Automated Alice och andra alternativa Alice-ar.

 

Now I don't know if you have ever vanished, but if you have, you will know it can be quite a fearsome experience. The strangest thing was this: Alice knew that she had vanished, but, even so, she could still see herself! Imagine that, you know that you've vanished, but you can still see yourself! So then, howis it that you know that you've vanished?

ur Jeff Noons Automated Alice


Hommager, pastischer och påstådda fortsättningar på Alice i underlandet och Bakom spegeln dök upp i en stor mängd decennierna efter att böckerna kommit ut. Lewis Carroll själv var fascinerad av dessa kopior och samlade på dem. Till slut ägde han en stor samling.

Carolyn Sigler har forskat på Alice-tributerna och gett ut en samling med sådana här alicehistorier från åren mellan 1869 och 1930. (Alice i underlandet kom 1865, uppföljaren Bakom spegeln (Through the Looking Glass) i Pariskommunens år 1871.) Den tjocka antologin Alternative Alices. Inte alla berättelserna r hyllningar. Christina Rosettis "Speaking Likenesses" från 1874 är en slags Anti-Alice, och har setts som en feministisk kritik av Carroll.

Alice-berättelser fortsätter att skrivas. En annan antologi redigerad av Richard Peabody samlar nyare sådana: Alice Redux. (Omslaget nedan pryds av Julie Inmans "Malice in Wonderland" - också i bildkonsten finns det gott om Alice-ar). Intressantast av novellerna i boken är Angela Carters "Alice in Prague, or the curious Room", som många Carter-historier påverkad av en film, nämligen Jan Svankmajers Alice som vi kommer att ta upp senare i dag.

I Peabodys antologi finns också ett utdrag ur Jeff Noons Automated Alice.
Automated Alice kom ut 1996. Jeff Noon hade tidigare med romanen Vurt etablerat sej som en av de starkare rösterna i postcyberpunkkören. Så att han skrev en hommage på Alice i underlandet sågs av en del som ett underligt drag. 

För en hommage är vad det är. Denna, enligt Noon, avant-fantasy, sysslar inte med något kritiskt dekonstruerande av sin förlaga. Alice färd till framtiden genom en klockas urverk skildras inte bara på ett språk som efterliknar Carrolls, med samma sorts tal till läsaren, utan också historien i denna det tredje Alice-äventyret följer en liknande mall som förlagan. Om Underlandet har en kortlek och det Bakom Spegeln finns schackpjäser så spelar i denna framtida undervärld pusselbitar en viktig roll. Samma slags lek med ord som hos Carroll använder Noon för att pondera tidens roll. Plus en robot-alice kallad Celia. Harry Trumbores illustrationer följer förlagans.

Boken är inte perfekt, ett flertal av 1996 års kända personer förekommer i inte särskilt roliga parodier. Men på det stora hela lyckas Noon fånga en bit av det som gjorde originalet till den klassiker den är samtidigt som boken också har hans egen röst och bygger vidare på hans egna teman (både Noon och Carroll förekommer förvanskade som figurer i boken). Att gå tillbaka till en mycket tidigare förlaga visar sej för Noon vara ett väl fungerande sätt att handskas med bördan från sin tidigare succé. 
Ett utdrag ur boken finns översatt till svenska i något nummer av Jules Verne Magasinet.

(Först publicerad 20 april 2009. I dag är det 155 år sen Alice i underlandet först kom ut. Från början hette det i inlägget att jag skulle skriva om Jan Svankmajers film senare i Alice-veckan. Det var en temavecka jag hade. Du kan läsa resten av inläggen (där jag konsekvent stavat fel till Lewis Carroll) om du klickar på alice-veckan-etiketten nedan.). Det ska snart komma ett brädspel baserat på Automated Alice.)

Automated Alice och andra Alice:ar av andra än Lewis Carroll

Now I don't know if you have ever vanished, but if you have, you will know it can be quite a fearsome experience. The strangest thing was this: Alice knew that she had vanished, but, even so, she could still see herself! Imagine that, you know that you've vanished, but you can still see yourself! So then, howis it that you know that you've vanished?

ur Jeff Noons Automated Alice


Hommager, pastischer och påstådda fortsättningar på Alice dök upp i en stor mängd decennierna efter att böckerna kommit ut. Lewis Carroll själv var fascinerad av dessa kopior och ägde en stor samling.

Carolyn Sigler har forskat på Alice-tributerna och gett ut en samling med sådana här alicehistorier från åren mellan 1869 och 1930. (Alice i underlandet kom 1865, uppföljarenBakom spegeln (Through the Looking Glas) i Pariskommunens år 1871.) Den tjocka antologin Alternative Alices. Inte alla berättelserna r hyllningar. Christina Rosettis "Speaking Likenesses" från 1874 är en slags Anti-Alice, och har setts som en feministisk kritik av Carroll.

Alice-berättelser fortsätter att skrivas. En annan antologi redigerad av Richard Peabody samlar nyare sådana: Alice Redux. (Omslaget nedan pryds av Julie Inmans "Malice in Wonderland" - också i bildkonsten finns det gott om Alice-ar). Intressantast av novellerna i boken är Angela Carters "Alice in Prague, or the curious Room", som många Carter-historier påverkad av en film, nämligen Jan Svankmajers Alice som vi kommer att ta upp senare i Alice-veckan.

I Peabodys antologi finns också ett utdrag ur Jeff Noons Automated Alice.
Automated Alice kom ut 1996. Jeff Noon hade tidigare med romanen Vurt etablerat sej som en av de starkare rösterna i postcyberpunkkören. Så att han skrev en hommage på Alice i underlandet sågs av en del som ett underligt drag. 

För en hommage är vad det är. Denna, enligt Noon, avant-fantasy, sysslar inte med något kritiskt dekonstruerande av sin förlaga. Alice färd till framtiden genom en klockas urverk skildras inte bara på ett språk som efterliknar Carrolls, med samma sorts tal till läsaren, utan också historien i denna det tredje Alice-äventyret följer en liknande mall som förlagan. Om Underlandet har en kortlek och det Bakom Spegeln finns schackpjäser så spelar i denna framtida undervärld pusselbitar en viktig roll. Samma slags lek med ord som hos Carroll använder Noon för att pondera tidens roll. Plus en robot-alice kallad Celia. Harry Trumbores illustrationer följer förlagans.

Boken är inte perfekt, ett flertal av 1996 års kända personer förekommer i inte särskilt roliga parodier. Men på det stora hela lyckas Noon fånga en bit av det som gjorde originalet till den klassiker den är samtidigt som boken också har hans egen röst och bygger vidare på hans egna teman (både Noon och Carroll förekommer förvanskade som figurer i boken). Att gå tillbaka till en mycket tidigare förlaga visar sej för Noon vara ett väl fungerande sätt att handskas med bördan från sin tidigare succé. 
Ett utdrag ur boken finns översatt till svenska i något nummer av Jules Verne Magasinet.

(Först publicerad 20 april 2009. I dag är det 150 år sen Alice i underlandet först kom ut. Alice-veckan som nämns i inlägget var en temavecka jag hade. Du kan läsa resten av inläggen (där jag konsekvent stavat fel till Lewis Carroll) om du klickar på alice-veckan-etiketten nedan.)

Jan Svankmajers Alice på youtube

Jan Svankmajers Alice finns på youtube. I den engelskspråkiga versionen. Med spanska undertexter.
"Alice thought to herself: now you will see a film, made for children - perhaps. But I nearly forgot: you must close your eyes. Otherwise you won't see anything."
DEL 1:



DEL 2
DEL 3
DEL 4
DEL 5
DEL 6
DEL 7
DEL 8
DEL 9

Jan Svankmajers Alice

I Jan Svankmajers Alice har filmen pågått nästan en halvtimme när Alice lyckas ta sej in genom dörren till Underlandet. Scenen när Alice, här spelad av en flicka i samma ålder som bokens Alice, först är för stor för att komma in genom dörren och sen för liten för att nå nyckelm är den längsta i filmen. Och som mycket i den nästan helt utan dialog. Om någon säjer (eller tänker) något visas en närbild på en mun som säjer:"säjer Alice" eller muttrade den vita kaninen för sej själv".

Om man inte skulle känna till förlagan skulle det nog vara en underlig sak att se på. Kanske är den rätt underlig i alla fall.

Jan Svankmajer är en tjeckisk animatör och surrealist. Han har gljort flera långfilmer som liksom Alice blandar skådespelare med stop-motion animation. Alice (Neco z Alenky) kom 1988. Den följdes av den ur vissa avseenden närbesläktade Faust, som också bör ses.

Lewis Carolls Alice i underlandet kallas ofta anakronistiskt för surrealistisk. Men Svankmajer är den som i sin filmatisering spelat upp det surrealistiska mest. Den vita kaninen är här en uppstoppad kanin som får liv framför Alices ögon. Han förblir meveten om sin uppstoppade status. Det rinner hela tiden sågspån ur honom. Kaninen är ändå den av varelserna som är mest lik sin förlaga. Resten av figurerna blir uppdaterade till bizarra dockor. Alice själv spelas av en docka när hon är liten. Och i ett tillfälle är honinstängd i ett dockskal som hon bryter sej ut ur.

En del händelser har Svankmajer själv lagt till men många följer boken. Till skillnad från de flesta versioner ligger här tyngdpunkten hela tiden på det visuella.

Små hästskallskelett kläcks ur ägg. Kackerlackor kryper fram ur en konservburk när Alice öppnar den. Det är verkligen en underbar film.

En sak där dnna film skiljer sej från boken som är typisk för vilka teman den väljer att understryka från förlagan är att det faktiskt sker en hel del halshuggningar. Våldet är betonat. "'Nu ska vi se på en film' säjer Alice, 'en film för barn kanske?'", som närbilden på munnen säjer i början av filmen.

Alice och parodi

Genom Alice i underlandet så försöker Alice recitera ramsor. Dessa kommer ut fel. Ofta som lätt morbida versioner av originalen. Flera av de barnkammarverser som parodieras är i dag bortglömda. Andra verser som finns kvar, som den om Humpty Dumpty, är nu svår att inte förknippa med Lewis Carolls figur.

Förutom verser för barn så parodieras även mer seriös poesi. William Empson nämner Wordsworth bland de som parodieras. Och i "Jabberwocky" (i uppföljaren Bakom spegeln) drivs det bland annat med riddarversromanen som åter blivit populär (och som vägen genom William Morris kommer att bli vad vi idag kallar fantasy).

Alice-böckerna är uppbyggda av parodier och förvridna lekar. Själva de sociala normerna vänds ut och in. Men även om det bland de saker som får sin burleska motsvarighet finns det brittiska rättssystemet så är det inte en direkt samhällskritisk bok. I den allmänt erkänt usla Sylvia och Bruno drev Lewis Caroll med absolutister och detta verkar vara så långt hans politiska intresse sträckte sej.

Den ständiga förvanskningen av dikter och roller och den ständiga förvandlingen av Alice ger dock verket den lätt karnevaliska känsla som gör att det än i dag lever.

The Child as Swain - William Empson om Alice i underlandet

William Empsons långa essä "Alice in Wonderland: The Child as Swain" från 1935 är fortfarande en av de intressantaste texterna om Lewis Carolls klassiker. Innan hade, som Empson noterar i början av essän i ett något offensivt tonfall, det setts som dålig smak att gå in på delar av Carolls verk som inte bara är uppenbara för dagens läsare utan som Caroll själv var medveten om. Ändå kan den starka freudianska läsningen Empson gör vara det som får essän att se något åldrad ut.(Alice säjs vara en fader "getting down the hole", såväl som moder och spädbarn).

Men samtidigt som han dels får ut varenda sista hästkraft av den freudianska skrothögen så handlar den kanske mest intressanta delen av The Child as Swain om Carolls användande av nonsenstraditionen och en historisk/politisk genomgång av denna tradition. Till skillnad från den nykritiska skola som starkt tog efter Empson och framförallt hans Seven types of Ambiguity (1930), en riktning Empson själv såg med ogillande på, så var Empson marxist. Och detta perspektiv ger honom en ökad förmåga att se att till exempel de många varianterna av mat-temat (som tas upp i Malvina Reynolds "No Room") inte enbart står där som symbol för något annat. Dessa passager gör att essän känns intressant även för läsare som vant sej vid kritik uppfödd på Bachtin och Barthes.

Empsons essä publicerades i essäsamlingen Some versions of Pastoral som förutom Caroll tar upp bland annat Milton och Shakespeare, men också, vilket då var ovanligt, har ett avsnitt om proletär litteratur. En anledning att "The Child as Swain" fortfarande läses är att den finns med i Stanley Edgar Hymans antologi The Critical Performance, som hör samman med Hymans stora arbete om engelsk och amerikansk litteraturkritik: The Armed Vision. Dessa två böcker är om man är det minsta intresserad av ämnet oumbärliga.

Vit kanin

"White Rabbit" var en av två kända sånger som Grace Slick tog med sej från sitt förra band när hon gick med i Jefferson Airplanes. Textens jämförelser mellan Alice i underlandets bildspråk och drogintagande är väl egentligen inte så mycket mer sofistikerad än den gängse Saturday Night Live-sketchen om hobbitar och droger. Sången låter också flera gånger dummare efter att man hört Grace Slick uttala sej om dess djupare innebörd. Men det är en hyfsat bra låt.

Här i ursprungsversionen med Grace Slick & The Great Society:


Sjungandet börjar först mer än fyra minuter in i låten. Vilket väl är något som talar för Jefferson-versionen. Den är kort.

Heart Suit - en novell berättad på 15 spelkort

In a sense, they are all thieves, simply because they can be. Which is not quite adequate justification for hanging them all, though he might yet do so.

Robert Coovers "Heart Suit" finns i McSweeney's 16. McSweeney är en antologiserie som började med idén att den skulle publicera texter som blivit refuserade av andra tidskrifter. Med åren har antologin utvecklats till en av de ledande amerikanska antologierna. De blandar kända och mindre kända författare.

Antologin ser olika ut för olika nummer. Nummer 16 är uppdelad i tre delar. En kortroman i egen volym. En volym med resten av ovellerna. Förutom Robert Coovers text som är tryckt på femton kort. Färgen hjärter.

Poängen med att den är tryckt så här är att man för varje ny läsning ska blanda om korten. Första och sista sidan förblir den samma.

Berättelsen som utgår från en bihistoria i Alice i underlandet handlar om att någan har stulit Queen of Hearts pajer. Vem som har stulit dem blir annorlunda för varje omblandning.

Det finns många texter som på detta eller liknande sätt förändrar sej. Från hypertexter till välj-ditt-eget-äventyr-varianter. Det här är väl den enklaste sortens.

Och det är genom sin enkelhet "Heart Suit" får konceptet att fungera. Figurernas handlingar och motivationer förändrar sej men historien förblir i stort den samma. Man kan säja att den understryker det evigt upprepande i de litterära konventionerna. Nu är historien, hur man än blandar den, framförallt underhållande.

Malvina Reynolds

Malvina Reynolds var 60 år gammal när hon gav ut sin första lp. Men hon hade gett ut häften med sånger tidigare och var en viktig gestalt i den politiska sångskrivarrörelsen som hade stt centrum i Berkeley.

Hennes mest kända låt är "Little Boxes". Den ligger på albumet Malvina, det första på Reynolds eget skivmärke Cassandra Records.

Förutom politiska sånger så skrev hon också många barnvisor. Även en del av hennes andra låtar påverkades av denna syssla.
På Malvina finns sången "The little red hen" vars barnviseliknande fabel utmynnar i ett kommunistiskt "Utan arbete, tomma fat"-liknande credo. "A nd that's why they called him red."
"The little red hen" skulle väl kanske kunna passera som en barnvisa. Kanske för den sortens föräldrar som läser högt ur Olle och fabriken för sina barn.

Men en annan låt på skivan "No room" låter inledningsvis kanske som en barnsång men går över i något annat. Den utgår från den scenen i Alice i underlandet där ett barn blir förvandlat till en gris. De från början rena citaten från Alice får det gradvisa överslaget och det "Don't bring another baby in", som hos Caroll är lika entydigt komiskt menat som de ständiga orderna om att halshugga den ene och den andre i boken, förvandlas till att handla om fattigdom och överbefolkning. "And if they die in the streets of Calcutta,/No one will notice but their ma/And aint that just like a woman."

"No room" finns inte på nätet (hela albumet går att hitta att ladda ner men bara på olagliga vägar - själv har jag helt laglydigt snott skivan från mina föräldrar.) men
"The little red hen" kan du höra HÄR.

Alice-filmatiseringar

Tim Burton håller just nu på att filma sin version av Alice i underlandet. Burton har en viss känsla för design så ur den synvinkeln så borde verket passa honom bra. Nu lär ju filmen bli usel eftersom det var länge sen Burton gjorde ens en halvbra film.
Den kommer inte att bli den första Alice-filmatiseringen (bilden ovan är från en version från början av 30-talet.). Det vimlar av Alice-filmer, animerade och med riktiga skådespelare.

Den första kända är väl Disney-versionen. Som är något bättre än sitt rykte. Det är en barnfilm utan de lager Carolls text har men den är rätt väl tecknad. Den lär ha varit en hit bland hippies som gick och såg den och rökte på. I brist på Fantasia-visningar får man anta.

De flesta filmversioner är rätt dåliga och tenderar att "förbättra" texten. Gärna så att Alice lär sej något under resans gång. Den någorlunda populära musikalversionen av William Sterling från 1966 med Fiona Fullerton i huvudrollen och då kända komiker i birollerna visar på styrkan i Carolls text när den står bredvid filmens egna försök till poesi.

De lite friare versionerna av Alice kan ibland bli intressantare som Dennis Potters märkliga Dreamchild där en åldrad Alice får hallucinationer eller flashbacks från boken. Figurerna är på en gång obehagliga och på nått sätt ändå trogna boken. Ett kort utdrag med scen från Mad Hatters tekalas här (men med väldigt dåligt ljud).

Den bästa Alice-filmen är Jan Svankmajers version - som kommer att få en egen post.

Alan Moore och Alice i underlandet som skräckberättelse

I slutet på den andra League of Extraordinary Gentlemen finns som ett slags extramaterial en textdel kallad "The New Traveller's Almanac" där Alan Moore skriver om delar av den fantastiska litteraturen som om den hade inträffat på riktigt. Ett av de längre styckena är en omskrivning av Lewis Carolls Alice-böcker samt Snarkjakten.

"It is in nearby Oxford, though, that middle England's mysteries take on a darker hue" börjar avsnittet och slår på så vis an tonen. Denna Alice-berättelse är en skräckhistoria. En ung flicka kallad "Miss A. L." i tidningarna så att inte släkten ska bli lidande tros ha blivit bortförd. Fyra månader senare hittas hon i ett miserabelt tillstånd och berättar om ett "hål" som lett henne till en förvirrande värld "where many laws of physics, even laws of logic, were entirely different".

Flickan har ett annat äventyr, bakom en spegel, som slutar illa. Hennes inre organ har blivit omvända på ett sätt som liknar det som Gottfried Plattner råkade ut för i H. G. Wells "Plattners historia". Annars är berättelsen här snarare lovecraftiansk än wellsk.

Snarkjakten skrivs här om till att höra till samma makabra berättelse. En expedition för att finna den värld fröken A. L., som avlidit av sina skador, talat om leder till en katastrof. Bara en överlevande och en journal hittas men den "turned out to have been written in the form of cryptic nonsense poetry".

Mina Murray, league of Extraordinary Gentlemens ledare (och på omslaget ovan) söker upp den ende överlevande, en viss Dr. Bellman. På hennes förfrågningar om hur man hittar till den Snarkö som journalen talar om river han ut en sida ur fröken Murrays anteckningsbok och säjer att den är en utmärkt karta för att hitta till ön "The page in question, I should note, was yet unused and thus entirely blank"..."and I find I keep staring at it as I write these words. Why does it fill me with...unease? No. That is not the word. Dread. Why does this blank leaf fill me with dread?".

Alan Moore hade när han skrev denna hommage arbetat på ett projekt som bland andra involverade Alice från Carolls böcker ur ett annat perspektiv. Men mer om det senare i veckan.

Automated Alice av Jeff Noon och andra Alice-ar, från framtiden och det förflutna

Now I don't know if you have ever vanished, but if you have, you will know it can be quite a fearsome experience. The strangest thing was this: Alice knew that she had vanished, but, even so, she could still see herself! Imagine that, you know that you've vanished, but you can still see yourself! So then, howis it that you know that you've vanished?

ur Jeff Noons Automated Alice


Hommager, pastischer och påstådda fortsättningar på Alice dök upp i en stor mängd decennierna efter att böckerna kommit ut. Lewis Caroll själv var fascinerad av dessa kopior och ägde en stor samling.

Carolyn Sigler har forskat på Alice-tributerna och gett ut en samling med sådana här alicehistorier från åren mellan 1869 och 1930. (Alice i underlandet kom 1865, uppföljaren Bakom spegeln (Through the Looking Glas) i Pariskommunens år 1871.) Den tjocka antologin Alternative Alices. Inte alla berättelserna r hyllningar. Christina Rosettis "Speaking Likenesses" från 1874 är en slags Anti-Alice, och har setts som en feministisk kritik av Caroll.

Alice-berättelser fortsätter att skrivas. En annan antologi redigerad av Richard Peabody samlar nyare sådana: Alice Redux. (Omslaget ovan pryds av Julie Inmans "Malice in Wonderland" - också i bildkonsten finns det gott om Alice-ar). Intressantast av novellerna i boken är Angela Carters "Alice in Prague, or the curious Room", som många Carter-historier påverkad av en film, nämligen Jan Svankmajers Alice som vi kommer att ta upp senare i Alice-veckan.

I Peabodys antologi finns också ett utdrag ur Jeff Noons Automated Alice.
Automated Alice kom ut 1996. Jeff Noon hade tidigare med romanen Vurt etablerat sej som en av de starkare rösterna i postcyberpunkkören. Så att han skrev en hommage på Alice i underlandet sågs av en del som ett underligt drag.

För en hommage är vad det är. Denna, enligt Noon, avant-fantasy, sysslar inte med något kritiskt dekonstruerande av sin förlaga. Alice färd till framtiden genom en klockas urverk skildras inte bara på ett språk som efterliknar Carolls, med samma sorts tal till läsaren, utan också historien i denna det tredje Alice-äventyret följer en liknande mall som förlagan. Om Underlandet har en kortlek och det Bakom Spegeln finns schackpjäser så spelar i denna framtida undervärld pusselbitar en viktig roll. Samma slags lek med ord som hos Caroll använder Noon för att pondera tidens roll. Plus en robot-alice kallad Celia. Harry Trumbores illustrationer följer förlagans.

Boken är inte perfekt, ett flertal av 1996 års kända personer förekommer i inte särskilt roliga parodier. Men på det stora hela lyckas Noon fånga en bit av det som gjorde originalet till den klassiker den är samtidigt som boken också har hans egen röst och bygger vidare på hans egna teman (både Noon och Caroll förekommer förvanskade som figurer i boken). Att gå tillbaka till en mycket tidigare förlaga visar sej för Noon vara ett väl fungerande sätt att handskas med bördan från sin tidigare succé.
Ett utdrag ur boken finns översatt till svenska i något nummer av Jules Verne Magasinet.