Berömda böcker

Mitt exemplar av Edward Bellamys En återblick är nummer 82 i serien "Berömda böcker". Den gavs ut av antikvariatet Björck & Börjesson. Som bokutgivare är de mest kända för att ha gett ut en handfull böcker av August Strindberg.
Vid en snabb genomgång av min boksamling så hittar jag två till böcker i serien: Världens undergång av Camille Flammarion och Gobseck av Honoré de Balzac. Berömd bok nummer 40 respektive 66.
Flammarion var en fransk författare som skrev en slags populärvetenskapliga essäromaner. Han var väldigt populär. Världens undergång har två avdelningar: "I 25:e århundradet" och "Om tio miljoner år". Bland de cirka 100"berömda" böckerna ingår flera Flammarion.

Också Balzac gav de ut flera av. Och här görs det reklam för tidigare utgåvor på baksidan av denna samling "tvänne berättelser" (förutom "Gobseck", "Överste Chabert"). Bland de fyra på baksidan finns några som tänjer på innebörden i begreppet berömd. Som Två unga hustrurs memoirer och Äktenskapets fysiologi (de utelämnar undertiteln "eller ekletiskt filosofiska betraktelser över lyckan och olyckan i äktenskapet")

Jag vet att jag åtminstone läst en bok till i "Berömda böcker"-utgåvan: Mark Twains En yankee vid Kung Arthurs hov. De gav också ut Fjodor Dostojevskij, Sherlock Holmes och många fler.

Flammarion är från 1912, Balzac från 1917 och Bellamy från 1919. Flammarion-boken kostar 2 kronor, medan Bellamyn kostade 2:75. Vilket är en rätt rejäl höjning på sju år. Särskilt med tanke på att Världens undergång är en rikligt illustrerad originalöversättning medan En återblick saknar bilder och förfogar sej av en äldre översättning när den "presenterar sig nu för femte gången på svenska".

En fransk space opera från 1854

Star ou Psi de Cassiopée: Histoire Merveilleuse del'un des Mondes de l'Espace av läkaren C. I. Defontenay gavs ut 1854. Förutom att Camille Flammarion nämnde den på ett kort och avfärdande sätt i en essä, där konceptet bakom boken sades vara rätt fyndigt men att själva utförandet knappast visade på några kunskaper i astronomi.
Att romanen möttes med tystnad är inte så konstigt då det är en mycket konstig bok. Den beskriver en värld som har flera solar. Början av boken är skriven på blankvers.

Defontenays bok återupptäcktes av Raymond Queneau, som var intresserad av udda böcker, i början av 1930-talet. För att ges ut på franska för andra gången 1972.
Jag kan inte läsa franska och har alltså boken på engelska. Där den är utgiven av billighetsförlaget DAW: sf books. Vilket jag tycker ökar det bisarra hos boken. Den heter i den engelska översättningen Star (Psi Cassiopeia).

"AN EPIC COMPARABLE ONLY TO THE WORK OF STAPLEDON AND TOLKIEN" påstår DAWs reklammakare på försättsbladet. Och de säjer sej på baksidan vara stolta över att presentera den första engelska översättningen av detta länge försvunna mästerverk.

Nu är romanen inget mästerverk. Och knappast ens en klassiker inom genren. Även om den kan säjas ha varit först med att försöka beskriva en utomjordisk civilisation. Men ingen byggde vidare på Defontenays verk. Boken är mer kuriosa.
Dert finns ändå en del fascinerande inslag i den - som att Defontenay också ger exempel på planetens poesi och dramatik.

Peter Nilson och Camille Flammarion

Peter Nilsons Rymdljus från 1992 är en roande samling om katastrofer och, i den senare delen, Harry Martinssons Aniara. Den tar upp en del andra verk och författare. Dels sf-böcker som Arthur C. Clarkes Natten faller på men också till exempel Augosto Roa Bastos Människoson (det är en bra bok) apropå kometer.

Det finns en lite underlig detalj i ett av kapitlen i boken. Denna kommer nog från en av de författare som tas upp.

Kapitlet "I väntan på jordens undergång" börjar med en beskrivning av hur man år 1000 trodde att jorden skulle gå under. Detta anses nu (och det gjorde det även 1992) allmänt vara en myt. Uppfattningen om att år 1000 hade en betydelse lär ha uppstått en trehundra år senare. Nilson citerar, apropå en liknande tro 1033 (alltså tusen år efter Jesu död) ur en krönika av en munk Raoul Glaber. I ett postscriptum skriver Nilson att han tagit citatet från "Camille Flammarions framtidssaga Världens undergång (Stockholm 1912), en slags roman som även rymmer en mycket läsvärd essä om domedagsfantasier".

Flammarion var en astronom som en gång i tiden var en mycket populär författare. På svenska kom kring sekelskiftet många av hans böcker i flera upplagor. Nilson har skrivit en essä om honom i en annan bok och ännu ett avsnitt av Rymdljus nämner Flammarion.

Flammarion blandade gärna fakta och fiktion som i Världens undergång Att ha essäer i romaner var inte så ovanligt på den tiden men Flammarion lyckas göra så att faktadelen inte känns särskilt malplacerad. Bäst i boken är sista delen - en lyrisk skildring av den fjärran framtid. Väldigt högtravande skildrad.

Det här högstämda är väl det som gjort att tiden gått ifrån hans böcker även om det också kan ha en viss charm. Jan Myrdal låter den tioårige Jan läsa Atmosferens under av Flammarion i slutet av Barndom: "än en gång prövade jag att se vårt klot ila fram i omätligheten buren av den allmänna tyngdkraftens mystiska lagar och det var en nästan sorgset längtande sötma genom kroppen och Flammarion hade slutat med att man genom att sålunda leva intellektuellt tiodubblar behaget att leva och att vi lämnar åt andra köttet och dess lustar och vi väljer anden och dess njutningar." I nästa, bokens sista, stycke ägnar sej Jan åt en mindre andlig sysselsättning.

Kanske är Glaber-källan riktig. Men jag har också Stockholm 1912-utgåvan och den är långt ifrån vetenskaplig. Flammarion presenterade en gång en av sina egna bilder som ett medeltida träsnitt. Och boken är en roman. Så det är kanske inte den mest tillförlitliga av källor.

Nilsons kapitel visar sej när man jämför ha fler likheter med lammarions text om domedagsfantasier. Lite förkortad och med ett svenskt exempel instoppat så följer den Flammarion troget. Vilket kanske kan förklara att Nilson missat att historikernas syn i frågan ändrats.

Flammarion skrev också rent populärvetenskapliga texter och som sagt så nämner Nilson boken. Kapitlet är bara en liten del av Rymdljus och får väl ses mer som hommage än plagiat.