Människohamn av John Ajvide Lindqvist

"Han var tvungen att ta hjälp av händerna för att ta sig ett steg nedåt. Det var ingen trappa byggd för människor, knappast heller av människor. Vilka människor i forntiden skulle ha kunnat utföra stenarbete under vatten?"














John Ajvide Lindqvist beskrivs ofta som en svensk Stephen King (en epa-Stephen King har jag hört nån gång). Och Människohamn med dess skärgårdsmiljö och onda GB-glassclowner tycks väl först inte vara nåt starkt argument emot detta. Men det märks här att Ajvide Lindqvist har influerats av fler skräckförfattare än King. Det är min favorit av de av han som jag har läst.



(Det här inlägget ingår i en serie där jag skriver om böckerna i min boksamling, en i taget i alfabetisk ordning.)

10 bra skräckromaner

Idag den 31a oktober firar de Halloween i Staterna. Vilket vi firar med denna lista.

John Ajvide Lindqvist - Människohamn
Ajvide är den mest framgångsrike svenske skräckförfattaren. Åtminstone försäljningsmässigt (Herr Arnes penningar och Nils Karlsson Pyssling sålde också bra på sin tid). Det här är en skärgårdsskildring med en nypa The Wicker Man. Med underlig utomvärldslig undervattensarkitektur och GB-glassgubbar.

William Hope Hodgson - Huset vid avgrunden
Märklig roman från början av 1900-talet. Som i många böcker i genren så har huvudpersonen efterlämnat en dagbok. Där han skriver om hur en del av hans hus ligger i en annan dimension med grisliknande varelser och onämnbara landskap. På svenska utgiven i Kalla kårar - en serie billighetspocket med kitschigaste möjliga omslag. En av deras antologier innehöll noveller av Hodgson och Franz Kafka.

Stephen King - Maratonmarschen
Lite tunnare än de flesta King. Och en bra bit bättre. Om en framtid där man varje år har ett maratonlopp med hundra deltagare. Den siste överlevande vinner.

Doris Lessing - Det femte barnet
Ben är inte riktigt som andra barn.

Ira Levin - Rosemarys baby
"En svans! Hans knoppande horn!"

Kim Newman - Anno Dracula

Mary Shelley - Frankenstein
Skräcklitteraturens fader/moder/mad scientist creator.

Robert Louis Stevenson - Dr. Jekyll och Mr. Hyde
Första gången jag läste den här så satt jag på pågatåget och en av mina kursare satte sej framför mej och frågade vad jag läste. När jag visade henne boken så fnös hon till. En inte så ovanlig reaktion på skräcklitteratur. Fast man tycker att just den här borde räknas till den seriösa litteraturen.

Theodore Sturgeon - Some of your blood
Mycket skräck är övernaturlig och har monster och sånt. Den här är lite närmare verkligheten. Berättaren är en psykolog som får en ung patient med en hemlighet (som tyvärr bokens namn avslöjar - kan man sätta spoilervarning på en boktitel?).

John Wyndham - Vidundret vaknar
Roman Wyndham skrev efter den mer kända Triffidernas uppror. Om Triffidernas uppror är en trashigare variant av Världarnas krig så är Vidundret vaknar som en pulp-version på Triffidernas uppror. Om havsodjur och civilisationens undergång.

(Repris från 2011)

Andra skräcklistor:
10 bra skräckfilmer
10 bra skräcknoveller
10 bra skräcksånger

10 bra skräckromaner

Idag den 31a oktober firar de Halloween i Staterna. Vilket vi firar med denna lista.

John Ajvide Lindqvist - Människohamn
Ajvide är den mest framgångsrike svenske skräckförfattaren. Åtminstone försäljningsmässigt (Herr Arnes penningar och Inferno sålde också bra på sin tid). Det här är en skärgårdsskildring med en nypa The Wicker Man. Med underlig utomvärldslig undervattensarkitektur och GB-glassgubbar.

William Hope Hodgson - Huset vid avgrunden
Märklig roman från början av 1900-talet. Som i många böcker i genren så har huvudpersonen efterlämnat en dagbok. Där han skriver om hur en del av hans hus ligger i en annan dimension med grisliknande varelser och onämnbara landskap. På svenska utgiven i Kalla kårar - en serie billighetspocket med kitschigaste möjliga omslag. En av deras antologier innehöll noveller av Hodgson och Franz Kafka.

Stephen King - Maratonmarschen
Lite tunnare än de flesta King. Och en bra bit bättre. Om en framtid där man varje år har ett maratonlopp med hundra deltagare. Den siste överlevande vinner.

Doris Lessing - Det femte barnet
Ben är inte riktigt som andra barn.

Ira Levin - Rosemarys baby
"En svans! Hans knoppande horn!"

Kim Newman - Anno Dracula

Mary Shelley - Frankenstein
Skräcklitteraturens fader/moder/mad scientist creator.

Robert Louis Stevenson - Dr. Jekyll och Mr. Hyde
Första gången jag läste den här så satt jag på pågatåget och en av mina kursare satte sej framför mej och frågade vad jag läste. När jag visade henne boken så fnös hon till. En inte så ovanlig reaktion på skräcklitteratur. Fast man tycker att just den här borde räknas till den seriösa litteraturen.

Theodore Sturgeon - Some of your blood
Mycket skräck är övernaturlig och har monster och sånt. Den här är lite närmare verkligheten. Berättaren är en psykolog som får en ung patient med en hemlighet (som tyvärr bokens namn avslöjar - kan man sätta spoilervarning på en boktitel?).

John Wyndham - Vidundret vaknar
Roman Wyndham skrev efter den mer kända Triffidernas uppror. Om Triffidernas uppror är en trashigare variant av Världarnas krig så är Vidundret vaknar som en pulp-version på Triffidernas uppror. Om havsodjur och civilisationens undergång.

Berättat om natten och andra historier om spöken, skuggorna och månen

Det är egentligen konstigt att den här inte kom i nyutgåva för några år sen. När entausiasmen över att också en svensk kan planka Stephen King vart som störst.
En av novellerna i denna novellsamling av Niklas Rådström kom förvisso ut i Entimmesboken 2004 - en serie volymer som tryckte om enskilda noveller.

Berättat om natten kom första gången ut 1988. Den innehåller spökhistorier och skräckberättelser och lite noveller av mer allmän fantastisk karaktär.

Det finns en lätthet hos novellerna som jag aldrig hittat hos någon av de andra (i och för sej rätt få) böcker av Rådström som jag läst (jag är dock rätt förtjust i hans LP).

Egentligen är de inte särskilt originella. Man kan känna igen förebilderna - från den inledande Frankenstein möter Willy Kyrklund runt 50-talet till min favorit "Eiffeltornet" - där konceptet är direkt taget från ett gammalt avsnitt av Twilight Zone.

Fast där huvudpersonen i det gamla TV-avsnittet och i de flesta andra skräcknoveller av liknande sort drivs till vansinne av den förändrade värld de vaknat upp i så bestämmer sej hjälten här för att han ändå trivs rätt bra med livet som det är och om han måste vänja sej vid att en del saker är annorlunda så är det sånt man får ta.

Såna lite oväntade skruvbollar finns här och där och piggar upp läsningen.

Åtta länkar en lördag

Daily Supreme (1-3 och 4-12 + en extra)
Rick Veitch har på sin blogg publicerat en dagsstrippsseriepastisch från hans och Alan Moores stålmannenhyllning Supreme. De tolv stripparna fanns i ett specialnummer av serien och finns inte samlad i något seriealbum. I serien slåss denna variant på Stålmannen mot andra lätt förklädda seriefigurer.

A poem for Popeye
En av de han slåss mot bygger på Karl-Alfred. Flera poeter har anspelat på den klassiska dagsstrippsserien av E. C. Segar (som börjat komma ut samlad i en serie vackra böcker - jag håller på och läser den tredje delen, Lets you and him fight). Bland andra John Ashbery. Och den kanadensiska poeten Richard Outram vars “Diapason in Thimble Theatre” är en kärleksdikt om två bifigurer i serien. Comics Comics återger dikten med ett par kommentarer.
"And was their union steadfast as the constellations?/Or fraught with discord? Again, history does not relate:/and not just because Elzie Crisler Segar put aside his pen/to give up the ghost, in nineteen thirty-eight."

Om modellhus byggda av Gary Panther och Seth
Death to the universe skriver om två sinsemellan rätt olika alternativa serieskapare som bägge bygger små detaljerade modeller av byggnader på sin fritid.

Om en bortklippt scen i Let me in
Jag skrev i Om Låt den rätte komma in och förväntningar om att utländska filmkritiker ofta läste förhållandet mellan Håkan och Eli annorlunda än den svenska publiken. Den nya remaken verkar lite mer uttalat stödja den läsningen. Scenen på länken handlar om hur Eli först blir vampyr. Regissören förklarar sen i ett klipp varför den blev bortklippt.

En resa till världens ände
Stänk och flikar om boken som Mario Vargas Llosas Kriget vid världens ände bygger på.

Per Anders Fogelström-sällskapet och nobelpriset
"När han fortfarande levde brukade Per Anders Fogelströmsällskapet samlas på biblioteket på Kungsholmen och lyssna på radion.
De hoppades alltid att Sture Allén skulle säga hans namn
Detta skedde ju så klart aldrig och sedan intervjuades ordföranden i Fogelströmsällskapet som trots sin besvikelse ivrigt lånade allt av Cela och Mafhouz."

Åtta länkar en lördag

8
Dan Nadel om Art in time
Intervju om en antologi med underliga bortglömda tecknade serier.

Grant Morrison om Läderlappen
Intervju om Batman och Robin och The Return of Bruce Wayne

Låt den rätte komma in. Snart även som serietidning.
Hammer Films och serietidningsförlaget Dark Horse Comics ska ge ut serietidningar baserade på, inte John Ajvide Lindqvists roman utan den kommande remaken av Thomas Alfredssons film. En remake som produceras av Hammer.

Gnidkungen rekommenderar Kes - Falken
Möjligen lite mer underhållande än när jag själv skrev om filmen i veckan.

Karl Ove Knausgård rekommenderar Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell av Jan Myrdal
Klipp från Babel. Det jag skrev om i veckan.

"Den första människan. Anteckningar om Norden, litteraturen och kolonialismen
Ett av de verk Jonsson nämner i denna artikel om nordisk litteratur är En illojal europés bekännelser av Jan Myrdal. Också om Moa Martinsson och Knut Hamsun med flera.

Coilhouse om "Shave em dry" av Lucille Bogan
Denna, kanske något oanständiga, gamla blues citeras i JanMyrdals 90-talsroman När morgondagarna sjöng.

Om en Science Fiction-film av Fassbinder
Recension i New York Times av en Tv-film av Fassbinder byggd på en roman av Daniel F. Galouye (en av de sf-författare som hade verklighetens osäkra natur som tema). Har nyligen gått på bio i Tyskland och U.S.A..

Tematrio Bok blir film

Lyrans trio denna vecka handlar om böcker som blivit film och filmer som varit böcker. Tidigare har jag gjort en lista på mina tio favoritfilmatiseringar

På den listan fanns
Zazie
Filmen av Louis Malle, boken av Raymond Queneau.
Queneaus roman kom första gången 1959. Det är en humoristisk roman om en flicka som kommer till Paris och det enda hon vill göra där är att åka med metron. Som är stängd. Boken är skriven på talspråk och leker mycket med ord. Något som mestadels kommer bort i den svenska översättningen då svenskan inte riktigt har den här starka skillnaden mellan tal- och skrivspråk. Malle ersätter leken med ord med lek med bild. Som man kan se om man jämför videoklippet med romanutdraget under i Zazie - två stilövningar. Klippet är filmatiseringen av just det utdraget.

(Uppdatering och förtydligande: De två följande är inte med på den listan, även om jag tyckte bägge på sitt sätt var bra)
Watchmen
En film som Watchmen hade jag nog aldrig sett om jag inte läst seriealbumet som det bygger på. Alan Moore och Dave Gibbons klassiska verk hade pendlat mellan diverse filmmakare sen det kom ut 1986. Med mycket spekulationer. Seriefans är ofta engagerade i huruvida deras seriehjältar blir till film. I en av diskussionerna på en sida när Zach Snyders film bara var påtänkt så undrade en av kommentarerna över detta och menade att man aldrig på samma sätt såg folk hungra efter en filmatisering av Om en vinternatt en resande av Italo Calvino.
Min recension av filmen när det begav sej. "Alan Moores Watchmen är en tragedi. Zach Snyders Watchmen är en komedi."

Låt den rätte komma in
Filmen av Tomas Alfredsson, boken av John Ajvide Lindqvist.
Att ha läst den bok en film bygger på innan man sett filmen riskerar att göra en blind för nyanser i det nya verket, alltför styrd av den tidigare föräldratexten. Något man kunde märka i den svenska receptionen av Alfredssons film. Filmen har också gått bra utomlands och om man ser på recensionerna där så var de inte lika styrda av romanen. Vilket gav de möjlighet att se fler plan.
Något jag skrev om i Om Låt den rätte komma in och förväntningar. Jag tyckte filmen var bättre (men också den synen är styrd av läsningen av förlagan). Den kommande engelskspråkiga remaken tror jag emellertid att vi alla kan enas om att döma ut på förhand.

Om Låt den rätte komma in och förväntningar

Igår såg jag Tomas Alfredssons Låt den rätte komma in. Som många andra hade jag tidigare läst den bok av John Ajvide Lindqvist som filmen bygger på.

Filmen är bättre än boken. Med en jämnare struktur. Även omsnölandskapet fetischeras lite väl mycket är fotot snyggt. Bassängscenen på slutet påminde om den i Barnens ö, filmen. Fast tvärtom - eller nåt.


Låt den rätte komma in, under namnet Let the right one in har blivit en stor framgång utomlands. Med otaliga festivalpriser och nyligen kom den på första plats i en lista över bästa foreign filmer sammanställd av skräckfilmsbloggare.

I den svenska kritiken kan man se en viss besvikelse över delar av boken som inte kom med i filmen. Naturen hos förhållandet mellan Eli (vampyrflickan) och hennes medhjälpare Håkan, en variant på den Reinfeldfiguren i vampyrfiktionen, är i filmen inte uttalad.

Om man läser utländska recensioner av filmen så framhålls denna osäkerhet som något positivt. Då romanens bild av personerna i allmänhet inte är den bestämmande för dessa recensenter blir Håkan upphov för flera olika läsningar. En av de vanligaste är att Håkan är den förre pojken som Eli blev vän med.

Friheten från romanläsarens förväntningar tillåter åskådaren att se en mer mångsidig film. En position man som en av dem som läst boken innan ändå bör försöka inta.

Redan i bedömandet av den engelska titeln märks i den svenska receptionen hur denna förförståelse hos läsaren kan leda till mindre begåvade positioner. Att filmen på engelska heter Let the right one in och inte som i det citat titeln är översatt från Let the right one slip in har kritiserats. Trots att titeln utan slip är bättre. Och att poängen med citatet som titel är den felläsning som sker vid översättning.

Liksom filmen felläser vampyrfiktionen och dess relationer.

Läst i veckan

Människohamn av John Ajvide Lindqvist:
Flykt från Fiddler's Green.
Förr utspelade sej svenska genreförsök sällan i Sverige - en anledning till Ajvides relativa success med svensk skräck är att hans böcker står stadigt i svensk miljö.
Människohamn den bättre halvan av Ajvide- trots svagheter (smithsciterandet måste vara irriterande till och med för såna som gillar Smiths).
Spiritussekvenserna påminde mej om en novell av China Miéville. Gregory Bateson-dialoger och Lovecafttrappor livar också upp. Och även om Ajvide kanske inte läst just Miéville är det tydligt att Stephen King inte är den enda författaren som påverkat Ajvide vilket det i bland nästan framställs som.

Låta sej hända av Lotta Lundberg
Även vanlig svensk skönlitteratur utspelar sej allt oftare i mer spännande länder. Här är Tyskland direkt efter murens fall mer ett sätt att kteckna Sverige i världen.
Påminner om Yllet om du byter FNL mot feminism.

Memorare- en långnovell av Gene Wolfe
Kändes till en början lite Wolfe-light men stilpendlingarna ger viss tyngd åt denna rymdopereversion av en moefolksaga.

Death Note nr 1
Det går rykten om en amerikansk version av filmen efter den här japanska tecknade serien.
Som ledmotiv borde de låta Mikabomb covra First we take Manhattan.

Army @ Love - Generation Pwned av Rick Veitch
Erskine och Veitch teckningsstilar passar bättre samman i denna den andra samlingen av serietidningen om hur den amerikanska armén i den nära framtiden slåss i Afbaghistan (nej satiren är inte subtil). "This isn't your father's never-ending insyrgency!" som det står på baksidan av albumet