10 bra spanska böcker

Ännu en nationaldag, ännu en 10 bra...-lista.

Lazarillo de Tormez
Pikareskroman från 1554, författare okänd. Främsta anledningen till att Le Sages Gil Blas utspelar sej i Spanien. Senare pikareskromaner sväller upp till hiskeliga format. Men den anonyme författaren till den här förstod att hålla sej till det korta formatet.

Elia Barceló - Guldsmedens hemlighet
En man som i sin ungdom haft ett förhållande med en fyrtioårig kvinna förs som fyrtiosjuåring tillbaka i tiden och träffar samma kvinna när hon var sjutton. Ett inte helt okomplicerat återseende. Mer en kärleksroman än en sf-historia (tidsresan förklaras inte). Denna spanska roman från 2003 är en lågmäld melankolisk historia med en nypa Borges.

Camilo José Cela - San Camilos afton, dag och vecka år 1936 i madrid.
En del författare är lika bra som det säjs.

Cervantes - Don Quijote
Något av en klassiker.
Symposions utgåva med Jens Nordenhöks oavkortade översättning är, även om den är vacker, tyvärr inte särskilt bra. Där att läsa Lidforss översättning även i reviderat skick är som att läsa en gammal äventyrsroman så får Nordenhöks säkert mer korrekta text inget fotfäste. Den glider förbi.
Man bör ändå börja med en bra förkortad version. Även om alla avvikelserna till långa andra historier hör till bokens charm. Forumbibliotekets förkortade och reviderade version har med en av dessa utvikelser men håller sej annars främst till huvudhistorien. Tyvärr är pocketvarianten, trots fint omslag, svårläslig rent typografiskt.

Rodrigo Fresán - Kensington Gardens
De flesta spanskspråkiga författare är inte spanjorer. Och detta är en lista med böcker från Spanien. Men nationell tillhörighet är nuförtin ett suddigare begrepp. Fresán är en argentinsk författare som sen 10 år tillbaka bor och är verksam i Spanien.
Kensington Gardens handlar om barnboksförfattare Peter Hook, vars föräldrar var rockstjärnor. Genom boken får vi redogjort för hans böcker. Såna här fiktiva författarskap är nästan alltid kul. Här gjort lite som en blandning av Philip José Farmers vonnegutpastischer och de tidiga läsbara John Irving-romanerna.

Giménez - Barnhemmet
Seriealbum om ett barnhem i Francotidens Spanien. Lite i samma genre som Art Spiegelmans Maus eller Marjane Satrapis Persepolis. Fast ännu bättre.

Juan Goytisolo - Förbjudet område
"Bland de romaner jag mellan arton och tjugofem års ålder slukade - antingen på franska eller i dåliga spanska översättningar som smugglades in från Buenos Aires - fanns det inte en enda som var skriven av en spanskspråkig författare. Den undervisning man bestod mig i skolan fick mig inte bara att avsky vår egen litteratur - som i deras händer förvandlades till en provkarta på pedantiska noter och kommentarer och sönderhackande tolkningar - utan den gjorde mig även övertygad om att det inte finns något i denna litteratur som var värt att stifta bekantskap med."
Första delen i en självbiografisk svit.

Julio Llamazares - Vargmåne
Om ett gäng republikanska soldater som gömmer sej i bergen efter det spanska inbördeskriget. Llamazares böcker är alltid spännande och bra.

Lorca - Närmare bläcket än blodet
Lasse Söderbergs tjocka urval ur Lorcas poesiproduktion.
Borges kallade en gång Lorca för en populärpoet. Nu menade han det som något negativt. Men det finns en omedelbarhet hos Lorcas dikter som gör att de ofta kan uppskattas också av dem som inte brukar läsa poesi.

Alvar Núnez Cabeza de Vaca - Skeppsbrott
En reseberättelse från 1500-talet. Såna här historier var roligare på den tiden. Författaren lider skeppsbrott, blir tillfångatagen av indianer, svälter, hamnar i krig. De flesta reseskildringar från senare år hade piggats upp om författaren hade haft det bara en tiondels så eländigt som Nunez.

(Repris från 2009 års firande av Spain!. Jag la till en länk till ett senare inlägg om Barnhemmet och utökade beskrivningen av Guldsmedens hemlighet
Läs gärna också 2010 års Spanienlista: 10 bra spanska filmer)

De tio bästa uppföljarna i böckernas värld

I början av filmen Scream 2 finns en diskussion om uppföljare. De kallas för en per definition sämre sorts film. Eleverna nämner några filmer som är bra tvåor. Till slut säjer en Gudfadern 2 och alla håller med. Det är en dålig scen i en usel film. Men själva diskussionen är ändå rätt typisk för när folk diuskuterar uppföljare. Mer sällan diskuteras böcker och uppföljare. Men också i böckernas värld är det vanligt att mjölka ur ett koncept till flera böcker. Oftast blir resultatet dåligt. Men inte alltid. Tio av de bättre boktvåarna är dessa:

Samuel Beckett - Malone dör
Andra boken i Molloy-trilogin. Upprepar händelser från den tidigare boken. Här är Beckett bara är halvvägs på väg mot slutet på berättandet.

Cervantes - Don Quijote 2
Den första styora uppföljaren. Cervantes skrev den för att andra hade skrivit uppföljare till romanen. En av dessa falska Don Quijotar möter vår hjälte.

Susan Cooper - En ring av järn
Inom ungdomsfantasygenren så är uppföljare mer regel än undantag. Coopers roman är ändå lite ovanlig då det dröjde rätt många år mellan första och andra boken. I de svenska utgåvorna av sviten är detta den första romanen.

P. J. Farmer - Wind Whales bof Ishmael
Ibland skriver författare uppföljare till andras böcker. Här är det Ishmael från Moby Dick som blir förd till en avlägsen framtid där det finns flygande valar.

Frank Miller - The Dark Knight Strikes Again
Uppföljare till The Dark Knight Returns. Blir av och till till en grotesk satir på den första serien. Millers mästerverk.

Michael Moorcock - A cure for cancer
Andra boken om Jerry Cornelius är den där konceptet lyfter.

Agnar Mykle - Sången om den röda rubinen
Samma kan säjas om andra boken om Ask. Som helt överskuggat den första - Lasso kring Fru Luna. Sången... är mest känd för att vara oanständig. Men den är riktigt bra. Och oanständig.

Jeff Noon - Automated Alice

Pär Rådström - Ärans portar
Det här liksom den föregående är då egentligen tredje boken i en serie. Men de får dispens. Rådströms största succé där de tidigare två Greg Bengtsson-böckerna inte gjorde så mycket väsen av sej.

August Strindberg - Götiska rummen
Uppföljare till Röda rummet. Och bättre än den.

Thomas Pynchon och Pablo Neruda (och The Simpsons)

"I am familiar with the works of Pablo Neruda."
Bart Simpson

P i Lyrans utmaning:

Pablo Neruda
Den chilenske poeten Pablo Neruda har skrivit en stor mängd vackra dikter. Hans storverk, Canto General, är ett versepos över Latinamerikas historia. På en 500 sidor. Från 1400-talet och framåt. Det borde inte gå utan att bli för storvulet. Men Neruda lyckas med det, trots att en avdelning heter "Den förrådda sanden" med undertitlar som "Exploatörerna" och "United Fruit Company". Ett av de stora verken inom 1900-talets poesi.

Som man ändå inte bör börja med. Neruda har skrivit många normallånga lättillgängliga dikter. Och han har ett långt författarskap. Ett bra urval, sammanställt och tolkat av Artur Lundkvist och Francisco J. Uriz, är Lampan på marken - som också innehåller utdrag ur Canto General.
Artur Lundkvist, som satt i Akademien när Neruda fick nobelpriset, skriver i "Amerikas röst från Chile" att det "är en värderingsfråga om man vill anse Neruda för nutidens störste poet". Att kalla honom något annat än en av 1900-talets största poeter vore dock enbart enfaldigt. Och ännu nu fortsätter han att "ge något åt alla/varje vecka och varje dag,/en gåva av blå färg,/en sval knopp från skogen"

(Bart Simpson-citatet är från avsnittet "Bart säljer sin själ" och repliken kommer i en förorättad ton efter att hans syster citerat en strof Neruda för honom. Så om man inte vill vara mer obildad än Bart Simpson så bör man läsa Neruda.)

Thomas Pynchon

En annan amerikan som skrivit långa böcker är Thomas Pynchon. När Against the day, en bok på 1200 sidor, små bokstäver, kom ut så skrev en pynchonfan frågande om det förväntades att han skulle säja upp sej från sitt jobb.
Och längden på det typiska Pynchon-verket kan med en viss rätt göra en lite obenägen att ge sej in i författarskapet. Men böckerna ger rikligt tillbaka. (Även om jag inte orkade ta mej igenom hans parodi på den civilisationskritiska romanen: Mason & Dixon.)

Tyvärr finns inte hans bästa verk V på svenska, vilket ytterligare försvårar läsningen av detta redan svåra verk.
Men ett annat av hans mästerverk Gravitationens regnbåge finns översatt. Man brukar ofta rekommendera Vineland eller Buden på nummer v49. Men det är lite som att rekommendera Cervantes noveller istället för Don Quijote (sen brukar man rekommendera en bra förkortad version av Don Quijote, något som borde finnas också för ett par av Pynchons böcker). Gravitationens regnbåge är en bra ingång till författarskapet. Märklig, gargantuansk, obscen och ofta väldigt rolig. Med ett hemligt sällskap bestående av folk som träffats av blixten två gånger.

Rekommendation till varför Pynchon ska tvingas skaka hand med kungen: På baksidan av Gravitationens regnbåge står det att boken jämförts med Joyces Odysseus och Melvilles Moby Dick. Vad som inte står är att dessa andra två böcker framstår som mindre verk i jämförelse. Och då är det ändå inte Pynchons bästa bok. Som den främste företrädaren för en prosa som framställer den mänskliga historien i ett fantastiskt sken så är Pynchon ett av de namn som, när man i framtiden diskuterar pristagarna, kommer att mest tydligt saknas där.

(Också Pynchon har en Simpsonskoppling. I ett par avsnitt har han figurerat i serien. Att han har en papperspåse över huvud och i serien ständigt ber folk att ta hans bild är ett skämt med Pynchons tillbakadragna persona.)


(Först publicerad den 24:e oktober 2009.
Ingick i Lyrans nobelprisalfabet. Som upphörde innan alla bokstäverna var använda. Q och Ö är kanske också lite knepiga.
I kommentarerna till det ursprungliga inlägget svarar jag en av de kommenterande som kallar Gravitationens regnbåge hans Mount Everest att "Chansen att överleva är ändå betydligt större när man läser Regnbågen än när man klättrar Mount Everest. Fast å andra sidan har man inte en massa neapaler som gör allt jobbet åt en. Det borde finnas pynchon-sherpas.")

10 bra spanska böcker

Ännu en nationaldag, ännu en 10 bra...-lista.

Lazarillo de Tormez
Pikareskroman från 1554, författare okänd. Främsta anledningen till att Le Sages Gil Blas utspelar sej i Spanien. Senare pikareskromaner sväller upp till hiskeliga format. Men den anonyme författaren till den här förstod att hålla sej till det korta formatet.

Elia Barceló - Guldsmedens hemlighet
En man faller tillbaka i tiden och möter en kvinna han som ung kommer att inleda ett förhållande med. En melankolisk kort roman från 2003.

Camilo José Cela - San Camilos afton, dag och vecka år 1936 i madrid.
En del författare är lika bra som det säjs.

Cervantes - Don Quijote
Något av en klassiker.
Symposions utgåva med Jens Nordenhöks oavkortade översättning är, även om den är vacker, tyvärr inte särskilt bra. Där att läsa Lidforss översättning även i reviderat skick är som att läsa en gammal äventyrsroman så får Nordenhöks säkert mer korrekta text inget fotfäste. Den glider förbi.
Man bör ändå börja med en bra förkortad version. Även om alla avvikelserna till långa andra historier hör till bokens charm. Forumbibliotekets förkortade och revderade version har med en av dessa utvikelser men håller sej annars främst till huvudhistorien. Tyvärr är pocketvarianten, trots fint omslag, svårläslig rent typografiskt.

Rodrigo Fresán - Kensington Gardens
De flesta spanskspråkiga författare är inte spanjorer. Och detta är en lista med böcker från Spanien. Men nationell tillhörighet är nuförtin ett suddigare begrepp. Fresán är en argentinsk författare som sen 10 år tillbaka bor och är verksam i Spanien.
Kensington Gardens handlar om barnboksförfattare Peter Hook, vars föräldrar var rockstjärnor. Genom boken får vi redogjort för hans böcker. Såna här fiktiva författarskap är nästan alltid kul. Här gjort lite som en blandning av Philip José Farmers vonnegutpastischer och de tidiga läsbara John Irving-romanerna.

Giménez - Barnhemmet
Seriealbum om ett barnhem i Francotidens Spanien. Lite i samma genre som Art Spiegelmans Maus eller Marjane Satrapis Persepolis. Fast ännu bättre.

Juan Goytisolo - Förbjudet område
"Bland de romaner jag mellan arton och tjugofem års ålder slukade - antingen på franska eller i dåliga spanska översättningar som smugglades in från Buenos Aires - fanns det inte en enda som var skriven av en spanskspråkig författare. Den undervisning man bestod mig i skolan fick mig inte bara att avsky vår egen litteratur - som i deras händer förvandlades till en provkarta på pedantiska noter och kommentarer och sönderhackande tolkningar - utan den gjorde mig även övertygad om att det inte finns något i denna litteratur som var värt att stifta bekantskap med."
Första delen i en självbiografisk svit.

Julio Llamazares - Vargmåne
Om ett gäng republikanska soldater som gömmer sej i bergen efter det spanska inbördeskriget. Llamazares böcker är alltid spännande och bra.

Lorca - Närmare bläcket än blodet
Lasse Söderbergs tjocka urval ur Lorcas poesiproduktion.
Borges kallade en gång Lorca för en populärpoet. Nu menade han det som något negativt. Men det finns en omedelbarhet hos Lorcas dikter som gör att de ofta kan uppskattas också av dem som inte brukar läsa poesi.

Alvar Núnez Cabeza de Vaca - Skeppsbrott
En reseberättelse från 1500-talet. Såna här historier var roligare på en tiden. Författaren lider skeppsbrott, blir tillfångatagen av indianer ,svälter, hamnar i krig. Det finns många reseskildringar från senare år som hade piggats upp om författaren hade haft det bara en tiondels så eländigt som Nunez.

Brancusis porträtt av James Joyce

Inlägget nedan om Kurt Friedlaenders Från Cervantes till James Joyce illustreras av två bilder. Omslaget till Forumbibliotekets pocketutgåva av Don Quijote representerade Cervantes. Forumbibliotekets förkortning av Lidforss översättning är väl gjord och en del av versionens sammanfattningar av de utelämnade kapitlena kan vara rätt roliga. Men i den här pocketupplagan av den är texten svårläslig, går ut till kanten. Nu kom det en bra nyöversättning av verket för några år sedan. Någon borde göra en förkortad version av den. Jag tror omslagsbilden är gjord av Per Åhlin.

Medan bilden nederst där (och här överst) är en bild av Brancusi som först prydde en bok med texter ur det som skulle till att bli Finnegans Wake. Bilden är ett porträtt av James Joyce. Kallas ibland "Symbol of James Joyce" ibland "A commemorative portrait of...". Den finns på omslaget till åtminstone två av de svenska utgåvorna av Porträtt av konstnären som ung.

När James Joyces far fick se bilden och höra att det var ett porträtt av sonen lär han ha sagt att "Jim har förändrat sej mer än jag trodde."

Från Cervantes till James Joyce

I vår tid är böcker som Tusen och fyra romaner du skall läsa innan du dör i olidliga plågor och inser att du kastat bort ditt liv och 3 Böcker du måste läsa medan du dör och liknande vanliga. Nu har det funnits såna här guider till världslitteraturen tidigare även om de sällan innehöll så många böcker.

Ett exempel är Kurt Friedlaenders Från Cervantes till James Joyce. Som presenterar 54 "mästerverk inom berättarkonsten. Varje verk får två till fem sidor med en illustration från boken. Boken började som såna här böcker ofta gör som en artikelserie. Den gavs sen ut i bokform 1944. I andra upplagan kom en bok till (Moby Dick) medan denna den tredje versionen från 1969 utökades med fyra artiklar om modernare verk. Thomas Mann, Proust, Kafka och James Joyce.

I förordet skriver Friedlaender att det bestående konstnärliga värdet hos de senare verken är mer omstritt. Men av dessa fyra räknas alla som klassiker idag, vilket inte gäller övriga 50. Även om en stor del är såna som självklart skulle finnas med i en liknande bok idag. Candide och Döda själar. Medan en del kanske blivit mindre självklara som Abbé Prévosts Manon Lescaut Heinrich von Kleists Michael Kohlhaas. Medan det väl finns något verk vars frånvaro måste ha varit lika underlig då som nu (Diderot). Andra verk kanske inte sulle finnas med i vår tids motsvarighet men borde göra det som Gil Blas av Le Sage.

Det är ofta i de vad vi idag skulle betrakta som de mindre verken Friedlaenders korta presentationer är intressantast i sej. Medan de andra texterna ibland blir något av en tidsspegel, ibland med formuleringar som med tiden blivit ofrivilligt komiska: "man kan lugnt säga: den som vill förstå det typiskt kvinnliga får inte försumma att studera Richardsons 'Pamela'". Andra läsningar kan i sitt annorlunda perspektiv understryka aspekter av böcker som man kanske kände till men inte direkt har tänkt närmare på.
Tristram Shandy av Laurence Sternes beskrivs här som föråldrad i just de aspekter där vi idag oftare ser den som före sin tid. Friedlaender förklarar dess ständiga avvikelser från ämnet med att den tillhör en äldre bortglömd sorts genre. Att bokens modärna form egentligen är en gammal, om än tänjd, form är något som ofta nämns men som en bisak. Här blir det romanens stora brist och den får inte en plats bland de 54 verken utan diskuteras i samband med samme författares En sentimental resa. Att Tristram Shandy trots allt är det starkare verket märks också lite ofrivilligt i Friedlaenders text där den snor åt sej en stor del av utrymmet.

I ett möjligen djärvt drag har författaren också med vad han anser vara populärlitteratur. Bland de verken han ursäktar sej över finns Tom Sawyer och De tre musketörerna. Så det är inte direkt Hollywoodfruar. Det tredje verket som han nämner som en sådan är James Fenimore Coopers böcker om Skinnstrumpa. Lite förvånande med tanke på detta är att han utnämner detta verk till amerikas första betydande bidrag till världslitteraturen. I en text som är väldigt intressant. Här är det inte så mycket tidsperspektivet som Friedlaenders personliga smak som verkar slå igenom. Och denna fnns givetvis i texterna.

Att detta är ett personligt urval ur en annan tids litteraturkanon är det som gör boken intressant.

Veckans sammanfattning av ett romanstycke

Här vidtar ett långt samtal mellan Don Quijote och Sancho. Den förre utmålar i lysande färger den ära och lycka som efter hårda prövningar tillkommer den vandrande riddaren, då han ägnar sina tjänster åt en krigförande furste som har en skön dotter. Sancho påminner om att även riddarens tjänare bör få del av härligheten.

(Ur Forumbibliotekets förkortade utgåva av Edvard Lidforss' översättning. Vem somstår för förkortningen och ovanstående sammanfattning framgår inte säkert men troligen är det Staffan Björk som också skrivit förordet.)