fyra av Barbies grannar följer efter henne in i sagolandet. Wanda får inte följa med då hon inte är kvinna. Här utestängs Wanda av en matriarkal tradition. Barbies fantasiland har inte Narnias kristna undertext.

Gaiman är inte fullt lika kritisk mot Narnia som till exempel Pullman. Men han har i ett tal berättat att när han som tolvåring (alltså i samma ålder som journalisten i "The Problem of Susan" tar upp problemet med Susan med sin engelskalärare) läste om Narnia-böckerna och märkte de kristna paralellerna som gick över hans huvud vid den första barndomsläsningen av böckerna så blev han förnärmad över att författaren haft en (inte särskilt väl)gömd agenda. Detta gjorde Narnia mindre i hans ögon.

A Game of You är Narnia minus Jesus. Den religiösa undertexten blir ersatt av en narniansk intertextuell undertext. Morpheus (Sandman) står för Aslan såsom Aslan står för Kristus. Denna förskjutning fungerar och ger albumet lite mer tyngd än de flesta historier kring en vuxen som besöker sitt barndoms sagolandskap (möjligen kan en läsare som inte ser Narnia-paralellerna vid första läsningen komma att känna en liknande besvikelse om den tolvårige Gaiman vid en omläsning).

Där A Game of You på detta sätt lyckas inordna sin föräldratext som en mindre del av det sandmanska landskapet så lösgör sej "The Problem of Susan" aldrig från att vara en till fiktion (dåligt) förklädd kritik av samma text.

Problemet med "The Problem of Susan" är ett som delas av en stor del av Gaimans post-sandmanska verk. Det är en berättelse om en berättelse snarare än en berättelse i egen kraft.
De två drömsekvenserna är rätt bra. Den första omtolkar en scen ur Häxan och lejonet. Medan den andra fortsätter och ändrar förloppet där. Den första är bättre än den andra som kanske blir för lite obscent blasfemisk för sitt eget bästa.

I novellen ingår en tredje drömscen där Mary Poppins skrivs om. Mary Poppins blir lite märkligt en slags positiv mottext till Narnia. Men den korta passagen är ändå bäst i novellen.

"The Problem of Susan" går enklast att hitta i novellsamlingen Fragile things som är en bra ingångsport till Gaimans författarskap.

(Först publicerad den 12:e april 2010 - där det finns kommentarer.

Om Narnia har jag också skrivit i Häxan och lejonet och Bacchus och jultomten.
Publicerad på påskdagen 2010.

Och om Neil Gaimans Sandman i Sandman 54: The Golden Boy - En passionshistoria)

Prosa behöver inte vara svårt!

Som de flesta så hade jag länge svårt för prosa.
Tills jag kom på att man ju inte måste förstå prosa. Som träd, kulturråd och bambianer så är en prosatext något som bara finns där. Som man kan ta del av.

I skolan läste vi en prosatext. Vär lärare sa att hon gärna läste prosa två gånger. För att ta in den. Det var en insändare från Kamratposten.

När man väl kommit på att man inte behöver hålla reda på alla figurer i en prosatext eller bry sej om att en ledare i en morgontidning går emot logikens regler så blir det enklare att uppskatta prosan för vad den är, låta den sköljas över en. Prosa behöver inte vara något konstigt eller komplicerat eller det minsta begåvat.
Nästa år tänker jag läsa minst tre böcker på prosa.

(Först publicerad 29:e nov. 2010.De tre böckerna i min prosautmaning har sen dess blivit mer eller mindre utlästa. Jag vet inte om bambian är en felskrivning eller inte).

Trilogin av Samuel Beckett

Molloy, eller Mollose, var inte obekant för mig. Om jag hade haft kollegor skulle jag ha kunnat misstänka att jag hade talat om honom med dem, som om någon som förr eller senare skulle komma att sysselsätta oss. Men jag hade inga kollegor och jag visste inte under vilka omständigheter jag hade fått reda på hans existens. Kanske hade jag uppfunnit den, jag menar funnit den fix och färdig i mitt eget huvud.

Samuel Becketts Molloy-trilogi - Molloy, Malone dör och Den onämnbare har kommit i nyutgåva. Den kallas bara för Trilogin (vilket blir lite fel, då man brukar prata om två Beckett-trilogier).

De tre böckerna kom ut i början på 50-talet. Det var Becketts första verk på franska. Övergången till ett annat språk är en delorsak till det stora språnget mellan dessa tre böcker och hans tidigare.

Man brukar göra en snabb beskrivning av vad böcker handlar om när man skriver om dem. Det händer emellertid inte så mycket som man vanligen menar med uttrycket i Molloy-trilogin.

I första boken får vi i dess första halva följa, om följa är rätt ord, Molloy som skjuter upp att ge sej av. I den andra delen av romanen så söker en man efter Molloy. För honom händer delvis samma saker som för Molloy.
Dessa upprepande av tidigare händelser och referenser återkommer i de två senare romanerna. Där händelseförloppet saktar av. För att i Den Onämnbare helt ha stannat av.

Framförallt består texten av huvudpersonernas ältande av olika saker. Obetydligheter vrids och vänds på tills den enklaste handling blir ett mödosamt göromål. Och om läsaren är osäker på vad som egentligen är meningen med det hela så delas denna osäkerhet för att inte säja förvirring av personerna i berättelsen.

Även när det i ett avsnitt i Malone dör sker något som i de flesta böcker skulle ses som en rätt dramatisk sak så skildras det på samma haltande sätt som de långa utläggningar om gångstilar eller pennor.

Molloy liksom hans efterföljare för rapporter. Det är dessa rapporter vi läser. Varför dessa rapporter förs är en fråga som hela tiden ställs. I Malone dör är texten det Malone skriver ner men han gör det på eget bevåg. Medan i Den Onämnbare berättaren bara berättar för sej själv.
Som en röst i mörkret. Men trots allt uppenbarar sej efter hand en kropp. En mest lik den "eyeless, boneless, chickenless egg" man sjunger om i "Johnny I Hardly knew ye".

Beskrivningarna av kroppsligt förfall hos Beckett har lite paradoxalt en del gemensamt med det karnevaliska bildspråket. Men leder inte som där till förnyelse. Utan mot ett intet. Fast aldrig ett helt intet. Ofta beskrivs Becketts författarskap som om det har en klar riktning mot de icke-berättande sena texterna.
Det kan få en del att se de tidiga romanerna som de här enbart som en avstamp på vägen. Men denna reducerande aspekt, där texten passeras och koncentreras (men ändå behåller sina upprepningar, i slutändan består nästan enbart av upprepningar) är ändå en kvalité hos Beckett och i denna trilogi är den som tydligast.

Allt det här får kanske inte riktigt fram hur pass bra böckerna är. Men läsningen ger en något som inte riktigt går att få någon annanstans. Min favorit av de tre är Malone dör där Beckett bara är halvvägs mot slutet på berättandet.

Modernistas nyutgåva är samma översättning av Lill-Inger Eriksson som tidigare utgåvor haft. Så för oss som har böckerna innan finns det ingen större anledning att skaffa volymen. Att ge ut alla tre volymerna i en volym är vanligt nuförtiden. Och det gör väl inte direkt något. Att läsa alla tre efter varandra är dock inte att rekommendera.
Där Becketts teater med tiden blivit lättare att ta till sej för en modern publik kan dessa texter fortfarande kräva ett visst arbete. Paus mellan romanerna är nog nödvändigt.
(Först publicerad den andra december 2009 - då som "Molloy-trilogin av Samuel Beckett, men den nya titeln verkar ju ha slagit an
Andra Beckettexter:
Samuel Becketts tio bästa

Om Värstvart hallå
En bok ur en annan av Becketts trilogier

Fail again. Fail better. - om textsamlingen Slut än en gång)

BIG FUCKING DRAGON

Lucius Shepard har skrivit en bunte berättelser om en drake vid namn Griaule. Draken är två kilometer lång och dess högsta punkt är tvåhundrafemtio meter hög. Draken är slagen orörlig av trolldom men utövar ändå inflytande över invånarna i dalen där han slumrar.

En konstnär kommer till dalen och föreslår att man för att döda draken ska måla den. "Jag tror inte Griaule kan inse faran i en så subtil process som konst" (övers. Sam J. Lundwall). Planen är att giften från färgen efter hand slutligen ska ha ihjäl draken. För att inte Griaule ska fatta misstankar så måste målningen göras som ett riktigt konstverk. Det är det största konstprojektet någonsin i den värld anno 1853 där berättelsen tar sin början.

Shepards noveller och kortromaner om draken Griaule tillhör det allra bästa inom modern fantasy. Men nästan bättre än berättelserna själva är historien om hur Shepard kommer på idén till sviten.

Anekdoten varierar lite i olika intervjuer. Men i alla berättar Shepard att han alltid hatat drakhistorier och hela den highfantasy-genre dit de hör. Som en övning medan han går en skrivarkurs försöker han ändå (eller just därför) att skapa en drake han kan respektera. Han skriver ner tre ord i sin anteckningsbok: "Big Fucking Dragon" och en stund därefter "Kill him with paint".

Bra litteratur föds oftare ur ett hat mot medelmåttiga böcker än ur en kärlek till bra.

I novellen "Drakmålaren" (i Jules Verne Magasinet 419) framgår det att den unge konstnärens plan att måla draken börjar som ett skämt. En plan att lura dalens innevånare på pengar som han samman med några andra konstnärer kommer fram till över några öl. Ingen av hans dryckeskamrater tar det hela på allvar.

Men konstnären blir kvar i dalen och leder projektet. Som blir ett av den tidens mest omtalade och märkliga konstverk.

Shepards har skrivit flera längre noveller kring sin "Big Fucking Dragon". En kortroman kom tidigare i år och en roman lär vara planerad.
(Först publicerad den 27e maj 2010.
I maj nästa år ska det komma en utgåva med alla Shepards Griaule-historier, The Dragon Griaule. Troligen med en ny ramhistoria.
Nu finns de utspridda i diverse samlingar och egna volymer.
Drakmålaren, den första och kortaste, finns förutom i JVM-numret i "Best of Lucius Shepard". Långnovellen "Scaleman's beautiful daughter" finns i den utmärkta novellsamlingen "The Ends of the Earth".)

5 years, my head hurts a lot - jubileumsvecka på Butter tar ordet

Nästa söndag så är det fem år sen den här bloggen startades.
Vilket vi kommer att fira med repriser och sånt.
Vi kommer att börja med denna jubileumsvecka redan idag.
(Bilden till vänster är gjord av Franciszka Themerson, som också gjort "I hate books"-illustrationen)

Romanens formvärld

Den bok den unge P. C. Jersild är mest inspirerad av är Staffan Björcks Romanens formvärld. Med udertiteln Studier i prosaberättarens teknik.
Den kom första gången 1953. 1970 års upplaga har en något utökad litteraturförteckning och bör vara den gällande.

Björck går igenom hur en stor mängd svenska romaner är uppbyggda. Med betoning på berättaren.
En del av de romaner Björck tar upp är relativt bortglömda nu, han skriver om många från samma tid som när boken först kom ut. Och språket kan vara lite torrt ibland.
Men är man intresserad av hur detta vi kallar för roman egentligen funkar så är det fortfarande en mycket intressant bok.

Professionella bekännelser

P. C. Jersild var själv inte särskilt nöjd med filmatiseringen av Grisjakten eller sitt eget manus. Om detta kan man läsa i hans bok Professionella bekännelser från 1981.

Som är en underhållande bok om Jersilds författarskap. Han skriver om vilka böcker som påverkat hans romaner. Och han skriver om böcker som aldrig blev färdiggjorda.
Professionella bekännelser är väl mest för den som läst en del Jersild. Men den fick mej att söka upp ett par av hans romaner som jag inte tidigare läst.

För sin genre så är det en mycket läsvänlig bok. Det enda negativa är att den av naturliga skäl inte tar upp några av de böcker Jersild skrivit efter 1981.

Lol V. Steins hänförelse av Marguerite Duras

Här följer i sin helhet, blandade om varandra, i ett svep, den skenbild som Tatiana Karl återger och det jag själv hittar på om natten på kasinot i T. Beach. Utifrån vilken jag ska berätta min historia om Lol V. Stein.(övers. Katarina Frostenson)

Det är en förrädiskt tunn bok, Lol V. Steins hänförelse, Marguerite Duras roman från 1964 som nu kommit ut i pocket.
Det är en undanglidande berättelse där man aldrig riktigt är på fast mark.

Lol V. Stein bryter ihop på en bal efter att hennes fästman gått i väg med en annan kvinna. Flera år senare kommer hon tillbaka till barndomsstaden och söker upp sin väninna Tatiana Karl. En kärlekstriangel inleds mellan de två och Tatianas älskare.

Berättelsen återkommer gång på gång till balnatten, den vrider och vänder sej kring händelsen. Det är nästan som om det vore en spökhistoria, Lol V. Stein är liksom hemsökt av det förflutna.

Det är en vacker, märklig historia.

Grisjakten

I går så såg jag filmen AGrisjakten från 1970 som nu har kommit på DVD. Det är en filmatisering av P. C. Jersilds roman med samma namn från 1968. Jonas Cornell (som senare kom att göra TV-serie av Jersilds Babels hus) är filmens regissör. Medan Jersild själv skrev manus. Hans Alfredson hade huvudrollen.

Romanen är berättad i dagboksform. Det är en av de främsta svenska byråkratromanerna. Byråchefen Lennart Siljeberg får i uppdrag att leda en ny myndighet, Statens Boskaps Inspektion. Vars första uppdrag är att avliva alla grisar på Gotland.

Filmen följer väl i stort sett samma handling. Men saknar bokens torra spänning. Filmen är rätt ofokuserad.

Byråchefens son och hans kamrater (som spelar i ett band och är långhåriga) får en större roll i filmen än i boken. Och får i filmens sltscener stå som ett alternativ till vuxenvärlden.
Romanens slut kritiserades en del i ett annars gott mottagande. Och filmen slutar på ett annat sätt.

Romanen håller fortfarande. Trots ett par lyckade scener så känns filmen väldigt gammal.

Daidalos fall

De döda har det faktiskt bättre. De förblir unga. Vill min mor veta hur hennes man hade sett ut som gammal måste hon titta på sin son. Denna omständliga blick i familealbumet hade vi gärna varit utan. Kan du tänka dig Jesus som ärevördig gammal man i kretsen av sina barnbarn? Tänk dig Ulrike Meinhof som miljöminister för De gröna i Hessen!

Den tyske författaren och vissångaren Wolf Biermann fyller 75 år idag.
Egentligen har jag inte läst särskilt mycket Biermann. Men en bok av honom som jag gillar är essäsamlingen Daidalos fall från början av 90-talet. Texter skrivna efter murens fall.

I titelessän så undrar Biermann varför vi minns Ikaros, som flög för nära solen och föll. Men intwe Daidalos, som flög vidare. Och efter en lite arbiträr uppdelning av folk som antingen Ikaros (Horst Mahler, Rudi Dütschke) eller Daidalos (Ulrike Meinhof, Gorbatjov, Röde Dütschke igen) så håller han på Daidalos - "den konstfärdige, den skuldtyngde, den uppfinningsrike."

Men Biermann ger inte helt upp det ikariska svärmeriet, drömmarna. I en annan text, "Bara den som förändras är trogen sig själv", skriver han om utopierna - "De stiger och lyser och går helt enkelt under. Än sen? Människobarnens längtan efter ett rättvisare samhälle föds på nytt efter varje generation." (övers. Per Landin).
Daidalos flög trots allt.

The Death-Ray av Daniel Clowes

Albumet The Death-Ray av Daniel Clowes (Ghost World, David Boring) innehåller samma serie som fanns i nummer 23 av hans enmansserietidning Eightball (från 2004). Det är berättelsen "The Death Ray" om den föräldralöse 17-åringen Andy som utvecklar superkrafter efter att ha rökt sin första cigarett.

Till skillnad från flera andra av amerikanska alternativserietecknare så hade Clowes tidigare inte gett sej på den på den amerikanska seriemarknaden allestädes närvarande superhjältegenren. En och annan Jack Kirby-liknande figur kan dyka upp bland andra populärkulturreferenser i tidigare serier. Men de har ingen större roll i dessa.

Omslaget åsido så tar det ett par sidor innan serien klär om till superhjälteserie. Och egentligen blir den aldrig någon sådan fullt ut. The Death-Ray är framför allt en Daniel Clowes-serie.

Andy utvecklar ökad styrka efter nikotinintag därför att hans far har gett honom hormoner som liten. Fadern har också efterlämnat ett vapen, titelns dödsstrålpistol.

Andy är den typiske, kanske lite väl typiske, highschool-outsidern. Han har en vän som han berättar om sina nya förmågor för. Till skillnad från Andy har denne vän de sedvanliga superhjältefantasierna och ser till så att Andy får sin kostym. Och att han dödar sitt första offer.

För Andy blir snarare en seriemördare än en superhjälte även om han fortsätter att se sina göranden såsom moraliskt riktiga. Den vuxne Andy narraterar historien (mer typisk såsom opålitlig berättare än som brottsbekämpare) och säjer sej numera undvika tobak och kallar sina mord för återfall. Men dessa verkar inte beröra honom nämnvärt. Andy är, även för att vara en Cloweskaraktär, ytterst osympatisk.

Den Death Ray-pistol som endast Andy kan använda får helt enkelt en människa att försvinna utan spår. Vilket är något att sätta oddsen emot Andy. Det är inte direkt en kraft som passar en hjälte. En svaghet om man läser serien enbart som en kritik av superhjältegenren. Och den aspekten av berättelsen finns. Till skillnad från vad som skulle hända i en Marvelserie så gör Andys krafter honom bara mer alienerad.

Men vidare än som enbart en kritik av en egentligen ganska smal genre, hur märkligt stor plats den än tar på seriemarknaden, så handlar "The Death Ray" om maktfantasier i stort.
Det är ett intressant val att Clowes låter Andy vara den av de två vännerna som är (eller säjer sej vara) minst intresserad av hämnd och popularitet.

Där hans vän förändras genom historiens gång så är den Andy som blir upprörd när han först prövar strålpistolen på en ekorre och svär att aldrig skada någon mer levande varelse och den Andy som sen zappar bort människor hit och dit (man får lite läsa mellan raderna för att förstå att antalet offer ökar då Andy som berättaren blir allt mer ointresserad av dessa händelser) märkligt oförändrad.

Serien är tecknad i typiskt Clowesmanér och han fortsätter sitt visuella experimenterande från Ice Haven (som först var Eightball 22). Texten i talbubblorna är ofta skymd. Genom berättelsen intervjuas människor om Andy. Hans skolkamrater och hans offer. Också de få superhjältesekvenserna är skickligt gjorda.
Den är inte fullt lika bra som Ice Haven som är Clowes bästa verk hittills. Och den kanske också ses som ett mer cyniskt verk. Utan sympatiska personer.
The Death-Ray kan läsas som en uppgörelse med den gängse Dan Clowes-hjälten. David Boring som en Son of Sam.

(Ursprungligen publicerad i maj 2009. Då den inbundna utgåvan ännu inte fanns. Enligt de recensioner jag läst, som den här av Anders på Shazam så ska den inte skilja sej avsevärt från Eightball 23, förutom att den är mycket dyrare. Men du får detta inlägg för samma pris som det förra.)